Relationer är det nya modeordet i det svenska fotbollssamhället.

I varje intervju och reportage betonas vikten av just relationer.  Och att skapa dessa tar tid. Det framhävs speciellt om spelet hackar och inte flyter. Det är inget konstigt med det. Bra relationer krävs i alla fungerande samhällsfunktioner.

Som flitig åskådare av den allsvenska herrfotbollen får man också relationer till olika lag och,  i många fall, till enskilda spelare. Under våren har jag fått många nya favoriter. Men så öppnas då ett fönster, ett transferfönster. I det blåser det friskt. Jag har en känsla av vinden  varit kraftigare denna sommar än någon gång tidigare.

Jag gillar inte sommarens långa öppethållande. Det förändrar helt konkurrenssituationen. Det klubben byggt upp under våren kan bli raserat på bara någon månad. Påfyllda kassakistor ger på kort sikt inga sportsliga framgångar. Nya relationer skall skapas. Och det tar som sagt tid.

***

Kvaliteten på Allsvenskan försämras också. Ersättarna från främmande länder håller generellt sett inte samma klass som de flyktade stjärnorna. Då hade de inte hamnat i Sverige.

Jag har ingen fullständig koll på alla utvandrare men visst kommer mer än jag att sakna Hugo Larsson (MFF), Bilal Hussein (AIK), Elias Andersson, Gustav Edvardsen och Joel Asoro (Djurgården), Gustav Lagerbielke, Jacob Ondrejka och André Römer (Elfsborg), Tefaldet Tekie (Hammarby), Kristoffer Lund Hansen, Lars Olden Larsen, Benie Traoré, Oscar Uddenäs och Ibrahim Sadiq (Häcken), Noah Persson (Mjällby), Arnor Sigurdsson (Norrköping), och Marcus Mathisen (Sirius).

Onekligen många spelar med spetskvalitet som förgyllt Allsvenskan.

Efter enstaka bra matcher har några av nytillskotten hyllas av entusiastiska journalister. Alltför rubrikernas skull.

Men jag är min tråkiga vana trogen. Mitt första betyg kommer efter ett tiotal matcher.

***

Mitt korta blogguppehållet har sin förklaring. Jag lär mig aldrig. Jag har haft åtta månader på mig att till Skånsk Idrotts Historia skriva om mitt hjärtas klubb Skurups AIF:s 100 år. Manusstopp var i dag, Klockan 11 sände jag i väg manuset.

VM i fotboll och friidrott har jag naturligtvis följt. Åsikterna har jag lämnat till andra.

Nu är Sydsvenskan åter inne och kastar i det berömda glashuset.

Krönikör Wiman var och såg cupmatchen för damer mellan FF-lagen från Malmö och Trelleborg, 2—1 till gästerna från söder.

Wiman är irriterad på att arrangören, alltså Malmö FF, inte via speakern meddelade ställningarna i alla de cupmatcher med lokalt intresse som avgjorde samtidigt. Han har naturligtvis rätt. En betalande publik har rätt att få service och skall inte tvingas hänvisas till sina mobiler.

Denna nonchalans mot sin publik är inget nytt för MFF. På den tiden jag var flitig besökare på MFF:s herrallsvenska matcher frågade jag den dåvarande chefskommunikatören varför man inte informerade om ställningen i övriga matcher.

Svaret blev: Vår publik är bara intresserade av MFF.

Vi icke helt troende var alltså inget att bry sig om.

Arrogans är väl ett lämpligt ord.

***

Vad fick man då läsa om gårdagen cupmatcher förutom referat och krönikor från Malmö FF:s båda matcher? Jo, en 15 centimeter lång text om Olympic—Mjällby, 13 rader om Lunds BK—Elfsborg, och 5 rader vardera från Husqvarna—Trelleborg och Trollhättan--Landskrona.

I min värld inte mycket till bevakning.

Och någon information om vad som skulle hända denna händelserika onsdag, förutom MFF-framträdena, fanns inte i Sydsvenskan på matchdagen. Inte ens på Sport i dag. Lunds BK gästades trots allt av allsvenska serieledarna och Olympic av det lag som den senaste dryga månaden tagit sex poäng från självaste Malmö FF.

Självfallet kan man förklara den klena informationen på bristande personalresurser. Men att då samtidigt låta en medarbetare via tv berätta om varje, frikast, hörna och snedspark i mötet Smedby--MFF för en publik som till största delen också via tv följer mötet, ja, det är för mig obegripligt.

***

Var, och är, Sydsvenskans sportläsare i stort enbart intresserade av Malmö FF? Bedömningen verkar vara så.

En bekant skrev för en tid sedan till de ansvariga på tidningen om den skeva sportbevakningen. Svaret blev att läsarundersökningar visat att man ville ha just det tidningen gav dem.

Det tror jag inte på. Jag har en stor bekantskapskrets i varierad ålder. Den är inte lika nöjd som de ansvariga.

***

Max Wimans krönikefunderingar kan kanske föranleda en redaktionsdiskussion.

Det har varit mycket nu. Och det bara fortsätter.

VM i fotboll är avklarat, VM i friidrott har precis börjat, den allsvenska, spännande fotbollen fortsätter och så skall det in cupfotboll, internationell och svensk. Och så skall vara tid till ett socialt liv dessutom. Plus att jag lovat fixa några rader till Skånsk Idrotts Historia, årgång 2023.

***

Gårdagen gick i fotbollens tecken. Det bästa kom först. VM-finalen Spanien—England 1—0, var fotbollsunderhållning på hög nivå, speciellt första halvlek. Det var kvalitet, nästan, rakt över. Även de värsta belackarna av damfotboll måste väl ha tyckt att detta var högklassig idrott. Skickligheten på världseliten har stegrats radikalt.

Tidigare har jag menat att internationell damhandboll på landslagsnivå varit överlägsen fotbollen. Än är man kanske inte ikapp men bra nära.

***

Sverige gjorde det bra. Att påstå något annat vore löjligt. Samtidigt steg euforin från några av damfotbollens ivrigaste förespråkare till oanade höjder med följd att överorden fick motsatt effekt. Lagom är oftast bäst och ger mest trovärdighet.

***

VAR, videogranskningen, kom oss lite närmare under VM. Den fick mig inte att ändra uppfattning. Selektiviteten, alltså det man får granska, gör att den absoluta rättvisan aldrig kan uppnås. Och vem säger att en VAR-granskning ger rätt domslut?

Målkamera, ja. VAR, nej.

Ett nytt begrepp, soft penalty, finns numera i en fotbollsdomares medvetande. Om denna nya tolkning kan man ha olika uppfattningar. Men med VAR försvinner den helt. Vilken domare vågar negligera en lätt touch på en fot, när en hel fotbollsvärld ser den lätta träffen på motståndarens fot. Som när en australienska i löpduell råkade stöta till Blackstenius (?) fot i en löpduell ut från en farlig yta men i straffområdet. Här, om någonsin, borde domaren hänvisat till soft penalty. Fotbollens, näst en utvisning, strängaste bestraffning för en helt ofarlig situation.

Och handsregeln gör mig alltid lika frustrerad. Världens bästa (?) domare borde lära sig hur man använder armarna naturligt i förflyttningar. Det gör fotbollen lite löjlig med att se spelare springa omkring med händerna på ryggen.

***

Söndagen två allsvenska fotbollsmatcher finns det kanske anledning att återkomma till.

***

De höll inte samma kvalitet som VM-finalen.

Det är en föränderlig och förunderlig fotbollsvärld vi lever i.

Ibland är den lite svår att ta in för oss som varit med en tid. Som nu med ett vidöppet transferfönster mitt i den svenska seriesäsongen. Klubbarna ser sina (oftast) bästa spelare försvinna till utlandet eller till en seriekonkurrent. Den trupp man byggt upp för att klara sin målsättning blir ofta raserad. Malmö FF har tappat (inbegripit skador/sjukdom), Elfsborg och Häcken vardera tre av sina främsta spelare under våren till utlandet. De tre topplagen har tappat kvalitet. Det gör inte Allsvenskan bättre.

Topptrion har sökt förstärkning utomlands. Det är för tidigt att se utfallet. Det gör jag först efter ett tiotal matcher. Rent generellt vågat jag påstå att de spelare som kan göra verklig skillnad näppeligen söker sig till Sverige med tanke på löneläget. Visst finns det undantag, men de flesta av de många spelarna i Allsvenskan med utländskt pass är B-spelare i ett internationellt perspektiv.

***

I de två senaste matcherna har Malmö FF inte startat med en enda infödd Malmöbo. Men jag utvidgar gränsen, Burlöv får vara med och därmed Pontus Jansson.  Lägg därtill att Sebastian Nanasi var den blott andre skåningen i startelvan i båda matcherna. Procentsatsen Malmöbor ökade i slutet av både mötena, Oscar Lewicki hoppade in mot Halmstad och unge Adrian Skogmark mot Mjällby.

Visst är det anmärkningsvärt att Malmö FF, fullt välförtjänt, under alla sina år fått så många lovord för sin klara Malmö- och Skåneanknytning nu har tappat så stora delar av sin identitet.

Och kursändringen har gått snabbt. 2018 deklarerade nu bortgångne ordföranden Håkan Jeppsson att MFF med en trupp på 50 procent spelare från den egna akademin skulle vara ett ständigt svenskt topplag och konkurrera i Europacuperna. Målsättningen blev tränaren Magnus Pehrssons fall och vårtruppen ändrades radikalt. Och på den vägen är MFF i dag.

***

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg för att nå sina målsättningar. Vem är jag som har rätt att ifrågasätta detta? Men undra bör väl vara tillåtet.

Henrik Rydström, den årsfärske MFF-tränaren, visade i Kalmar FF:s ungdomsakademi sin förmåga att utbilda unga spelare. När han vikarierade för sjukskrivne Nanne Bergstrand i KFF gav han många unga chansen i Allsvenskan men fick av någon anledning inte fortsätta.

Under de två säsongerna i Sirius och de två i återkomsten till Kalmar fortsatte han på det unga spåret med lyckat resultat.

Nu finns Rydström i Malmö FF med landets bästa akademi. Men var finns tron på de unga?

Visst Hugo Larsson spelade i våras men han var etablerad redan i fjor. Sebastian Nanasis utveckling under Rydström har fortsatt.

Men efter att Patriot Sejdiu och Moustafa Zeidan lånats ut har MFF seriens äldsta trupp.

Jag hade i min enfald trott att MFF skulle  ha inlett en föryngring med tanke på Henrik Rydströms renommé och skicklighet.

***

Och i detta sammanhang och i dessa dagar kan man ju undra över varför man i två säsonger lånat ut Noah Eile till Mjällby. 21-årige Noah Eile är nu aktuell för FC Utrecht, en klubb under de allra främsta i holländska ligan, en serie betydligt högre rankad än Allsvenskan.

Om han nu säljs av MFF, hur stor del av kakan får Mjällby? Om något. Det är ju trots allt i Mjällby han utvecklats till en attraktiv spelare för den internationella marknaden.

***

Och tänk lilla Mjällby AIF, som har mist två av sina främsta talanger, Noah Persson och Otto Rosengren. Och nu kanske även Noah Eile.

Det är inte lätt att som liten spela på de storas villkor. Men det kan räcka till sex poäng mot Malmö FF.

Tacka vet jag Sydsvenskan!

Oj då! Vad har hänt?

Som notorisk tidningsläsare läser/bläddrar jag i de lokala tidningarna när jag är på resa. Vid mitt Danmarksbesök blev det Jyllands Posten, med en upplaga i samma storlek som Sydsvenskan och tyvärr med samma negativa läsarnedgång i papperstidningen under 2000-talet som Malmötidningen.

Givetvis granskade jag sportsidorna, tre till antalet de dagar jag var på Jylland.

En av dessa dagar fick Caroline Wozniacks tenniscomeback två sidor, en annan Rasmus Höjlunds övergång till Manchester United också två sidor. I övrigt var det relativt korta referat från det pågående VM:et i cykel i Glasgow, några korta notiser och ett minimalt utrymme för Sport i siffror, där olika cykellopp utanför VM prioriterades.

Inte ett ord om VM-turneringen i fotboll.

I min värld en verklig torftig idrottsbevakning!

***

Så man borde kanske i sin lilla lya vara nöjd med vad Sydsvenskan erbjuder sina sportläsare. Den är oerhört mycket mer varierad. Trots sina slagsidor. Men samtidigt, med de resurser som finns och det utrymme som ges, borde mångsidigheten vara större. Som den svenska GP-galan i friidrott i Malmö i lördags med stora delar av den absoluta svenska eliten, med lokal prägel, borde vara värd uppmärksamhet före tävlingen. Det fanns fler infallsvinklar även efter. Och inte minst en utförligare resultatbörs.

Det finns, som jag skrev i tisdags, mycket att berätta om efter en resa, även om den bara är på tre dagar, som min nu i Danmark.

Basketturneringen avgjordes i Vejen, en trivsam liten ort 2,5 mil öster om Horsens på Jylland. I kommunen bor lite drygt 10 000 personer. Men vilket Idrottscentrum man kunde bjuda in till. Minst sagt imponerande.

Där finns fyra stora hallar med fulla mått för handboll – den största med kapacitet för 1 500 åskådare – en 25 meters simhall med hoppmöjligheter, specialhall för badminton (vi är ju i Danmark), en tennisbana, några för squash och rum för bordtennis. Boxning och andra kampsporter har sina utrymmen, liksom fäktare, skyttar och gymnaster.

Någon bowlingbana såg jag inte och heller ingen plats att ägna sig åt friidrott inomhus. Men väl utomhus finns det allvädersbanor runt en fotbollsplan med läktare. Ute finns också tennisbanor och separat hade man nyligen byggt en stor hall för padel.

Och på sedvanligt danskt manér hade man anlagt en enorm gräsyta som ger plats för åtta fotbollsplaner med fulla mått.

På området har man ett motionsspår och varje månad lägger Vejens Orienteringsklubb ut Månadens bana.

Från tidig morgon till stängningsdags vis pass 22 kan man få mat och fika. Det finns också ett otal rum för möten och tekniksnack.

Och lite varstans har man ytor, inne som ute, där barn kan spontanidrotta och leka.

Cirka 500 från själva huvudbyggnaden finns också Sporthotellet.

Jag blev fascinerad av att en liten kommun som Vejen vågat sig på en så stor satsning men efter vad jag förstår är Vejen väldigt populärt som en plats för träningsläger i de flesta idrotter. Förståeligt.

Jag blev i alla fall imponerad.

***

Danmark har förvånansvärt många idrottshallar även i de mindre orterna. Vid ett besök för en handbollsturnering i början av 1990-talet fick jag en förklaring. När man under 1980-talet gjorde en kommunsammanslagning passade de flesta av de små kommunerna på att tömma sina investeringskonton. Den nya storkommunen skulle inte ta del av deras surt förvärvade skattemedel. De skulle bli kvar i den egna lilla byn. Man passade på att bygga idrottshallar. Till gagn för den egna befolkningen. Och dansk idrott.

***

Politiska beslut har givetvis betydelse för idrotten.

När Enhetsskolan, det vill säga när det blev 9-årig skolplikt i Sverige, infördes kring 1960 var kommunerna/skolorna tvingade att hitta utrymmen för det utökade antalet lektionstimmar för ämnet Gymnastik med lek och idrott. Det var åren kring 1960 som antalet idrottshallar ökade kraftigt i Sverige.

Till gagn för svensk idrott.

Den som gjort en resa har alltid något att berätta.  Ja, så brukar det heta.

Jag har varit i Danmark i tre dagar. Av familjära skäl har jag följt en landslagsturnering för 15-årsflickor i basket. Och då insett vilken av svår balansgång det är att bedriva ungdomsidrott, även som i detta fall på elitnivå. För där måste man betrakta spel i ett landslag, även i en så låg ålder.

De svenska coacherna matchade laget socialt, alla 15 spelarna fick rejält med speltid. Laget spelade fyra matcher (två vardera mot Danmark och Tyskland) och alla spelarna fick i princip stå över en match. Skador gjorde att några få även fick lite matchtid i den avslutande matchen.

Det blev idel förluster för det svenska laget. Min ingång i laget bedyrade att man givetvis var besvikna över de fyra förlusterna men att nu alla fick bra med speltid gjorde att lagkänslan stärktes. Och nu satsar det här gänget på bättre resultat till en turnering i Balticum i januari nästa år.

Coacherna i ett landslag på den här åldersnivån har mycket att ta hänsyn till psykologiskt. Spelarna kom från Luleå i norr till Malmö i söder. I sina klubbar är de tongivande, har en avgörande roll i alla stegen i USM och är där oftast på plan större delen av matchtiden. Nu blev den tiden starkt reducerad. Det var lärorikt för tjejerna.

Tempot var högre än vad de var vana vid. En vetskap att ta med sig om de vill försätta mot en karriär som senior. Det fordras mycket individuell träning.

Det finns många gränser att ta hänsyn inom ungdomsidrotten. Som exempelvis den fysiska utvecklingen. I ett 15-årslag syns den tydligt. Att ta ut en 15-mannatrupp är en grannlaga uppgift. I det svenska laget fanns det stora differenser. Vem kan se utvecklingspotentialen? Den fanns hos alla 15 men i olika grad i olika egenskaper.

Basket är en systematiserad bollsport med många inövade kombinationer. Samtidigt krävs individuella prestationer för att bryta mönster. Det är i ungdomsåren man måste lära och dessutom våga. Man får inte kväva initiativförmågan trots att misslyckandena i några fall blev många. Lyckligtvis hamnade den som misslyckat inte direkt på bänken.

 Närheten till laget – man satt i närheten av avbytarbänken och hörde all information och   märkte stämningen – gjorde att man fick en bra inblick i hur spelare och ledare fungerade.

Det var bra ungdomsidrott på en hög nivå.

Och det bästa av allt: Det var fantastiskt skoj.

Allt enligt mig närstående källa.

”Kasta inte sten i glashus!”

Ordspråket dök direkt upp i mitt huvud, när jag i morse öppnade Sydsvenskans sportsidor och läste en krönika av sportens huvudkrönikör. För det är han väl fortfarande, Max Wiman?

Han ondgjorde sig över att de svenska, i synnerhet de skånska, damallsvenska klubbarna på sina hemsidor och andra sociala medier inte skrev om det pågående VM-slutspelet. För se det gjorde man minsann i de stora klubbarna ute i Europa. Den gode Wiman tillstod förstås att man där hade större resurser. Och att det faktiskt är semestertider här hemma.

Men det må vara mig tillåtet att jag inte förstår poängen för klubbarna att lägga kraft och tid på att skriva om VM. Detta sagt utan att ha en aning om hur stort flödet är på klubbarnas sociala medier. Det måste finnas viktigare saker att ägna sig åt.

Ingen kan väl klaga på massmedias bevakning av det pågående slutspelet. Vad kan föreningarna tillföra av värde?

***

Åter till glashuset!

Det känns snudd på lite olustigt, när Sydsvenskans sport kritiserar enskilda föreningar, när man för närvarande gör sin genom tiderna sämsta allroundredovisning, både text- och resultatmässigt.

Allt kan inte hänvisas till försämrade resurser.