Jag såg inte Varberg—Malmö FF, 3—2, i gårdagens allsvenska fotbollsmöte.

Föredrog den viktigare matchen, 0—0 mellan Helsingborg och Falkenberg. Att just dessa lag, plus då Kalmar, riskerar att trilla ut, är av kvaliteten på gårdagmötet att döma, ganska så självklart.

***

Läste förstås om MFF-förlusten i diverse media. Att det var ett slitet och trött lag på slutet har jag full förståelse för. Även om symtom och efterverkningar av covid-19 varierar – allt är virrvarr för en lekman – inverkar en sjukdomsperiod negativt på prestationerna, inte minst hos elitidrottsmän.

I min värld kändes det märkligt att några MFF-are, som bevislige varit coronadrabbade, bara efter några dagar efter friskskrivningen var redo för matchen mot Hammarby. Den insatsen satt kvar i kroppen längre än normalt.

Förbryllande är även att de helt friska och skadefria fick en veckas ledighet under landslagsuppehållet. Vi pratar elitidrott (eller?) och de som är lite bevandrade i idrottsfysiologins lagar vet att ett kort uppehåll inte inverkar negativt på kort sikt. Men att rekylen kommer efter en tid, när både tävling och träning återkommer i normal omfattning.

Malmö FF var inte fysiskt förberett för en allsvensk fotbollsmatch.

Så tolkar jag gårdagsinsatsen, av tidningsartiklarna att döma.

I går såg jag en hel ishockeymatch.

Det tillhör inte vanligheterna.

Växjö—Malmö 3—0, med ett mål i vardera perioden.

Hemmalaget var bäst, hade högre tempo i passningar och skridskoåkning, bättre klubbteknik, fler vägvinnande kombinationer, ja, allt det som i andra lagbollsporter är ett vinnande koncept.

Växjö vann, visst, men det var inte dessa spetskompetenser som var avgörande. Det var den slump, som alltför ofta (enligt min smak) avgör en ishockeymatch. De två sista målen kom efter att pucken skjutits in framför kassen där en massa spelare parkerade och skymde all sikt för den stackars Volden i Malmömålet. Han såg inget, jag såg inget och tv-kommentatorn Patrik Westberg, en personlig favorit, inget.

I min värld tillfälligheter. Visst det finns sådana även i andra idrotter men inte i den utsträckning som i ishockey. Mål skall vara kulmen på ett bra anfall. Inte en slump.

Men det finns kanske en logik, som jag i min ishockeyokunnighet inte fattar.

Malmö hade 31 skott på mål, Växjö 19. Likväl tyckte ”alla” att Växjö vann rättvist. Varför? Det som jag kunde uppskatta, tempo, teknik och kombinationer, premierades ju inte med mål.

Men någon logik finns naturligtvis. Som nu att Växjö har 14 poäng mer än Redhawks.

Jag förstår att intensiteten. tempot och, kanske just, tillfälligheterna lockar. Man måste kanske också ha en viss känsla för ett lag.

Det är nog det som saknas mig.

Malmötjejer gillar inte att spela fotboll.

Det visar min helt ovetenskapliga granskning av flickfotbollen i Skåne och Malmö. Jag har studerat antalet lag i seriefotbollen för 13- och 14-åringar under perioden 1984—2019.

Vi börjar i Malmö.

Det saknas framförallt stabilitet i klubbarna. Några år med bra verksamhet med kontinuitet i åldersklasserna har ofta följts av att föreningen några år senare inte har någon flickverksamhet alls.

***

 I berörda årgångar är målet att spela 11-mannafotboll. Skåneboll är flexibelt, vill naturligtvis att så många som möjligt skall deltaga i seriefotbollen. Man tillåter spel med nio spelare, ja, till och med med sju. Samma regler gäller på pojksidan men de används inte lika flitigt där.

***

2018 fullföljde sex 14-årslag seriespelet, fyra lag var 9-manna. Endast FC Rosengård och Hyllie IK kunde mönstra ”fulla” lag. Samma år fanns det nio 11-mannalag i F 13. Det innebar att 2019 nio lag med 11 spelare fullföljde sin serie i F 14. Men samtidigt hade F 13 endast 5 plus 3 (9-mannalag) i seriespel. En möjlig/trolig förklaring är att många 13-åringar spelade i 14-årslagen.

De bredaste flickklubbarna är FC Rosengård, Hyllie IK och IFK Klagshamn. Anmärkningsvärt är att LB 07, oftast omskriven som stans bredaste klubb på flicksidan, inte hade lag i både åldersgrupperna varken 2018 eller 2019.

***

Under åren 1984—1997 pendlade antalet lag mellan 9 och 15, ofta med stora variationer år från år. Kring sekelskiftet kom en kraftig ökning i antalet lag (precis som på pojksidan). All time high var 2004 och 2005 med 23 lag. Men det blev på bara några år en kraftig reducering, 2009 var Malmö nere i åtta lag, året efter i sex.

Successivt har det blivit en ökning och 2019 var antalet lag 17 fördelade på åtta föreningar.

***

Den intressantaste framtidsfrågan är hur Malmö FF:s intåg på flicksidan kommer att påverka Malmös övriga klubbar. Såg en uppgift om att MFF inte var nöjd med rekryteringen till sina flicklag. Samtidigt vet jag att några klubbar förlorat några av sina främsta till storklubben. Erfarenhetsmässigt vet jag också att en förlust av några tongivande spelare från en mindre klubb (gäller även pojkar och andra idrotter) ofta betyder att laget försvinner, antingen direkt eller efter ett år.

Jag ser en risk i MFF-satsningen i ett breddperspektiv på flicksidan.

***

Sen bör man förstås påpeka att fotbollen är den överlägset största lagbollsporten i Malmö för flickor.  Andra får bedöma om detta är bra eller dåligt med utgångspunkt från siffrorna ovan. Genom alla åren är det bara FC Rosengård och LB 07 som haft lag i F 19-serierna med SM-status.

Framgångarna har varit stora för båda kubbarna med guld och finalplatser.

***

2021 kommer Malmö att ha 13 seniorlag för damer i seriespel. De två högst placerade lagen finns inom FC Rosengårdsorganisationen, Lilla Torg i division 2 övriga tio på nivå 5 och 6.

Det är svårt att se en ljusning med utgångspunkt från ungdomsunderlaget i Malmö.

Malmö FF kommer naturligtvis att avancera, men knappast genom att bygga från en egen ungdomsverksamhet. Samtidigt borde det finnas ett talangunderlag i en så stor stad som Malmö. Varken i FC Rosengård eller LB 07, på den tiden det begav sig, har haft speciellt många Malmöfostrade spelare i sina trupper-

***

Återkommer med en tredje ”forskningsrapport” om Skånefotbollens hälsotillstånd.

Det är en fotbollsgala i tv i kväll.

Lite senare i år lär det vara en till.

Galor är inget för mig. Men jag tar givetvis i efterhand del av resultaten, så jag har något att reta mig över. Nej, så negativ skall jag inte vara. Alla jurys har en  svår uppgift. Utmärkelserna ger i alla fall anledningar till diskussioner. Och det är alltid trevligt.

När Allsvenskan för herrar är avslutad skall jag ge mina funderingar. Vad nu dessa kan vara värda.

Men ett radikalt förslag har. Naturligtvis kommer det inte att beaktas och ingen kommer att ens fundera i dessa banor.

Skippa utmärkelsen Åtets manlige domare.

Jag är den förste att medge att domarteamens uppgift är svår. mycket svår, och att de många tv-repriserna i slow motion (domarnas värsta fiende) gör att misstagen uppmärksammas och tydliggörs än mer.

Men det har varit alltför svajigt det här underliga spelåret. Nivån mellan de enskilda domarna har varit stor, men en och samme domare har inte heller varit konsekvent i sina bedömningar i olika matcher. Ena matchen har en petitess bestraffats hårt, i nästa match har ett betydligt svårare regelbrott passerat utan signal. Av samme domare.

Det har i år varit alldeles för många avgörande misstag. Jag anser mig att ha på fötterna efter att ha sett tre till fem matcher per omgång.

De mera etablerade domarna har inte varit bättre än de nya.

Det finns ingen värdig kandidat 2020 till Årets domare.

Debatterna i media har varit berättigade.

***

I går nåddes något av en kulmen i de tre allsvenska matcherna. Fyra utdömda straffar efter situationer varav tre i de flesta matcher blivit utan åtgärd (två av Norrköpings mot Varberg och Mjällbys mot Sirius). Samtidigt som den klaraste straffsituationen viftades bort (Häckens mot IFK Göteborg).

Måndagen gav domaråret 2020 ett ansikte, inte ett vackert sådant.

Att straff- och varningsdramatiken fick större uppmärksamhet än vanligt är naturligt. I ett slutskede av en serie kan man tydligare se betydelsen av en förlorad eller vunnen poäng, eller en berättigad eller oberättigad varning. Talet om att tur och otur med domsluten i en serie jämnar ut sig är nonsens. Alla händelser och matcher har ett sammanhang i en serie med 30 omgångar, 240 matcher.

***

En idrottsnörd har det enkelt att välja bort Fotbollsgalan denna tisdagskväll. Först HK Malmö mot Aranäs i Handbollsligan och sen en europeisk toppmatch ur en riklig fotbollsmeny.

Ungdomarna sviker fotbollen.

I alla fall I Skåne och Malmö.

Gråmulet väder, beordrad försiktighet i mänskliga kontakter, en viss (stor) portion nördighet har gjort att jag haft tid att studera utvecklingen i antal seriespelande lag i åldersklasserna 13 och 14. För flickor och pojkar, fördelade på Skåne och Malmö.

I grunden ligger naturligtvis mitt intresse för idrottshistoria och de olika sporternas utveckling i ett förändrat idrottssamhälle. Friidrottens (främst) problem har jag berört i tidigare inlägg och även brottningens. Det är två idrotter som radikalt har tappat på seniorsidan. Inom friidrotten gäller det arenadelen. Antalet motionslöpare har ökat. Och det är självfallet mycket positivt.

***

Åter till fotbollen. I mina gömmor har jag det nummer av Skånebolls tidning, där man redovisar alla säsongens sluttabeller, från 1984 fram till och med 2019. Pandemiåret 2020 räknar jag inte.

Jag har slagit ihop 13- och 14-åringar på grund av att man i alla zoner under 1980-talet, främst på flicksidan, inte hade någon speciell 13-årsgrupp.

***

Pojksidan/Skåne: Från 1984 fram till sekelskiftet pendlade antalet lag mellan  260 och 300. I början av 2000-talet skedde en ökning och några åt fanns det närmare 350 lag, Från 2008 kom en drastisk minskning. Plötsligt var man nere i siffror knappt över 200. De fem senaste säsongerna har det skett en liten ökning, men man är ännu inte alls uppe i 1980- och 90-talens siffror.

2017 slutade det skånska förbundet att publicera serietabeller från 12 år och neråt. En av anledningarna var att man ville avdramatisera seriespelet, en annan, av många, var att barnen vid 13 skulle inspireras av något nytt, just seriespel med tabell.

Är man positivt lagd kan man tolka att de senaste två säsongernas ökning av antalet lag som en följd av förändringen.

***

Pojksidan/Malmö: Utvecklingen av antalet lag är liknande den i övriga Skåne. Under perioden 1984—1996 var läget stabilt mellan 43 och 48 lag. Kring sekelskiftet rasslade det till rejält. Några år var antalet över 65 med rekord 2003 med 70 Malmölag. Sju år senare var man åter nere kring 45. Men precis som i övriga Skåne har de tre senaste åren inneburit en ökning till kring 50.

Till 70 är steget dock långt. Att nå dit verkar utopiskt. Tidigare hade invandrarklubbarna ofta lag i de här åldersgrupperna. 2019 var det bara Ariana som hade ett 14-årslag. Malmö FF är numera ingen breddklubb på ungdomssidan, har bara ett lag per åldersklass. En tidigare stabil förening som Håkanstorp finns inte längre. Den stora stadsdelen Oxie med tidigare två stora klubbar, Oxie IF och BK Vången, redovisade i Oxie SK bara ett 13-årslag. Kirseberg och Rörsjöstaden hade före samgåendet till Malmö City var sin stor ungdomssektion. I City är det tunt. Husie IF, en gång Skånes största ungdomsförening, hade 2019 inget 14-årslag.

Det är klart att ett färre antal breda ungdomsklubbar ger ett negativ utslag i statistiken.

Men ännu finns det givetvis gedigna klubbar med bredd i sin pojklagsfotboll i berörda åldrar:  FC Bellevue, BK Olympic, LB 07, FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF. IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, Hyllie IK och Heleneholms SK.

Så varför klaga?

Samtidigt: I ett allt invånarmässigt större Malmö i dessa åldrar känns minskningen av fotbollsspelande grabbar lite oroande.

Det är just ungdomar i de yngre tonåren ett samlat Idrottssverige vill skall fortsätta.

***

Återkommer med flicksidan och andra noteringar.

Några spridda funderingar en gråmulen novemberdag detta pandemiår.

Såg förstås gårdagens möte i fotbollens Nations League, Frankrike—Sverige, 4—2. Eller om man vill vara vänlig, 3—2. Fyran, i det tomma målet, kan man bortse från.

Kritiken, och för den delen även kvaliteten på det svenska spelet, har varierat under de här sex NL-matcherna. Det har varit ”rena natta” till spirande optimism. Men speglar inte insatserna Sveriges placering i ett internationellt perspektiv? 2018 kom Sverige till kvartsfinal i VM, laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet och tog sig upp A-gruppen i Nations League, upp till topp-16 i Europa. Det är på den nivån det svenska landslaget befinner sig. På vägen dit har insatserna varit lika svajiga som i denna upplaga av NL. Med samma svajiga kommentarer i seriösa massmedia. Dit räknar jag inte alla inlägg på sociala medier.

***

Det kan inte vara partisk att påstå att Fru Fortuna inte var på sitt bästa humör när hon placerade Sverige tillsammans med Frankrike, Portugal och Kroatien. Ett realistiskt tips var att rangordningen skulle bli precis vad den blev.

Kim Källström, tv-experten, som vuxit med uppgiften och är nyanserad i sina omdömen, konstaterade i går den stora kvalitetsskillnaden mellan lagen. Det var de regerande världsmästarna Sverige mötte. Det får man inte glömma när man bedömer den svenska insatsen.

***

Inför kommande mästerskap, EM-slutspelet, har året gett många besked. Och inte minst erfarenhet för några unga spelare. Det finns konkurrens på de flesta positioner. Avancemang från gruppspelet ser mer realistiskt ut än att bli tvåa i årets NL-spel. Spanien, Polen och Slovakien, självfallet svårt men ….

***

Diskussionerna om berättigandet av Nations League har varit många. Men i och med att Uefa är arrangör rör det sig om spel i mångmiljonklassen. När Sverige avancerade till A-gruppen erhöll förbundet 20 miljoner kronor. Till det skall läggas en massa bonusar. Degraderingen kommer att få negativa effekter på förbundets budget.

Nog om fotboll.

***

Skidsäsongen, med och utan gevär, har/skall börjat/börja. De stora mästerskapen, och de större tävlingarna, följer jag med stort intresse.

Ett skånskt allmänidrottshjärta har ungdomsidoler som Mora-Nisse och Sixten Jernberg med många efterföljare. Skidskytte har sin inneboende dramaturgi, en av de bästa tv-sporterna,

Men när SVT och Radiosporten sänder de inhemska premiärloppen, med inslag av aktiva från någon B/C-nation, måste man ställa frågan om det är berättigat.

Är det nationella intresset verkligen så stort? Eller är det vi söderifrån som inte förstår.

I söndags vid frukostbordet hörde jag i radions Söndags Morgan en intervju med en kvinna som fick frågan hon skulle göra resten av dagen. Jo, hon skulle se Stina Nilsson i skidskytte. Kvinnan hade helt klart för sig vad Stina hade presterat i sin lördagsdebut på sprintdistansen.

2015 drog en Världscuptävling i Ulricehamn 60 000 åskådare på en tvådagarstävling, 2019 27 000 på lördagen och 18 000 på söndagen i ett veritabelt oväder.

Jag var I Falun 1993, när Torgny Mogren i VM inför 100 000 jublande åskådare vann femmilen, ett oförglömligt minne.

Det är kanske vi, som sitter geografiskt offside, som missbedömer intresset.

Så kam man också fundera en gråmulen novembereftermiddag.

Nu blir det U 21-fotboll Italien—Sverige, följt av finalen i handbollens högsta damliga, H 65 Höör—Skuru.

Lite ordning får det vara

Jag läste nyss att elitidrotten får fortsätta.

Detta trots de nya restriktionerna och rekommendationerna.

Men, borde det vara så?

Alla inställda, eller rättare framflyttade, matcher har visat att covid-19 finns långt in i elitidrottsleden. Idrotten måste ta sitt ansvar. Hur rättvist blir det i slutändan, när – om det över huvud taget går – serierna skall spelas klart?

***

I dessa isoleringstider har tv-idrotten varit ett sätt att bryta lite av den tristess som infunnit sig i tillvaron. En cykeltur eller promenad – tack för det varma höstvädret – varje dag är väl i och för sig nyttigt. Någon timmes läsning per dag ger också glans åt tillvaron. Just nu läser jag Där solen aldrig går ner av min gamle elev, jag var till och med klassföreståndare för honom, Henrik Brandao Jönsson. Jag har lärt mig mycket om Portugals kolonisering av honom. Själv hann jag inte lära honom så mycket. Kunde han, undvek han idrottslektionerna. Man Henrik blev ju en skicklig journalist och författare. Ändå.

***

Tv blir självfallet ett trevligt sällskap. Utbudet är stort. Öppet arkiv är en guldgruva. Estoniadokumentären ställer obehagliga frågor. Gårdagsinledningen av Jakten på en mördare väckte minnen man helst skulle vilja vara utan.

***

Helgen bjöd också på bra och spännande idrott.

Det stora var förstås fotbollsmötet i Nations League mellan Sverige och Kroatien, 2—1. Sverige gjorde en alldeles utmärkt match, en gedigen laginsats låg bakom den rättvisa vinsten.

I en populistisk massmediavärld vinklas mycket på en enstaka situation eller spelare. Nu fokuserades det mesta på 1—0-målskytten Dejan Kulusevski. Visst, av vad jag sett, är han en stor talang med en härlig utvecklingspotential. Uppmärksamheten påminner om den som Alexander Isak fick för något år sedan. Allt Isak gjorde gav lovord. Det är samma nu med Dejan Kulusevski. Nyanser berikar alla texter.

***

Det var mycket och många som var bra i landskampen.

För några år sedan framförde en Malmökrönikör åsikten att Norrlandslagen, då Gefle IF och Sundsvalls GIF, inte tillförde svensk elitfotboll något. Jag reagerade då och gör det i dag. Tre av de bättre svenska spelarna i lördags, Mikael Lustig, Marcus Danielson och Emil Forsberg, fick alla sina seniorgenombott i Sundvall.

Svensk fotboll mår bra av elitlag, geografiskt spridda över hela landet.

Det gäller självfallet både damer och herrar. Allt bra kommer inte från Malmö FF.

***

Sydsvenskan hade placerat sitt TT-referat på sjunde (!) sportsidan. Jag förstår inte prioriteringen. Det var dock en officiell tävlingsmatch för A-landslaget för herrar. Detta skrivit utan at lägga andra aspekter på Nations League än att vara kvar i A-gruppen ger mer utvecklande matcher än i grupp B.

***

SDS hade ingen krönika, eller analys, av Sverige—Kroatien. Det finns ju gott om både krönikörer och analytiker på redaktionen nu för tiden.

I dagens tidning fanns det en krönika om damlaget FC Rosengårds säsong.

Jag har svårt att tänka mig att Sydsvenskans läsare av idrottssidorna har ett större intresse av att läsa om FC Rosengård än om A-landslaget.

Jag tror inte trovärdigheten växer hos läsekretsen med en sådan prioritering.

***

Lite andra tankar om helgen finns det kanske anledning att återkomma till. Stadsarkivet är inte tillgängligt för längre tid för forskning av olika dokument.

Skrivklådan måste få sitt utlopp.

Jag tycker synd om Joakim Fagervall.

Sällan eller aldrig har jag sett en så ledsen tränare som den nytillträdde i Malmö Redhawks.

Det smärtar att se en tränare så nedstämd som Joakim Fagervall efter en förlust. Och de har blivit många den här varma hösten.

Det är kanske förmätet av mig, en novis på ishockeyns område, att ha synpunkter på Redhawks efter att bara ha sett ett par hela matcher men ganska många sistaperioder. Men av det jag sett brister det på alltför många håll i det som är elementärt i alla lagbollporter, tempo, teknik och kreativitet.

Joakim Fagervalls tränarfilosofi kan inte var okänd för de ansvariga i Malmö efter alla hans säsonger på elitnivå i Sverige och Ryssland.

Harmonierar Fagervalls intentioner med spelartruppens kvaliteter? Jag vet inte, ställer bara frågan.

Lagets placering är ingen större överraskning. Kanske inte sist, men det var i den nedre tabellregionen som de flesta experter tippade att laget skulle vistas.

Efter att vad jag läst mig till har Malmö Redhawks en stram spelarbudget. I en ishockeyvärld med mycket ut och mycket in inför – och delvis även under – en säsong ger detta naturligtvis utslag.

Situationen är kanske ett bevis på hur Malmö Redhawks mår som förening för tillfället. Jag tar inte hänsyn till pandemieffekten, den drabbar alla, mer eller mindre lika.

Givetvis hoppas jag på en förbättrad hälsa för Redhawks dels som förening och dels för det pressade representationslaget. Malmö arena behöver elithockey.

Och så vill jag se en glad Joakim Fagervall.