OS är slut för den här gången.

Känns tomt men samtidigt skönt. Det har tagit sin tid att följa de svenska framgångarna. Mycket har fått stå på vänt. Kommentarerna har varit många, inte minst på sociala medier. Mycket sporadiskt har jag tittat in på dessa. Har själv legat lågt. Det mesta har sagts eller skrivits. Mångt bra, mångt lite sämre. Men vem är jag att sätta mig till doms över andra?

Några personliga funderingar kan kanske dock vara på sin plats.

Om nu någon är intresserad.

***

Givetvis engageras jag av fram- och motgångar, främst de svenska. Den medaljmiss som tog mig hårdast var Ebba Anderssons på tremilen. Ebba är med sin lite blyga framtoning min speciella favorit in skidfamiljen, nästan alltid i skuggan trots sina internationella framgångar. För sådana har Ebba. De stora segrarna finns (ännu) inte. Många menar att Ebba aldrig kommer att vinna något stort individuellt. Jag tror att vinsterna kommer. Medaljer i OS, även ett brons, uppmärksammas mer än ett i ett VM. Denna stund på medaljpallen hade jag unnat den sympatiska 24-åringen. Hennes slit ensam i spåret i mer än två mil var värt mer än en åttondeplats. Och på en plats på den svenska misslyckandelistan. Detta var ett sådant. Enligt många.

***

Charlotte Kalla, inspiratören för den nya tjejgenerationen, har fått sin beskärda del av kritiken. Hon borde inte åkt till Kina. Så har det låtit både här och där. Men Charlotte Kalla hade faktiskt kvalificerat sig på den här säsongens meriter. Tyvärr är bredden hos de svenska distansåkarna inte i paritet med den på sprintsidan.

Hur hade det sett ut om Sverige inte kommit med full representation i skidloppen?

På 10 kilometer kom Charlotte som 20:a före alla norskor utom Therese Johaug och hon var inte sämsta svenska på alla distanser. Charlotte förtjänade sin plats i OS-truppen.

Låt oss komma ihåg henne som en av våra största vinteridrottsstjärnor genom alla tider. Från OS finns ju så mycket annat att minnas. Varför vara negativ när det finns så mycket positivt?

***

Norge, ja. På damsidan på skidor räddades den norska äran helt av suveränen Therese Johaug. Bredden på toppen är helt försvunnen. Rakt över var den svenska daminsatsen klart bättre än Norges. Vem såg det komma?

***

Vad är sprint? Är ett lopp på upp mot 3,30 verkligen sprint, som nu i lagtävlingen för damer? När en aktiv dessutom inom kort tid skall göra tre lopp är det inte bara sprintegenskaperna som belönas.

Sen är det inte heller helt rättvist att de lag som avancerar från heat 2 får avsevärt kortare vila än de som tävlade i heat 1.

Införandet av sprintloppen har berikat skidsporten, blivit mer publikvänlig och kommit närmare åskådarna inne i städerna.

Men explosiviteten måste belönas mer. Damernas OS-lagsprint gjorde inte detta. Uthållighet belönades mer.

***

Peking-OS rankas som Sveriges främsta i vintersammanhang. 18 medaljer skojar man inte bort. Men hur står sig utdelningen i ett historiskt perspektiv?

På måfå plockade jag fram Olympiaboken från vinter-OS 1960 i Squaw Valley. Då tog Sverige sex medaljer, tre guld, ett silver och två bron. På 27 grenar. Fler tävlingar var det inte 1960. Alltså tävlade man om 81 medaljer.

I Kina om 327 i 109 grenar.

Jämför själv!

I Squaw Valley blev Sverige tvåa i nationstävlingen efter den då officiella poängberäkningen, 7, 5, 4, 3, 2, 1.

***

Hur många medaljkandidater finns det i varje individuell tävling i OS? Frågar du runt bland de olika nationerna kommer du nog upp kring tio. Tre av dem, plus någon överraskning, får medalj. Har de övriga sju misslyckats? I mångas värld är det så. Det syns i kommentarerna. 18 svenska medaljer är en normal utdelning på de cirka 30 möjliga medaljkandidater man kunde urskilja före tävlingarna.

***

Det här är några av minst 100 tankar som fladdrat runt under de fascinerande OS-veckorna.

Det får räcka.

OS är slut, känns tomt, men samtidigt skönt.

Även om jag inte offrat min nattsömn en enda gång, har tv-tittandet plus all OS-läsning tatt sin tid och mycket har försummats eller skjutits på framtiden.

Nåväl, några OS-funderingar kan kanske vara på sin plats.

***

Mest spännande? Givetvis hästhoppningens lagtävling, där varje hinder innebär ett spänningsmoment i sig. Samspelet häst/ryttare imponerade. Givetvis måste man ha bra, dyra hästar för att vinna ett guld i ett olympiskt spel men ryttarens/tränarens roll kan aldrig ifrågasättas. Även om frågan åter kommer att aktualiseras när Jerringpris och Dagbladsguld skall diskuteras.

***

Såg de svenska seglarnas silverlopp. Tävlingssegling är verkligen fysiskt krävande.

***

Damfotbollslagets finalförlust svider naturligtvis. Men laget föll faktiskt på oskicklighet. Att missa fyra av sex straffar är inte godkänt.

***

De nya grenarna på programmet har jag ingen uppfattning om, vet inget om hur stora de är tävlingsmässigt internationellt. Men kanotslalom? I hur många länder utövas den och hur många banor finns det i världen?

Vet att squashen, som utövas i alla världsdelar, förgäves i många år ansökt om olympiskt status. Varför man nekats inträde i OS-familjen förstår jag inte.

***

I ett OS är det massmedialt stor koncentration på medaljer. Det är precis som inget annat räknas. En krönikör underkände de två svenska kanotisterna insatser. Två femte- och en sjätteplats av de två svenska deltagarna är i min bok alldeles utmärkt i ett globalt mästerskap.

***

Kampsporterna hade det tungt. En tv-krönikör menade att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) måste se till att brottningen får resurser att åter bli den stornation Sverige varit. Faktum är att det helt enkelt finns för få brottare. I Skåne fanns under storhetstiden en bit över 50 klubbar, nu kanske sju, åtta med seniorbrottare. I övriga landet är minskningen lika drastisk.

Vid SM för damer är det i några klasser final direkt, oftast bara tre, fyra deltagare per klass-

 Enstaka brottare på världselitnivå kan självfallet komma fram, men med den minimala bredd som finns inom svensk seniorbrottning kan Sverige inte bli den stornation vi drömmer om.

***

Herrarnas höjdhoppsfinal slutade i ett antiklimax. Italienaren Tamberi och Qatars Mutaz Essa Barshim beslöt dela på guldet. Sedan 2014 kan, om två hoppare är ensamma kvar och är överens, det bli två ettor. Om denna regel kan man naturligtvis ha åsikter, men visst gick man som åskådare miste om den dramatik som ger ett mästerskap extra krydda.

Anledningen till de bådas beslut var att de är mycket goda vänner och tillika träningskompisar. När Mutaz Essa Barshim gifte sig med Malmöflickan Alexandra var Tamberi en av många inbjudna friidrottsvärldsstjärnor vid vigselceremonin.

***

Herrarnas insats i handboll som femmor hamnade på minussidan i mångas OS-summering. Vid vinterns VM-silver klaffade allt, speciellt Andreas Palickas målvaktspel. Nu föll inte alla bitar på plats. Då blir det inte medalj i en så tät konkurrens som det finns i världshandbollen.

***

Tre poäng för guld, två för silver och ett för brons. så rangordnades nationerna tidigare vid OS. Det fanns till och med listor där de sex främsta belönades med poäng,

Jag har ”roat” mig med att göra en sammanställning, där alla medaljörer får poäng enligt ovan.

1) USA 232 p, 2) Kina 196, 3) Ryssland 139 (sexa i guldligan) 4) Storbritannien 130, 5) Japan (trea), 6) Australien 88, 7) Italien 70 (10), 8) Tyskland 68, 9) Frankrike 65 (7), 10) Nederländerna 64 (9), 11) Kanada 44, 12) Brasilien 41 i, 13) Nya Zeeland 40, 14) Ungern 39, 15) Sydkorea 36, 16) Polen 27, 17) Spanien, 24 (22), 18) Tjeckien 23 och Schweiz 23, 21) Kenya 22 (18), 22) Sverige 21 och Danmark 21 (24), 24) Norge 20 (19), 25) Jamaica 18 (20), 26) Kroatien 17 (24),

Att notera, Nya Zeeland har 5 miljoner innevånare, Ungern 10, Nederländerna 18 och Australien 26.

Man skall inte glömma att de stora vintersportnationerna har en intern konkurrens om talangerna. Kanske främst då i Norge. Och i Sverige.

Att sätta betyg är svårt.

20 år som lärare ger mig en viss erfarenhet. Det är många parametrar att ta hänsyn till. Slarv bestraffas hårt av elever och föräldrar.

De journalister, som betygsatt den svenska OS-insatsen, slipper denna granskning. Men att placera en elfteplacerad golfspelare i turistklass beror naturligtvis på slarv. Men så blir det när kvantitet är viktigare än kvalitet.

Det finns många sätt att granska den svenska OS-insatsen. Jag tror att de flesta länder procentuellt har ungefär lika många misslyckanden/besvikelser som Sverige. Inför OS finns det i många grenar ett tiotal medaljkandidater, eller om man vill medaljförhoppningar. Tre får stiga upp på prispallen. Har de andra sju misslyckats? Några naturligtvis, men inte alla. Vi var ett gäng någorlunda insatta personer som före OS spekulerade i hur många realistiska medaljchanser Sverige hade. Vi kom fram till något över 20. När vi plitade ner våra tips hamnade vi på siffrorna 8, 9, 12. Det blev alltså ett något bättre utfall, 11, än vad vi ”experter” förutsåg. Självfallet har jag ingen aning om ifall Sveriges konkurrenter fick en lika bra utdelning på sina förhoppningar. Jag betvivlar.

Vi svenskar hakar upp oss på att exempelvis friidrottens två främsta medaljkandidater, Michael Tornéus och Daniel Ståhl, inte kvalificerade sig till längd- respektive diskusfinalen. Det fanns OS-vinnare, guldmedaljörer från VM och statistiska världsettor som rönte samma bittra öde. De stora friidrottsländerna med bredd kunde kompensera en miss med att en landsman klarade kvalet. Som i herrarnas diskus, där storebror favoriten Harting föll bort men guldet kastades hem av lillebror. En liten svensk parallell också i diskus: Ståhl ut, Härstedt in.

Just friidrotten i OS är den mest konkurrensutsatta idrotten. Friidrott på en någorlunda hög nivå bedrivs i de flesta länder. I OS får nationerna ställa upp med tre aktiva/gren, i simning två. I väldigt många grenar är deltagarantalet per nation begränsat till en. Det gör självfallet att en medalj, en finalplats sitter olika högt. Det bör man ta hänsyn till i bedömningen.

Jag har svårt att förstå att en semifinalplats i simning, det vill säga en placering bland de 16 främsta, ger godkänt medan plats 14 i kvalet i en friidrottsgren, där endast tolv går till final, ger ett underkänt betyg.

Logiken?

I de idrotter, där det är direkteliminering, måste man i min värld bedöma prestationen och motståndet, inte enbart resultatet.

Jag är inte mannen att värdera insatserna, men de som i massmedia gör det borde, inte minst för att visa respekt för de aktiva, vara noggrannare i sin betygssättning.

Sen det där snacket om att en del aktiva skulle vara nöjda med att bara vara med i Rio, ja, det är bara löjligt.

                                                  

         ***

Jag är en stor beundrare av Sarah Sjöström. Ja, vem är inte det? Men lite kyligt kan man konstatera att hennes tre medaljer (är det mer än i simning och gymnastik som en enskild aktiv kan konkurrera om mer än två individuella medaljer?) inte ger en helt korrekt bild av den samlade svenska OS-insatsen. Sarah simmade hem mer än 25 procent av de svenska medaljerna. Svensk idrott och svensk simning skall vara stolta över denna fantastiska idrottskvinna.

 Hon räddade inte bara det svenska totalfacit utan även den svenska siminsatsen.

För bakom Sarah var simmarna inte nämnvärt mycket bättre än friidrottarna, speciellt inte om man dessutom tar hänsyn till bredden på konkurrensen.