Det är åtta lag kvar i EM-fotbollen.

Inget Frankrike, inget Holland, inget Tyskland, inget Portugal. Och inget Sverige.

Sällskapet är med andra ord gott.

Så här långt av turneringen har det visat sig att det europeiska  mellanskiktet kvalitetsmässigt närmat sig dem vi vanligtvis kallar ”de stora”. Schweiz är kvar, Tjeckien är kvar, liksom Danmark. Och Ukraina.

Österrike var nära att eliminera Italien och Ungern var inte långt från att slå ut Tyskland redan i gruppspelet. Finlands insatser skall inte glömmas.

För oss som gillar när de små irriterar och till och med vinner över de stora har EM hittills bjudit på många högtidsstunder.

***

Sverige—Ukraina har stötts och blötts i tusentals kommentarer, mer eller mindre vederhäftiga. Jag kan inte bidra med några klargörande åsikter. Spelmässigt gjorde Sverige sin bästa EM-match. Emil Forsberg var strålande. Och glöm inte att Ukraina var ett bra lag, taktiskt coachat.

Kritiken mot Janne Anderssons sena byten förstår jag inte. Utvisningen av Marcus Danielson gav ju helt annorlunda förutsättningar. Dejan Kulusevski och Alexander Isak hade krävt tuff bevakning och var ett hot, så länge de var kvar på plan.

***

Gårdagens båda möten, även England—Tyskland 2—0, visade än en gång bristerna i VAR-reglerna.

Offsidegranskningarna kan man givetvis acceptera ur rättvisesynpunkt vid mål. Men med ojustheter utanför straffområdet blir det lite hipp som happ. Domaren granskade Marcus Danielsons spark på Ukrainas spelare och bytte färg på kortet, från gult till rött. I matchen på Wembley fanns några gulakortsituationer som hade klara nyanser av rött. Domaren och hans VAR-kolleger tog inte hjälp av en extragranskning. Och det värsta av allt, SVT:s domarexpert Jonas Eriksson antydde att orsaken var en slags kollegial hänsyn till plandomaren.

Finns denna attityd är det mer än hemskt. Ju fler kockar desto sämre soppa. Eller det är rena soppan.

***

På tal om offside, Kan någon vettig människa förklara den fördröjda avvikningen vid klara offsidesituationer? Det har förekommit matcher, där det försvarande laget erövrat bollen och haft ett ypperligt kontringstillfälle. DÅ kommer signalen för offside. Oförklarligt att ett felande lag kan få en fördel. Det strider mol alla idrottens regler.

***

England—Tyskland var som en modern brottningsmatch mellan två världsstjärnor. Skickligheten raderades ut. Tråkigt. Och ingen underdog att hålla på.

Jag är en beskedlig man.

Och vem är jag att avsätta en etablerad fotbollsexpert med tränarmeriter och erfarenheter som är enorma.

Men efter gårdagens insats i EM-matchen Sverige—Polen (3—2) måste jag bara få säga: Avgå, Hasse Backe!

Det var beklämmande att höra honom, bara under första halvlek, att ett flertal gånger upprepa: Sverige har fullständig koll på matchen,

Detta mot ett Polen som under de första 45 minuterna hade två träffar i ribban och en boll studsande nära mållinjen (förvisso alla tre händelserna i samma sekvens), närmare tio hörnor med en av världens skickligaste nickspecialister (Robert Lewandowski) som måltavla, några fräsande skott tätt utanför målramen och inte att förglömma några skickliga räddningar av målvakten Robin Olsen.

Nej, Backe, du kan inte inbilla det svenska folket att Sverige hade full koll på Polen. Så okunniga är vi inte.

Att du sen kan mer än vi om spel i ytterzoner och andra taktiska finesser må så vara. Men vi vill ha en mera allmängiltig analys!

***

Den svenska gruppvinsten var glädjande och ger gynnsammare – i alla fall på förhand – förutsättningar inför fortsättningen. Det avgörande 3—2-målet (Viktor Claessons) visade på många kvaliteter av många spelare. Men det tillkom i ett skede, då Polen, i sitt prekära läge för att vinna och avancera, lagt det mesta av det defensiva tänkandet åt sidan. Det blev lyckosamt för Sverige. Hur lyckosamt får vi se i nästa vecka. Ukraina har kvalitet

***

Den spanske domaren Antonio Mateu Lahoz tillhör mina favoriter, oftast lugn, skicklig och med en bra dialog med spelarna.

I går hade han dock en olycklig kväll i 2—2-mötet Frankrike—Portugal. Hans domslut hade så när kunnat eliminerat de regerande mästarna Portugal. Hur spanjoren kunde undvika att ge rött kort till den franske målvakten Lloris för dennes knock på en portugis är ofattbart. Att Antonio Mateu Lahoz inte tog hjälp av VAR vid den straff som Frankrike fick och gjorde 2—1 på är lika underligt. Straffen var mer än tveksam. Eller lite konspiratoriskt: VAR-rummet ville inte schavottera honom.

Frankrikes 2—1-mål offsidegodkändes också med de minsta av marginaler. Domslut och decimetrar var inte med Portugal.

Mästargruppen blev så dramatisk som väntat, men domarinsatsen gav Portugal en tuff fortsättning, Belgien i nästa match.

Men se upp Portugal kan försvara sitt guld.

***

Trevlig Midsommar!

En veckas torrhosta, följd av en utbruten förkylning mitt i en värmebölja plus ålderskoefficienten och all kreativitet har varit försvunnen under några veckor.

Har förstås sett en massa EM-matcher i fotboll, inte alla, men nästan.

Jag har överlag nöjt mig med matcherna, alla kommentarer före, under och efter har jag utan saknad hoppat över. Och efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta. I min bekantskapskrets är det få som lyssnar på alla de experter som alla vill framföra sina åsikter.

 Jag tror bestämt att kanalerna överskattar intresset för alla dessa studiesamtal.

Ibland får man intrycket att de inhyrda experterna får betalt efter antalet ord de spottar ur sig. Munnen går i ett. Oftast plattityder.

Det känns också någon gång pinsamt, när en matchkommentator har en helt annan åsikt om vem som, exempelvis, är Matchens lirare än de studion.

Jag skall undvika namn, men många pratas så intensivt att jag helt enkelt inte lyssnar, det bara blir en ljudkuliss.

***

VAR, videogranskningen, har jag aldrig gillat. Vad som skall/får  granskas är för selektivt. Offsidesituationer över hela planen (eller halva eftersom man inte kan vara offside på egen planhalva) nagelfars med centimeternoggrannhet medan grova ojustheter strax utanför straffområdet passerar utan åtgärd.

Inkonsekvenserna är för många för att nå den optimala rättvisa VAR-ivrarna önskar.

Exemplen från EM är redan många.

***

I min värld ger en serietabell, där alla resultat är värda lika mycket, den ultimata rättvisan, oavsett det gäller 30 allsvenska omgångar eller som nu i EM tre. Därför ogillar jag att det inbördes mötet vid lika antal poäng skall vara avgörande. Det heter att marginalerna hit och dit jämnar ut sig under en säsong (vilket i och för sig inte är helt sant) men i en så kort serie med enkelmöte är det fel att kanske just den berömda marginalen skall få så stor betydelse.

 Alla resultat är lika mycket värda. Det är en grundläggande idrottslig regel.

***

I kväll blir det spännande. Spanien, Tyskland och Portugal är alla i farozon för att åka ut, tre medaljkandidater. 

Det är mycket nu.

Men det är det förstås alltid.

Fotboll på tv, fotboll live, GP-tävlingar i friidrott, Final Four i handboll, plus så ett liv utanför sportsektorn.

***

Helgens mest uppskakande händelse var den danske fotbollsspelaren Christian Eriksens kollaps under EM-matchen mot Finland. Otäcka, känslosamma bilder som berörde. Såväl positivt som negativt. Kommentarerna har varit många, tusentals, åsikterna många. Beslutet att fullfölja matchen blev omdiskuterat. Vem är jag att avgöra: Rätt eller fel?

När nu allt verkar bli bra, är det lätt, med facit i hand, att konstatera att beslutet var korrekt. Christian Eriksen fick en värdig hälsning till sjukbädden från publiken på Parken. Och från hela fotbollsvärlden.

Hjärtstillestånd är naturligtvis den allvarligaste skada som kan inträffa, men fotbollhistorian är fylld av olyckshändelser, där medvetslösa spelare transporteras till sjukhus och matcherna slutförts. Situationen blir givetvis en annan i ett EM-slutspel inför miljontals tv-tittare.

Förhoppningsvis kan händelsen på Parken få supporterna att även ge medkänsla till motståndarnas spelare och anhängare. Finlands trupp och de tillresta supportrarna uppträdde stilfullt.

***

2008 var jag som handbollsåskådare i Trelleborg åskådare till en lika traumatisk händelse. Stavstens Linus Asu föll plötsligt till golvet till synes livlös. På HK Malmös bänk fanns Daniel Thysell, utbildad brandman, som snabbt var framme hos Linus Asu och utförde den förmodligen livsavgörande räddningsaktionen. När jag träffar Daniel tänker jag ofta på honom som en verklig hjälte. Jag tror aldrig jag i något idrottsreferat använt ordet ”hjälte”. Det blir man inte för att man gjort ett avgörande mål eller några strålande målvaktsparader.,

En hjälte är en person, som i en stressad livsavgörande situation snabbt fattar de rätta besluten. Som Daniel Thysell och personalen på Parken.

Och vilken tur de drabbade personerna har att deras kollaps sker där just dessa handlingskraftiga hjältar finns.

***

Jag blir kvar vid handbollen. Såg Aalborgs slutspelsmatcher i Champions League. Laget var förvisso chanslöst i finalen mot Barcelona men semivinsten mot Paris SG var imponerande. Inför OS visade svensktrion Felix Claar, Lukas Sandell och målvakten Mikael Aggefors att de håller hög internationell klass. Claars och Sandells positiva utveckling går bara spikrakt uppåt.

***

VAR, videogranskningen, i EM-fotbollen har redan gjort mig irriterad. Vid matchen Holland (förlåt Nederländerna) mot Ukraina konstaterade domarteamet att den ukrainske försvarsspelaren hade en halv fot felplacerad och det inte var någon offside. Men hur var det med den tacklingsituation som föregick målet? Den var minst lika intressant – om inte mer – som offsiden.

Jag hävdar intensivt att den fullständiga rättvisa VAR-ivrarna strävar efter den finns inte.

Målkamera, sen får det vara stopp!

***

I helgen spelade Malmö FF en träningsmatch mot Kalmar FF, förlust 1—0. Det lär inte ha varit så bra ur MFF-synvinkel. MFF prövade spelare lite hit och dit. Det blev man nogsamt uppmärksammad på i Malmömedia.

Men Kalmar då? Kom smålänningarna med ett ordinarie lag eller testade KFF också reserver och lovande ungdomar? I min inskränkta värld hade det varit intressant att veta för att ur mitt tidningsperspektiv kunna bedöma lagens insatser.

Alltför mycket i Malmömedias fotbollsbevakning är koncentrerat till MFF. Vidgade vyer skadar aldrig.

Om några timmar är det avspark i den första slutspelsmatchen i EM-fotbollen.

Efterlängtat.

Veckor av massmediala spekulationer och förhandsartiklar är inte något som lockar mig. Och inte heller de otaliga träningsmatcher som tv-tablåerna varit nedlusade med. Men givetvis såg jag Sveriges möten mot Finland och Armenien, två B-betonade motståndare. Vinsterna var självfallet viktiga. De gav lugn och ro. Men samtidigt: I EM kommer Sverige inte att stöta på så svagt motstånd. Överlag var kommentarerna väl positiva.

Min åsikt är naturligtvis inget värt, men visst finns det många svenska osäkerheter inför slutspelet.

***

Det allsvenska uppehållet har gett tillfälle att se några matcher från Superettan och från den södra division 1-gruppen, som Sydsvenskan generöst bjuder sina prenumeranter på. SDS-sändningar är bra med oftast kunniga referenter och kommentatorer.

***

De matcher jag sett från Superettan har mestadels varit bra. Generellt har de lag som under den senaste perioden avancerat till Allsvenskan tillfört kvalitet. Den spetsade pyramiden med endast två serier på de två högsta nivåerna har gett resultat. Standarden på de 32 främsta lagen har höjts. Det var meningen med de senaste serieomläggningarna.

***

Men har svensk fotboll råd med endast två division 1-grupper med 16 lag i varje? Enligt Svenska Fotbollförbundets vokabulär är spelarna professionella. Minimum 10 000 per år i ersättning är en löjlig summa för att kalla sig proffs. Det lär finnas några helproffs på i några lag, men de är ytterst få.

Det är en dyr serie, speciellt den norra med lag från Luleå till södra Stockholm med en resa in i Värmland.

Svensk idrott har en ovana att resa bort stora summor.

***

Jag har inte sett speciellt många division 1-matcher men kvaliteten mellan dessa och de i Superettan har varit väldigt stor. En tillfällighet? Kanske. Men steget mellan Superettan och division 1 verkar enormt. Steget upp till Superettan är svårt att ta, inte minst då ekonomiskt och organisatoriskt.

 Samtidigt motsäger jag mig själv. Två nykomlingar, IFK Värnamo och Landskrona Bois, är i nuläget topplag.

På sikt tror jag dock det blir svårt för klubbar utanför de nuvarande 32 topplagen att etablera sig i de två högsta serierna. Brommapojkarna är den förening som ligger närmast till.

I går kom äntligen småklubbsfotbollen igång.

Efterlängtad av många, som kanske också vill läsa några rader om sitt lag i sin morgontidning. Som man på en viss nivå alltid gjort.

Och visst i Sydsvenskan fanns tre ”matchreferat”. Som dock inte förmedlade mer nytt än vad som framgår av resultatet. Fullständigt intetsägande.

Nedan ser du ett exempel! De två andra hade samma upplägg. Var finns den intressanta informationen, förutom resultatet? Inte ens målskyttarna är nämnda.

Division 5 sydvästra

Lunds FF—Heleneholm                                  
                              1—2

Ett måls övervikt avgjorde en målmässigt jämn match för Heleneholm, som vann borta mor Lunds FF med 2—1 i division 5 Skåne sydvästra herr i fotboll på fredagen.

När lagen möttes senast, för två år sedan, slutade det med seger för Heleneholm med 5—0.

Av vad jag förstår har Sydsvenskan, liksom en del andra tidningar, överlåtit textskrivandet till en robot/dator, programmerad med viss information och så kommer det fram en text, som ovan. Intetsägande var ordet!

Tänk er en dag med alla serier igång och vilket utrymme som då går åt till nonsens. Och tar plast för viktig information.

Nej, Sydsvenskan, lägg ner eller gör om!

Det pågår ett VM i ishockey.

Om inte framgår det av de överfyllda tv-tablåerna.

Men inför avgörandet och efter gårdagens kvartsfinaler har matcherna hamnat i nästan notisform i min morgontidning och på de stora kvällstidningarnas hemsidor måste man scrolla länge innan man hittar något om VM-turneringen.

***

Det där med ishockey och media, VM och de sportintresserades intressen förbryllar mig. SVT:s överdimensionering är grotesk. Det är väl alla överens om. Men övriga medias falnade intresse, just när det bränner till, är den avhängig av den svenska insatsen? Bedömer de ansvariga att intresset för ett VM-finalspel är så lågt att det i text kan bli just en notis. Är turneringen i stort helt utan intresse utan ett svenskt deltagande? För när Tre Kronor spelar, sitter över två miljoner svenskar framför tv-apparaterna. Så många såg Sverige—Schweiz. Några andra siffror har jag – i min okunnighet -- inte kunnat googla fram.

***

Jag umgås i några allmänsportintresserade grupper, där åsikterna är många och diskussionerna ibland är intensiva. Ingen i dessa grupper, totalt över tio personer, har sett en hel VM-match, mer än hälften inte ens några minuter. Jag såg Sveriges tredje period, plus förlängning, mot Tjeckien och de avslutande sekvenserna mot Ryssland.

Varför fascinerar ishockeyn så många – publiksiffrorna på arenor och framför tv:n visar att det är så? Samtidigt som så många vänder den ryggen. Även en VM-turnering. Gränshindret är högt.

Men okej, årets upplaga är en mera B/C-variant än många av de tidigare. Igenkänningsfaktorn betyder mycket för att locka åskådare. Hur många allmänintresserade kan identifiera Tre Kronors spelare? Även utan utrustning.

***

Idrottsligt, då? Självfallet har jag inga åsikter, kan alldeles för lite om spelarnas kapacitet och meriter och om förbundskapten Johan Garpenlövs förmåga att leda ett landslag.

Men man kan fundera om Sveriges bredd på världselitspelare är så stor som det ofta görs gällande.

Sen är det givetvis ett bevis på ishockeyns dåliga internationella elitmässiga spridning att en missad kvartsfinalplats betygssätts som fiasko, med versaler.

 Det är bara bandy som kan konkurrera.

Samtidigt – som man i all svensk bedrövelse – kan glädja sig åt att Danmark och Belarus i i alla fall enstaka möten kan vinna över Sverige i ett VM. Ökad bredd ger ökat intresse.

***

Om Finland avancerar till final kan jag kanske tänka mig att titta. Åtminstone på avslutningen.

Malmö har fått ett nytt elitlag.

Förvisso är Malmö AI en av Sveriges framgångsrikaste friidrottsklubbar men i lagsammanhang har det varit tunt med SM-medaljer. MAI har inte vunnit lag-SM en enda gång, varken för damer eller herrar. Den främsta anledningen är att klubben aldrig helhjärtat satsat på detta mästerskap, som i sin nuvarande form avgjordes första gången 1977.

I helgen kvalificerade sig MAI:s herrlag till finalen i Halmstad den 29 juni. Man kom med i stort alla sina stjärnor och vann sin kvalgrupp överlägset. Kan de mönstra samma lag i finalen kan MAI mycket väl bli Malmös och också Skånes första svenska lagmästare i friidrott.

Tidigare har Heleneholms damer två silver och sex brons, MAI:s damer två silver. På herrsidan är det tomt i medaljkolumnen. Hittills.

***

I dagens Friidrottsskåne finns i nuläget ingen annan klubb än MAI som kan konkurra i Sverigetoppen i lagsammanhang. Få föreningar, om ens någon, kan mönstra kompletta lag, trots att man numera deltager med endast en aktiv/gren. Lite hårdragit kan man bedöma MAI-laget som ett Skånelag, sex av lagmedlemmarna har en annan skånsk klubb än MAI som moderklubb, därtill några ”utombys”. Så ser verkligheten ut. Så har utvecklingen blivit. Kanske positivt för den enskilde elitidrottaren. Men på sikt måhända förödande för en framtida rekrytering. Friidrotten i Skåne har tappat mark, och antalet klubbar har minskat radikalt under de senaste 25 åren. Rekryteringsbasen är smal.

***

Huvudanledningen till detta inlägg var ursprungligen någon annan. Det var mera av en slump att jag hittade informationen om MAI:s insats. Någon tidningsnotis har jag inte sett. Friirott.se är svårnavigerad men jag råkade hamna rätt.

Men rent allmänt: I dessa tider där det vimlar med den nya yrkesbeteckningen kommunikatör borde inte friidrotten både på riks- och klubbplanet se över sin utgående information. För trots allt menar jag, att det är viktigt att synas i tidningarna för att nå utanför den trängre kretsen. Hemsidor i all ära, men man kan inte besöka alla.

På tal om kommunikatörer: Malmö stad har 170! Och vid ett möte med Idrottsgillet i Lund för något år sedan berättade MFF:s sportchef Daniel Andersson att klubben hade fyra kommunikatörer.I dagarna har MFF också anställt en huvudkommunikatör, Kvällspostens fotbollskrönikör Mattias Larsson. Detta i en verklighet, då media med sina poeter följer i stort allt som sker i mästarklubben, där dock öppenheten inte längre är som tidigare. Ett illavarslande tecken i tiden?

***

Jag förstår givetvis att Svenska Friidrottsförbundet, lika lite som föreningarna, kan bygga en organisation liknande en kommuns eller en av fotbollens storklubbars. Men ständigt och jämnt kan man på resultatbörserna läsa om svenska golfspelare på plats 87 i en internationell tour, eller en hoppryttare som placerat sig hyggligt i en tävling utomlands, eller en bilförare kommit på 27:e plats i Indycar, eller …

Duplantis, Ståhl och några andra av landets främsta får sin välförtjänta uppmärksamhet i text och bilder, men det presteras så många andra resultat väl värda att nå ut till en större allmänhet.

Jag menar att det förbundets uppgift att öppna en väg in i medias resultatbörs.

Att man i Malmö kan ta del av en resultatlista från stafettloppen vid SM på skidor men inte från stafett-SM i friidrott känns lite så där. Låt vara antalet startande lag i skidor är betydligt fler

än i löpning.

***

Lokalt är det självklart klubben i regionen som skall mata media med värdefull information, grundad på fakta. Friidrottskompetensen på redaktionerna minskar. Den journalistgeneration som är uppvuxen med friidrott är kraftigt decimerad.

Klubbar och förbund måste vara progressiva för att inte allt mer hamna i skuggan av fotboll och ishockey.

Även om min erfarenhet av att få in resultat av världsklass i Malmös största tidning är dyster, så får man inte ge upp.