”Assist” var helgens ord i Fotbollssverige.

Låt mig bli lite filosofisk.

Men först: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.

Sen är det det där med ”assist”. Ordet har inget värde i idrottssammanhang om den mer eller mindre geniala passningen inte resulterar i mål.

Hade Viktor Claesson med sin speluppfattning, bollskicklighet och vilja inte dykt upp i en lucka i Georgiens förvar och forcerat in 1—0 hade det inte blivit någon assist för Z.

Sak samma med bollen till Alexander Isak, när denne mitt inne i ett kompakt Kosovoförsvar med sitt lugn och sin fina bollkontroll kollrade bort målvakt och tre andra bevakare.

Och visst skall Ludwig Augustinsson ha kredit för att han i ett vidöppet försvar hittade den lucka dit Zlatan kunde förpassa bollen med 0—2 som resultat.

Men allt – lite överdrivet – ljus på Zlatan. Och i min värld alltför lite fotbollsanalys.

Men visst känner vi igen mönstret. Och många gånger också tvärtom. Hur många gånger har Kim Källström, främst, fått beröm för sina öppnande målgivande passningar till Zlatan?

Och hur skall man värdera passningen till assistenten, många gånger lika värdefull den som den som noteras i statistiken?

De två VM-kvalmatcherna visade också på flera svensk passningar, som kanske borde blivit just assists, det vill säga målgivande. Både till  och från Zlatan.

Att analysera fotboll är inte lätt. Det är lättare och mera populistiskt att ”vinkla” på Zlatan. Och då vet man att man får läsare och också ”klick”, nog så viktigt i den moderna massmediavärlden.

För att inte hamna i kategorin Zlatanhatare upprepar jag: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.

Det blev en del 6 i mina funderingar kring Malmöidrottens Walk of Fame.

Listan över de 31 aktiva, som erhållit sin äreutmärkelse, har en internationell touch. Det är naturligt. Det är ju de stora som skall uppmärksammas.

Samtidigt finns det en generation som inte kunde tävla internationellt under Andra världskriget, 1939—1945. Elitidrottsvärlden såg också annorlunda ut. Man kunde – och ville – ägna sig åt mer än en idrott. I mina amatörforskningar för att hitta intressanta namn att fylla på med ytterligare nio namn stötte jag ofta på namnet Sven Malmfält. Genom hörsägen har jag erfarit att han var en av Malmöidrottens mest populära idrottsmän under 1940- och en bit in på 1950-talet.

Sven var den tredje svensk som erhöll Stora grabbars märke i badminton. Han tävlade för Malmö Badmintonklubb (version 1) och Malmö AI och vann fem individuella SM-guld (1940—1943), två i singel och dubbel och ett i mixed.

IFK Malmös handbollsstatistik är bristfällig men under åren 1942—1954 spelade Sven Malmfält 98 matcher och gjorde 215 mål på sex säsonger i högsta serien. Två fjärdeplatser var IFK:s bästa placeringar under hans tid. Antalet mål verkar inte imponerande, men ofta på den här tiden låg målskörden per match och lag kring tio.

Men Sven Malmfält nöjde sig inte med två idrotter. I Ran var han en duktig simmare. På de skånska mästerskapen var han en flitig gäst på medaljpallens alla tre steg

Kombinationen duktig simmare och bollbegåvning gjorde honom till en framstående vattenpolospelare i SK Ran. Under hans tid prenumererade Ran på DM-titeln och spelade i högsta svenska serien med framskjutna placeringar.

Man kan väl tillägga att han är noterad för en seriematch i fotboll för IFK Malmö 1941/42 i dåvarande division 2.

***

Kanske inget namn för Walk of Fame, men samtidigt var Sven Malmfält en av Malmös mest kända idrottsmän under den här perioden. Hans karriär visar också hur idrottsvärlden såg ut en gång i tiden. Ett nog så viktigt idrottshistoriskt dokument.

Ett sista inlägg med nya namn att diskutera.

Ewy Rosqvist, rallydrottningen, förknippas kanske inte med Malmö men hon tävlade faktiskt för KAK Malmö under sin framgångsrika karriär med bland annat tre EM-guld. Hon var första kvinna att vinna ett VM-rally (Argentina 1962) och hade fyra segrar i Midnattssolsrallyt. 1961 utsågs hon till Årets idrottskvinna i Sverige och 1962 till Åtets motorsportsutövare, då hon även belönades med Rundtursmedaljen/Skåneguldet som distriktets främste idrottsutövare.

***

Michael Nilsson, sju gånger världsmästare i lag i biljardens trevallarscarambole tillsammans med Torbjörn Blomdahl.

***

Boxningens Roberto Welin, Europamästare 1991 för amatörer, och i den svåröverskådliga proffsvärlden har Maria Linberg haft tre världsmästarbälten och Sven Fornling ett. Ett proffsbälte har även Åsa Sandell som dessutom år 2000 blev Europamästare som amatör.

***

André Burakovsky, ende Malmöfostrade ishockeyspelare som vunnit Stanley cup.

***

En av pionjärerna i inom svensk dambrottning Ida Hellström med i VM ett silver och två brons samt i EM tre silver. Ida blev svensk mästarinna tio gånger.

***

De vi kanske lite slarvigt kallar de nya sporterna, de med östasiatiskt ursprung, har i mångkulturella Malmö haft utövare av hög internationell klass. Jag medger att min kännedom om dessa expanderande idrotter är bristfällig.

Ett namn sticker ut, karatens Lena Svensson-Pyree. Hon vann SM-guldet individuellt 17 guld, blev nordisk mästarinna vid tio tillfällen. 1985 blev hon Europaetta, i EM erövrade hon dessutom ett silver och två brons. Då har jag inte noterat hennes lagmedaljer i mästerskapssammanhang.

I karate finns olika stilar. De uppräknade meriterna härrör sig från den i Sverige mest utövade. I den andra stilen ”shotokan” hade Lena Svensson-Pyree meriterande segrar i världsomfattande tävlingar och blev även Europamästare i denna stil.

***

Kring 1980 var Sverige en av Europas främsta nationer i squash med Malmö som centrum. SK Triangeln vann Europacupen 1980 och 1982. Under samma period vann Sverige i lag-EM två guld, fyra silver och två brons. En av de tongivande under denna epok var Lars Kvant, femfaldig svensk mästare, och med bra placeringar i några större internationella tävlingar.

Jan-Ulf Söderberg var samtidig med Lars Kvant i och har en likvärdig meritlista. Han var med Triangelns Europacupvinster. I övrigt:

Lag-EM: Ett guld, fem silver.

Lag VM: En femte- och en sjätteplats

Individuellt: Ett VM-brons, två SM-guld plus bra placeringar i några större internationella tävlingar.

***

Så har vi då tennisen.

Torsten Johansson, en av svensk tennis stora, representerade i omgångar Malmöklubbar och uppfyller därmed de krav som finns för att diskuteras.

Catarina Lindqvist var i tio WTA-finaler, med facit fem-fem, och spelade semifinal i både i Wimbledon och i Australien Open. Som bäst var hon placerad som tia på världsrankningen.

Samma placering hade Mikael Pernfors som bäst. Han spelade fem ATP-finaler, vann tre. Finalplatsen i Franska öppna 1986 och förlusten mot Ivan Lendl var hans främsta merit.

***

Den här lilla amatörgenomgången av tänkbara kandidater till Walk of Fame visar på det besynnerliga beslutet att maximera antalet minnesplattor till 40. Det finns betydlig fler meriterande idrottsmän och kvinnor att hedra. Och vad gör man när det är fullt? Skall framtidens stjärnor inte få sin förtjänta plats på Stadiontorget?

***

Naturligtvis finns det fler namn att diskutera. Det finns både Europa- och världsmästare som jag inte nämnt.

Sen är jag av den uppfattningen att speciella egenskaper – och därmed speciella idrotter – inte skall prioriteras i sådana här sammanhang. Ingen idrott är finare än den andra.

***

Hoppas ni haft glädje av min lilla lek.

Återkommer med ett kortare inlägg.

Individuellt har tre aktiva representerande en Malmöförening erhållit Svenska Dagbladets guld, tidigare, och fortfarande i folkmun, kallat Bragdguldet.

Två av dem finns hedrade på Malmös Walk of Fame, brottaren från BK Kärnan Johan Richthoff (1930) och simmaren Gunnar Larsson från Malmö SS (1970).

Den tredje är Hans Drakenberg, värjfäktare från MF 19. Han fick guldet efter att 1935 blivit individuell Europamästare. Året innan blev han EM-bronsmedaljör och i Berlin-OS 1936 kom han fyra.

I lagsammanhang har han i OS ett silver, i VM ett silver och ett brons och i EM ett silver och ett brons.

En meritlista, värd att beakta, i en diskussion om en plats bland de 40 på WoF.

***

Mer om Bragdguldet ur Malmövinkel.

1942 års vinnare var Gunder Hägg, som då tävlade för Gefle IF.

1979 belönades Malmö FF för sin finalplats i Europacupen.

1987 vann Sverige VM i ishockey, i laget spelade Pekka Lindmark, Matti Pauna och Peter Sundström, som senare spelade i Malmö IF.

1989 fick det svenska VM-guldlaget i bordtennis utmärkelsen, Jörgen Persson representerade då Malmö FF.

1994 var det fotbollslandslagets VM-brons som belönades. De tidigare MFF-spelarna Patrik Andersson, Roger Ljung, Martin Dahlin, Jonas Thern och Stefan Schwartz var med i truppen.

***

Åter till Malmös Wall of Fame.

När Malmö delade ut sina Mästarbidrag (10 000 kronor för ett SM-guld), från början av 2000-talet, lockades aktiva från de mindre idrotterna till en Malmöförenig. En var Morgan Lundin, bågskytten i compoundklassen. Han tävlade i fem år för BK Gripen. Under sin karriär vann han i VM individuellt sju guld, fyra silver och tre brons, i lag var medaljfördelningen 3—2—4.

Hans EM-facit, individuellt 2—1—3 och i lag 4—3—3.

Morgan vann 24 individuella SM-guld.

Åtskilligt i denna digra medaljskörd kom som aktiv i Gripen.

***

Gripen är i internationella mästerskap verkligt meriterad.

Klubbens medlemmar har erövrat fyra individuella guld i VM, två silver och två brons. I lag har Gripenmedlemmar två guld, tre silver och två brons.

I EM, individuellt 2—2—2, i lag 5—2—2.

Näst Morgan Lundin är Liselotte Andersson den mest meriterade med en diger meritlista.

VM: Individuellt ett guld, ett brons, lag ett silver.

EM: Individuellt ett guld, ett silver, lag ett brons.

I World Games, de icke olympiska idrotternas ”OS” har Liselott ett silver och ett brons individuellt.

BK Gripen är i stort anonym i Malmös idrottsvärld, men en av de mest meriterade.

***

I min bok är Hans Drakenberg och Morgan Lundin värda en diskussion om en plats på Stadiontorget.

Det finns fler kandidater. Jag återkommer.

Att jämföra prestationer inom olika idrotter är svårt, om inte snudd på omöjligt.

Men det är en intressant lek, som nu att diskutera de 40 idrottsmän som skall föräras en plats på Malmös Walk of Fame. Lättare är det att gradera prestationerna inom en av och samma idrott som nu bowlingen. I första nomineringen fick Annette Hagre Johannesson sin välförtjänta hyllning. För några år sedan fick hon bowlingsällskap av Martin Paulsson, en spelare av hög internationell klass, inget snack om saken. Han är individuell Europamästare och har ett VM-guld i lag plus ytterligare sex medaljer från VM och EM.

I de internationella mästerskapen tävlar man om många guld/medaljer, tre individuella och så i två- tre- fem- och åttamannalag. (Inte alla samma år, oftast tre/år)

I Malmö är bowling historiskt sett en de mest framgångsrikaste idrotterna och då även i ett internationellt perspektiv.

En individuell världsmästare, Hagre, Tony Rosenkvist vann alla tre individuella EM-gulden 1985, Patrik Johansson singel 1997 (han har också två individuella VM-silver) och Martin Paulson masters 2011.

Malmöspelare har också medverkat i elva VM-guldlag och åtta guldlag i EM.

Malmötösen Yvonne Nilsson/Berndt har två individuella EM-guld och ett VM-silver och ett VM-brons plus tre lagmedaljer därav ett VM-guld. Hon tävlade under några säsonger för en österrikisk klubb men många av meriterna härrör sig från när Yvonne tävlade i en Malmödress.

Till Tony Rosenkvist lista från de stora internationella mästerskapen skall läggas fem lagmedaljer, därav två VM-guld.

Patrik Johansson laglista imponerar också, ett VM-guld plus åtta ytterligare.

Det är i denna bowlingkonkurrens Martin Paulsson skall jämföras. Juryn har gjort sitt val. Jag hade gjort ett annat: Yvonne Nilsson/Berndt.

***

Numera lever bowlingen ett undanskymt liv i Malmö, som i perioder haft Sveriges ledande klubbar, på damsidan SBC och bland herrarna Elbogen och N 6.

***

Friidrotten har fyra plattor på Stadiontorget. Skåne har två Europamästare, både från 1946. Lennart Strand på 1 500 meter, han är hedrad, och Lennart Atterwall i spjut. Han blev också fyra vid OS 1936. Tio gånger blev han svensk mästare.

I ”modern tid” har Sven Nylander respektabla meriter på 400 meter häck: Två fjärdeplatser vid OS, fyra två gånger och femma en gång vid VM, samt två silver och ett brons vid EM. Han blev svensk mästare vid sex tillfällen. Hans personbästa 47,98 från 1996 är ännu placerat bland de 50 främsta resultaten i världen genom tiderna.

***

Dessa fina meriter till trots lär det inte finnas plats bland Malmös 40 främsta idrottare genom tiderna. Vill bara visa på konkurrensen.

Återkommer.

Detta inlägg finns också på manssonsport.bloggplatsen.se

I kväll börjar SM-slutspelet i handboll för herrar.

Spännande och ovisst.

Två Skånederbyn inleder kvartsfinalspelet, Ystads IF möter Lugi, HK Malmö tar sig an Kristianstad. Synd bara att matcherna spelas samtidigt. Ännu har jag inte bestämt mig. Ni vet det där om åsnan.

***

Massmedialt befinner sig är handbollen i skuggan ur ett riksperspektiv.  I OS-kvalet nu i helgen redovisades torftigt och felaktigt på många håll. Text-tv rapporterade bara Sveriges matcher. Handbollen har svårt att få ut sitt budskap. Jag talar i generella termer. Som intresserad hänvisas man till nätet. Där hittade jag just, denna gång på Handbollskanalen, att HK Malmös Otto Lagerquist skall spela i Schweiz kommande säsong. Den uppgiften har jag inte sett, inte ens på HK:s egen hemsida. Det kan förstås tyckas negativt att en spelare lämnar klubben, men en öppenhet gentemot media även i sådana fall, tror jag på sikt gynnar båda parter.

Hur alerta är handbollens klubbar på informationssidan? Jag vet inte. För att få ut sitt budskap i vidare kretsar räcker det inte med att hänvisa till den egna hemsidan. På många redaktioner har de handbollsintresserade journalisterna blivit färre. I dagens Kvällsposten finns på nätet inte en enda rad om dagens både derbyn. Det är faktiskt fyra lag från det som tidningen kallar Kvällspostenland.

I huvudmeny finns 22 artiklar om fotboll, fem om ishockey och tre om innebandy. Speglar denna snedvridning sportsideläsarnas intressen? Jag tror inte det. Är det så är det verkligen oroande för handbollen.

***

Aftonbladet nätupplaga är också koncentrerad till fotboll och hockey men är bredare. Där finns också plats för handboll. Johan Flinck håller oss handbollsintresserade uppdaterade med analyser och initierade artiklar. Flinck är ljuset utanför lokalpressen i de landsortskommuner, där handbollen är den framgångsrikaste idrotten.

Johan Flinck har tippar slutspelet:

Kvarsfinalerna: Ystads IF—Lugi 3—1 i matcher, HK Malmö—Kristianstad 2—3, Skövde—Alingsås 3—2, Sävehof—Guif 3—0.

Semifinalerna: Sävehof—Kristianstad 3—2, YIF—Skövde 2—3

Final: Sävehof—Skövde 3—2.

Vårt fredagsexpertgäng har med en pott på 400 kronor också tippat.

Mitt förslag utan att ha tagit hjälp av Aftonbladet:

Kvartsfinaler: YIF—Lugi 3—0, HK Malmö—Kristianstad 1—3, Skövde—Alingsås 3—2. Sävehof—Guif 3—1

Semifinaler: Sävehof—Kristianstad 2—3, YIF—Skövde 2—3

Final: Skövde—Kristianstad 2—3

***

Under skrivandets gång har jag bestämt mig: Jag skall se HK Malmö—Kristianstad.

En av många fördelar med att vara pensionär att man inte har en massa ”måsten”.

Några finns givetvis. Men man kan skjuta upp en del till morgondagen. Som att sätta några intryck från helgens idrottsevenemang på pränt först en tisdagseftermiddag.

I min idrottsvärld var herrhandbollslandslagets kvalificering till OS det stora. VM-silvret för några månader sedan till trots: Hur stabilt var detta unga, nya lag? Jodå, svensk handboll står på en stabil grund, där det viktigaste fundamentet, en världsmålvakt i Andreas Pallicka, åter visade sig vara bäst när det som mest behövdes.

Pallicka och Jim Gottfridsson är de bärande krafterna i bygget. Jim har kvaliteter att bli en ny förbundskapten. Det är upplyftande att se hur förbundskaptenerna Solberg/Boquist överlåter de taktiska dispositionerna i en time out till honom i stället för att plocka fram en taktiktavla och dra några förvirrande streck. Jag har aldrig förstått värdet att i ett kritiskt läge skissa upp en målgivande kombination. Vem kan ta sig till instruktionerna i en stressande, kanske avgörande sekvens?

Egentligen är det ju ett erkännande av att förberedelserna inte varit tillräckliga,

***

Svensk handboll visade återigen sin bredd. När Hampus Wanne, med i All star team i VM, tvingades lämna återbud kallades unge Emil från handbollsklanen Mellegård in och visade både effektivitet och mental styrka efter några frilägesmissar,

Att Niklas Ekberg gjorde landslagscomeback med sina egenskaper både på och utanför plan är ett plus inför OS. Inte minst är hans internationella rutin värdefull. Men varför jämföra och kritisera på felaktiga grunder? En krönikör menade nämligen att Sverige nu även får mål från högerkanten. Underförstått I jämförelse med VM. VM-paret Daniel Pettersson/Valter Chrintz svarade för totalt 40 mål, kan vara någon straff på Daniels konto, och det är ett bevis på bra effektivitet. Denna blir inte nämnvärt större med Ekberg i stället för Chrintz.

***

Solberg/Boquist får en jobbig, men positiv, tid fram till de skall nominera OS-truppen. Den får bara innehålla 14 spelare, plus tre reserver. VM, EM- och OS-kval har visat att det finns mer än två alternativ på de flesta positionerna. Över 20 spelare har varit delaktiga i 2021 års strålande insatser.

***

Malmö FF:s 0—4 mot Elfsborg har satt sina spår i humör och kommentarer i MFF-leden. Visst kunde MFF fixat ett tröstmål men det kunde också ha hamnat ännu fler bollar än fyra bakom Marko Johansson.

Det har talats om saknaden av en ”nia” och ”sittande” mittfältare och allt vad det nu kallas i det moderna, kufiska fotbollsspråket. Det som fattats i MFF nu under säsongen är viljan, att ta de sista och jobbiga stegen i varje situation på plan. Det gör ont att försvara sig, det gör ont att skaffa sig en fördel på mittplan eller att plocka fram en egen målchans.

I Elfsborgsmötet la några av spelarna mer energi på att vifta på och slå ut med armarna för att visa på alla de oförrätter de tycke sig vara utsatta för än att revanschera sig före sina misstag. Hur många gånger har Anel Ahmedhodzic haft en motståndare inom tacklingsavstånd i säsongens matcher? Hans ben har varit viktigare än en bollvinst.

I attityden finns MFF:s stora problem för närvarande.

***

Sen kan man ju också fundera varifrån den stora MFF-optimismen kommer om de två nya Balkanspelarna. Som jag antytt tidigare: Varför hamnar spelare med deras tillskrivna kvaliteter i Allsvenskan för en i dessa sammanhang låg summa som tio miljoner. Någonstans ringer en klocka.

Visst är scoutingen bättre än på den tiden man talade om videojuggar. Men …

Mitt första inlägg om Malmös Walk of Fame tände ett visst intresse och på olika sätt har jag fått ta del av olika uppfattningar.

Ju mer man sätter sig in i ämnet desto svårare blir det få fram en rättvisande lista över de 40 namn som skall föräras hederplattan på Stadiontorget. Det är ju också lätt att med facit i hand konstatera att statuterna från 2013 inte var helt genomtänkta.

De hittills 31 namnen representerar elva olika idrotter, där parasporten är en. Att värdera insatserna i parasport (det som tidigare kallades handikappidrott) är svårt med tanke på alla de klasser som finns beroende på handikappets art. Jag avstår att ha några synpunkter, nöjer mig med att konstatera att elitutövare av parasport är värda den uppskattning de får.

Att endast elva idrotter har aktiva med på WoF visar inte på den bredd som finns, och har funnits, i Malmö. I en tredje del återkommer jag med funderingar kring de (hittills) glömda idrotterna.

Givetvis har några av ”De elva” fler kandidater värda att diskuteras. Fotbollen har totalt åtta plattor, fem herrar och tre damer. Med sina meriter är Caroline Seger givetvis en spelare som kommer att diskuteras. Och hur hanterar juryn Marta, utsedd till världens bästa damspelare, med fyra säsonger i FC Rosengård? Och dessutom är hon svensk medborgare.

FC Rosengård har mer än någon annan Malmöklubb byggt sina framgångar på utländska spelare med förutom Marta även Anja Mittag och Ramona Bachmann som några av de främsta (enligt min enkla uppfattning). Om icke svenska medborgare kan föräras en plats på Stadiontorget vet jag inte. Men om det nu blir fyra eller fem kvinnliga spelare på WoF kan man ifrågasätta om en så pass ung sport med endast cirka 35 års riktig seriös verksamhet kan bli berättigad till en åttondedel av platserna.

Och i så fall ha lika många utmärkelser som den äldre och mera omfattande herrfotbollen. Kandidater för att fylla på herrlistan finns det gott om. Mitt förslag är Stefan Schwartz, kulladalaren, med VM-brons, 69 landskamper och även internationella framgångar på klubbnivå i storklubbar.

Brottningen har sex aktiva med, de flesta från första hälften av 1900-talet. Under 1970-talet var Lars-Erik Skiöld en av de stora, i EM guld och brons, VM-silver, OS-brons och ytterligare fem placeringar bland de sex främsta i dessa tre stora mästerskap. Lasse blev nordisk mästare sex gånger och svensk vid nio tillfällen,

I bordtennisfinns Jörgen Persson med. Tage Flisberg, en av 1950-talets främsta i världen, bland annat VM-tvåa 1954. Under två säsonger kring 1950 tävlade han för BK Olympic och vann just 1950 ett av sina 13 SM-guld.

2013 blev Li Fen Europamästarinna och spelade under många år för Malmö IF och är den bästa kvinnliga bordtennisspelare som hittills spelat i Sverige. Hon är svensk medborgare.

Två VM-guld, ett silver och ett brons och 124 landskamper i handboll finns på Kjell Jönssons meritlista. Han rankades vid ett tillfälle som världens bäste handbollsspelare och representerade IFK Malmö under fyra säsonger.

Åke Reimer, aktiv i Malmö BI och IFK Malmö, var med i VM-guldlaget 1958 och i bronslaget 1961.

2000-talets främste Malmöspelare är Dalibor Doder, OS-silvermedaljör med 146 landskamper.

***

Återkommer med nya funderingar om Malmöidrottens Walk of Fame. Samtidigt som jag inte avundas den jury som skall hitta rätt för att utse de sista nio resterande namnen. Kandidaterna är många.