Jag vet att det är svårt att vara fotbollsdomare.

Men ibland brister tålamodet. Det är trots allt professionella domare, de som dömer i Herrallsvenskan med löner en bra bit över Medelsvenssons.

Tidigt under säsongen debatterades insatserna livligt. Det fanns väl en viss acceptans, då det var tätt mellan uppdragen, kanske tre matcher på en vecka. Men med ett normalt schema finns inte denna ursäkt.

***

Efter att ha sett måndagsmötet mellan Norrköping och AIK och gårdagens Häcken—Djurgården måste jag få avreagera mig. Två liknade situationer i vardera matcher bedömdes helt olika.

1) Bollen spelas/nickas upp på en arm från nära håll, en straff i ena fallet, ingen åtgärd i det andra.

2) En brottningsmatch i straffområdet efter en fast situation i vardera matchen resulterade i en straffspark i ena matchen och ingen signal i den andra.

Det var också två av de mest meriterade svenska domarna, som fanns på planerna, Kristoffer Karlsson och Mohammed Al-Hakim. båda under den senaste femårsperioden utsedda till Sveriges bäste domare.

Al-Hakim hade i går en sällsynt dålig kväll.

Han missade två straffar för Häcken. Dels när Djurgårdens Harris Radetinac (han erkände själv) i en duell med Johan Hammar trampade denne på foten och därmed förhindrade Hammare att nå bollen.

Och det värsta: Djurgårdens Nicklas Bärkroth tacklade med kraft Patrik Wålemark i ryggen. Al-Hakim försökte ”rädda sitt skinn” genom att döma hörna.

Och då trädde tv-kommentatorn Jens Fjellström in och visade sin ofta dokumenterade fullständiga inkompetens som regeltolkare: ”Eftersom Bärkroth träffade bollen var det ingen straff,”

Sen när blev det tillåtet att tackla omkull en spelare i ryggen? Även om du träffar bollen.

Jag vill poängtera att straff inte är lika med mål, men en av de bästa målchanser man kan få.

Min åsikt – om den nu är värd något -- om de båda ovan relaterade handssituationerna är att det inte var straff i någon. Avstånd och rörelse gäller än i dag. Även om Fjellström hävdar något annat.

***

Det kändes olustigt att kommentarerna efter två så viktiga toppmatcher dominerades av undermåliga domarinsatser. Samtidigt, varför får, och tar, inte huvuddomaren mer hjälp av sina tre kompetenta medhjälpare?

***

Trots en uppgivenhet efter de där två matcherna (”Nu skiter jag i resten av Allsvenskan”) bänkar jag mig om någon timme framför tv:n för att se Sirius—AIK. Med förhoppning att unge domaren Adam Ladebäck inte blir huvudperson.

Så här lite diverse tankar om diverse idrotter en kulen oktoberdag 2020.

FRIDROTT. I helgen avgjordes SM i terränglöpning i Vällingby. 413 starter i 14 klasser gjordes. Skåne, landets näst folkrikaste distrikt, deltog totalt med sju  löpare, därav en senior, Helsingborgsklubben IS Götas eritrean Samuel Russam, tvåan  på milbanan. Nästa säsong skall han för övrigt tävla för Hässelby SK.

 En skånsk seger blev det, en Götatjej vann i 16-årsklassen. I P 15 hade Ängelholm ett silver och Genarp ett brons. Ystads IF var den fjärde Skåneklubb med deltagare.

Terräng-SM ännu en bild, en dyster sådan, om det ihåliga Friidrottskåne.

***

HANDBOLL. Aldrig tidigare har det varit så många överraskande resultat i Handbollsligan sen man utökade den till 14 lag (av pandemiskäl 15 den här säsongen). Som vän av spänning gillar jag när de små sticker upp och oroar.

Vem hade sett Guif bortaslå IFK Kristianstad?’

Aranäs, Önnered och Hallby, exempelvis, har bjudit på snabb, finessrik och effektiv handboll, som höjt den allmänna standarden.

Många unga spelare har imponerat.

Ser fram mot en spännande fortsättning med fler överraskningar,

***

FOTBOLL. Efter 0—0 i bottenmötet i Allsvenskan mellan Kalmar och Falkenberg menades det allmänt att det var två förlorare. Men när söndagen var till ända hade både Helsingborg och Göteborg förlorat och såväl Kalmar som Falkenberg minskade avståndet till kvalstrecket. Två förlorare blev på några timmar två vinnare.

Att kvaliteten i 0—0-matchen visade varför de båda lagen ligger där de gör, är en annan fråga.

***

FOTBOLL. Det har varit osedvanligt mål efter hörnor, eller långa inkast, på sistone i Allsvenskan, Eller har de bara blivit mer uppmärksammade för att de kommit i matcher storlagen emellan?  Nåväl.

Reaktionerna i media skiljer sig, löjeväckande, åt. Mål för ”egna” laget är en stålande, ofta inövad, prestation. Mål åt andra hållet är brister egna defensiven.

Men det är som i ishockey, in med puck och så många spelare som möjligt framför mål, och så får vi var puck/boll hamnar. Är det svårare än så? Tv-bilderna visar åtskilliga ojustheter, åt båda hållen. Blåser domaren blir det nästan alltid till försvararens fördel. Eller inte alls som i går, när AIK:s Goitom drog ner Norrköpings Castegren i slutsekunderna.

Det var den situationen som fick Norrköpings Simon Thern att gå i taket. Han hade en anledning till. Den straff AIK fick var inte straff. Den boll Lars Krogh Gerson fick på armen nickades på den från en halv meters håll utan att handen rördes mot bollen. Rörelse och avtänd skall bedömas.

Att Jens Fjellström i tv ryade om att armen var utanför kroppen var bara ett nytt bevis för hans inkompetens, och inkonsekvens, i regeltolkning.

Sett över hela 2020 har domarinsatserna svajat. Men det får vi ta en annan gång.

Ishockey tillhör inte mina favoritsporter.

Men jag följer Malmö Redhawks, främst genom Sydsvenskans skribent (han vill inte kalla sig expert) Kent Leijon Jönsson. Har nu under SHL-inledningen sett en och annan period via tv, ingen hel match, oftast den sista perioden, när en fotbolls- eller handbollsmatch är avslutad.

Jag vill det skall gå bra för Redhawks. Jag har ingen speciell känsla för föreningen. Men för Percy Nilsson, ägaren till Malmö arena. Normala säsonger är elithockeyn, efter vad jag förstår, navet i arenans ekonomi. Utan den lär det bli tufft att hålla den standard som Malmö arena erbjuder. Med följd att det blir svårigheter att locka världsartister inom nöjes- och idrottsvärlden.

En välmående Malmö arena betyder mycket för stans attraktionsvärde.

***

Det går trögt för Redhawks, sist i SHL. Mitt ishockeyöga är inte det bästa, har svårt att urskilja alla teknisk och taktiska finesser som rikligt – om man lyssnar på experter och kommentatorer i tv – lär förekomma i matcherna. Det är kanske då också förmätet att ha synpunkter på Redhawks efter att ha sett så pass lite. Men rent generellt – jag känner inte igen alla i laget – tycker jag att spelarna inte har samma tempo i skridskoåkningen som motståndarna och inte heller samma teknik. Jag funderar alltså i generella termer.

I de matcher jag sett har dessa brister gett utslag. Även om slumpen/de berömda marginalerna vid mål spelar större roll i hockey än i andra bollsporter (?) har förlusterna varit logiska. Malmö har inte räckt till.

***

Det talas ofta om hierarkin inom ishockeylagens formationer. I Redhawks önskar man att ”första femman” skall förstärkas. I min okunniga ishockeyvärld inbillade jag mig att alla femmor i det långa loppet är lika värdefulla. Att ett lag inte är starkare än den svagaste byggstenen.

Förra säsongens överlägsna SHL-vinnare, luleå, hade, efter vad jag förstår, i stort fyra jämna uppställningar. Det stärker min teori.

Samtidigt lär Leksand nu ha en formation den här säsongen som står för de flesta målen för sitt lag. Det är förstås först en sluttabell som ger facit.

***

Det här var lite amatörfunderingar om ishockey en regnig oktobermåndag i Malmö 2020,

Första steget i handbollens USM är avklarat.

Jag gillar upplägget, gruppspel med (oftast) tre eller fyra matcher, och att de lag som inte blir bland de två främsta får en ny möjlighet i ett steg 2. (De två främsta avancerar direkt till steg 3.)

Det ligger i ungdomsidrottens intentioner, många matcher/starter, ingen utslagning. Basketen har samma upplägg i sitt USM/JSM.

Jag gillar tävlingsformen, väl medveten om att det kostar att deltaga. Risken för en ekonomisk segregation finns, här som i hela den svenska ungdomsidrotten. Klubbarna, generellt, klarat inte av att ta alla kostnader. Föräldrarna måste träda in. Det är inte alltid lätt för flerbarnsfamiljer med många idrottande barn.

Det är inte bara resor och uppehälle som kostar. Utrustningarna är inte billiga. Skor till växande barn och ungdomar har också blivit en statussymbol. Detta är ett exempel.

***

Hur gick det då för Skåneklubbarna i steg 1? 65 av de 113 lagen tog sig direkt till steg 3. Det är där antalet brukar ligga.

Lottningen spelar självfallet in men jag har plockat fram några intressanta siffror.

Ankaret från Bjärred är den enda klubb som har lag kvalificerade till steg 3 i samtliga sex åldersgrupper. Ingen elitklubb klarade det,

Lödde, en annan ”småklubb”, missade avancemang för sina herrjuniorer. I övriga klasser gick man vidare.

Klubbar från mindre orter med bred, bra ungdomsavdelningar gillar jag. Det gäller alla idrotter. Det är starkt jobbat av Ankaret och Lödde.

Jag vet också att framgångar i yngre årsklasser inspirerar de mindre klubbarna, som nu Ljunghusen (till och med två lag), Bromölla, Ovesholm och Helsingborgsklubben Sund, som nu alla tog sig direkt till steg 3 med sina lag.

***

Som jag noterat tidigare: Ungdomshandbollen växer i Malmö numerärt. Det är det viktigaste. Men även kvaliteten. HK Malmö med fyra lag, IFK Malmö med två och Limhamn med ett klarade det första steget. Anmärkningsvärt är att IFK:s två lag båda var i flickornas 14-årsklass. Det tyder på bredd.

***

Och så då H 43 Lund. Klubben ställde upp med nio lag, med tre i vardera 16-klasserna. Alla nio klarade första hindret!

Säsong efter säsong har H 43 lag långt framme i USM, ofta två, tre, fyra i finalspelet, dit de åtta främsta/klass spelar om medaljer. Det är få år, om ens något, som det inte blir en eller flera medaljer.

Men med A-lagen på nivå 4, resultatet av konkursen för ett antal år sedan, får H 43 inte behålla sina främsta talanger. Med sju herrlag på en högre nivå än H 43 och sex damlag på ett avstånd på cirka fem mil från Lund är konkurrensen från närområdet för tuff. Spelarna – och föräldrarna -- ser ingen framtid i H 43, den klubb som gett dem grundutbildning.

En initierad källa uppskattade att det finns cirka 25 H 43-fostrade herrspelare ur de senaste generationerna som finns i lag/klubbar på en högre nivå än H 43:s.

Med över 50 ungdomslag i seriespel med ideella ledare/tränare är det svårt att ekonomiskt kompensera enskilda personer. Inom handbollen florerar tyvärr också samma ofog som inom, exempelvis, ungdomsfotbollen i Malmö: Missnöjesövergångar av hela trupper. H 43 har blivit drabbat.

Det är tufft att vara stor men samtidigt liten i ett hårt idrottsklimat.

Jag var givetvis och såg när IFK Malmö i lördags avancerade till fotbollens division 1, för den oinvigde, nivå 3.

Det var naturligtvis inte bra att det fanns kanske upp mot 300 personer på Stadion. Jag har ingen direkt klar bild över varför det kom in så många. Vet bara att det plankades rejält via hissar och de öppna dörrar som fanns på grund av andra aktiviteter på Stadion. Detta är ingen bortförklaring, bara ett konstaterande. Men totalt sett: Det var inte bra för IFK Malmö med dessa negativa rubriker.

Det är heller inte någon ursäkt att det i Malmöfotbollen denna höst spelats en hel del matcher med lika många åskådare. Och till och med fler.

Positivt var förstås att det visade sig finnas ett intresse för IFK Malmö, som det gäller att kanalisera inför framtiden,

***

Det spekulerades genast om ett samarbete med Malmö FF. Jag förstår inte på vilket sätt. Jag har svårt att inse att MFF vill låna ut spelare, de tror på, till en nykomling i division 1. Det behövs en högre nivå.

Och de spelare som MFF gallrar ut nöjer sig knappast med den lön IFK kan erbjuda. För dem finns intressenter både i Allsvenskan och Superettan.

Spåren förskräcker också. 2009, då med IFK i division 2, fanns ett samarbete nedpräntat på MFF:s villkor och ned två tränare från MFF, Jörgen Ohlsson och Hans Mattisson. Det gick inte alls, mitt i serien avbröts samarbetet, men skadan var redan skedd. IFK degraderades och fallet slutade först på nivå 6.

Nu har IFK kontrakterade tränare så ett liknande koncept är inte aktuellt.

Men som sagt: Jag tror inte att IFK kan bygga en division 1-trupp med spelare från MFF.

***

IFK Malmö måste skaffa sig en egen identitet och arbeta långsiktigt. Lite inblick har jag och planeringen är långsiktig. Avancemanget redan den här säsongen kom som en bonus. Men innebär naturligtvis problem, i grunden positiva.

Ungdomsverksamheten har varit svajig. Det ljusnar. I år har IFK ett juniorlag som vann sin serie och har lag i alla åldrar från 2006 till 2013, ofta med två lag/grupp.

IFK Malmö är förmodligen den enda division 1-förening utan något kansli med bemanning. Utsikterna att få ett kommunalt bidrag finns nu med en utökad stabil ungdomsverksamhet.

Den nuvarande styrelsen är medveten om att IFK skall ta ytterligare steg för att återkomma till elitfotbollen behövs en större organisation. Jag tror inte man förhastar sig med icke finansierade spelarköp.

***

Bara att ta steget upp innebär dryga merkostnader för spelartruppen. Alla spelare måste ha kontrakt. 10 000 per år är i jämförelse med månadslönerna i Allsvenskan och Superettan bara växelpengar. Men en kvartsmiljon skall plockas fram.

Till detta skall adderas att, för alla spelare som är 23 år och under och skriver sitt första proffskontrakt, spelarnas förra klubbar skall ha ett så kallat utbildningsbidrag. i IFK:s nuvarande trupp är det många. Utan spelare från egna leden är det kostsamt att nå division 1.

***

Träningsutrymmena har minskat. Den nya stadion tog fem planer, hybridplanen två och nu läggs en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan om för att i framtiden bara användas av MFF. Kvar på området finns då en natur- och konstgräsplan. Som också utnyttjas av Malmö FF.

IFK kan inte expandera inom Stadionområdet. De yngre ungdomslagen håller redan till på närliggande Kroksbäck.

***

En krönikör har ett flertal gånger föreslagit att IFK Malmö bör byta hemvist. Något alternativ har han aldrig föreslagit. Och vems plast skall IFK ta, vem skall tvingas flytta?

***

Dessutom behöver området kring Stadion en fotbollsförening som har en bred ungdomsverksamhet utan en uttalad elitinriktning. Malmö FF har hela Malmö – och mer än det – som upptagningsområde för sin ungdomsrekrytering.

***

Sen - -det skall inte förglömmas – att ryckigheten i IFK:s verksamhet bidragit till den nuvarande situationen.

PS

Jag vill informera om att jag under två och ett halvt år, 1978—1980, varit anställd i IFK Malmö. haft styrelseuppdrag och är medlem i IFK Malmö.

Sex är mer än fyra.

Så är det naturligtvis. Men inte alltid och inte alltid definitivt. Som i fotbollens värld. På den tiden en seger gav två poäng var det ingen som talade om ett guldryck vid en fyrapoängsledning vid sju, åtta matcher kvar. Nu används det titt som tätt när differensen är sex poäng. Det är trots allt, precis som då, bara två segrar som är skillnaden. Okej, en seger ger nu två poäng mer än ett kryss, så en viss skillnad är det. Men det har också visat sig att om man räknar om en sluttabell med tvåpoängssystemet är det sällan några större förändringar i varken placering eller poängdifferenser.

Så här lång hade den allsvenska tabellen i år i stort varit identisk med en omräknad efter tvåpoängsmodellen. Före 1990, hade ingen med sju, åtta matcher kvar kallat en fyrapoängsledning för ett guldryck (ett ord som för övrigt min ordbehandlare inte godkänner). Det gör man nu ideligen med en ledning på sex. Sen ger trepoängssystemet förstås fler möjligheter till spekulationer.

Jag ser fram mot en spännande avslutning med ovissa matcher.

***

Som TFF-vän gladdes jag givetvis åt den viktiga 1—0-vinsten borta mot Umeå. Men mina TFF-vänner, det var torftigt igen!

Jag ställer samma fråga, som jag gjort i min kammare tidigare efter att ha sett elva av lagets matcher: Beror torftigheten på spelidén eller spelarnas kvalitet?

***

Såg också delar Guif—HK Malmö. 21—30, i Handbollsliga,

Zoran Roganovic, Guif-tränaren, vare inte snäll mot sin inte ännu 18-årige fyllde son Marko, lagets målvakt. Zoran hade beordrat ett utgrupperat försvar för sitt skadedrabbade och unga lag. Det gick som det gick. HK har många genombrottsskickliga spelare som lätt rann igenom i ett glest försvar. Luckorna till inspel var också enorma. Stackars Marko ställdes ofta ensam från sex meter.  Jag tyckte faktiskt synd om honom. I en period i andra halvlek visade han att det finns talang.

Jag stängde av kvarten före slut.

Det finns tyvärr ingen statistik tillgänglig. Det som förvånar mig är förstås att HK-målvakten Dan Beutler fick pris som bäst i sitt lag, Han var som vanligt duktig, av vad jag såg. Men att en målvakt måste vara bäst mot en sällsynt svag motståndare verkar, på håll, underligt. Utan tillgång till statistik vet jag förstås inte hur många tekniska fel Guif gjorde men det var många under den tid jag såg.

Vad Zoran Roganovic fick ut av sin taktik får tiden utvisa.

***

2010 slog sig friidrottsklubbarna IK Finish, Heleneholms IF och IK Pallas sig samman och bildade Öresund Friidrott. 2016 drog sig Heleneholm sig ur gemenskapen, IK Pallas arenafriidrott är i stor helt borta och vid årsskiftet kommer Finishs aktiva åter tävla i den gröngula dressen under namnet IK Finish.

Återigen har det visat sig att sammanslagningar inte är lösningen för idrottsföreningar med problem.

Jag har en undanskymd plats i den svenska fotbollhistorian.

Men inte som Magnus Månsson, utan som han, speakern.

Jag var nämligen speaker inför 20 943 åskådare i sista omgången av division 2-fotbollen 1980. IFK Malmö mötte Gais på Malmö stadion, samtidigt spelade Örgryte hemma mot Grimsås. Det var en raffinerad ställning, IFK 31 p, ÖIS 29, Gais 29, Grimsås 29. Det var på den tiden en seger gav två poäng och endast ettan avancerade till Allsvenskan. IFK hade sämst målskillnad, Göteborgslagen lika men ÖIS hade fler gjorda mål. Grimsås var med sin målskillnad borta från chansen till avancemang eftersom IFK och Gais möttes.

En poäng skulle räcka för att IFK Malmö åter skulle var allsvenskt. I 88 minuter var man det. Det var mållöst på Stadion. Då fick Gais en straff som Sten Pålsson placerade förbi IFK-målvakten Bosse Theander, 0—1. Sorg och glädje.

I Göteborg var det 2—2. Gais hade bytt plats med IFK i tabelltoppen.

Det är då jag har mina minuter i den svenska fotbollhistorian.

I Gais jubileumsbok kan man nämligen läsa:

Men vänta lite, vad är det han säger i högtalaren. Vad fan säger han? Är det fem minuter kvar på Ullevi? Dra åt helvete! Glädjescenerna stannade upp spelarna satte sig på planen och väntade. Och så...

»DET ÄR STRAFF PÅ ULLEVI. ÖRGRYTE HAR FATT EN STRAFF.«

Många tidningar uppehöll sig även vid vad förseningen på Ullevi åstadkom. Några notiser hade han/speakern i rubriken. Många av åskådarna hade naturligtvis lämnat Stadion men cirka 15 000 var uppskattningsvis kvar och väntade vad jag skulle förmedla.

Jo, då ÖIS förvaltade även sin straff och tog den attraktiva platsen i högsta serien. IFK och Gais deppade.

Under en fem, sex minuter var jag i fokus. Men inte med någon större glädje. Festen på Kronprinsen blev avslagen. Men maten var god.

***

När jag några månader senare slutade i IFK Malmö som konsulent/klubbdirektör fick jag en förgylld bricka med inskriptionen Årets fotbollshändelse 1980. Det var just finalomgången i Division 1, södra.

I veckan råkade jag titta på brickan och såg då att IFK—Gais spelades den 19 oktober.

***

Den 18 oktober i år, nästan exakt 40 år senare, är scenariot det samma. Okej, då, ett liknande. Några snäpp längre ner i seriepyramiden och med 50 personer på plats.

Men det är en trio som kan ta steget upp till division 1, som nu är nivå 3, och det är åter IFK Malmö i förarsätet. Denna gång lär ett kryss inte räcka. Alternativen är många.

Spekulera får ni göra själv.

IFK Malmö 26 poäng plus 17 i målskillnad möter hemma fyran Varbergs GIF, som inte har något att spela för.

Ängelholm 26 poäng, plus 12 i målskillnad möter borta Eslöv, som krigar för nytt kontrakt.

Västra Frölunda 24 poäng plus 15 i målskillnad möter borta ett Ullared på säker mark.

En kvalplats som tvåa står också på plats.

***

Vad är det man säger?

Blixten slår inte ner på samma plats två gånger.

Eller

Historian upprepar sig alltid.

***

Jag kommer att finnas på plats. Men utan risk att denna gång få några rubriker.

Finns det någon lag som beklagar sig lika mycket som FC Rosengårds damlag?

I dag är det dags igen i en stort uppslagen Sydsvenskanartikel på de två första sportsidorna, där man antyder att de två poängtapppen efter det senaste landslagsuppehållet beror på att klubben hade elva spelare på landslagsuppdrag.

Men ...

Värvar man spelare från Sverige och i stort hela världen, alla med landslagskvalitet, så ser fotbollsvärlden ut så här. Det kommer perioder då spelare har landslagstjänst.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det tycks man tro i FC Rosengård. Det är inte första gången man hör liknande toner inifrån Malmö ips innandömen,

***

När coronapandemin slog till på senvintern hanterade klubbarna träningsupplägget på oliks sätt. FC Rosengård var en av de klubbar som hade flest och längst uppehåll. Kan formdippen bero på att spelarna saknar den grund som är en nödvändighet för att klara av ett så tufft program som nu?

Det här är en amatörfundering.

***

FC Rosengård möter i dag i en tv-sänd match Kristianstad.

Någon timme senare möter HK Malmö i Handbollsligan Ystads IF, också tv-sänd. Ligan har inletts med några smärre överraskningar. Tippade bottenlag har oroat, och till och med tagit poäng mot favoritlagen. HK Malmö har inte övertygat helt ut. Ystads IF har hittills gått bra. Även om det är långt kvar känns mötet i Baltiskan som lite av en vattendelare.

Men inte ett ord i Sydsvenskan.

***

På tal om Sydsvenskan. I sin söndagkrönika menade chefredaktören Jonas Kranje att det var viktigt att man i papperstidningen förbättrade den snabbversion som publicerats på nätet. Jag är införstådd med svårigheterna på Sporten med alla rapporter från fotbollens småklubbsvärld. I den spännande slutstriden i division 2 tappade förvisso IFK Malmö poäng mot Halmia, men när lördagen summerades hade även Ängelholm och Västra Frölunda spelat oavgjort. IFK Malmö är fortfarande i topp. Ett tillägg i texten hade höjt det journalistiska värdet. Allt enligt Jonas Kranjes intentioner.

***

När jag än är igång, som en bloggarnas gnällspik. Som FC Rosengård i fotbollsvärlden.

I veckan beslöt en av Malmös främsta friidrottare diskuskastaren Axel Härstedt att lämna Malmö AI för lokalkonkurrenten Heleneholms IF. Inte ett ord i Sydsvenskan, som blivit informerad om klubbytet.

***

Det är ingen större hemlighet att klubbar och idrotter känner sig åsidosatta i Sydsvenskans bevakning.