Hur skall man bedöma 43 starter i förhållande till 333?

Och 12 medaljer av 78 möjliga?

I helgen avgjorde SM i friidrott inomhus. De skånska klubbarna kom hem med 12 medaljer, fyra guld, fem silver och tre brons. Man tävlade om 78 medaljer.

Det är faktiskt den bästa utdelningen sedan 2018, då 14 pallplatser.

Sen dess

2019              8

2020              7

2021              11

2022              12

I en trängd idrott, seniorfriidrotten är det i Skåne, är detta en lovande tendens. Låt vara att ett innemästerskap inte ger en helhetsbild av hälsotillståndet.

Det var främst IFK Helsingborgs fem medaljer (2, 3, 0) som, bidog till den hyggliga utdelningen. Malmö AI var som vanligt bäst i de här sammanhang, sex medaljer, två av vardera valören.

Den tolfte medaljören hemförde IFK Lund, ett brons.

De här tre medaljklubbarna är Skånes tre främsta, när det gäller arenafriidrott. Och även de som hade störst representation i SM, låt vara att IFK Lund denna gång bara hade bronstjejen i höjd Matilda Nilsson med. MAI hade 23 starter, IFK Helsingborg 16.

Det blir 40 starter av de ” tre stora”. Och då kommer det som oroar mitt skånska ”breddfriidrottshjärta”. Endast tre ytterligare föreningar var representerade, Eslövs AI, Höörs IS och Klippans FK. All heder åt dem. Men visst borde ett distrikt med 1,3 miljoner invånare ha fler deltagare än 43 från sex klubbar. Tävlingen avgjordes ju nästgårds, i Växjö.

Stockholm, 106 starter, och Göteborg, 74, dominerar startlistorna och medaljligan.

Det byggs fler friidrottshallar i Sverige. Det märks, klubbar från övriga Sverige (alltså utanför Stockholm, Skåne och Göteborg) fick fler medaljörer än tidigare och. ännu viktigare, de gjorde närmare 140 starter.

Svensk friidrott behöver bli bredare.

Var årets ISM en vändpunkt?

Lumagica, ljusshowen i Slottsparken i Malmö runt julhelgen väckte debatt.

Dels för att delar av parken stängdes av och dels för att den private arrangören inte betalade hyra. Det är den andra delen jag reagerar mot. Malmö kommun och dess förvaltningar är i vanliga fall snabba på att ta betalt av stans ideella föreningar för större och mindre tjänster. Och ibland för inget alls. Som om en arrangör av ett mindre motionslopp sätter upp en vätskekontroll på en cykelstig, med eget bord och eget vatten, debiteras en avgift på över tusenlappen. I min värld horribelt.

Om jag håller mig till fritidssektorn, menar jag att fritidsnämndens avgifter är alldeles för höga. De hämmar intresset att arrangera tävlingar. Grundkostnaderna är så höga att det för att få ekonomi i en tävling, som en inomhustävling i friidrott i Atleticum, behövs upp mot 1 000 starter. Det är många, speciellt i pandemitider, då friidrotten liksom andra idrotter tappat ungdomar.

Det finns fler exempel från andra sporter.

***

Ser i media att Malmös nämnder skall diskutera en samordning av markuthyrning och markutlåning. Givetvis positivt. Men passa på att även se över hyreskostnaderna för alla arenor, inne som ute.

Andreas Schönström (S) kommunalrådet säger: Föreningar och företag som arrangerar inträdesfria arrangemang för barn och ungdomar kan få låna marken gratis.

Märk kan, inträdesfri och åldersbegränsningen!

I ett idrottssamhälle, där den ekonomiska segregationen är stor i ungdomsleden, och i stort alla föreningar, utom de stora elitklubbarna i några få idrotter, har inga eller få sponsorintäkter, varför skall möjligheten att tjäna pengar på att arrangera tävlingar begränsas.

Malmös föreningsliv är nämligen hämmat av höga kostnader för att göra större evenemang.

Jag har ett frilansuppdrag av event in Skåne och Sisu Skåne (Skånes idrottsförbund) att lista alla större idrottsevenemang i Skåne. Nu är pandemiåret 2021 inte helt rättvisande. Men dock: Det arrangerades 47 SM-tävlingar i distriktet, två (!) av dem i Malmö, inomhus i friidrott och ett kval i boule.

Vad gäller större internationella och nationella tävlingar är facit liknande.

Malmö är ingen större arrangörsstad på den idrottsliga scenen.

Grundkostnaderna är för höga.

OS är slut för den här gången.

Känns tomt men samtidigt skönt. Det har tagit sin tid att följa de svenska framgångarna. Mycket har fått stå på vänt. Kommentarerna har varit många, inte minst på sociala medier. Mycket sporadiskt har jag tittat in på dessa. Har själv legat lågt. Det mesta har sagts eller skrivits. Mångt bra, mångt lite sämre. Men vem är jag att sätta mig till doms över andra?

Några personliga funderingar kan kanske dock vara på sin plats.

Om nu någon är intresserad.

***

Givetvis engageras jag av fram- och motgångar, främst de svenska. Den medaljmiss som tog mig hårdast var Ebba Anderssons på tremilen. Ebba är med sin lite blyga framtoning min speciella favorit in skidfamiljen, nästan alltid i skuggan trots sina internationella framgångar. För sådana har Ebba. De stora segrarna finns (ännu) inte. Många menar att Ebba aldrig kommer att vinna något stort individuellt. Jag tror att vinsterna kommer. Medaljer i OS, även ett brons, uppmärksammas mer än ett i ett VM. Denna stund på medaljpallen hade jag unnat den sympatiska 24-åringen. Hennes slit ensam i spåret i mer än två mil var värt mer än en åttondeplats. Och på en plats på den svenska misslyckandelistan. Detta var ett sådant. Enligt många.

***

Charlotte Kalla, inspiratören för den nya tjejgenerationen, har fått sin beskärda del av kritiken. Hon borde inte åkt till Kina. Så har det låtit både här och där. Men Charlotte Kalla hade faktiskt kvalificerat sig på den här säsongens meriter. Tyvärr är bredden hos de svenska distansåkarna inte i paritet med den på sprintsidan.

Hur hade det sett ut om Sverige inte kommit med full representation i skidloppen?

På 10 kilometer kom Charlotte som 20:a före alla norskor utom Therese Johaug och hon var inte sämsta svenska på alla distanser. Charlotte förtjänade sin plats i OS-truppen.

Låt oss komma ihåg henne som en av våra största vinteridrottsstjärnor genom alla tider. Från OS finns ju så mycket annat att minnas. Varför vara negativ när det finns så mycket positivt?

***

Norge, ja. På damsidan på skidor räddades den norska äran helt av suveränen Therese Johaug. Bredden på toppen är helt försvunnen. Rakt över var den svenska daminsatsen klart bättre än Norges. Vem såg det komma?

***

Vad är sprint? Är ett lopp på upp mot 3,30 verkligen sprint, som nu i lagtävlingen för damer? När en aktiv dessutom inom kort tid skall göra tre lopp är det inte bara sprintegenskaperna som belönas.

Sen är det inte heller helt rättvist att de lag som avancerar från heat 2 får avsevärt kortare vila än de som tävlade i heat 1.

Införandet av sprintloppen har berikat skidsporten, blivit mer publikvänlig och kommit närmare åskådarna inne i städerna.

Men explosiviteten måste belönas mer. Damernas OS-lagsprint gjorde inte detta. Uthållighet belönades mer.

***

Peking-OS rankas som Sveriges främsta i vintersammanhang. 18 medaljer skojar man inte bort. Men hur står sig utdelningen i ett historiskt perspektiv?

På måfå plockade jag fram Olympiaboken från vinter-OS 1960 i Squaw Valley. Då tog Sverige sex medaljer, tre guld, ett silver och två bron. På 27 grenar. Fler tävlingar var det inte 1960. Alltså tävlade man om 81 medaljer.

I Kina om 327 i 109 grenar.

Jämför själv!

I Squaw Valley blev Sverige tvåa i nationstävlingen efter den då officiella poängberäkningen, 7, 5, 4, 3, 2, 1.

***

Hur många medaljkandidater finns det i varje individuell tävling i OS? Frågar du runt bland de olika nationerna kommer du nog upp kring tio. Tre av dem, plus någon överraskning, får medalj. Har de övriga sju misslyckats? I mångas värld är det så. Det syns i kommentarerna. 18 svenska medaljer är en normal utdelning på de cirka 30 möjliga medaljkandidater man kunde urskilja före tävlingarna.

***

Det här är några av minst 100 tankar som fladdrat runt under de fascinerande OS-veckorna.

Det får räcka.

Malmö Redhawks har det tufft i SHL, högsta serien i svenska herrishockey.

Ett kval för att hållas sig kvar på denna nivå ligger och lurar lite längre fram i vår. Som i nästan all elitidrott ligger miljonbelopp i potten. Och i det här fallet inte enbart för föreningen Malmö IF. Även Percys Arena är beroende av elithockeyn. Arenans ekonomi vilar naturligtvis på många ben, men 26 grundspelsomgångar och några matcher till är en bra grund. Allsvenskan, nivån under, har förstås hyggliga åskådartal men det är skillnad att möta Almtuna och Västervik i stället för Rögle, Frölunda eller Leksand.

Det finns onekligen en viss press på ledare och spelare i Redhawks.

***

Jag prioriterar inte ishockey i mitt idrottstittande, det blir någon MIF-period i tv efter en avslutad handbolls- eller fotbollsmatch. En fredagsperiod kan det också bli före På spåret. Men okej, jag har sett några hela matcher också.

Jag erkänner ärligt att mitt ishockeyöga inte är det bästa. Men ett långt liv i olika funktioner i åtskilliga sporter har gett mig – inbillar jag mig i alla fall – en viss erfarenhet av vad som skiljer bra prestationer från sämre.

Med detta som bakgrund tycker jag inte att Redhawks utsatta läge är direkt förvånande. Rent generellt menar jag att (alltför) många spelare i laget är lite för långsamma i sin åkning och inte har den rätta klubbtekniken och inte heller passningsskickligheten.

Sammantaget blir det inte bra. Vilket också tabellplaceringen visar.

Anfallsmässigt verkar spelarna mer lita på slumpen – skymning, styrning, rätt studs i virrvarret fram för motståndarkassen – än på den egna förmågan att skapa bättre lägen.

***

Det här är några amatörfunderingar från tv-fåtöljen. Med en förhoppning att det skall gå vägen för Malmö Redhawks. Inte minst Malmö Arena behöver ett SHL-lag.

Mycket intressant idrott drunknar i det stora massmediala flödet från OS i Kina.

Trots pandemiproblemen har ungdomsidrotten kämpat vidare. Visst några stora turneringar har ställts in, många tävlingar har skjutits på framtiden. Andra har haft reducerade startfält som helgens Pallasspel i friidrott.

Handbollen och basketen har genomfört sina steg 3 i USM med extra försiktighetsåtgärder. Ytterligare ett års avbrott lär ha satt spår i form av fler unga aktiva slutat. Det finns ett klart tapp i många lag och klubbar.

***

Handbollen ändrade sitt upplägg inför steg 3 och lottade om grupperna för att i görligaste mån förhindra långa resor och övernattningar. Grupperna blev mer lokala, i de flesta fanns det bara Skånelag. Det innebar att den skånska representationen i steg 4 blev mindre än tidigare, då endast de två främsta per pool avancerade.

Trots detta visade skånsk handboll sin fina ungdomsbredd på klubbsida. Tolv klubbar har lag kvar i 16- och 18-årsklasserna, I min värld en imponerande siffra även om man i den bästa av världar hade önskat sig en vidare geografisk spridning.

Fyra lag kvar har

Lödde Vikings IF (F 18, F 16, P 18, P 16)

Ystads IF (P 18, F 16 och två lag i P 16)

Tre lag kvar har

Lugi (F 18, P 18, P 16)

H 43 Lund (P 18, F 16, P 16)

Två lag kvar har

OV Helsingborg (F 18, P 16)

HK Malmö (F 18, P 16)

IFK Kristianstad (P 18, P 16)

Ett lag kvar har

HK Kristianstad (F18)

KFUM Lundagård (F 16)

Eslövs IK (F16)

IFK Malmö (F 16)

Ljunghusens HK (P 16)

Turneringen fortsätter i 18-årsklasserna med 20 lag, i F 16 38 och i P 16 32. 25 av dessa är skånska.

Efter steg 4 återstår åtta lag i varje klass inför finalspelet i Uppsala i maj.

***

Det mest anmärkningsvärda och inte minst imponerande är att Lödde Vikings som enda skånska klubb har ett lag kvar i alla fyra grupperna. Det är bara Tyresö som kan visa upp samma strålande facit i Sverige.

***

Basketen är numerärt betydligt mindre både lokalt och på riksplanet. I steg 4 är det åtta lag kvar i varje klass. I gengäld kör basketen i ettårsintervaller, 15, 16 och 17.

Klubbredden är dock inte alls jämförbar med handbollens. Malbas med fyra lag kvar och Eos med tre dominerar ungdomsbasketen i Skåne. Lugi och Lobas från Lomma, med ett lag vardera kvar i USM, kompletterar den skånska representation i Elite 8.

Med sina fyra lag kvar är Malmöklubben bäst utanför Storstockholmsregionen, delad trea i landet.

***

Jag har tidigare noterar hur många före detta elitspelare är involverade i skånsk ungdomsbasket på ledarsidan.

När jag tittade genom protokollen från den senaste omgången i handbollens USM frapperades jag över hur många före detta elitspelare och tränare som coachade lag. Här en lista, som inte gör anspråk på att vara komplett: Per Larsson, Bjarne Persson, Roger Svensson, Paul Ûbelacker, Ola Månsson, Mats Kleman, Håkan Broman, Axel Sjöblad, Maria Adler, Anna Ohlsson, Oscar Jensen, Bela Hegedüs, Björn Sätherstöm, Dejan Nedic, Christoffer Geissler, Jonas Persson, Jonas Busk, Mirzad Pecikoza och förmodligen många fler.

Att handbollen lyckats få sina före detta elitspelare att engagera sig i ungdomsleden är en viktig anledning till den starka skånska handbollen.

OS tar sin tid, ett olympiskt spel engagerar, även de måttligt idrottsintresserade.

Det är naturligt att tävlingarna i Kina dominerar sportsidorna.

Samtidigt pågår den inhemska idrotten som just i dag trappas upp när pandemirestriktionerna slopas. På min idrottsliga tv-meny står i dag Ystads IF—HK Malmö i Handbollsligan. Faktiskt HK:s första tävlingsmatch 2022. Det måste finnas mycket att berätta. Men inte ett ord i min tidning, Sydsvenskan. Inte förvånansvärt. Men anmärkningsvärt.

Klubbarna klagar, med viss rätt, på medias bristande intresse för handbollen. Men när jag sökte den information om HK Malmö jag saknade i SDS sökte jag upp HK:s informationskanaler, hemsidan och facebooksidan. Men klockan 11 hittade jag inget, men väl info om lagets nästa hemmamatch.

Nu fann jag vad jag sökte på nätsajten Skånesporten, som intervjuat Malmös assisterande tränare Konrad Rasmussen, som meddelade att Daniel Ekman var i full träning men att de båda mittsexorna Kassem Awad och Max Santos var skadade. Jag fick också veta att YIF kommer utan tre av sina bästa spelare Kim och Jim Andersson samt målvakten Niklas Kraft som ersätts av lånet från Redbergslid Kristian Zetterlund.

Delar av dessa nyheter hade jag önskat i den tidning jag betalar för. Och också på HK Malmö hemsida.

Levande hemsidor måste ständig förnyas. Om nu inte media uppfyller idrottens önskningar måste den utnyttja de kanaler de har rättigheter till.

Det gäller absolut inte enbart HK Malmö. Det vill jag poängtera.

***

Jag är naturligtvis fullt medveten om att mitt intresse för olika idrotter inte speglar en hel läsekrets. Nu tänker jag på urvalet av resultat och tabeller i det som en gång i tiden kallades Sport i siffror. Men jag ställer mig undrande till att Sydsvenvenskans läsare i allmänhet ser resultat, målskyttar och assists från NHL-hockeyn bland den viktigaste redovisningen. Den verkar i det närmaste helig.

I veckan såg jag Ystadderbyt i handboll IFK—YIF 28—32.

Det var väl ingen höjdarmatch men den var på sitt sätt typisk för handbollstaden Ystad, nostalgi och tradition förenades.

Matchen spelades bara några dagar efter Sveriges EM-guld, där två grabbar från stan spelat avgörande roller. Jim Gottfridsson var turneringens bäste spelare, Niclas Ekberg slog in det avgörande målet.

Derbycoacher var två före detta stjärnspelare från Ystad. I IFK Sebastian Seifert, 103 landskamper och femfaldig dansk mästare för Kolding. I YiF Oscar Carlén, vars landslagskarriär slutade vid 79 efter en allvarlig skada.

Denna gång satt inte YIF:s målvaktstränare Mattias Andersson på bänken, ytterligare en välmeriterad spelare från Ystad, 148 landskamper, ett EM-guld och två OS-silver.

Dessa tre herrar har fäder som gjort av avtryck i Ystadhandbollen. Roy Seifert var en tung, framgångsrik skytt i IFK, bland Per Carléns många meriter finns SM-guldet 1992 för YIF och Thomas Andersson, målvakt och landslagsman (för IFK Malmö) även han, har varit såväl spelare som tränare i YIF.

Men far/son-relationerna stannar inte här. I YIF:s lag i veckan spelade:

Jonathan Svensson, son till Håkan, SM-guldmedaljör 1992

Julius Lindskog-Andersson, son till Robert ”Knirr” Andersson, 139 landskamper, ett EM-guld, två OS-silver och ett VM-silver och med i SM-guldlaget 1992.

Kasper Palmar, son till Kaupo, estländaren som spelade både i IFK och YIF och hade framgångar även i Tyskland och Danmark.

I IFK:s laguppställning, utan att komma in på plan, fanns Ruben Wangel, vars far Urban också han blev svensk mästare med YIF 1992 och landslagsman.

***

Måhända lite typisk för en kommun med cirka 20 000 invånare i centralorten och ytterligare 10 000 i samhällena runt omkring och där handbollen är den enda idrotten på toppnivå med kontinuitet. Talang är ofta genetiskt betingat och talang trivs bäst i en positiv, kunnig miljö.

***

För tio år sedan vann Sverige OS-silver i handboll. Några av silvermedaljörerna med Ystadanknytning gjorde i veckan avtryck. Niclas Ekberg förstås, på plan i derbyt gjorde Dalibor Doder (YIF) och Fredrik Petersen (IFK) inhopp och visade att de fortfarande kan prestera på denna nivå. YIF:s Kim Andersson var nyopererad och Mattias Andersson var frånvarande av någon anledning.  I London var för övrigt Bosse Nilsson materialförvaltare och Jesper Lindgren ingick i det medicinska teamet, båda än i dag ingående i YIF-organisation.

Okej, Dalibor Doder, Malmögrabben, är väl trots spel i både IFK och YIF ingen produkt av Ystadhandbollen men just OS-insatsen är ett ypperligt bevis på stans handbollskultur.

***

Ystads IF är den framgångsrikaste klubben med 51 säsonger i högsta serien och femma i Marathontabbelen. I denna finns IFK Ystad på plats 18 med 17 säsonger.

Men det är faktiskt IFK som är moderklubb för de flesta av stans internationella stjärnor, Basti Rasmussen, Robert och Tony Hedin, Robert Andersson, Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg, Sebastian Seifert, Alexander Hansen, Fredrik Petersen plus ett antal till.

Tyvärr för handbollens utveckling har IFK Ystads ungdomsavdelning på senare år halkat efter och är inte lika stark som för ett antal år sedan.

***

För att sluta på samma spår som i inledningen, släktrelationer. Basti Rasmussens son Konrad blev aldrig någon etablerad elitspelare men väl en duktig tränare, nu assistent i HK Malmö till sin svåger Stian Tönnesen. Alltså på tal om släktrelationer.

Jag är handbollintresserad, lite åt nördhållet.

Det medger jag. Såg 34 matcher från EM och har efter det sett finalen i herrarnas Svenska cup och tre möten i Handbollsligan.

Men det finns något i regelboken som skaver min idrottsliga rättvisesyn. Främst det där med passivt spel. När ”handen kommit upp” har laget sex passningar på sig innan man måste avsluta. (Skall nästa säsong reduceras till fyra.) Det kan tyckas positivt att få snabbare växlingar mellan försvar och anfall. Men samtidigt är det ju så lätt i handboll att fixa ett ”sketet” frikast som inte ger det felande laget någon som helst nackdel. Utan bara fördelen att det anfallande laget får färre passningar innan ett avslut. Brott har med andra ord blivit en fördel. Det stör mig.

Basketen vill också ha ett snabbare spel, avslut måste komma inom 24 sekunder. Med blir det en försvarsfoul bestraffas spelaren och anfallande lag får ett nytt anfallsförsök, låt vara att tiden reducerats till 14 sekunder.  Detta rimmar bättre med mitt rättvisepatos.

I modern idrott vill man höja tempot. Det är givetvis vällovligt. Handbollsdomarna har ett medel de sällan utnyttjar. När de två första faserna i kontringsspelet misslyckats byter en del lag ut två, tre spelare och det kan ta upp till tio sekunder utan att domarna markerar för passivt spel. Upp med handen! Jag är övertygad om att bytena då kommer att ske snabbare.

Ett domarpar, som var snabbt uppe med handen i sådana situationer var Malmö- Trelleborgsduon PO Björk och (salig i åminnelse) Christer Andersson. Heders!

Och förresten varför skall 30 sekunder, speciellt i första halvlek, gå åt till att spelarna skall hälsa på varandra och känna på bollen? Sympatiskt och vänligt, visst, men dessa artighetsbetygelser kan man faktiskt klara av före avkast. De flesta förstahalvlekar är bara cirka 29 och en halv minut.

***

Alla idrotter vill ha bort filmningar. I EM såg vi några som inte bestraffades. Om en spelare i handboll bedöms behöva vård inne på plan men att förseelsen mot hen inte föranlett varken gult kort eller utvisning utan endast frikast innebär detta att spelaren i fråga måste vila under tre anfall. Regeln är tillkommen för att förhindra just filmningar och ge tillfällen till avbrott. Handbollen har i sitt regelsystem väldigt många svåra gränsdragningar. Vem skall bedöma om en spelare verkligen behöver vård?

I möter Island—Norge föll islänningen, lagets främste, Omar Ingi Magnusson illa och det medicinska teamet ryckte ut. Det var i slutet av ordinarie tid, domarna fegade ut och nöjde sig med ett frikast till Island. Magnusson fick inte medverka i slutet av matchen och Island berövades chansen att använda en av turneringens bästa spelare i ett avgörande skede. Det blev förlängning och i den vann Norge.

Jag förstår intentionen bakom regeln, simulera inte. I en idrott med en så tät och tuff närkontakt blir ofta blessyrer. Ett snabbt ingripande av det medicinska teamet kan vara nödvändigt. Men många situationer ser allvarligare ut än de kanske är. Handbollen marknadsför sig – med rätta – för att vara en tuff sport, där man ger och tar med gott mod. Därför känns det fel att domarnas bedömning skall vara avgörande för nödvändigheten av hjälp. Tre anfalls bortovaro kan faktiskt vara längre än en tvåminutersutvisning.

***

Se här några nördfunderingar efter en fascinerande, lyckosam EM-underhållning.