I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Göteborg.

Utan någon större massmedial uppmärksamhet. Min tidning hade resultat från lördagens seniorfinaler, inga från söndagens. Stafett-SM är en tävling i skymundan. Och numerärt en väldigt liten tävling på seniorsidan. Totalt deltog 43 lag på de åtta distanserna. Endast på damernas 4x100 meter behövdes det försök.

På herrsidan var antal startande lag 5 (4x100 m), 5 (4x400 m), 5 (4x800 m) och 3 (4x 1 500 m) och på damsidan i motsvarande lopp 9, 6, 4, 6.

I min värld genant få i en idrott som vill kalla sig stor.

Stockholm och Göteborg är Sveriges friidrottscentra med 14 respektive 13 lag på startlinjen. Malmö, MAI, hade fyra. Åhus FIK, alltid på alerten, bidrog med ett lag, damseniorer 4x100 m. i hälften av loppen deltog ingen Skåneklubb. Ett tydligt bevis på den skånska bristen på bredd.

I övriga landet är det inte ljusare: Karlstadsgöta med fyra lag (alla på damsidan) lika många som Upsala IF, Hälle från Ljungskile två och Eskilstunaklubben Råby-Rekarne var de enda föreningarna utanför Stockholm, Göteborg och Skåne som var seniorrepresenterade i Göteborg.

Visst saknas stora (i alla fall tidigare) friidrottsmetropoler som Helsingborg, Karlskrona, Växjö, Borås, Västerås, Gävle, ja, med flera?

***

SM-tävlingen var mer än seniorer, det fanns mästerskap även för 22-, 19-, 17- och 15-åringar.

Det gjordes totalt starter: 81 kom från Stockholm, 63 från Göteborg, 34 från Skåne och 61 från övriga Sverige. Ökningskapaciteten finns naturligtvis i övriga Sverige och Skåne,

I dessa åldersklasser var naturligtvis fler klubbar representerade, några av dem jag saknade bland seniorerna. Men det är många tuffa år för en 17- eller 15-åring för att bli konkurrensduglig i ett seniorlag.

***

MAI är Skånedominant. Så har det varit i många år nu. De flesta talanger hamnar av olika anledningar i storklubben.

MAI vann två seniorguld 4x100 för damer och 4x400 för herrar samt silver på 4x100 för herrar.

P 19: Brons P 19, 4x100 m

P 17:  Guld 4x100 m och 1 000 m, silver 3x800 m.

K 22: Gud 4x100 m.

F 17: Silver 4x100 m.

F 15: Guld 4x100 m.

***

IFK Lund har några snabba 19-årspojkar, de vann stafetten över 1 000 meter om kom tvåa på 4x100 m.

Ystads IF har bra fart på sin verksamt, tre lag, inga medaljer men bra insatser. IFK Helsingborg, fem lag, och Åhus med tre lag var den övriga skånska representationen.

Endast fem skånska klubbar i ett stafett-SM är representativt för friidrottens status i Skåne-

Det har varit mycket nu. Inte minst har det i idrottens värld bjudits på osedvanlig dramatik.

Tyvärr bidrog domare och funktionärer till att fokus i efterhand hamnade hos dem i stället för på det sportsliga på några av evenemangen.

Fotbollens cupfinaler är diskuterade i alla dess former. Mina synpunkter är givetvis oväsentliga-

Men jag menar att Andreas Ekberg gjorde en dålig insats i herrmatchen. Han dömde i inledningen inte för klara frisparkar, höll då också det gula kortet fickan för att på slutet sänka nivån för både frisparkar och varningar. I min värld inger det inget förtroende. Bedömningarna var för svajiga.

***

Handbolldramatiken i fjärde SM-finalen mellan Ystads IF och IFK Skövde pekar på brister i regelverket.

Handbollen måste givetvis som i hockeyn ha en ”Hesa Fredrik” som hörs över hela arenan, så att alla vet exakt när det är slut.

Nu föll beslutet på tidtagare och delegat att avgöra ”inne eller ute”. En sekund, två, eller kanske till och med mindre. Samma tidtagare som ett otal gånger under halvleken stoppat och satt igång klockan vid time out från coacher och domare. I det aktuella fallet hade matchklockan på grund av något fel också stannats för att korrigera misstaget. Här kan – och förmodligen också gjorde – några sekunder hit och några dit av matchtiden försvunnit. Tid, som inte gav Skövde möjlighet att få till en femte final.

Jag har ingen lösning på problematiken, bara en känsla av att det var för många små marginaler som kan ha fällt avgörandet.

Långsökta funderingar. Jag medger. 

Men likväl något att fundera över.

PS

Innan det blev obligatoriskt med eltid i friidrott gjordes beräkningar att det tog från 0,14 till 0,24 sekunder för en tidtagare ett reagera från skott till knapptryck. Under en halvlek i handboll kan det onekligen bli några sekunder.

DS

En final, eller ett SM-guldavgörande i bäst av fem?

Det finns förespråkare för båda formerna i det pågående slutspelet i handboll. En gemensam final för både herrar och damer blev en succé med förbrödring och fullsatta arenor i Malmö, i Scandinavium och í Globen.

Bandyn har av hävd en enda final, hela Bandysverige möts, nu i Uppsala, tidigare i Stockholm. Innebandy nöjer sig med en gemensam finalfest. Ishockeyn skall alltid vara värst, kör i bäst av sju och är garanterat fulla hus. Men även basketens båda guldslutspel avgörs numera i först till fyra.

Fotbollen hade en period sina slutspel, som inte blev den framgång man hoppats på. Nu blir de lag som vinner Allsvenskan svenska mästare. Det är givetvis det sportsligt sett mest rättvisa.

Men slutspel ger en extra nerv. Och inte minst en exponering i media. Tv, med alla dess kanaler, är med på tåget. Vem vill inte vara med där? Förutom PR ger det inkomster. En final, låt vara med två matcher (för att nu ta handbollen som exempel), ger ett tillfälle, nu kan det bli tio. Med många fullsatta hallar.

Jag förstår att handbollen tar steget från ett möte till (förhoppningsvis) fem.

De tre/sex finalerna jag sett har varit stor idrott med härlig dramatik. Jag blir alltid lika imponerad när jag ser damer på internationell nivå spela. Svensk damhandboll med de främsta lagen, som nu Sävehof och Skuru, ger också högklassig underhållning. Tempot är imponerande.

Jag ser mycket gärna – även om mina Ystadvänner inte håller med – att båda finalerna avgöra i en femte match. God och spännande underhållning säger man inte nej till.

På något sätt unnar man båda klubbarna ett SM-guld. Det är två föreningar som under många, många år varit en av grundstenarna i det stabila bygge som är svensk handboll.

***

Det här täta matchandet två klubbar emellan ger en extra dimension. Coachernas förmåga sätts på prov. Och fingertoppskänslan. Inte minst vid valet av målvakt. I de två senaste matcherna var målvaktsspelet direkt avgörande, Skövdes Fabian Norsten i Ystad och YIF:s Niklas Kraft i Skövde i går.

Gårdagens tre skador, alla kollisions, på YIF:s Kim Andersson och Hampus Karlsson och Skövdes Bjarni Valdimarsson kan innebära problem. Det är tre oerhört viktiga kuggar i lagen. Vilken trupp har den största bredden? YIF kastade i går in Kasper Palmar och han bidrog i stor utsträckning till vändningen.

Har lagen fler jokrar?

Jag ser fram mot fredagsunderhållningen,

***

Och då i sällskap med CMores Charlie Sjöstrand, experten. Han har tagit över sändningarna och gör även intervjuerna med intressanta frågor och ställer helt programledaren Daniel Kristiansson i skuggan. Det tackar i alla fall jag för. Kristianssons okunnighet om spelet handboll lyser alltför kraftigt igenom. Charlie Sjöstrand är inte rädd för att korrigera honom.

Jennie Linnell, den andra experten, är ofta tröttsam i sina ideliga kommentarer om domsluten. Hon verkar aldrig nöjd.

Fysiologins lagar styr idrottsprestationerna.

Inte minst på toppnivå. Elitfotboll är inget undantag. Det krävs vältränade spelare för att orka 90 minuter. Tekniken försämras för trötta spelare, förmågan att fatta de rätta besluten likaså.

Utvecklingen i mötet Malmö FF—Häcken, 1—2, var därför logiskt ur fysiologisk synpunkt. Alltför många av MFF:s spelare var, efter skador och sjukdomar, inte tillräckligt tränade för topprestationer mot ett välkomponerat och skickligt Häcken. Det höll från minut 5 till cirka halvtimmen. Då var MFF det bättre laget. Samtidigt som känslan fanns att Häcken var förberett på att det var just i inledningen MFF:s offensiv skulle vara som bäst. Under resten av matchen var Häcken spelmässigt minst i klass med mästarna. Och i fråga om snabbhet betydligt vassare. Det märktes inte minst vid de två kontringsmålen. Trötta spelare blir inte kvickare, i synnerhet om de dessutom kommit upp i åren.

De tre poängen till Häcken var idrottsligt sett logiska.

***

Som vanligt vid MFF-nederlag koncentreras kommentarerna från Malmöhåll på hur dåligt MFF var. Denna gång fanns det från några håll till och med plats till berättigat beröm för motståndet.

Årets Häcken är bra med spets och en bredd som lär räcka bra för en allsvensk topplats.

Det här är en jubileumsblogg.

Den 16 september 2012 publicerade jag mitt första inlägg. Det här nummer 1 400.  De senaste åren har det funnits funderingar om att sluta. Åldern tar ut sin rätt.  Det finns ju ett slut, det vet man ju. Och det är en hel del annat jag vill hinna med. Har några skrividéer, har en del böcker jag vill läsa, ja, jag är över huvud taget fortfarande nyfiken på mycket. Vill naturligtvis inte missa det sociala livet inom familjen och det kontaktnät jag fått inom kamrat- och föreningslivet.

1 400 är ju inte heller något riktigt jubileum. 1 500 låter betydligt bättre. Det får bli nästa mål.

Men att jag fortsätter beror självfallet på att jag tycker det är skoj och inte minst på att besökarna blir fler och fler.

2013 fick bloggen 100 till 200 unika besökare per månad och som mest 2 000 sidklickar på en månad. I dag, 2022, ligger antalet unika besökare på mellan 1 200 och 1 500 och ibland finns det över 8 000 sidvisningar. Allt räknat per månad.

Så vill ni, så blir det 100 bloggar till att ta del av.

***

Det var mycket idrott i tv i går.

Koncentrerade mig på två hela matcher, dels IFK Malmös välbehövliga 2—1-seger över Vänersborg, efter två högklassiga mål, och dels den andra SM-finalen i handboll mellan Ystads IF ock IFK Skövde, 29—29 vid ordinarie tid, 29—34 efter ytterligare 10 minuter.

***

Analysen av Malmös vinst får anstå. Kommentarerna på nätet var många och positiva. I IFK- leden hoppas man att i alla fall några av de som nätarrangerar sig gör ett personlig besök på Stadion på onsdag i mötet mot Qviding. Åskådarsiffrorna i de två senaste hemmamatcherna, 80 personer, är genanta.

***

I jämna handbollsmatcher, som nu i de båda SM-finalerna, är det marginaler som avgör. Analyser är svårt. En krönikör menar att ”Raggarhandboll fällde YIF”. En mig närstående person frågade vad raggarhandboll är. Jag blev hen svaret skyldigt. Jag vet inte vad det är och blev inte ett dugg klokare efter att ha läst krönikan.

Skövdemålvakten Fabian Norstens storspel i förlängningen är den främsta anledningen till bortavinsten.

Men att det över huvud taget blev en förlängning är en coachmiss av YIF:s Oscar Carlén. Hur kan man med sju sekunder kvar ha en försvarsuppställning där det blir en jättelucka på den attraktivaste att alla offensiva positioner, den på linjen mitt för målet? Ett 6—0-försvar hade hindrar denna möjlighet.

YIF har i förhandsdiskussionerna ansetts ha den bredaste truppen. Jag är av samma uppfattning. Men i skarpt läge använde Carlén bara fyra niometerspelare, kollegan Henrik Signell sex. En detalj som kan ha varit avgörande i förlängningen.

Visst saknade man ett jokerinhopp av frånvarande Dalibor Doder?

***

Vi som gillar dramatik och handboll ser fram mot minst två ovissa finaler.

Ja, egentligen minst fyra.  Vi skall inte glömma damernas Sävehof—Skuru!

Malmö FF:s många skador är givetvis ett hett debatterat ämne, speciellt i Fotbollsmalmö.

Sydsvenskan har vid några tillfällen den senaste tiden besökt lagets träningar och berättat att den spelaren tränar si och den andre så. Någon är med under hela passet, en annan avviker efter en stund, den tredje är med lite längre. Det spekuleras att några spelare kanske kan vara med från start i söndagens hemmamöte mot BK Häcken, en annan eventuellt i cupfinalen mot Hammarby på torsdag.

Men om nu dessa spelare att skadefria och bedöms kunna spela för fullt, hur är det då med formen, inte minst matchformen? Har en elitidrottsman inte tränar ordentligt på två, tre veckor är han, eller hon, näppeligen fysiskt beredd för en prestation på hög nivå. Definitivt inte över 90 minuter.

Lekmannamässigt frågar jag – med risk att bli betraktad som fullkomligt okunnig – kan icke fulltränade och matchovana spelare verkligen tillföra ett fotbollslag kvalitet till en toppmatch i svensk elitfotboll?

Skadefri är inte lika med spelduglig.

Som pensionär har man mycket att göra. Och mycket att fundera över.

Här några tankar från de senaste dagarna.

Intervjuer direkt efter en dramatisk match bli känsliga, adrenalinet pumpar, missnöjet kan av olika anledningar vara stort. Därför steg min beundran för Sävehofs tränare Michal Apelgren efter semifinalförlusten i handboll mot Ystads IF och därmed sorti ur slutspelet. Han hade all anledning att kritisera domarparet för den straff, och utvisning, som YIF fick med 62 sekunder kvar och ledning med en boll. Utvisningen finns inget att säga om. Jag har sett tusentals handbollsmatcher men aldrig att ett lag fått en straff mot sig för tröjdragning utan att den förfördelade haft bollkontakt. Ingen, av alla jag konsulterat, förstår att det blev straff.

Och lika lite att YIF slapp utvisning i Sävehofs sista anfall efter Ystads minst sagt överaggressiva försvarsspel.

Apelgren berörde inte detta. Jag är övertygad om att de flesta andra i hans situation hade ifrågasatt domsluten.

Respekt Michael Apelgren!

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av två husorgan ligger YIF nära mitt idrottshjärta men den riktiga glädjen kunde jag inte känna efter finalavancemanget.

Segersmaken var fadd.

***

Det går illa för IFK Malmö i fotbollens division 1.

Kommentarerna på sociala medier är många. Man får en känsla av att det är fler som gör sina röster hörda där än de som besöker hemmamatcherna på Stadion. Styrelsen uppmanas att agera. Men inte ett konstruktivt råd. Tror man verkligen att styrelsen och personerna kring laget är passiva? Men utan ekonomi är möjligheterna till åtgärder och förändringar begränsade.

Vid de två senaste hemmamatcherna har cirka 80 personer löst entré. Större är inte intresset för IFK Malmös A-lag.

Det är lätt att sitta i sin kammare och tycka. Men har man nu en känsla för IFK Malmö – vilket engagemanget på sociala medier antyder – så agera själv på något sätt!

***

På tal om publik.

Två av Allsvenskans för tillfället spelmässigt mest intressanta lag Häcken och Kalmar FF möttes i går, 3—1, inför 3 067 åskådare.

Samtidigt möttes IFK Göteborg och Varberg, 13 306 såg den matchen,

På lördagen tog Gais i division 1, nivå 3, emot Lunds BK. Åskådarantal: 3 113.

Vad är det som styr publikens väg till arenorna?

Klubbkänsla och tradition, är svaren.

Häckens har en minst sagt tuff konkurrenssituation i Göteborg. Inte bara mot IFK utan även mot Örgryte och Gais.

Heders åt anhängarna till de båda sistnämnda klubbarna. De möter – i alla fall delvis – upp vid lagets matcher.

Sitter inte enbart framför dator och gratissändningar i tv och framför icke konstruktiva förslag.

AIK—Malmö FF 2—0.

Jag såg matchen tillsammans med Discoverys experterna Tommy Åström, Alexander Axén, Jens Fjellström, Irma Helin, Jonas Dahlquist och Niklas Jarelind.

Jo, så många framförde sina åsikter om matchen. Ju längre matchen fortskred desto snabbare föll mitt självförtroende. Det här med fotboll begriper jag inte alls. Ideligen fick man höra vilken toppmatch, alltså kvalitetsmässigt, vi beskådade.

Och så sitter jag i min ensamhet i min nedsuttna, men sköna, tv-fåtölj, och tycker att det är märkligt att två förväntade topplag kan göra så förvånansvärt många enkla misstag med tanke på ett sällsynt minst sagt, uselt tempo. Men har så många experter en annan uppfattning, så är det givetvis jag som har fel. Alexander Axén var så småningom, i ärlighetens namn, inne på att matchen nog höll för lågt tempo för att klassas som en toppmatch.

***

När så MFF-tränaren Milos Milojevic efteråt gav sin syn på matchen, återfick jag mitt självförtroende. Han menade nämligen att tempot överlag var alldeles för dåligt för att såra en allsvensk konkurrent.

Jag börjar gilla Milos Milojevic.  Han är ärlig i sina kommentarer.

***

MFF:s skadesituation måste också beröras. Om jag inte helt missuppfattade Milos Milojevic så har  klubben med tanke på åldersstrukturen kalkylerar med att tvingas till en större rotation än vad som är vanligt. Laget kan, om alla stjärnor står rätt, spela över 50 tävlingsmatcher i år. Det kräver resurser till stora trupper. Men också att det finns spelare med kapacitet att skadefria spela mer än varannan match. Kontinuitet och erfarenhet är bra grunder att bygga framgångar på.

Men risken är också att man litar för mycket på just kontinuitet och erfarenhet och att verkligheten också kan hinna i fatt många spelare. Inte minst skade- och rehabiliteringmässigt.

Kanske något att fundera över.