Rotation är det nya modeordet när Malmö FF skall ta ut sin startelva.

Man kan till och med tro att det är en innovation i svensk fotboll, införd av Åge Hareide.

Jag har full förståelse till tankarna bakom sättet att resonera, dels för att hålla igång en stort trupp och dels, i samma anda, få så många spelare som möjligt att känna delaktighet i ett fotbollssamhälle där tålamod inte är den bästa egenskapen. Den trogne reservlagsspelaren är en bristvara.

Men rotation kan även innebära en fara. Speciellt om man övervärderar toppbredden i klubben. Jag tror att MFF gjort detta. Insatsen den första halvleken mot Norrköping visade det. U 21-lagets insatser under våren understryker misstanken.

Massmedia vill göra gällande att inbytet av Thern/Molins ändrade matchförloppet. Sett över hela halvleken stämmer det. Men den stora brytpunkten kom redan efter 80 sekunder vid 0—1. I det målet var ingen av inhopparna involverade men sen gav de förstås en helt annan stabilitet i MFF:s spel.

Nu kom Hareide/MFF ifrån sitt rotationssystem med tre poäng och undgick kritik. Men vad nära det var för ett ifrågasättande. Före paus var marginalerna gästernas. Ricardinhos nickräddning på mållinjen och det efterföljande skottet i ribban räddade MFF från ett underläge. Dessutom måste Robin Olsens målvaktsspel berömmas. Sett över hela matchen var han MFF:s klart bäste spelare.

Att Expressens nätupplaga gav honom två slätstrukna getingar får stå för den ”experten”.

MFF:s styrka är effektiviteten. Laget gör anmärkningsvärt många mål procentuellt på sina chanser. Självfallet är detta en styrka men samtidigt en viss svaghet. Det kommer en dag då missarna kommer och då måste chanserna bli fler.

***

Sydsvenskans sportchef Anja Gatu är för närvarande en sällsynt gäst i spalterna. Hur mycket hon följer Allsvenskan vet jag givetvis inte. Men när hon i dagens krönika skriver:

Laget spelar ut andra guldkandidater och vinner tuffa bortamatcher utan att egentligen spela bra.

Då tvivlar jag.

Det jag hänger upp mig på är orden ”andra guldkandidater”, alltså pluralis.

De lag MFF spelat mot rankade Anja Gatu i sitt förhandstips på platserna 16 ,15, 11, 9, 8 och så 3, IFK Göteborg. Det blev 3—0 mot Blåvitt men någon utspelning var det inte, snarare ett av många bevis på effektivitet.

***

Sex omgångar av Allsvenskan är spelade, alltså en femtedel. Sex poäng skiljer obesegrade MFF från sjuan Häcken. Vem sa nåt om MFF-grepp?

***

Markus Rosenberg menade i en intervju i Sydsvenskan att gårdagens varning var ”horribel”. Menade han att det i stället borde vara utvisning direkt?

***

På tal om rotation. Av vad jag sett använder de lag med stora trupper samma system som MFF. Elfsborg gör det, Kalmar likaså, Göteborg och Häcken (strålande Pekalski i sitt inhopp mot AIK), ja, de flesta jag sett på tv.

Häcken—AIK sågs av 2 813 personer.

Den låga publiksiffran får mig osökt att tänka på min funderingar i förra veckan om vad tradition och relation betyder för tillströmningen till matcherna – och det gäller mer än fotboll. Detta alltså apropå FC Rosengårds/LdB:s publiksiffror.

I Stockholmsregionen har Brommapojkarna ingen chans att intressemässigt utmana de tre stora AIK, Djurgården och Hammarby.

I Göteborg står Häcken i skuggan av inte bara IFK utan även delvis av Gais och Örgryte trots skillnad i serienivå, skicklighet och sevärdhet.

När Västra Frölunda spelade allsvensk fotboll hade man lika klena publiksiffror som nu Häcken.

Nu tror jag inte det blir aktuellt under min livstid att Malmö får ett annat lag i elitfotbollen än Malmö FF. Det finns inte längre någon klubb med tradition och relation som kan locka Malmöregionens fotbollsintresserade. Utmanarna FC Rosengård, Prespa Birlik, Kvarnby och LB07 är alla ambitiösa föreningar med i en del fall strålande ungdomslag men utan förankring i fotbollsallmänheten i stan.

IFK Malmö då?

Det är förvisso mindre än tio år sedan IFK spelade i Superettan men den fina ungdomsverksamhet som den dåvarande ordföranden Rolf-Axel Nordström byggde upp är i grunden förstörd. Och en klubb som under de tre senaste säsongerna i stort varje år haft ett nytt lag inger inget förtroende.

Den generation IFK-are, som fanns när klubben var en storklubb i både fotboll och handboll, är i stort försvunnen.

2014 har IFK Malmö ingen relation till Malmös innevånare. Och då räcker det inte med tradition.

Tyvärr finns det ingen fotbollsklubb i Malmö som kan skapa möjligheter för att  bli en stabil elitförening bakom dominanten Malmö FF.

I fjor blev Falkenbergs FF något av ett favoritlag i fotbollens Superetta. Ni vet det där, den lille mot de stora.

Alla tippade -- även jag -- att hallänningarna skulle bli något av slagpåse i Allsvenskan med tanke på att tre av lagets främsta spelare lämnade för seriekonkurrenter.

Jag har ändrat mig efter att ha sett laget tre gånger. Falkenberg har visat klass. Spelprogrammet har varit tufft. Falkenberg har under de sex första omgångarna mött fyra av de topptippade lagen, pressat tre av dem Göteborg, Elfsborg och Kalmar ända in på slutsignalen. Åtvidaberg avgjorde också i slutskedet.

När Falkenbergspelarna anpassat sig till allsvenskt spel och fått erfarenhet och kraft kommer laget att plocka många poäng.

Henke Larsson har gjort ett verkligt bra jobb.

Jag kommer att följa FFF med stort intresse och hoppas på det bästa.

Ni vet det där, den lille mot de stora.

***

Expressen har en krönikör, Alva Nilsson, som specialiserat sig på damfotboll.

I veckan fick alla idrotts- fotbollsintresserade i Skåneland sig en rejäl skrapa, vi var usla.

Varför?

Jo, för att endast 532 personer kommit för att se FC Rosengård mot Karlslund.

De låga publiksiffrorna generellt i Allsvenskan för damer visar -- hur hög klass i ett damperspektiv den än har – att den inte attraherar den stora idrottsallmänheten.

I stället för att påpeka uselheten för oss som inte var där, måste de ansvariga finna medel att locka oss, och inte minst få kvinnor av alla åldrar, att söka sig till arenorna.

***

På tal om publik. 1 075, endast, kom för att se HK Malmös kvartsfinal i SM mot Alingsås. Givetvis en besvikelse. Mitt försök till förklaring: Malmöklubbarna har under en lång period på grund av misskött ungdomsverksamhet tappat några generationer, som inte lärt sig uppskatta handbollens inneboende dramatik och -- stundtals -- finess

***

Som handbollsintresserad gläds jag åt att Dalhem till sitt nypromoverade damlag i division 1 engagerat erkänt skickliga Birthe Hansson som tränare. Det är en intressant satsning.

Samtidigt beröm till Mats Åberg, som fört laget upp två nivåer.

***

Pontus Jansson till Torino och 4.5 miljoner till Malmö FF. Hur mycket av detta till Arlövs BI, moderklubben?

***

Intagningarna till Malmö Idrottsgrundskola är klara. Till friidrottsklassen fanns åtta platser. In kom åtta tjejer. Ingen grabb klarade proven.

Tydligare kan statusen på friidrott för 13-årspojkar i Malmö -- och Skåne -- inte åskådliggöras.

Men vem bryr sig och försöker hitta en väg ur detta kompakta mörker?

Så kom den då MFF:s första poängförlust den här säsongen. Och genast blir det en storm i massmedia och bland fans om två eventuellt uteblivna MFF-straffar.

På plats var det omöjligt att helt klart se vad som hände. Men ok, min syn är inte som i gamla dar och glasögonen är inte blåfärgade som mina före detta, förvisso yngre, journalistkollegers.

Återigen fick man förlita sig på tv-bilderna -- domarnas värsta fiende. Tv-kommentatorerna är förstås inte de främsta regelexperterna men deras olika tolkningar visar hur svår “Rosenbergsstraffen” var att bedöma. Det var en sådan situation som alltid kommer att diskuteras. En domare kan i liknade fall aldrig få ett godkännande från båda parter.

Jag är övertygad om att MFF i en motsvarande situation fått domslutet mot sig, hade tonläget varit lika högt. Fast tvärtom.

I “Johanssonfallet” känns det väl ur rättvisesynpunkt bra, att två fel av domarteamet inte resulterade i en kanske avgörande straffsignal. Det var offside på Peter Jansson i momentet före kapningen av Erik Johansson. Till domarteamets försvar kan man tillägga att det var sällsynt rörigt framför Djurgårdsmålet.

Lite förnumstigt är det kanske på plast att påpeka att en straff inte är lika med mål. Men en ypperlig målchans.

Och jag har heller aldrig sagt att domaren var bra.

***

Ibland läser och hör man underliga uttalanden från idrottsutövare. Som nu från Pontus  Jansson, MFF-innerbacken. Två gånget drällde han med bollen med resultatet ett mål i baken och en fin Djurgårdenmöjlighet till.

“ Jag och några andra spelare i laget står inte för en fotboll där man skickar upp bollen på läktaren”. Ungefär så förklarade han sina misstag.

Det finns betydligt bättre spelare än Pontus Jansson som sparkat långt i liknande situationer. Och jag har sett honom göra det själv också vid åtskilliga tillfällen.

Gör han fler sådana misstag, och med denna inställning, inför hugade inköpare lär han få stanna kvar i MFF säsongen ut. Den tuffa proffsvärlden kräver cynism.

***

Jag har aldrig träffat MFF-tränaren Åge Hareide. I intervjuer i olika media är han alltid leende och ger ett mycket sympatiskt intryck.

Men när man i dessa tider inom fotbollen pratar om respekt och goda förebilder falnar ganska mycket av glansen kring Hareide.

Det långa utbrott han fick i går i samband med Rosenbergs incident gentemot fjärde domare är inte värdigt en representant för en klubb som vill stå för andra värden än vinster på plan.

Att så ljudligt och länge protestera mot ett domslut -- precis framför en del fanatiska åskådarna som blått ser ett lag -- gör man inte om man vill vara ett bra föredöme.

Att Hareide inte blev uppvisad på läktaren är en gåta. En spelare hade definitivt fått rött kort för ett liknande beteende.

Om detta har jag inte läst något.

683 åskådare fanns på plats i FC Rosengårds hemmapremiär i damernas allsvenska, 7—1 mot Vittsjö.

Premiär och i alla fall en viss form av derby. Två förutsättningar för en hygglig publiksiffra. Men nej. Nu fanns det några förmildrande omständigheter för den klena tillströmningen, MFF:s match mot ÖSK visades i tv, HK Malmö spelade samtidigt en viktig match i Baltiska hallen och så gick Skånederbyt också i tv.

Såg förresten en uppgift att derbyt som mest (!) sågs av 6 000 personer. Vilket tv-bolag vill i framtiden betala för en produkt med så litet intresse?

Man skall också veta att Rosengård är generöst med utdelning av fribiljetter och att Malmötidningarna villigt ställer upp med stort förhandsutrymme.

Det är nog så att FC Rosengård/LdB inte kommer att bli folkets

förening i Malmö. Ett lag med denna stora dominans av spelare med utländska pass har svår att hamna i fansens hjärta. Svensk fotbollspublik är inte moget för detta steg.

Men se hur det ser ut i England! Hur många britter finns Arsenal, City osv?

Skillnaden är enorm. Anhängarna till de engelska storklubbarna har över 100 år av tradition att falla tillbaka på. Vem har en relation till FC Rosengårds damfotboll, eller för den delen LdB FC Malmös?

Ett lag med namnet Malmö FF med denna starka trupp, en av Europas bästa, hade med bred marginal överträffat Rosengårds/LdB:s publiksnitt. Se bara på hur de tre stora Stockholmsklubbarnas olika sektioner genererar publik till varandra!

Har Malmö FF redan fixat det allsvenska fotbollsguldet?

Ja, får man tro en av kvällstidningarna är det rak väg mot guldet. Och mellan raderna i övriga Malmötidningar kan man utläsa att det knappast finns några hinder på vägen.

Tror journalisterna verkligen att man efter fyra av 30 omgångar kan fastslå att MFF försvarar sitt mästerskap?

Jag tror det inte och inte heller de verkliga MFF-fans jag träffade i min spelbutik i morse.

”Det är bara ni journalister som bara vill skapa rubriker. Ni begriper inget!”

Där fick man ta emot en kollektiv råsop trots att det är tio år sedan man slutade som aktiv journalist.

Men de garvade blå gubbarna har varit med förr. De kommer ihåg 2011, då MFF också vann de fyra inledningsmatcherna för att sen sluta fyra. Med lite större glädje kommer de ihåg fjolåret då HIF i ett betydligt senare skede av serien ledde till synes betryggande för att dala till plats 5. Med MFF som etta.

Risken för en liknande kollaps från MFF:s sida finns nog inte om man nu inte förlorar lika många tongivande spelare som HIF.

Vad jag vill ha sagt: En allsvenska avgörs inte efter fyra omgångar trots en ledning på fem eller fyra poäng.

Och som gammal friidrottare har man sett många löpare skaffat sig ett stort försprång i början av loppen för att ha något att gå på när det börjar kärva. Det har oftast slutat med att den satsande blivit upphunnen. Detta apropå tränare Åge Hareide uttalande om att det tuffa Europakvalet (MFF är bara garanterat två matcher) kan slita så på truppen att man får en formsvacka och att försprånget då kan vara bra att ha.

Struntprat och ett försök att hitta poänger. Givetvis har MFF inte spetsat någon form för att göra en tidigt ryck. Tio poäng måste ha legat i kalkylen. Falkenberg och Gefle, de två klaraste nedflyttningskandidaterna, på hemma plan, och så en annan nykomling, förvisso en överraskande bra sådan, Örebro, bör i min värld innebära tre vinster.

Pluset ligger i vinsten mot IFK Göteborg. Sett över 90 minuter var den inte så imponerade som många vill göra gällande. Antingen såg man bara första halvlek eller så har man förträngt den andra.

Men ok, maxutdelning är en ypperlig start men inte avgörande.

Så var det då dags för spelare och journalister att åter plocka fram klichén ”Parkera bussen”.

Det gäller förstås kommentarerna efter matchen Malmö FF—Gefle. Vad vill kritikerna att Gefle skulle göra?

Förmågan räckte helt enkelt inte till att för att spelmässigt utmana detta fantastiska (ja, jag får det intrycket när jag tar del av delar av Malmöpressen efter vårens tävlingsmatcher) MFF. Gefle försökte, lyckades hyggligt inledningsvis, och när man sedan vid några tillfällen fick kontroll på bollen gjorde man försök att flytta upp laget. Men motståndet var för bra. Bollinnehavet blev snabbt åter MFF:s. MFF tryckte på.

Vad fanns för alternativ för Gefle? Skulle laget inte försvara sig? Är det inte en given försvarsregel att i defensiven ha sina spelare på rätt sida av boll och motståndare? Jag trodde det.

Ville MFF luckra upp Gefles försvar borde man väl lätta på trycket, skapa större ytor på Gefles planhalva. Ytorna kom när Gefle forcerade något för att försöka nå en kvittering på slutet. Men utan den defensiva Gefletätheten kom öppningar för MFF att utöka ledningen.

Hade Gefle spelat på samma sätt hela matchen kunde det lätt blivit ett ras. Och vilket lag vill inbjuda till det?

Det var ju trots allt en match mellan två lag/klubbar med helt olika förutsättningar och målsättningar.

Gefles chans att ta poäng låg i ett organiserat försvar.

Varför kritisera detta? Taktik är en del av den fascinerade fotbollen.

Jag har också sett MFF ”Parkera bussen” – det vill säga att i vissa matcher och under några perioder blivit tillbakapressat.

Men då heter det något annat.

Sluta använda klichéer!

Den här är den stora fotbollshelgen, den då det är start för serierna under eliten.

Så har det varit för mig i nästan alla tider. Men nu är jag inte längre överens med mig själv. Intresset har falnat. Det kan givetvis bero på åldern, men än orkar jag ta min gröna Skeppshult och cykla ut till arenorna runt om i Malmö.

Orsaken till det minskade intresset är nog en annan. År efter år är det tio nya spelare in och tio ut i de flesta – nja, jag generaliserar lite – lag. Det finns ingen kontinuitet, ingen klubbkänsla, man känner inte igen spelarna. Det blir anonymt. Varför skall jag vara trogen, när inte spelarna inte är det?

Men, ok, ledarna är trogna. Det blir nog en och annan cykeltur även den här säsongen inte minst för att träffa fotbollens verkliga idealisterna, de ledare som är trogna sina ideal och klubbar.

Dock är det extra trist att inte kunna ta den årliga färden ut till Rosengård norra och träffa Wilbert, Tage, Sten, Gunnerfalk och de andra ledarna i Håkanstorps BK, den senaste nerlagda klubben av de klassiska Malmöföreningarna.

***

Fotbollen konkurrerar också med sig själv. En allsvensk omgång sprids ibland på fem dagar och alla matcherna tv-sänds med allt vad det innebär. Jag vet att jag talar för döva öron, men:

Lägg inga allsvenska matcher en lördagseftermiddag! Låt den bli småklubbsfotbollens stora helgfest!

MFF mot Gefle nu klockan 16 drar självfallet många åskådare från de många matcherna i Malmöregionen.

Elitklubbarna är beroende av de små, men de ekonomiska kortsiktiga egointressena tar ingen hänsyn till hur betydelsefull grunden är för en framtida positiv utveckling.

***

Sen måste klubbledarna vara noggrannare i sin tidsplanering, se på omgivningen. Men jag medger att det är svårt. I morgon spelar LB 07 mot Kvarnby klockan 16 i division 2. Det är en match jag gärna skulle vilja se. Men då kan jag inte fullt ut se Liverpool—Manchester City eller HIF—Häcken.

Kan man inte en söndag (eller lördag) spela klockan 12? Det går ju i andra större fotbollsländer.

***

Mycket i debatten de senaste veckorna har handlat om dödsmisshandeln i Helsingborg. Hur det tragiska påverkar får vi givetvis inget svar på förrän säsongen är slut.

Ole Törner i Skånskan menar i en krönika att händelsen inte påverkar publikintresset och gör en jämförelse mellan årets andra omgång och motsvarande möten 2013. Han finner då att fem av de sex matcherna nu drog fler åskådare i än 2013, en ungefär lika.

Jag hoppas självfallet att han har rätt men jämförelsen haltar på två punkter. Dels var det hemmapremiär och alla vet att en premiär alltid lockar extra åskådare och dels framgår inte i vilket skede av serien 2013 års matcher spelade och vilken betydelse de hade. Det har givetvis stor inverkan,

Nej, vänta med slutsatserna tills säsongen är slut.

***

I går spelade Skurups AIF, klubben i mitt hjärta, sin första match i division 5. Inget resultat i Sydsvenskan och inget på tidningens hemsida. Jag fick lita på konkurrenten Skånskan.

Skurup ligger tre mil från Malmö. Jag känner många i Malmö som är intresserade av SAIF. I fjor spelade laget i sexan, med Malmölag. Då fick jag regelbundet information om resultaten.

Jag vet varför det blivit så, den tunga barriären Omkretsen. Men jag förstår inte.

Skurup vann över Kivik med 2—1.