Ingen, speciellt inte de handbollsintresserade, kan ha missat att den förre förbundskaptenen Bengt Johansson är död.

Minnesorden efter honom har varit många, lovorden ha visat på en stor personlighet, på människan bakom det framgångsrika livet som tränare.

Under närmare 15 år var jag med ojämna mellanrum i kontakt med honom i mitt jobb som sportjournalist på Sydsvenskan.

Första gången var i Norge i Sandefjord, hans debut som förbundskapten i Lotto cup i november 1988. Sverige vann för övrigt turneringen.

Jag var ny på jobbet.  Mina kolleger på plats, vi var många, kände Bengt väl efter hans landslagskarriär och åren som tränare i Drott. Men han var nyfiken på vad det varför en ”gammal gubbe” (49 år) Sydsvenskan sänt till Norge. Efter den första presskonferensen stannade han kvar och ”intervjuade” mig och ville gärna veta vem han i framtiden skulle ha ett visst samarbete med. Vi hade faktiskt samma studie- och arbetsbakgrund, vi hade med två års mellanrum studerat på GCI/GIH och tjänstgjort som ”gympalärare”.

Något år senare fick vi tillfälle att under en båttur mellan Varberg och Aarhus prata om studieåren i Stockholm. Anledningen till resan var att Sverige spelat mot Danmark i Halmstad och två dagar senare mötte danskarna på deras hemmaplan. Över en öl och en macka hade vi ett nostalgiskt samtal om studieåren och inte minst våra gemensamma tillkortakommanden inom redskapsgymnastiken. Utbildningen och lärarna kom givetvis också upp till diskussion. Vi var rörande eniga om att en av hans företrädare som förbundskapten, Roland Mattsson, var den bäste lärare vi haft. Roland lärde oss att helheten/likheten idrotterna emellan. Varken Bengt eller jag – förhoppningsvis – anammade dock Rolands lite arroganta ledarstil.

Och Bengt definitivt inte Rolands nedsättande sätt att se på okunniga journalister. Bengt Johansson respekterade vårt arbete, svarade utförligt och tålmodigt på alla mer eller okunniga frågor,

Han insåg vad den skrivande pressen betydde för handbollen. Under 1990-talet fanns många journalister på plats vid alla turneringar och träningslandskamper. Även mindre tidningar som Hallandsposten och Ystads Allehanda fanns på plats.

Jag minns en turnering i Frankfurt. Det var en sen match, slutade efter halv tio, manusstopp närmade sig. ”Benga” skyndade sig till möter med oss utsända. Plötsligt kom en förbundsledare inrusande med andan i halsen:

-          Du måste komma. Radiosporten vill tala med dig.

Det var på den tiden Radiosporten hade sändning vardagar 21.50.—22.00

Förbundskaptenens svar kom snabbt

-          Dom får vänta. Dom här tidningarna har följt hela turneringen och lagt stora pengar för att följa oss. När dom är klara kommer jag.

Radiosporten fick ingen intervju.

Jag följde landslaget i fem mästerskap under Bengt Johanssons ledning. Idel angenäma minnen.
Han underlättade vårt jobb på alla sätt.

Och var inte sen att med sitt kluriga leende ge en och annan personlig pik.

Störst, bäst och nja, jag vet faktiskt inte vilka klubbfärger Lödde Vikings har, men de är nog vackrast.

Idrottssagan om handbollsklubben från lilla Löddeköpinge är i alla fall bland det vackraste man kan bevittna med min idrottsliga ideologi, byggd på en grund från en liten ort och sen påbyggd med uppfattningen att ett stabilt föreningsbygge är baserat på en stor, bredd ungdomsverksamhet. Så ser Lödde Vikings ut, i alla fall från min horisont.

Vid helgens USM-slutspel hade Lödde lag med i fem av de sex klasserna. Bara det fantastiskt. Flest av alla. Jag vet inte om det finns någon officiell föreningstävling vid slutspelet, men jag instiftar nu en sådan, där ettan i varje klass belönas med 8 poäng och åttan med 1.

Då får Lödde ihop 25 poäng, tvåan Önnered 24, sen följer Aranäs 21, Skuru 16, Sävehof 15 och som sexa Ystads IF med 13 poäng.

Förutom nu Lödde är det alltså idel elitföreningar.

Skåne i övrigt:

7) Lugi 9 p, 8) H 43 Lund 8 p, 11) H 65 Höör och IFK Kristianstad 6 p, 14) Eslövs IK och Ljunghusen 5 p, 18) Kävlinge 4 p.

29 klubbar hade finallag.

Skånska medaljer

Två guld: Lugi P 18 och Ystads IF P 14.

Två silver: Lödde F 14 och P 14

Tre brons: H 65 F 14, Lödde P 16 och IFK Kristianstad P 18.

Slutbetyg: Mycket bra, slagsida dock åt pojksidan.

***

Lite riksiakttagelser:

Önnered med elitlag både bland herrar och damer har en bra återväxt bland båda könen. På väg att bli en maktfaktor i svensk handboll?

Aranäs medaljer i alla tre pojkgrupperna visar åter att Kungsbackaklubben är en landets främsta plantskolor (vilket hemskt ord, förresten!).

Skuru har lagt en solid grund för fortsatta framgångar på damsidan.

Anmärkningsvärt är att Sävehof inte hade ett enda pojklag i slutspelet.

***

Tack vare Löddes unika prestation uppmärksammades USM både i riks- och lokalmedia. Tänk om alla liknade ungdomsmästerskap kunde få samma uppskattning! Ungdomsidrotten och dess ledare är värda det. I min optimistiska värld har tidningarna fortfarande en stor genomslagskraft.

År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.

I går blev jag glad, när jag läste Sporten i min tidning sedan cirka 70 år, Sydsvenskan.

Man hade ett helt uppslag om ungdomsidrott, dels om handbollsklubben Lödde Vikings smått otroliga bedrift att få fem lag, av sex möjliga, kvalificerade till slutspelet i USM och dels att Malbas har fyra lag i Final Four, basketens USM-slutspel.

Jag har berört och berömt de båda föreningarnas fina insatser på min anspråkslösa blogg men klubbarna är värda en större läsekrets.

Löddes framgångssäsong har även uppmärksammats i riksmedia.

***

Även i dag blev jag glad. Jag befarade att Sydsvenskan helt, utan Lugi och HK Malmö, skulle negligera herrarnas SM-slutspel i handboll. Men nej, det fanns till och med en krönika från den dramatiska andra semifinalen mellan Ystads IF och Sävehof.

***

När jag ändå är på gott humör med berömspenderbyxorna på, fanns i går även en artikel om Philip Bohman, Olympics målfarlige forward i fotbollens division 1.

När kunde man på en och samma dag i Sydsvenskan läsa både om ungdomsidrott och fotbollsspelare från de något lägre nivåerna? Just ungdoms- och breddidrott brann jag för under mina journalistår och ansvarig för Malmösport.

***

Men helt nöjd kan man aldrig vara: Vi är många som i dag saknade Sport i dag. I min värld nästan oförlåtligt.

***

Över till något annat.

Philip Bohman har Skurups AIF, min hjärteförening, som moderklubb. När Olympic och IFK Malmö möttes för 14 dagar sedan fanns ytterligare spelare från SAIF på plan, i Olympic Henrik Norrby och i IFK målvakten Merlin Nuhanovic. Från samma generation finns Pjotr Johansson i Djurgården, Isak Jönsson i TFF och Hugo Andersson i Randers.

Onekligen en utmärkt stomme till ett bra lag.

Närheten till regionens större klubbar gör det inte lätt för Skurups AIF, och andra liknande föreningar, att avancera i seriesystemet. SAIF har för närvarande en undanskymd placering i division 5, nivå 7.

I går gjorde jag ett ovanligt idrottsval.

Började titta på SHL-kvalet i ishockey mellan Björklöven och HV 71 i väntan på stormatchen i fotbollens Champions League mellan Real Madrid och Manchester City. Och trots att fotbollsmatchen börjat, fortsatte jag att följa hockeydramatiken. Det var en fascinerande kamp med mycket i potten mellan två bra lag med ambitioner. Ishockey mellan två jämna lag bjuder alltid på intressanta sekvenser – även om slumpen/tillfälligheterna ofta har för stor betydelse för att hockeyn helt skall falla i min smak – och så var det i går. För Björklöven var det vinna eller försvinna, seger för HV betydde en snabb återkomst till SHL, högsta ligan. HV fixade det med ett mål minuten in i femte perioden.

Engagemang, att ha ett favoritlag, i en match höjer naturligtvis spänningen. I ishockey har jag ingen sådan relation till någon klubb. Men av någon oförklarlig anledning började jag hålla på Björklöven, av alla ett lag från Umeå, denna avlägsna ort. Jag kan inte ge en vettig förklaring varför.

Men min nyfunna sympati för Björklöven stärktes efter slutsignalen. Trots att klockan passerat 23 stannade största delen av hemmaklubbens anhängare kvar för att hylla vinnarna men framför allt för att tacka de egna spelarna och ledarna för all den underhållning och spänning de bjudit på under en lång säsong.

Det blev en värdig avslutning på en trevlig idrottsfest.

Och en stark kontrast till några svenska cupfinaler i herrfotboll, när hemmalaget förlorat och besvikna supporters snabb lämnat arenan för att varken tacka det egna laget eller hylla segrarna.

Umeåpubliken visade att idrotten som helhet är större än den egna klubben.

Högtravande. Förvisso. Men sådan är min ideologi.

Och inför nästa säsong skall jag, i alla fall tabellmässigt, följa Björklöven i Allsvenskan och hoppas på laget då når SHL.

Såg förstås den uppreklamerade toppmatchen i Allsvenskan i fotboll mellan Hammarby och Malmö FF, 0—0.

Jag blev besviken. Det var ingen större fotbollsunderhållning. Och det berodde inte på att mina förväntningar var alltför höga. Det är sällan jag sett en så tempofattig match mellan två svenska topplag. Visst blixtrade det till några gånger och visst hade Hammarby en viss press på MFF den första kvarten, men när den blev resultatlös verkade båda lagen nöjda med var sin poäng. Det kan man förstå. Även om det bara var omgång sex – och inga guldryck sker så här tidigt även om någon journalist förmodligen hävdat detta vid Hammarbyvinst och ett sjupoängsförsprång före MFF – var MFF rädda för att ge Hammarby just denna sjupoängsdifferens. Stockholmslaget i sin tur var naturligtvis nöjt med att ha fyra poängs försprång.

Det var nog bara Discoverys Irma Helin Zibanejad som såg att båda lagen gick för vinst. Som jag uppfattade det var det safety first.  För båda lagen.

***

MFF:s många skador är givetvis ett intressant debattämne. I Discoverys sändning diskuterades många hypoteser. Jag bortser från kollisionskadorna men mjukdelsskadorna har drabbat de äldre spelarna med långa och intensiva karriärer. Den svenska säsongen har blivit längre – inte minst för MFF med sina många framträdanden i Europa. Det sliter på (idrottsligt sett) gamla kroppar. Som Martin Olssons, Niklas Moisanders, Anders Christiansens, Oscar Lewickis, Sören Rieks och Jo Inge Bergets, alla har haft längre eller kortare bortovaro det senaste halvåret. Allt har sitt pris, inte minst i en ålderstigen trupp.

Lite allmänna funderingar så här den förste maj.

Såg att Kulladals Bowlingsällskaps herrlag lite senare i denna månad tvingas kvala för att behålla sin plats i Elitserien. En miss skulle innebära att Malmö, ett av Sveriges historiskt sett främsta bowlingfästen, inte har ett enda lag på den högsta serienivån. Varken för damer eller herrar- Det lär aldrig ha hänt tidigare. Det visar på en föränderlig idrottsvärld. Bowlingen för numera en undanskymd plats inom Malmöidrotten.

På damsidan har SBC, Scandinavian Bowling Club, blivit svenska lagmästare åtta gånger, har numera ingen elitverksamhet. Elbogen har fem lagguld, N 6 tre. 2008 blev dessa klubbar, tillsammans med Söderkulla Team Malmö.

Malmö har haft många världs- och Europamästare, såväl individuellt som i lag. Listan över dem som stigit högst upp på högsta platsen på medaljpodiet visar också hur många elitklubbar det funnits i Malmö.

Världsmästare

Erland Ottosson (N6), Carl-Gustaf Carjö (Malmö BS), Arne Reinodt (N6), Svea Ljungkvist (Bowlita), Yvonne Berndt (Triumf), Tony Rosenkvist (Triumf), Annette Hagre (Pilgården) Martin Blixt (Elbogen, Martin Paulsson (Kulladal).

Europamästare

Gunnar Hall (Geist), Mats Carjö (Elbogen), Barbro Lindberg (Bowlita), Tony Rosenkvist (Triumf), Patrick Backe (Elbogen), Patrik Johansson (Elbogen), Martin Paulsson (Kulladal).

Några av dessa aktiva har mer än en guldmedalj.

***

För några år sedan gjordes ett försök att lansera en veckotidning Skånesport som hade målsättningen att skildra idrotten i hela Skåne på bredden, längden och djupet. Så, eller något liknande, löd reklamsloganden.  Så blev det inte. Man skildrade mest det som de ordinarie tidningarna redan berört. Skånesport blev inte långvarig.

Skånesport.se finns dock kvar, med flitiga medarbetare. Där finns en del att hämta för dem som är intresserade av den skånska idrotten på djupet och också har den geografiska spridning som mer och mer saknas i i alla fall min tidning, Sydsvenskan.

“Rullgardinen” på Skånesport.se är lättnavigerad och överskådlig. Det är lätt att hitta och sovra.

Kan rekommenderas!

***

I mitten av maj avgörs U- och JSM i basket, Final Four.

Till dessa har Malbas fyra lag kvalificerade, pojkar U 19, U 17 och U 15 samt flickor U 15.

När U 19-laget spelade sin kvartsfinal mot AIK och vann i Heleneholmshallen fanns över 400 personer på plats. En strålande siffra för ungdomsidrott i Malmö. Malbas medlemmar ställer upp för sin förening.

SM-slutspelet avgörs i fem åldersklasser. 21 klubbar är representerade i de tio klasserna. Alvik har sex lag kvar, Malbas och Fryshuset fyra. I min värld ett utmärkt facit för Malmöreningen.

Mer Skåne: Eos U 21 för pojkar och Lobas U 16, också pojkar, skall också finalspela i Uppsala.

Malbas har över huvud taget haft en bra säsong. Som nykomling höll sig seniordamerna kvar i näst högsta serien, dit herrlaget kvalificerade sig.

***

Jag hade tankar på att skriva något om fotbollens soft penalty-intentioner. Men nöjer mig med att konstatera: Vem vågar använda dem mot storlagen, speciellt inför dess hemmapublik?