Fick i går en kommentar till mitt blogginlägg Friidrotten behöver ungdomstävlingar.

Avsändare var Axel Härstedt, OS-tian i diskus från 2016.

Jag har alltid gillat Axel, en elitidrottsman, som engagerar sig i friidrottens utveckling och funderar om framtiden, som för den fria idrotten har stora problem. Främst för att få pojkar att fortsätta upp i tonåren.

Axel har börjat hjälpa ungdomar från sin moderklubb IK Finish och i dessa coronatider har han och Jonas Forsberg varit ansvariga för ett antal Veckans tävlingar på Kastplanen på Stadionområdet i Malmö. Det är viktiga tillfällen för att hjälpligt ge motivation till ungdomarna. Heleneholms IF och MAI arrangerar också gemensamt tävlingar i hopp och löpning. Det är små arrangemang med ett tjugotal aktiva , men nog så viktiga.

Axel har hjälp – eller kanske tvärtom – av Jonas Forsberg. Jonas är en av skånsk friidrotts främsta entusiaster. Och på många sätt en av de viktigaste. År ut och år in under både sommar- som vintersäsong har heleneholmaren sett till att det finns tävlingstillfällen för kastare. Alla har varit välkomna, nybörjare som världsstjärnor. Axel Härstedt har deltagit i många ”Jonastävlingar”.

Härligt att se dessa kastprofiler samarbeta!

***

Stefan Olsson, friidrottsförbundets generalsekreterare, är en optimistisk herre. Han hittar alltid ljuspunkter. Som nu när han konstaterar att det aldrig tidigare arrangerats så många ungdomstävlingar som denna vår. Visst, runt om i landet avgörs tävlingar av samma storlek som i Malmö. Och det är naturligtvis bra.

Men när samtidigt alla de stora, inspirerande ungdomstävlingarna är inställda är det en klen tröst.

Tyvärr är jag rädd för att en säsong utan ungdomstävlingar kommer att ge några förlorade årgångar för friidrotten.

***

I media – både på Sporten och på ledarsidorna – har mycket koncentrerats till elitfotbollens problem. Det är förståeligt. Fotbollen är störst och väcker det största intresset.

Men alla dessa intervjuer med isolerade stjärnor har varit enahanda och inte givit speciellt några nya infallsvinklar.

Jag har förhoppningar om att man också kommenterar de mindre drotternas problem. Som exempelvis friidrottens, simningens, cykelns, orienteringens osv, osv

Idrott är mer än fotboll.

***

Fotnot 1. Axel Härstedts inlägg finns på Friidrotten behöver ungdomstävlingar i min bloggs kommentatorsfält.

Fotnot 2. Lite historik: På 1960-talet fanns en föreningstävling inom UP (som i Ungdoms Propaganda). Då arrangerades tävlingar på lokalnivå flera gånger i veckan av betydligt fler föreningar än nu och med framför allt åtskilligt fler deltagare.

Så blir det då fotboll igen om några veckor.

Det tackar man för. Jag hade förstås mentalt förberett mig på ett längre uppehåll. De här idrottsfria veckorna har gett tid till mycket av allt jag vill hinna med. Det har varit nyttigt för min tidsplanering.

Nu gäller det att prioritera. Nog så svårt, eftersom det lär bli tv-matcher i stort varje dag. Men den tiden, den glädjen.

***

De senaste dagarna har man kunnat ta del av hur Malmös allsvenska lag, Rosengårds damer och Malmö FF:s herrar, använt det ofrivilliga pandemiuppehållet.

Intressant läsning.

MFF har förberett sig på ett sätt som anstår en professionell klubb och menar att man är redo för tävlingsmatcher. Spelare anser sig till och med laget är bättre rustat nu än inför en ”vanlig” seriepremiär. Visst hade man önskat någon träningsmatch. Men tränaren Jon Dahl Tomasson påpekar också att situationen inte är jämförbar med den i Tyskland, där det påstås att det funnits fler muskelskador än tidigare säsonger:

-         Vi har tränat hela tiden, de har legat stilla en lång period.

(Vill lite försynt hänvisa till mitt tidigare inlägg!)

MFF visar tillförsikt inför den efterlängtade premiären.

Klubben andas optimism. Trygg i vetskapen att man agerat professionellt.

***

Rosengård förbryllar däremot.

Hörde i ett tvinslag i går sportchefen Therese Sjögran säga: ”Nu rivstartar vi!”

Detta en månad före premiären!

Rent allmänt är det inte mycket gnäll från Rosengårds sida? Och har så varit i många år och i många sammanhang.

Har också sett uppgifter om att truppen är för tunn för att träningsspela elva mot elva. Det förundrar mig. Säsong efter säsong har Rosengård ett av Sveriges bästa U 19-lag, som, om jag inte missminner mig, i höstas till och med blev skandinaviska mästare. Det borde ge underlag för interna matcher.

Rosengård verkar inte ha hanterat coronaavbrottet som anstår en mästarklubb.

***

Jag har också undrat över att huvudtränaren Jonas Eidevall sällan eller aldrig uttalat sig om Rosengårds upplägg. Är jag för konspiratorisk när jag tror att han velat ha tillgång till sina spelare i samma utsträckning som Jon Dahl Tomasson?

Hur seriös, professionell är damfotbollen på elitsidan i Sverige?

Blev lite förundrad, när jag i dagarna läste en intervju med Malin Levenstad, assisterande spelande tränare i FC Rosengård.

Och nu talar vi om idrott med förhoppning om internationell touch.

Laget återvände till träning efter sitt tredje eller fjärde coronavbrott, det senaste tio dagar långt. Förhoppningsvis har spelarna haft någon form av individuellt anpassade fysiskt träningsprogram. För vilka idrottsmän med internationella ambitioner – ja, till och med nationella – kan göra långa uppehåll dryga månaden före en säsongsstart och inför en säsong som kan bli intensivare än någonsin?

Jag bara undrar?

Malin Levenstad, stöttad av klubbledningen, menar också att det är nödvändigt med tre träningsmatcher före seriepremiären.

Hon säger också att man under träning sällan gör maximalt sprint över 60 meter.

Min enkla fråga: Varför inte?

Hon fortsätter: Vi spelar sällan elva mot elva på träning.

Min enkla fråga: Varför inte?

Detta är ju åtgärder man lätt kunnat fixa under de många träningsfria dagarna.

Malin Levenstad hänvisar även till de många muskelskadorna i omstarten av herrarnas Bundesliga: De beror på att lagen inte haft några träningsmatcher.

Mina enkla frågor:

1) Är skaderisken inte lika stor i en tränings- som in tävlingsmatch? Jag förutsätter att man går för max även i en träningsmatch för att få full effekt. Det är ju proffsidrott vi talar om.

2) Kan de tyska skadorna inte bero på att tiden mellan träningsstart och matchstart varit för kort? Spelarna var inte tillräckligt tränade för tufft ligaspel. Restriktionerna i Tyskland har varit mera rigorösa än i Sverige.

Här har vi haft tid att träna mer kollektivt för att vara beredda för tävling.

FC Rosengård har föredragit ledighet.

Förlåt, men klubbens tackling av pandemin tyder inte på att man insett de krav som är nödvändiga i den internationella professionella värld man vill tillhöra.

Så är då seriefotbollen i gång.

Låt vara i liten skala i Tyskland.

Såg i tv Dortmunds 4—0 mot Schalke. Och insåg då att jag verkligen saknar den inhemska seriefotbollen. För att riktigt njuta av idrott måste man en relation. Okej, Dortmund är ett lag jag gillar och som har kapacitet att rubba Bayern München från den tyska tronen. Men den riktiga känslan för Dortmund kommer jag aldrig att få, möjligen i en stor final, men inte vid ett möte i den tyska serielunken.

Det har gått några månader sedan jag såg några svenska tävlingsmatcher, i cupen, och man har vant sig vid fotbollsfria veckor. Det finns ju så mycket annat att göra. För en störd nörd har mycket tid frilagts. Det hade till och med gått så långt att jag har mist lite av intresset (några vänner har förmedlat samma känsla).

Men i går kom abstinensen tillbaka, den att inte kunna se svensk fotboll på olika nivåer, och att inte ha en relation till lag, spelare, att inte känna engagemang, att glädja sig, att reta sig över något.  Det är inte tillräckligt att få se en match, som med alla säkerhet har högre kvalitet än de som Allsvenskan, Superettan och framför allt de lägre serierna kan erbjuda.

Relationer är viktiga i alla sammanhang,

Fotbollen är inget undantag.

Nu längtar jag till en svensk seriesäsong.

Till och med utan publik.

***

Har de senaste dagarna sett att man spekulerar i att Franz Brorsson skall komma tillbaka till Malmö FF efter sin utlåning till Esbjerg. Samtidigt ryktas det om att snart 34-årige Ola Toivonen också skall återkomma

Två skickliga spelare, som givetvis tillför kvalitet till truppen.

Eventuellt kan förstås intresset för Toivonen tyda på att Anderlecht vill ta tillbaka Isaac Kirese Thelin.

Men samtidigt: Intentionerna från MFF-ledningen, som framfördes för inte så länge sedan, är att man nu skall ge sina unga talanger mer utvecklande speltid. Det är redan svårt med tanke på den breda, duktiga trupp som redan finns och där i stort alla har kontrakt även över minst 2021 (även om detta inte är någon garanti för att kontraktstiden fullföljs).

Risken är uppenbar att ungdomssatsningen kommer av sig liksom våren 2018. Fast av olika orsaker. 2018 var truppen för tunn, 2020 för stor och stark.

***

Nästa fråga är hur speltät säsongen blir. Den kan bli osedvanlig intensiv men också extremt kort om det blir en enkelserie och dessutom utan svenskt cupspel och tidig eliminering i de europeiska cuperna.

Framtiden är inte lätt att planera i dessa tider. Och då inte bara inom fotbollen.

Det spekuleras dagligen om när seniorfotbollen i Sverige – och för den delen i hela världen – skall komma igång.

Förståeligt. Fotbollen är stor och väcker intressen i de breda leden. Den kommer att klara sig, även med problem de närmaste åren.

Men hur skall en trängd skånsk ungdomsfriidrott, speciellt på pojksidan, klara följderna av Corona?

Tävlingar ger stimulans och motivation. Men nu finns inga tävlingar. I maj har fyra ungdomstävlingar ställts in, bland annat Pannkaksspelen i Eslöv, ett stort välskött evenemang som en härlig start på säsongen.

Trelleborg och Finish (Vellinge) har planerat för tävlingar i början av juni, Helsingborg (Öresundsspelen) i slutet av samma månad. Hur stor är möjligheten att alla dessa tre kan genomföras?

I juli finns tre skånska tävlingar på det preliminära programmet, i augusti ingen och så i september två, varav en vänder sig enbart till 7- till 12-åringar.

I granndistrikten ser det lika illa ut med många inställda tävlingar.

Kan ett så klent utbud inspirera tonåringar till den träning som fordras? Jag tvivlar.

När det är dags att planera en friidrottstillvaro, efter Corona, måste skånska friidrott kraftsamla för att hjälpligt rädda utomhussäsongen 2020. I min optimism tror jag att det kan bli en kort säsong. Klubbarna (några i alla fall) måste hitta nya tävlingsdagar och få hjälp av andra att genomföra tävlingarna. Inte minst måste tränare/ledare se till att det blir stora startfält, som ger inspiration. Det är mycket som står på spel. Skånsk friidrott (jag poängterar än en gång: Speciellt på pojksida), har tappat många årsklasser i försöken att få dem att tävla i tonåren.

En reducerad säsong 2020 gör att friidrotten riskerar att förlora fler årsklasser.

***

Svensk friidrott har på grund av epidemin lanserat Veckans grenar under mottot: Småskalighet, lokalt och ansvarsfullt.

Andemeningen är att klubbarna skall ordna tävlingar för 12- till och med 18-åringar i fyra grenar: Sprint/häck, medeldistans, en hoppgren och ett kast.

Tävlingen gäller främst den egna klubben med även en grannklubb kan bjudas in. Heleneholm och MAI har haft en kasttävling, i Göteborgsregionen har Mölndal och Sävedalen kört tillsammans.

Men i alla de tävlingar som redovisats har det varit få deltagare. Långt, långt från den rekommenderade 50-personsgränsen.

Hur stimulerande är denna miljö?

I Skåne är det kort mellan orterna. Bjud in även aktiva från klubbar! Med ett fåtal grenar lär det totala antalet aktiva inte riskera bli för många. Och om det, i så fall glädjande, skulle bli mer än 40 anmälningar, kan ett flexibelt tidsprogram fördela aktiviteterna över tid så att myndigheternas beslut följes.

Det är betydelsefullt att friidrotten kan locka med ett attraktivt program i smått som stort.

2020 får inte bli ett förlorat år,

Såg i husorganet att Malmö FF med den nye tränaren Jon Dahl Tomasson skall fokusera mer på sina talanger.

För två år sedan var intentionerna de samma. Framlidne ordföranden Håkan Jeppsson pratade inför säsongen 2018 om målsättningen att 50 procent av den allsvenska truppen skulle bestå av spelare fostrade i den egna akademin. Och det gick som det gick. Truppen, som Magnus Pehrsson hade att jobba med, räckte inte till under våren och när MFF förlorade med 1—0 i Skånederbyt mot Trelleborgs FF blev det slutet för Magnus Pehrsson och satsningen på akademispelare. In kom en tränare, Uwe Rösler, med en helt annan syn på hur MFF skulle bygga framtiden. Och inte minst tillkom spelare av en helt annan kapacitet än de som fanns under våren. 2019 anslöt sig ytterligare spelare med landskampsmeriter.

MFF:s nuvarande trupp är stark och rutinerad. Även om den eventuella säsongen blir komprimerad med ett tätt matchprogram lär det bli oerhört svårt för unga spelare att kvalificera sig för några längre speltider i viktiga matcher.

Malmö FF har skaffat sig en dyr ekonomisk kostym med stor personalorganisation, stor kostsam spelartrupp och en egen stadion med vidhängande omkostnader.

Det finns inte utrymmen för misslyckade säsonger.

2018 tvingades MFF byta spår.

Är klubben bättre rustad 2020 och de unga talangerna bättre än 2018 års?

Vågar MFF de närmaste åren fortsätta de intentitioner man inte vågade 2018?

Det dagliga livet har förändrats i dessa tider för oss i en av många riskgrupper.

Men givetvis finns det ljuspunkter, många sådana.

Jag har exempelvis återupptäckt den svenska tv-serien Hem till byn, Bengt Bratts mästerverk i 52 avsnitt. De sex sista från 2006 finns tyvärr inte på Play förrän nästa år.

Det är en fantastik skildring av samhällsutvecklingen från 1970-talet till 2006 och om hur de politiska besluten förändrar vardagen i en liten by i Västergötland. Och inte minst människorna i byn i deras inbördes relationer i en förändrad värld. Bengt Bratt visar också hur det tunga arbetet som bonde och i skogen påverkar den mentala hälsan och det sociala livet.

Bengt Bratt skildrar mästerligt detta i ett tempo, som ger tid till eftertanke. Det fascinerande är det är samma huvudpersoner i del 1 som i del 52. Som tittare åldras man tillsammans med familjerna.

Hem till byn är långt från de ”såpor” man kan matas med dagligen i alla de tv-program som finns i tablåerna. Det är verkliga människor, med fel och brister, i en föränderlig värld. Med några spektakulära scener för att skapa dramatik. Men dessa behövs inte. Bybornas liv under 35 år dramatik nog,

Och en skildring av svensk landsbygdshistoria.