I onsdags möttes Malmö FF och IFK Malmö i en träningsmatch.

MFF kom med ett lag de kallade U 21 med många spelare från A-lagstruppen. IFK vann med 2—1.

Mötet bevakades av Malmömedia. Det är väl helt i sin ordning. MFF intresserar. Texterna var i stort helt koncentrerade kring MFF. Också förståeligt.

Men journalistiskt brast det. Av okunnighet eller av nonchalans mot anhängare till IFK, det vet jag inte. Men en före detta allsvensk spelare i Östersund, Helsingborgs IF och Varbergs Bois provspelade i det gula laget, Monday Samuel, som också representerat Landskrona Bois.

Ni journalister i neutrala media som bevakade matchen, får i min bok – vad det nu kan vara värt – inte godkänt. En sådan nyhet får man inte missa. Även om det bara gäller en division 1-klubb. Mer yrkeskunskap kan man begära för något man betalar för.

***

Har precis sett den på många sätt intressanta OS-kvartsfinalen mellan Sverige och Japan, 3—1. Som jag skrev för en tid sedan: Damfotboll på internationell mästerskapsnivå är bra underhållning-

Men jag lämnade tv-fåtöljen med fadd smak. Jag tänker på den straff Sverige fick och som gav Sverige 3—1. Japanskan hade sin arm i en för situationen naturlig ställning, springer man i en duell rör man armarna och har dem en bit utanför kroppen. Är avståndet dessutom så knappt som i det här fallet är straffpåföljden obegriplig.

Finns det något löjligare att se på en fotbollsplan än försvarsspelare som springer omkring med händerna på ryggen? Tala om naturligt rörelsemönster?

Tänk om och gör rätt.

Det är inte ofta jag ser Varbergs Bois i Fotbollsallsvenskan.

Men i måndags var det dags. I ärlighetens namn var det förstås nyfikenheten på det nya, ”gamla” IFK Göteborg som jag valde Varberg—Göteborg på måndagsmenyn, 2—0 till slut.

Visst 1—0 kom på en rejäl försvarsmiss och 2—0 på straff. Men klasskillnaden i spelet i Varbergs favör var stor. Detta Varberg med för den stora fotbollsallmänheten nästan okänt lag. Den karismatiske tränaren Joakim Persson hade till och med petat nyförvärvet Robin Simovic. Den mest kände i laget var 41-årige målvakten Stojan Lukic. Hans rutin kompletterades av många talanger kring de 20 och några till och med under.

Varberg har sedan fjoråret också mist 2020 års succéspelare Astrit Selmani (nu i Hammarby). I Göteborg spelade för övrigt i måndags även Gustaf Norlin, i fjor en av Varbergs främsta.

Att den fattige kusinen från landet vinner över den rike, resursstarke släktningen händer då och då. Sensationer är idrottens krydda. Men att Varberg som nu spelmässigt utklassar – så var det faktiskt – detta IFK Göteborg var i min värld en angenäm överraskning. Blåvitt har den senaste tiden förstärkt sin trupp med ärrade återvändare med landslagsmeriter och spelare från Islands landslag samt spelare från allsvenska konkurrenter.

Med måndagsmötet på näthinnan kan man – lite elakt – konstatera att Göteborg format sin trupp på ålder och namn medan Varberg byggt sin på ung, utvecklande fotbollskompetens.

Nu vet jag att en match inte ger något svar på hur tabellen ser ut efter 30 omgångar. Göteborg kommer med största sannolikhet att placera sig före Varberg i sluttabellen. Men att vinna över en av Sveriges mest meriterade klubbar är givetvis alltid en minnesvärt för en klubb som Varbergs Bois.

***

IFK Göteborgs svajiga vägval förvånar. För några år sedan hade klubben en av de yngsta allsvenska trupperna med många spelare från egna akademin. Under tiden har några av talangerna försvunnit utomlands. Det skall sägas. Men visst är steget på bara ett par, tre år långt till det lag som nu i måndags är ett av de äldsta som hittills spelat i Allsvenskan.

Långsiktig strategi är fortfarande ett framgångsrecept i idrottsvärlden.

Även om pengarna spelar en allt större roll. Långt ner i systemet.

***

Detta inlägg skulle publiceras i går men ett ideellt arbete några förmiddagstimmar i värmen tog det mesta av den nödvändiga energin.

För övrigt lär jag nog välja att se Varberg fler gånger.

Elitidrott är resultatfixerat.

Resultatet avgör oftast slutbetygen. Som i gårdagens allsvenska fotbollsmatch mellan Mjällby och Malmö FF, 0—2. MFF kom med att B-betonat lag, vilade några av sina bästa, främst med tanke på tisdagen returmöte mot HJK i Helsingfors. De svenska mästarna var klart bättre än ett för dagen väldigt blekt Mjällby, snudd på uselt. Men totalt sett var insatsen spelmässigt kanske MFF:s näst sämsta i Allsvenskan den här säsongen. 1—3 mot Djurgården tidigt i våras svider än i himmelsblå hjärtan.

Kommentatorerna och betygen efter gårdagsinsatsen speglar i min värld inte prestationen. Överorden blev stora och betygen höga. De var skrivna och satta med tanke på uppställningen.

Man skall inte glömma att det behövdes marginaler och en rejäl målvaktsmiss för att fixa de två målen. 0—1 kom efter en hemmatouch och 0—2 efter ett underligt agerande av målvakten Samuel Brolin. Men visst fanns även andra MFF-möjligheter till mål. Touchar har varit bra hjälp i Malmös målskörd de senaste tre matcherna, fyra av nio. Tur/marginaler förtjänar man. Det är en klyscha, en annan: Tur och otur jämnar ut sig i ett längre perspektiv. Kanske bra att komma ihåg en dag i motvind.

***

Lördagens bästa fotbollsmatch var i särklass den i OS mellan Sverige och Australien, 4—2. Damfotboll på hög internationell nivå, både för lands- och klubblag, har de senaste åren nått en hög klass, ytterst sevärt.

Såg inte den redan ”klassiska” mötet Sverige—USA (3—0) tidigare i turneringen. Kommentatorerna menade att Sverige inte spelade lika bra i lördags som mot USA. Om det har jag naturligtvis inget att säga.

Men om det var så måste underhållningsvärdet varit stort. Australien imponerade nämligen. Liksom Sverige.

Fotbollsturneringen blir högintressant att följa.

I lördagsmötet mot Degerfors hade Malmö FF totalt åtta spelare med utländskt pass på plan.

Allsvenskt rekord på herrsidan. FC Rosengård kan ha haft lika många på damsidan någon gång.

MFF-rekordet beror naturligtvis delvis på att det numera är tillåtet med fem byten per match. Till dessa åtta skal läggas att dansken Lasse Nielsen satt kvar på bänken hela matchen och att den nye finländaren Niklas Moisander inte fanns med i truppen. Samt att norrmannen Jo Inge Berget var skadad.

Det talas ofta om betydelsen av att svenska klubblag går långt i de europeiska turneringarna. Inte minst från Malmöhåll ironiseras det ofta över övriga lags tillkortakommande.

Malmö FF har genom skicklighet – jag understryker detta – skaffat sig en ekonomisk särställning genom sina Europaframgångar men också på vägen dit haft marginalerna och den lilla extra turen med sig. Och inte minst genom sin seeding fått en gynnsam lottning. Det har även i tidiga omgångar inbringat segermiljoner.

Men MFF-ledningen anser tydligen att det behövs trupper med cirka ett dussin utländska spelare för att klara långvarigt spel i Europa och att försvara sitt SM-guld.

Och trots att MFF-akademin rankas som bäst i landet.

Det är en kuslig utveckling om en svensk klubb behöver en trupp, där hälften kommer från utlandet, för att lyckas i Europa.

”Alla” säger att Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Men är det så? Har MFF:s lyckade säsonger gjort Sverige bättre som fotbollsland? Jag bara ställer frågan. Svarar inte på den.

Säger bara att MFF blivit bättre. Men för att behålla sin position har man alltså investerat i elva utländska spelare.

Om Anel Ahmedhodzic och Franz Brorsson försvinner i det nu öppna transferfönstret är det bara reservmålvakten Marko Johansson, Erdal Rakip, Pavle Vagic och i periferin Hugo Andersson som kommit fram genom den egna akademin. Oscar Lewicki då? Han säger själv i en intervju med magasinet Offside att det var i Bayern München och i BK Häcken han fick sin utbildning. Sebastian Nanasi är också ett gränsfall.

Jag gillar höga målsättningar och framför allt klubbar som lägger resurser på att utveckla ungdomar från de egna leden. Framlidne MFF-ordföranden Håkan Jeppsson hade så sent som 2018 målsättningen att MFF skulle vinna Allsvenskan och avancera till något slutspel i Europa med trupp, där hälften hade en period i akademin.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Tyvärr, säger jag.

Malmö FF har tvingats in på samma spår som alla klubbar som vill konkurrera på de internationella planerna.

Om detta gynnar den totala svenska fotbollen är jag mycket tveksam till.

Det är mycket nu, har varit mycket och blir mycket.

EM i fotboll är slut, fotbollens Allsvenska har startat om, GP-galor i friidrott har avgjorts i väntan på OS, några division 1-matcher, också i fotboll, har det blivit och fler lär det bli. Några cykelturer till ett par, tre småklubbsmatcher ingår i planeringen.

Den idrottsliga, alltså.

Utanför denna finns en annan sfär, betydligt större. Ja, faktiskt. Allt detta tillsammans gör att tiden helt enkelt inte räcker till. Och detta i ett skede av livet då orken per automatik sjunker. Det är mycket man vill hålla på med. Samtidigt som man kan se att åren man har kvar att prestera – också per automatik – blir färre. Man måste prioritera.

Nej, jag är inte pessimistisk, vill bara förklara min bortovaro från bloggskivandet den senaste veckan.

***

Fundera kan man alltid göra. Nedan några från den senaste tiden. EM-fotbollen är tillräckligt analyserad. Den hoppar jag över.

***

Såg en notis att bowlingspelaren Yvonne Berndt blir den 32:e innehavaren av en platta på Stadiontorgets Walk of fame. Jag har två gånger pläderat för henne, då hennes meriter (två individuella EM-guld och ett silver och ett brons i VM plus tre lagmedaljer i de stora mästerskapen, därav ett guld) är vida överlägsna en annan (av nu tre) hedrad bowlingspelare. Jag tror nu inte att jurymedlemmarna läser min anspråkslösa blogg och än mindre tar hänsyn till mina åsikter. Men skönt i alla fall att man rättat till ett uppenbart misstag.

Synd är förstås att minnestavlan på Eleda stadionj över Malmös idrottselit fortfarande är dold bakom en klädcontainer.

Åtta idrottsmän/kvinnor ytterligare skall enligt statuterna få en minnesplatta på Stadiontorget. Kraven på en påläst jury ökar.

***

Ett av Bonniers/Sydsvenskans bolag har köpt upp Skånska Dagbladet (och Norra Skåne). En av synergieffekterna skall, enligt ledningen, bli att SDS skall få ta del av det lokala material från orter där Skånskan är stark. Kan man hoppas att Sydsvenskan då kan blicka tre mil österut och skriva något om Skurup. Eller varför inte ytterligare två och en halv mil längre åt öster för att få information om exempelvis handbollen i Ystad.

***

Det är i den kärva tidningsvärlden svårt att få med allt. Det egna intresset från journalisterna får regera. I Malmös tidningar är det få – eller ingen – som har ett gediget intresse, eller kunskap, om friidrott. Fina insatser uppmärksammas inte. För en tid sedan sprang Trelleborgsgrabben Joakim Andersson, förvisso nu tävlandes för Stockholmsklubben Spårvägen, 800 meter på 1.46,51, den tolfte bästa tiden i landet genom tiderna.

De tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmö har inte fått läsa om detta.

***

Anel Ahmedhodzic är en lovande innerback i Malmö FF. Inget snack om den saken. Men hur ser hans utvecklingskurva ut? Stagnationen är påtaglig. Han får i tv, radio och inte minst i Malmömedia beröm för sin passningsfot. I den senaste matchen mot Sirius slog han inte en enda passning som kunde benämnas som svår. Det var mest säkerhetsbollar som i stort alla allsvenska spelare kan leverera. Defensivt var han och MFF aldrig pressade av en tam motståndare. Likväl fick Anel Ahmedhodzic högsta betyg på en HIF- och MFF-relaterad hemsida. Lite omdöme kan man begära om man betalar – förvisso en ringa summa – för att ta del av de låsta kommentarerna. Eller så är det dags att säga upp prenumerationen. Okritisk klubbjournalistik vill jag inte betala för.

***

När AIK mötte Varberg hade AIK-fansen draperat Norra stå på Friends med banderoller med budskapen: Skrota villkorstrappan! och Rädda svensk fotboll!

Spelarna hade också samma text på sina t-shirts.

Jag förstår inget. Polisen har med stöd i lagen utfärdat vissa bestämmelser för att kunna öka antalet åskådare och dessutom göra besöken säkrare. Bland annat vill man förhindra bengalbränning. Men vad gör supporterna? Naturligtvis tänder de sina bengaler, så att matchen måste avbrytas, inte länge, men väl någon halvminut. Anhängarna saboterar sin egen manifestation. Kan någon förklara detta?

Och hur kan AIK-ledningen tolerera spelarnas demonstration? Supporterkulturen, rätt manifesterad, berikar svensk fotboll.

Rädda svensk fotboll! låter också väldigt patetiskt. Svensk fotboll är betydligt större än den några allsvenska supporterorganisationer säger sig representera.

Fyra gånger per år får jag tidskiften HelsingborgsIdrott i A5-fomat, 32 sidor om Helsingborgs Idrottsmuseum, utgiven till medlemmarna i Föreningen Idrottsarkivet (FIA).

Varje gång jag läser tidningen blir jag avundsjuk på helsingborgarna som har tillgång till ett sådant modernt och fint idrottsmuseum, som dessutom ständigt förnyas och lockar till återkommande besök.

När covid-19 inte förbjuder besök, har jag tillsammans med släkt och vänner gjort årliga besök. För några dagar sedan var ett gäng gamla friidrottsledare med ett inslag ”lite löst folk” från handbollen på vårt andra besök på Idrottens Hus. Vi hade aviserat vår ankomst och blev bjudna på fika och guidning och information av två av många ideellt arbetande personer i FIA, Hasse Sjöström och ”Walle” Holmberg.

Känslan av avund blandas med ilska och irritation över nedläggandet av Idrottsmuseet i Malmö. Jag kan inte alla detaljer i beslutet och är inte helt insatt i den, ur min synvinkel, snabba beslutprocessen. Brandmyndigheterna lär ha haft synpunkter på säkerheten i den norra foajén i Baltiska hallen. Ohyra hade också kommit in i det stora arkivet i källaren och krävde åtgärder.

Men med rätt vilja hade dessa problem med lätthet kunnat rättats till. De styrande är inte intresserade av idrottshistoria. Att helt lägga ner IM var ett sätt att få bort en post i budgeten och dessutom få lokaler till en växande kommunal byråkrati.

Fanns aldrig tanken på att kopiera Helsingborgs recept?

Kommunen tillhandahåller lokaler i Idrottens Hus och ger ekonomiskt stöd i olika former till FIA, som sedan sköter allt ideellt.

Jag är övertygad om att med rätt vilja hade Idrottsmuseets Vänner kunnat mobilisera en liknande organisation. Det finns personer som brinner för Malmös idrottshistoria.

Men det känns som det är för sent. De grundläggande samlingarna är skingrade. Arkiv och bibliotek finns på Stadsarkivet och är ännu inte helt organiserat och uppackat. Boxar med dokument finns någonstans. Men var?

Malmös idrottsbibliotek var – faktiskt – innehållsmässigt överlägset Helsingborgs.

Lokalerna på Baltiskan rymmer nu Fritidsförvaltningens evenemangsavdelning. Om något halvår blir Idrottsgrundskolans lokaler i Atleticum lediga. Hur planerna är för dem, har jag ingen aning om. Men vore de inte en lämplig plats för evenemangsavdelningen. Så att man i Baltiska hallen åter kunna iordningställa ett Idrottsmuseum, enligt modell Helsingborg.

Det är skandal att Malmö, där politikerna solar sig i glansen över stans idrottsframgångar och alltid poängterar föreningslivets betydelse, inte har ett attraktivt idrottsmuseum.

Är det för sent att bygga om och nytt?

***

I augusti planerar jag och några vänner, som inte besökt Helsingborgmuseet, att åka för att se vad ideella krafter med kommunal hjälp kan åstadkomma.