Ganska nyss hemkommen från årets sista ideella engagemang.

Var åter flaggvakt vid Sylvesterloppet, ett av min klubb Heleneholms IF:s många årliga tävlingsarrangemang. Loppet är det mest anspråkslösa. Kom till Pildammarna, betala 150 kronor, och bestäm dig för ett eller två varv, 2 800 meter eller 5 600. På min tid som aktiv och tränare sa vi att yttervarvet var 2 och 7. Den nya generationen skall då alltid ta i.

Nåväl, jag gillar det enkla, inga dyra chips med exakt tidtagning utan bara en manuellt klockad tid för de tio främsta per klass. Och inga åldersklasser, tioåringar sprang eller joggade med damer och herrar 80+, hela familjer tog sig runt, några passade på att motionera hunden och andra, de lite mindre barnen, fick sig en tur i friska (?) luften i en sulky eller barnvagn, ja, allt i en salig blandning. Jodå, det fanns även någon skånsk elitlöpare.

Och allt i en gemytlig stämning. Eftersläntarna, det fanns några sådana som behövde 50 minuter för att ta sig runt de två varven, tackade för att jag stod kvar och väntade (och hejade) några hundratals meter före mål.

Tyvärr kom bara cirka 200 löpare till start. Några år har det varit över 400.

Detta till trots är Sylvesterloppet i Malmö en del av idrottsåret i Malmö, värt att notera.

Så om inte något oförutsett inträffar står jag där i korsningen Margaretavägen/Roskildevägen/Själlandstorg även nyårsafton 2024 med min röda flagga och stoppar några bilar och cyklister så att löparna har fri lejd.

***

Varje år under de 12 år bloggen har funnits har jag haft några nyårsförhoppningar. Mestadels om friidrott och journalistik.

Men när världen nu ser ut som den gör, känns det lite futtigt att ta upp dessa ämnen detta på årets sista dag nådens år 2023.

Jag önskar i alla fall mina vänner och läsare

Ett Gott Nytt År!

Handbollsliga för herrar gör en paus på cirka en månad, EM väntar runt hörnet.

Jag har sett 33 matcher, de flesta helt, några bara en halvlek. Det nya tv -sändningsavtalet har varit omdiskuterat. Det märks att det en lågkostnadsproduktion med färre kameror och sämre repriser. I min värld är sändningarna helt okej. Att jag sen är så oteknisk att jag inte kan casta över matcherna från min stationära dator till en större tv-skärm, det går att leva med.

Referenterna är, oftast, för mig okända. De flesta håller acceptabel kvalité, några direkt undermåliga, snackesaliga herrar. Jag saknar Patrik Westbergs sakkunniga entusiasm. Extra nöjd blir jag när Charlie Sjöstrand, alltför sällan, dyker upp som expertkommentator.

***

Skövde, serietvåan, är den positiva överraskningen, mästarna Kristianstad den negativa. Tio omgångar, elva för just Kristianstad och HK Malmö.

Malmös höst är också bättre än förväntat. Frågetecknen var många. Nye Truls Grötta blev ett av seriens främsta utropstecken och då Magnus Persson fortsätter att leverera har HK en förstauppställning av toppklass. Bänkspelarna har fått mer och mer speltid och utnyttjat den bra. Mitt tips att HK skulle missa  slutspelet tar jag tillbaka.

Liksom att Lugi, trots sitt prekära läge som näst sist, kommer att direktelmineras. Dels är Aranäs för svagt (trots stundtals bra insatser med oflyt) och dels är det unga Lugilaget under stark utveckling anfört av stortalangen Axel Månsson. Att han redan den här säsongen var mogen att ta ett så stort ansvar, och lyckas med det, det trodde jag inte. Några andra talanger i laget har också tagit stora steg i sin utveckling.

Ystads IF och IFK Kristianstad blir man inte riktigt klok på. Lagen har verkligen blandat och gett. Lag med så mycket erfarenhet, och kvalitet, borde ha presterat bättre. Kristianstad är mycket beroende av Marcus Olsson (ej med i gårdagsförlusten mot Önnered, som inte heller fått det att fungera).

Och visst är det förvånansvärt att YIF är så beroende av veteranen Kim Andersson?

***

Vilka lag har då i sina bästa stunder imponerat mest? I min värld tveklöst Sävehof och Hammarby, även om det finns några plumpar.

***

Vem går då till slutspel? Av de åtta lag, som nu finns över strecket (Sävehof, Skövde, Hammarby, HK Malmö, Alingsås, YIF, Guif och Kristianstad) kommer ojämna Guif (stundtals verkligt bra men lika ofta stundtals snudd på usla) att lämna plats åt Önnered. Guif tar plats i ingenmansland tillsammans med. Ja, vem? Det blir ovisst mellan Karlskrona, Amo, Hallby och Lugi.

Hösten har visat att alla dessa lag haft förmåga att lura topplagen på poäng.

Det lär bli en intressant fortsättning att följa via datorn. Och någon gång i Baltiskan.

***

Slutspel är förstås något annat än serielunk. Hemma/borta-tabellerna visar dock klart på betydelsen av hemmaplan. Så visst är varje placering av vikt.

 I går hade jag en fundering om att samla små skånska idrottshistoriska berättelser i ett digitalt arkiv inom ramen av Idrottsmuseets Vänner i Malmö. 

Jag har sett och läst många och åtskilliga av dessa är värda mer än att bli glömda i en privat dator.

Kanske är jag för egoistisk när jag menar att min nyfikenhet att undersöka vad Bokebo var, med förgreningar lite hit och dit, gav en läsvärd artikel, som borde bevaras mer än i mitt privata arkiv.

För dem som vill: Håll till godo!

***

I mitt arbete med IK Finishs blivande 100-årsjubileum 2024 stötte jag ofta på namnet Bokebo. Jag började undersöka efter att ha läst Friska fläktar, en gemensam månadstidning 1941 för Frisksportklubben Stålgänget och IK Finish. Stålgänget hyrde ”delvis” – så står det i en av nuvarande Malmö FK:s klubbtidningar (1/2014) – stugan av familjen Thott på Skabersjö. Bokebo låg på den södra sidan av sjön Yddingen, lite öster om badplatsen på vägen mellan Roslätt och Bökeberg. Där samlades medlemmarna för sina träningsrundor till fots och på skidor i närliggande Bokskogen eller för kanotturer på Yddingen. På Bokebo fanns omklädningsutrymmen, samlingssal, och inte minst bastu.

Stugan var flyttad från Baltiska utställningen 1914.

Något år in på 1940-talet sades kontraktet upp. En familj Janmo hade förhandskontraktet och ville ha Bokebo för sig själv.

Numera finns inga spår av Bokebo.

När Bokebo försvann blev först ”Grusgropen” med sin lite halvruggiga barack i   Skabersjödelen av Bokskogen utgångspunkten för tränade idrottsmän och motionärer, innan Torups fritidsanläggning blev klar och det huvudsakliga samlingsstället för löprundor av olika längd och i varierade hastigheter.

Malmö stad köpte området kring Torup 1970.

***

Stålgänget bilades i januari 1935 inte alls långt från Bokebo, vid den västra stranden av Yddingen mellan hussamlingarna Stockebro och Kråkenäs, där klubben hade en provisorisk byggnad.

Samma år i februari grundades Malmö Frisksportklubb. Lokalfrågan, kombinerad med svag ekonomi i båda klubbarna, gjorde att de 1939 slogs  sammans under namnet Malmö Frisksportklubb Stålgänget. Tydligen profilerade man sig som Stålgänget av namnet på klubbtidningen att döma.

Under denna period fanns också Malmö Frisksportförening, som 1949 lierade sig med MFK/Stålgänget. Man enades om det nuvarande namnet Malmö Frisksportklubb, som räknar 1935 som födelseår.

***

MFK sökte efter förlusten av Bokebo ett nytt klubbhus. 1945 hyrde klubben ett ödetorp i Dörröd, en by mellan Skurup och Veberöd, renoverade det och 1951 köpte man stugan och en del mark kring huset och anlade till och med en fotbollsplan på området. 2016 sålde klubben klubbstugan.

Dörröd har en plats i Malmös friidrottshistoria. Klubbhuset var målet för Frisksportlunken, det 38 kilometer långa loppet med start vid Oxelgatan i Rosengårdsstaden. Det avgjordes första gången 1959 och var förmodligen det första långlopp som arrangerades i Skåne, innan det blev en hausse för lopp från milen och uppåt med början kring 1970.

Sista året ”Lunken” avgjordes var 1969. Men även därefter var MFK en av Skånes flitigaste arrangörer av långlopp som Malmö marathon och halvmarathon med olika sträckningar, Festivallopp (tillsammans med Heleneholms IF) och inte minst Bokskogsrundan 38 gånger den 1 maj.

I de allra flesta loppen var Ingvar Carlsson tävlingsledare. Det är samme Ingvar, som under decennier såg till att skidentusiaster kunnat åka skidor på välpreparerade spår på Bulltofta och på Romeleåsen, när tillfälle givits. För att inte tala om alla Barnens Vasalopp han var ansvarig för runt om i Skåne.

Ingvar Carlsson var en av Idrottsmalmös främsta idealister och det är han som hjälpte mig att få fram uppgifter till denna artikel.

Ingvar Carlsson dog 2022.

***

Hjälp att rätt lokalisera Bokebo har jag fått av Kjell och Barbro Wihlborg, två av de främsta kännarna av områdena i Bokskogen och kring Yddingen. Kjell, tillsammans med klubbkamraten i Heleneholms IF Bengt Grönvall, har även han ett namn inskrivit i Malmös friidrottshistoria. Dessa herrar var 1966 nämligen initiativtagare till långloppet Yddingen runt, numera Yddingeloppet. Det är tillsammans med Skanneloppet i Åstorp, också från 1966, Skånes äldsta nu ”levande” långlopp.

***

Vid ”forskningen” till detta inlägg fann jag uppgiften att Malmö FK:s förste ordförande 1935 var Skotte Jakobsson (1888—1964). Han var under de första åren av 1910-talet en av Malmös mest kända idrottsmän, friidrottare tävlande för IFK Malmö. 1910 blev han svensk mästare i tiokamp, 1911 SM-trea i tresteg och 1912 fick han samma placering på 200 meter.

I OS i Stockholm 1912 bröt Skotte Jakobsson tiokampen, kom på 16:e plats i tresteg och blev utslagen i första omgången på såväl 100 som 200 meter.

***

Så mycket malmöitisk idrottshistoria kan man snubbla över bara för man vill veta vad Bokebo var.

Detta är blogg 1 610 sedan starten den 16 september 2012.

Några stunder under helgen har ägnats åt funderingar om en fortsättning. Det man gör tar av åldersmässiga orsaker längre tid nu än för bara några år sedan, och har man då många aktiviteter i gång, tryter tiden ibland. Statistiken visar att vid några dagars uppehåll sjunker antalet besök väsentligt. Det krävs med andra ord kontinuitet för att bibehålla intresset. Och det i en värld där bloggkonkurrensen ständigt ökar.

För att hålla oss till idrottens värld ”tvingas” de allmänt intresserade alltmer ut på nätet för att få den information man önskar i och med att tidningarna i allt högre grad koncentrerar artiklar och resultatredovisning till färre idrotter. Det djup som tidigare försvunnit är borta. Det gäller inte bara Malmö med sin tragiska tidningsdöd utan även hela landet, allt enligt tillförlitliga källor.

Det är i denna konkurrens en liten privat bloggare utan kommersiell uppbackning befinner sig.

Det är klart man vill bli läst, men det är en inbiten glädje i att skriva och få framföra sina åsikter som gjort att jag beslutat mig för att fortsätta blogga. Jag sätter ingen tidsram.

I fjor var det trots allt cirka 1 400 enskilda besökare som gjorde mellan 6- och 8 000 besök i månaden. I år är siffrorna något lägre. Jag skyller på den tuffare konkurrensen om den skärmtid som trots allt är begränsad.

Har inför 2024 hoppat av två uppdrag för att koncentrera mig på bloggskrivandet och IK Finishs 100-årsbok.

***

En trogen läsare och god vän har vid olika tillfällen kommenterat att något av inläggen haft ett idrottshistorisk betydelse. Dessa vänliga ord har naturligtvis glatt mig. Och inspirerat- Dessa artiklar har givetvis större värde än en enkel personlig åsikt om exempelvis handbollslandslagets insats i den senaste VM-turneringen.

Men nu hamnar dessa historiska betraktelser i en historisk fil bland 1 610 på Manssonsport.bloggplatsen.se, dit få eller ingen söker sig.

Bosse Hultén gör som webbansvarig i Idrottsmuseets Vänner ett strålande arbete med föreningens hemsida och skriver också intressanta historiska händelser utanför IMV, värda att läsas även av kommande generationer.

Jag vet vänner som i sina gömmor har artiklar som är värda att bevara av just idrottshistoriskt värde. Själv har jag utkast, nästan klara, om Sydvästra Skånes Idrottskrets och om en mera utförlig version om friidrotten i Skurups kommun än den som fanns i senaste versionen av Skånsk Idrotts Historia.

När Idrottsmuseet fanns i Baltiska hallen var biblioteket med dess arkiv av absolut toppklass. Bäst i Sverige?

Är det möjligt att bygga upp ett digitalt kartotek, Bosse Hultén, med dina småtexter, kanske mina och många andras? Du har ju redan inlett med serien om idrottsanläggningar. Det som sker i dag är historia i morgon.

Kanske en ny nisch för Idrottsmuseets Vänner?

Det spekuleras mycket i dessa tider, inte minst inom den svenska fotbollsvärlden.

Läste för en tid sedan en krönika i Sydsvenskan, signerad Fredrik Lindstrand, med rubriken: Hur länge får MFF behålla Henrik Rydström?

i en underrubrik konstaterar krönikören: Att Henrik Rydström målas upp som en av Europas mest spännande tränare lär få en och annan klubbledare på kontinenten att hicka till.

Jag betvivlar inte en sekund på att Henrik Rydström är en duktig tränare, men på vilka meriter grundas ett epitet som En av Europas mest spännande tränare?

Visst han lotsade Malmö FF till ett allsvenskt guld.

Men han gjorde det med minsta möjliga marginal, en målskillnad på två mål, i en liga som rankas som 24:a i Europa, och med en spelartrupp som av alla inhemska experter rankades som Allsvenskans bästa, även efter utlandsflykt och sjukdomar/skador.

I vågskålen skall också läggas svårigheterna att vinna över de tre övriga medaljlagen, en vinst på sex matcher.

Är detta årsfacit tillräckligt för att vara attraktiv på den internationella marknaden i en toppliga?

Lindstrand och hans kolleger var under senare delen av säsongen dessutom kritiska till lagets långsamma bollinnehav i ofarliga områden, en stark kontrast till det jag förknippar med modern, internationell toppfotboll: Tempo.

Så mitt svar på frågan i huvudrubriken blir: MFF riskerar inte att förlora Henrik Rydström.

Det lär behövas mer övertygande MFF-insatser över tid för att Henrik Rydström skall bli attraktiv för en internationell scen.

I juletider skall man vara snäll, kanske till och med lite extra snäll.

Men jag sparar snällheten några dagar.

I morse läste jag nämligen en intervju i min tidning med Joel Kjetselberg. Det är han som är tränare för FC Rosengårds damlag, som senare i kväll borta skall möta Barcelona i fotbollens Champions League. Givetvis kommer BK Häckens framgångar i samma turnering på tal. Joel Kjetselberg gratulerar pliktskyldigast Häcken till framgångarna men påpekar, inte en utan flera gånger, att Göteborgslaget haft marginalerna med sig, medan hans stackars Rosengård haft just marginalerna mot sig. Han menar att hans lag gjort minst lika starka insatser som Häcken i CL-spelet.

Jag har sett de flesta matcherna för båda lagen i CL. Joel Kjetselbergs analys må stå för honom men att på allvar mena att de spelmässiga insatserna varit jämbördiga liknar mest en dåres försvarstal.

Häckens väg till möjligheten att nå slutspelet har skett via ett bra kvalspel mot bra motstånd och fyra utmärkta gruppspelsmatcher med hög kvalitet. Visst har det funnits gynnsamma marginaler för Häcken, men även det motsatta. Som i går mot Chelsea, 1—3. Två ribbträffar, en vid 0—0 och en vid 1—1, hade med några decimeter kunnat ge en annan, förändrad matchbild. I slutminuterna fick Häcken dessutom ett mål, helt felaktigt, underkänt för offside.

Nej, Joel Kjetselberg, Rosengårds kvaliteter 2023 är inte på samma nivå som Häckens, varken i Europa i eller i Allsvenskan, 14 poängs skillnad.

Det hade varit mer klädsamt att erkänna detta än komma med krystade bortförklaringar.

FC Rosengård har haft strålande framgångar på fotbollsplanerna. Det kan ingen ärligt förneka. Men med en oftast okritisk omgivning har självkritik inte varit klubbens bästa gren.

Intervjun med Joel Kjetselberg är ett av många bevis.

Jag var på handboll i går, HK Malmö—Sävehof, 24—32.                                         

Liksom många andra kom jag till Baltiska hallen med färskt minne av helgens strålande handbollspropaganda från damernas VM. Vi blev besvikna. Det blev ingen ”damhandboll”, speciellt tempomässigt. Det var gåhandboll med ett uselt tempo både vad gäller förflyttningar av boll och spelare.

Av vad jag förstår av artiklar, både före och efter matchen, på HK:s officiella facebooksida ingick det i taktiken att dra ner på tempot för att kunna hota serieledarna. I pausen fick jag vidimerat av ett ”öra”, som var närvarande vid taktikgenomgången, att tränarteamets order var just att spela och röra sig långsamt.

Visst, taktik tillhör en del av spelet. Men samtidigt har man som hemmalag ett visst ansvar gentemot den betalande publiken. Jag menar att HK Malmö svek många av de nästan 1 500 åskådarna. När nu de taktiska dragen inte fungerade de första 30 minuterna, 13—18, hade jag förväntat mig ett annat recept efter pausvilan.

Sävehof bjöd inte heller upp till någon snabbdans, blixtrade till med några målgivande kombinationer, när man kände för det. Det var det intryck man fick från läktarplats.

Måldramatik och tempo, kombinerat med finess, givetvis, präglar en bra handbollsmatch. Uteblir det mesta av detta blir det ingen bra underhållning.

För lite av den varan har en trängd svensk klubbhandboll inte råd med. Man måste värna om den publik som söker sig till arenorna.

***

HK Malmö gör ett beundransvärt arbete för att öka handbollsintresset i stan. Höstens framgångar har gjort att hemmasnittet ökat med cirka 200 personer, till 1 072. Nu är det inte fullt rättvisande att dra någon slutsats efter halva säsongen, men HK:s ökning är den näst högsta efter Hammarbys 400.

Till dags dato är det bara fyra klubbar av dem som spelade i Ligan även förra spelåret, som förbättrat sitt publiksnitt. De övriga är Guif och Skövde.

Halvtidssnittet är i paritet med förra säsongen slutresultat. Det är nykomlingen HF Karlskrona som kompenserar de övrigas bortfall. Blekingelaget snittar med 1 604. Det är bara Kristianstad (3 096) och Guif (1 654) som är bättre.

***

Publikutvecklingen över tid är dock negativ. Före pandemin låg snittet något under 1 500, 2022/23 på 1 267 och i dag på 1 240.

Den samlade svenska klubbhandbollen måste ta vara på den PR de årliga internationella mästerskapen bjuder på.

Publiken får inte som i går lämna Baltiskan besvikna och då inte bara för HK-förlusten. Den kunde nog de flesta ta. Värre var nog att underhållningen var minst sagt medioker.

Så tände det äntligen till.

Jag tänker på den just avslutade VM-turneringen i handboll, den vanligtvis idrottsliga höjdpunkten i decembermörkret varje år. Okej, vartannat år är det EM och det är förstås snäppet bättre. Man slipper de verkliga, förnedrande resultaten.

Jag såg få matcher i grundomgången, några fler i huvudrundan och så många jag kunde i slutspelet. Och då fick jag många gånger se varför handboll för damer på internationell nivå är en av mina absoluta favoritsporter.

Snabbt, kreativt, modigt, fyndigt, kollektivt och individuellt, allt i en lyckad cocktail. Och när det då också kryddas med hög dramatik med sena avgöranden och stora skiftningar, ja, då sitter jag nöjd i tv-fåtöljen. Det fick jag göra den avslutande veckan.

***

Men ibland går det kanske för snabbt även för dessa världsartister, det blev några gånger för mycket väl många tekniska fel. Jag har en känsla av att det var fler än i tidigare års toppmöten. Men det ligger i utvecklingens linje att framtidens elitspelare kommer att behärska även detta höga tempo i löpningar och passningar. Låt nu inte bara försiktigheten vinna.

Mellan två toppmatcher i VM såg jag en matcha i herrarnas liga – ointressant vilken – och där utklassades herrarna i allt, inte minst tempomässigt. Det var ingen tillställning som lockade till ett återbesök.

Om någon timme skall jag förstås ta mig till Baltiska hallen och se HK Malmö mot Sävehof i herrarnas Handbollsliga. I en förhoppning att  få se lite ”damhandboll”. Ja, missförstå mig nu inte: Jag vill se de snabba förflyttningar av boll och spelare som kännetecknade de främsta lagen i VM.

***

Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste av bollsporter att döma. VM-turneringen fick mig inte att ändra uppfattning. Det var svajigt i alltför många moment matcherna emellan. Jag skall inte dra några exempel men konstatera att alltför många domslut har framkallat en viss form av frustration. Okej, jag ändra mig och exemplifierar med ”handen upp” för passivt spel. Inkonsekvensen har varit frapperande.

Sen måste handbollen bestämma sig när ”klockan skall stannas”. I VM var det hipp som happ.

***

Sverige då? Fyra, ja, det är där vi är. Klart godkänt i min bok. Men visst unnar man detta sympatiska team en och annan internationell medalj. Dessa sitter dock högt i handboll. Det är inte hockey eller en stafett på snö.

***

Bäste svensk?  Tv-kommentatorn Martin Frändesjö. Han har vuxit ur sin blyga, lite torra kostym och förmedlar sina oerhörda kunskaper om spel och spelare på ett tydligt sätt med distans till ämnet och numera ofta leende. Den många gånger lite buttra framtoningen är försvunnen

***

Jag förstår att man för en internationell tillväxt måste ge fler nationer utvecklande tävlingar. Men handbollen är inte mogen för ett slutspel med 32 lag. Det ger en negativ effekt. Att åter reducera antalet slutspelslag till 24 är ett önskemål men samtidigt en utopi.

Jag vill förstås gärna se Japan och Sydkorea och några av de afrikanska nationerna men Grönland och Chile och andra nybörjare hoppar jag gärna över. Och det gjorde även publiken i de tre skandinaviska länderna. De drog inte speciellt många åskådare.

Och förvånansvärt inte heller möten mellan respekterade nationer.

Det var endast hemmalagen som fyllde upp läktarplatserna.

***

Den 10 januari börjar herrarnas EM.