I veckan såg jag Ystadderbyt i handboll IFK—YIF 28—32.

Det var väl ingen höjdarmatch men den var på sitt sätt typisk för handbollstaden Ystad, nostalgi och tradition förenades.

Matchen spelades bara några dagar efter Sveriges EM-guld, där två grabbar från stan spelat avgörande roller. Jim Gottfridsson var turneringens bäste spelare, Niclas Ekberg slog in det avgörande målet.

Derbycoacher var två före detta stjärnspelare från Ystad. I IFK Sebastian Seifert, 103 landskamper och femfaldig dansk mästare för Kolding. I YiF Oscar Carlén, vars landslagskarriär slutade vid 79 efter en allvarlig skada.

Denna gång satt inte YIF:s målvaktstränare Mattias Andersson på bänken, ytterligare en välmeriterad spelare från Ystad, 148 landskamper, ett EM-guld och två OS-silver.

Dessa tre herrar har fäder som gjort av avtryck i Ystadhandbollen. Roy Seifert var en tung, framgångsrik skytt i IFK, bland Per Carléns många meriter finns SM-guldet 1992 för YIF och Thomas Andersson, målvakt och landslagsman (för IFK Malmö) även han, har varit såväl spelare som tränare i YIF.

Men far/son-relationerna stannar inte här. I YIF:s lag i veckan spelade:

Jonathan Svensson, son till Håkan, SM-guldmedaljör 1992

Julius Lindskog-Andersson, son till Robert ”Knirr” Andersson, 139 landskamper, ett EM-guld, två OS-silver och ett VM-silver och med i SM-guldlaget 1992.

Kasper Palmar, son till Kaupo, estländaren som spelade både i IFK och YIF och hade framgångar även i Tyskland och Danmark.

I IFK:s laguppställning, utan att komma in på plan, fanns Ruben Wangel, vars far Urban också han blev svensk mästare med YIF 1992 och landslagsman.

***

Måhända lite typisk för en kommun med cirka 20 000 invånare i centralorten och ytterligare 10 000 i samhällena runt omkring och där handbollen är den enda idrotten på toppnivå med kontinuitet. Talang är ofta genetiskt betingat och talang trivs bäst i en positiv, kunnig miljö.

***

För tio år sedan vann Sverige OS-silver i handboll. Några av silvermedaljörerna med Ystadanknytning gjorde i veckan avtryck. Niclas Ekberg förstås, på plan i derbyt gjorde Dalibor Doder (YIF) och Fredrik Petersen (IFK) inhopp och visade att de fortfarande kan prestera på denna nivå. YIF:s Kim Andersson var nyopererad och Mattias Andersson var frånvarande av någon anledning.  I London var för övrigt Bosse Nilsson materialförvaltare och Jesper Lindgren ingick i det medicinska teamet, båda än i dag ingående i YIF-organisation.

Okej, Dalibor Doder, Malmögrabben, är väl trots spel i både IFK och YIF ingen produkt av Ystadhandbollen men just OS-insatsen är ett ypperligt bevis på stans handbollskultur.

***

Ystads IF är den framgångsrikaste klubben med 51 säsonger i högsta serien och femma i Marathontabbelen. I denna finns IFK Ystad på plats 18 med 17 säsonger.

Men det är faktiskt IFK som är moderklubb för de flesta av stans internationella stjärnor, Basti Rasmussen, Robert och Tony Hedin, Robert Andersson, Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg, Sebastian Seifert, Alexander Hansen, Fredrik Petersen plus ett antal till.

Tyvärr för handbollens utveckling har IFK Ystads ungdomsavdelning på senare år halkat efter och är inte lika stark som för ett antal år sedan.

***

För att sluta på samma spår som i inledningen, släktrelationer. Basti Rasmussens son Konrad blev aldrig någon etablerad elitspelare men väl en duktig tränare, nu assistent i HK Malmö till sin svåger Stian Tönnesen. Alltså på tal om släktrelationer.