Jag har gjort ett uppehåll i mitt bloggtyckande i närmare en vecka.

Det har varit ett medvetet val. Funderingar har funnits på att sluta. Det tar sin tid att få ihop något förhoppningsvis läsvärt. Och det är väl bara att erkänna att allt numera tar lite längre tid. Har även några andra måsten, en artikel till Skånsk Idrotts Historia om 100-åriga Skurups AIF, klubben som formade mitt liv, och medarbetare i IK Finishs 100-årsbok 2024. I sitt arkiv har Vellingeklubben unika dokument, som skildrar verksamheten utanför tävlingsarenorna. Ett fascinerande jobb men tidskrävande.

***

Den nya massmediala världen, i alla fall ur Malmösynvinkel och ur ett idrottsperspektiv, tvingar mig regelbundet ut på nätet. Jag är allmänt idrottsintresserad, uppvuxen under 1950- och 60-talen med tredagarstidningen Idrottsbladet. Dagens Sydsvenska ger mig inte den information jag önskar. Det blir med andra ord någon timme eller så varje dag framför dataskärmen för att stilla min nördiga nyfikenhet.

***

Just nu pågår SM-veckan i Umeå. I stort utan att Sydsvenskans läsare får veta något. Bland annat avgörs SM i simning, en i vår region stor och bred idrott. I gårdagstidningen fanns inte ens resultaten, i dag medaljörerna utan klubbtillhörighet.

Malmö KK:s Elias Persson, VM-deltagare senare i sommar, vann 100 meter fritt och satte nytt personbästa. I min värld värt några ord.

Liksom att de i föreningstävlingen finns fyra skånska klubbar bland de tio främsta. Det tyder på fina skånska insatser.

I går vann en tjej från Malmöklubben Ringen, Matilda Frantzich, cykelloppet och artistisk gymnastik blev det två guld och tre silver till Motus-Salto, en Malmöklubb.

Visst vore det värt några rader? I alla fall på resultatbörsen.

Som huvudansvarig för Malmösport under ett 20-tal år vet jag att det fanns ett läsintresse för händelser utanför de stora rubrikerna. Jag är övertygad om att det 20 år senare inte förändrats-

***

En pensionerad vän med TT-förflutet har informerat mig om att TT leasat ut delar av sin resultatservice. Vilka vet jag inte, men det märks tydligt. Men hur långt kan minimeringen gå? Tidningarna köper in mer eller mindre informativa referat från diverse fotbollsmatcher. Varför inte också låta en frilansare följa SM-veckan via tv och förmedla det intressantaste, inklusive resultaten, från spridningsområdet.

Det hade glatt mig och fått mig på bättre humör.

Och gett mer tid till bloggfunderingar.

***

Men att ibland få avreagera sig skriftligt är bra för humöret. Det får bli mer att fundera över.

Så det blir några inlägg till. Detta är nummer 1 539 sedan den 14 september 2012.

Med denna takt blir det 1 600 vid kommande nyårsskifte.

Det får bli nästa mål.

Vad är bra för svensk fotboll?

Och vad inbegriper man i benämningen ”svensk fotboll”?

Dessa lite filosofiska tankar är föranledda av en krönika i Sydsvenskan av Fredrik Lindstrand.

Först en liten personlig reflexion: Fredrik Lindstrand var intressantare att läsa på gratistidningen City. När han flyttade till ett annat skrivbord i tidningshuset vid Triangeln började hans krönikor tangera den gräns mellan klubbjournalistik och neutral MFF-bevakning, som chefredaktören Jonas Kanje vid några tillfällen försökt bagatellisera.

***

Nåväl, i sin krönika menar Fredrik Lindstrand att Otto Rosengren övergång från Mjällby till Malmö FF är bra för svensk fotboll. Hellre en inhemsk övergång än en som innebär en plats i ett avbytarbås i Centraleuropa. Men inget säger att Otto Rosengren fixar en säker plats i MFF:s startelva. Utvecklas han bättre i en ojämn U 21-serie än som ordinarie i Mjällbys allsvenska lag?

Hans plats i MFF-truppen innebär att en annan talang, Hugo Brolin, lär få mindre utvecklande speltid. Tuff konkurrens tillhör eliten. Men den kan också vara hämmande om det innebär begränsad speltid.

***

Och vem tänker på Mjällby AIF, som i samma fönster också mist Noah Persson till Young Boys?

Är det bra för svensk fotboll att Blekingelaget förlorar två tongivande spelare och riskerar sin allsvenska status? 30 miljoner kan förvisso ses som en acceptabel kompensation men är det värt en degradering? Mjällby AIF som elitklubb har varit duktig på att hitta och utveckla talanger från närområdet. Klubben behövs i elitfotbollen och är bra för svensk fotboll.

Ett uttalande som förvånar mig är Svante Samuelssons. Han är sportchef i SEF, Svensk Elitfotboll, en intresseorganisation för de 32 främsta klubbarna i landet. Han menar också Otto Rosengrens flytt är bra för svensk fotboll.

SEF:s uppgift måste vara att hjälpa alla sina medlemmar. Jag har svårt att tänka mig att SEF skall arbeta för att få en allsvenska med ett fåtal topplag och sen en bred utfyllnad.

Liknande tongångar som nu vid Otto Rosengrens övergång hördes i fjor vid samma tidpunkt, när Moustafa Zeidan flyttade från Sirius till MFF.  Vart är hans karriär på väg?

Många övergångar inför årets allsvenska säsong har också visat att en flytt från mindre bemedlade konkurrenter till någon av de så kallade topplagen inte per automatik innebär en bättre spelare.

***

Fredrik Lindstrand menar i sin krönika att de senaste tidens nytillskott, tränare och spelare, visar på MFF:s status. Det är klart att MFF har status. Men han bortser från en oerhört viktig faktor: Pengarna.

Klubben har de ekonomiska muskler som är nödvändiga för de senaste rekryteringarna.

***

I slutändan i Lindstrand resonemang ligger tanken om en utlandsförsäljning av Otto Rosengren för en ansenlig massa kronor. MFF har råd att vänta. Det har inte många av de övriga svenska klubbarna. Därför blir det försäljning av spelare som hamnar på en avbytarbänk.

Före MFF:s ekonomiska lyft finns det ett antal MFF-exempel. Inte att förglömma.

***

Som jag skrev i inledningen: Fredrik Lindstrands krönika tangerar linjen mellan klubbtidning och neutral MFF-bevakning.

***

Svensk fotboll, vad är det och vad är viktigt för den?

Det är i alla fall betydligt mer och större än en 20-årings övergång från Mjällby AIF till Malmö FF:

Usch!

Ja, vad annat skall man säga efter gårdagens 2—0-förlust i EM-kvalet mot Österrike?

Totalt sett var den svenska insatsen bedrövlig. Lovorden till målvakten Robin Olsen var verkligen berättigade.

Har ägnat någon timme åt att studera vad med eller mindre etablerade fotbollstyckare anser. Åsikterna är många. Och skiftande. Några lägger skulden på de fyra i försvarslinjen. Och jag som i min enfald trodde att en bra defensiv är ett kollektiv arbete över hela plan, av alla spelare.

Andra menar att det saknades kreativitet från mittfältet och anfallarna inte fick rätt understöd. Det finns fler infallsvinklar.

Alla synpunkter i beaktande kan enkelt sammanfattas: De svenska spelarna var inte tillräckligt bra för att fullt ut matcha de österrikiska.

Däri ligger problematiken. Vi har närvarande inte en landslagstrupp som håller i dessa sammanhang. Det räcker inte att byta förbundskapten. Gårdagsinsatsen var inte en engångsföreteelse. Det har varit en trend en längre period.

Få, om ens någon, har haft större anmärkningar mot den nominerade truppen. Man tager vad man haver, som Kajsa Varg en gång myntade. (Jag rekommenderar en googling på Kajsa Varg för den oinvigde).

Österrikes skicklighet och bättre teknik i högre tempo tvingade ner den svenska defensiven.

***

Det var inga höga betyg till de svenska spelarna, undantagandes då naturligtvis Robin Olsen. Som tv-tittare har man ingen helhetsbild av matchen. Såg exempelvis ett Samuel Gustafson av någon belönades med en 3:a för sin förmåga att täcka ytor. Nog så viktigt, men det är en roll man inte förknippar med en Allsvenskans konstruktivaste spelare. Det blev liksom rätt man på fel plats.

***

Någon menar att det var dags för en föryngring. Denne kan inte vara speciellt påläst. Okej, Martin Olssons (35) och Albin Ekdahls (33) landslagskarriärer lär väl gå mot sitt slut men Robin Olsen (33) och Emil Forsberg (32) har många år kvar i landslaget.

Viktor Claesson är 31 och av de övriga som var disponibla i går var nio 25 år eller yngre. Ålderskrämpor är inte orsaken till regressen.

***

Problemet ligger kanske på klubbnivå. Toppklubbarna framhäver gärna sina utmärkta ungdomsakademier. Men nu när transferfönstret öppnas sneglar sportcheferna utomlands för att fylla luckorna. Egenproduktionen anses inte tillräcklig,

Och se gärna hur många utländska spelare som är tongivande i de allsvenska lagen, inte minst i topplagen.

Hemvändarna i all ära, de tillför sällan spetskvalitet till landslaget.

Man bör kanske inte heller förbise att spelare med dubbla pass föredrar spel för andra landslag än Sveriges.

***

Landslagsproblematiken är komplex.

Ansvaret ligger på fler parter än hos Janne Andersson.

 I

I morse seglade den in genom dörrspringan, Sydsvenskan, tunnare än nånsin.

36 sidor, fördelade på två delar.

Har Sydsvenskan i modern tid haft färre sidor? Troligen är detta något vi tidningsläsare får vänja sig vid i framtiden. Vi får vara glada så länge vi få ha glädjen att börja våra dagar med  att läsa en papperstidning de flesta av veckan sju dagar.

Av dessa 36 sidor fick Sporten sju varav en hel dock gick åt till en illustration om matchfixning.

I min, måhända inskränkta, värld är resultatsidan viktig. I slutändan är det på seniornivå tävlingarna som ger den extra kryddan. Jag är fullt medveten om att man på allehanda hemsidor kan hitta alla de resultat man önskar. Många sajter är svårnavigerade, andra har betalväggar (som friidrottens). Min åsikt är att den tidning jag betalar för skall ge mig grundinformationen. Besvikelsen var därför stor i morse, när resultatspalterna nästan innehöll enbart fotboll.

Söndagen var späckad med mycket stor idrott.

***

Samtalade för en tid sedan med Friidrottsförbundets ordförande Johan Storåkers om friidrottens svårigheter att få sina resultat publicerade i tidningarna. Johan hade ingen lösning. Har själv med varierad framgång försökt få in korrekt skrivna resultatlistor i Malmös tidningar. Min uppfattning är att en generation friidrottsintresserade journalister försvunnit och därmed också kunskapen om vad som är bra och mindre bra.

Det gäller förstås många andra sporter.’

***

Men när det resultaten från friidrottens Diamond League, andra stora internationella galor (typ Paavo Nurmi games), nordiska mästerskapen och de svenska GP-tävlingarna inte publiceras är det ur PR-synpunkt på sikt ett problem för svensk friidrott.

I de ovannämnda tävlingarna (med undantag av DL) har lokala aktiva nått ypperliga resultat.

Väl värda att förmedlas till en större allmänhet.

Vems ansvar är det inom friidrotten är det tidningarna får vetskap om resultaten?

Golf, tennis, ridsport med många flera lyckas. Sen gäller det förstås att man ger plats för informationen på trängt utrymme.

Damernas VM-trupp i fotboll togs ut i går.

Vem är jag att ha synpunkter på nomineringarna? Spelarna i de utländska klubbarna har jag minimal koll på, de inhemska lite bättre. Har sett ett antal matcher via Viaplay. Det är verkligen stora kvalitetsskillnader mellan lagen i Allsvenskan.

Men man kan likväl ha sina funderingar. Vi pratar VM-slutspel, den högsta plattformen i elitidrott. Kan man på denna nivå idrottsligt tillföra det svenska laget kvalitet med spelare som inte kunnat träna för fullt på närmare ett år och bara har några korta perioder med spel på allsvensk nivå? Jag tänker naturligtvis på Caroline Seger, en fantastiskt duktig spelare, som yngre och helt kurant. De senaste säsongerna har elitidrottarens värsta fiende – åldrandet med sämre allmän fysik och snabbhet – hunnit i fatt Caroline Seger. Det är min uppfattning.

***

Och hur är VM-statusen på Elin Rubensson? Också hon skadad med oregelbunden speltid i BK Häcken. Jag har sett ganska många av Häckens matcher och har märkt hur långt Elin är från sin högsta nivå. Men hon har, efter vad jag förstår, en bättre träningsbakgrund än Caroline Seger och åtskilligt fler matchminuter i benen.

Elin Rubensson tillhör mina favoriter inom svensk damfotboll, givetvis främst för hennes skicklighet på plan. Men jag led med henne, när hon som landslagsspelare inte fick en ordinarie plats i FC Rosengård, som föredrog utländska importer. Elin flyttade till Kopparbergs/Göteborg och blev 2016 OS-silvermedaljör. Så hanterar man en petning.

Samma väg, men till Piteå, och av samma orsak tog för övrigt målvakten Hilda Carlén.

***

Jag förstår de unga talangerna Rosa Kafajis och Matilda Vinbergs besvikelse över att inte komma med i VM-truppen, dels givetvis främst ur sportslig synpunkt men även ur ekonomisk. ”Startpengarna”, 300 000 i grundplåt, hade varit välkomna i två unga tjejers hushållskassa.

***

VM-matcherna under perioden 20 juli—20 augusti spelas på bra tider för oss fotbollsnördar på förmiddagar och kollidera inte med fem allsvenska fotbollsomgångar. Det tackar vi för.

Två, tre gånger efter tolv allsvenska omgångar har profilerade Malmökrönikörer efter en MFF-match konstaterat något i stil med: Det är såna vinster som ett guldlag tar.

Underförstått, det blev tre poäng trots att spelet klickade i och marginalerna gick den blå vägen.

I en lång serie blir det alltid marginaler hit och dit men det finns även en viss sanning i att just marginalerna brukar jämna ut sig.

Jag har via tv sett elva av Malmö FF:s matcher (såg ej mötet mot Degerfors) och givetvis snackar man inte bort raden 10—1—1. Men i min enkla värd är resultatraden mer imponerande än spelet, sett över tolv omgångar. De fem tappade poängen har ju också kommit mot de i nuläget närmaste konkurrenterna, Elfsborg och Häcken.

***

I går blev jag imponerad av IFK Värnamo. Det är ett lag jag sällan ser. Tv-tablån är späckad och jag har ofta valt bort just Smålandslaget. Skall nog omprioritera mina val i fortsättningen. Jag menar att det var starkt och modigt att utmana detta mäktiga MFF med ett eget, positivt spel. Taktik ingår i spelet så jag har inget negativt att erinra om hur Halmstads BK tog sig an mötet mot MFF. Men att ett lag med så pass få etablerade spelare som Värnamo kan oroa MFF och långa perioder spelmässigt hålla väl så jämna steg mot serieledarna är värt både beröm och beundran.

Simon Thern, Gustav Engvall och Oscar Johansson från tiden i Trelleborgs FF var de enda spelare jag kände igen. Ja, och målvakten Jonathan Rasheed från Häckens avbytarbänk. Ibland förstår man varför vissa spelare hamnar just där.  Nä, nu var jag elak. Jag har sett Jonathan Rasheed göra alldeles utmärkta matcher.

***

Jag har ofta efterlyst att Malmömedia mer borde ägna några ord även om MFF:s motståndare. Men sällan eller aldrig går min önskan i uppfyllelse. Efter Värnamo—MFF 1—3 fanns tillfälle och anledning.

***

Min enkla slutsats om MFF inför det korta uppehållet är att facit givetvis är bra men att ett lag med de begränsade resurser som IFK Värnamos kan ställa till så stora besvär borde en del extra funderingar. Spelprogrammet har också delvis gynnat Malmö FF:

Satt och förstrött surfade lite på nätet, en dålig vana jag har då och då.

Oftast går tid åt till som man kunde använt till nyttigare ting. Men okej ibland hittar man något intressant. Och ibland något som irriterar mig. Så jag lär fortsätta mitt kluvna surfande.

Häromdagen fann jag en artikel om att SVT för 13:e gången skall rösta fram Sveriges bästa idrottsstad/kommun.

Det är en tävling som inte uppmärksammas speciellt mycket, några snuttat på text-TV och en högtidlig prisutdelning sista dagen av sommarens SM-vecka. Kan väl låta trevligt som ett litet uppskattande jippo.

Men så såg jag meritlistan för de 39 städer som SVT-sporten tagit ut och ur vilken juryn, sportredaktionen på SVT och ett antal frivilligt anmälda personer från olika hörn av landet, och då blev jag, gamle man, irriterad. Skall någon utse och nominera något så pretentiöst som Sveriges bästa måste underlaget vara byggt på kunskap och noggrannhet.

Meritlistan är ett hastverk och en negligering av vissa idrotter.

Självklart har jag ingen kunskap om alla de olika kommunernas rika idrottsliv och lika lite om moderklubbar för de aktiva, som också tas med i de många och underliga beräkningarna.

Men det räcker att bara ögna igenom meritlista för att haja till. Och bli minst sagt irriterad, ja, nästan förbannad.

Det är en merit att deltaga med ett damlag i amerikansk fotboll i den enda liga som finns i landet med sex svenska lag. Samtidigt som Solna/AIK inte får tillgodogöra sig att man är Sveriges bästa herrklubb vid SM i brottning. Lika lite som Helsingborg får kredit för att deras brottartjejer är överlägsna i Sverige.

Och var finns Dalbys dubbla Europamästarinna i brottning på Lunds lista?

Helsingborg har på sin lista ett EM-guld i Brasiliansk JJ. Det är bara det att det togs i klassen Vitt bälte den lägsta graden, något av D/E-EM.

Handbolls- och fotbollsspelare verkar vara nominerade lite hipp som happ. Och med lite olika kriterier. Zlatan ger för sista gången poäng till Malmö. Andreas Palicka finns för övrigt på Lundalistan.

I friidrott kan man meritera sig för två kommuner, dels moderklubbens och dels den nuvarande. Men där är man inte heller konsekvent. Andreas Kramer har lämnat Sävedalen/Partille för Ullevi/Göteborg men är inte med på den sistnämndas lista.

Det finns fler exempel. I olika idrotter. Jag ha utan att ha botaniserat särskilt djupt hitta fler underligheter men det skulle föra för långt att redogöra för alla dem.

Det räcker att konstatera att detta är ett hafsigt arbete som gör tävling fullständigt ointressant.

Bättre måste man kunna begära av SVT.

Det är mycket fotboll nu, mest inhemsk för min del och då mestadels herrarnas allsvenska.

Som jag skrivit tidigare, igenkänningsfaktorn är viktig för mig. Det är också något speciellt att se unga spelares utveckling och följa dem i karriären.

Fem matcher i ett veckoslut är en normal (?) konsumtion.

Allsvenskan är inne i elfte omgången, 19 matcher återstår. För oss som är uppfödda med en 12-lagsallsvenska är det nästan en hel säsong. Likväl tjatar man i media om ödesmatcher hit och ödesmatcher dit. Visst har en del möten större betydelse än andra, som de mellan lag som förväntas ligga inom samma skikt när säsongen skall summeras. Men samtidigt är det bara första matchen av två, så chans till revansch finns bevisligen.

Därför blev jag mäkta irriterad när det pratglada paret Petra Svensson/Emelie Zaar Ölander gång på gång på gång upprepade vilken ödesmatch det var för AIK mot Kalmar. När AIK sent kvitterade menade de att krysset var en förlust för Solnalaget. Men med den trupp AIK för närvarande förfogar över, är en poäng mot KFF värdefull. AIK är bara sex poäng eller mindre bakom ett helt koppel konkurrenter. Med 19 matcher kvar.

Svensson/Zaar Ölander är inte ensamma om att skapa en överdriven dramatik kring matcherna. Allsvenskan är i sig så intressant i de olika skikten att det inte behövs några konstlade formuleringar för att öka spänningen.

Den stora panelen i Discovery var inne på ”ödesdramtiken” även efter 1—1 mellan Elfsborg och Djurgården. Men om nu Elfsborg vid vinst skaffat sig ett försprång på nio poäng gentemot Djurgården på elva omgångar, vad säger då att Stockholmslaget inte kan ta in lika många på 18 matcher? (DIF har en tidigarelagd match och vinst mot Häcken i bagaget)

Värdera orden rätt! Det ger förtroende.

***

Därför vill jag slippa ordet guldryck om Malmö FF vinner över Degerfors i kväll och återtar serieledningen.