Föreningslivet i Malmö har fått ett extra ”pandemibidrag” på 23 miljoner.

Fritidsnämnden har också beslutat att de bidrag som baseras på medlemsantal och aktiviteter under året, inte skall räkna 2020 utan det är 2019 års siffror som utgöra underlag för 2021.

De beslutande skall ha all eloge för de här åtgärderna.

***

23 miljonerna kompenserar naturligtvis inte inkomstbortfallet för stans stora, rika föreningsliv. Det tar många år att komma i fatt. Här kan fritidsnämnden hjälpa till.

Hyresavgifterna vid tävlingar och träningar (för dem över 25 år) måste sänkas. Det måste löna sig att arrangera tävlingar och turneringar, stora som små. Sponsorintäkter är ett en okänd budgetpost hos många mindre föreningar.

Tävlingar av olika dignitet är ett måste i ett levande idrottssamhälle. Ta friidrotten, som jag känner till, som ett exempel. Grundavgifterna till kommunen för ett två timmar långt kvällsarrangemag är så höga att det behövs upp mot 100 starter för att det inte skall bli röda siffror i bokslutet. Större startfält ryms inte inom tidsramen.

***

Jag är inkompetent på kommunal ekonomi och dess budgetering. Men jag förstår inte varför en arrangör skall betala för att fritidsförvaltningens personal skall ställa i ordning en friidrottsarena, montera en boxningsring, plock ihop en brottarmatta, ställa upp några bordtennisbord, krita upp en fotbollsplan. Ja, ni vet. Vaktmästarna finns ju där. De kan väl lika gärna krita en plan i stället för att kratta löv eller luka ogräs? Måhända är jag för dum för att förstå sambandet.

***

Som jag påpekade i ett tidigare inlägg: Malmö har i förhållande till sin storlek få årligt återkommande idrottsevenemang i de kommunala anläggningarna. Givetvis beror en del på brist på ambition hos klubbarna. Men till stor del också på höga initialkostnader.

Det är mycket som är försvunnet.

• Under drygt 50 år var Dalhemscupen i handboll under Allhelgonahelgen en av landets främsta ungdomsturneringar. Den är försvunnen för drygt tio år sedan.
• Vid mitten av 2010-talet försökte Dalhems IF tillsammans med Lugi etablera en turnering på Bulltoftafältet. När projektbidraget efter tre år upphörde, försvann också den ekonomiska möjligheten för en fortsättning.
• Bunkeflo IF försökte, innan det blev LB 07, att introducera en större och årlig fotbollsturnering i Bunkeflostrand. Initiativet varade inte länge.
• Skånecupen. Malmö FF:s inomhusturnering, har mer eller mindre reducerats till en Malmöangelägenhet. Oxies Tomtecup har flyttat från Kombihallen ut till Oxievångshallen, som gjort att man tvingats reducerat antalet deltagande lag. BK Olympics inomhusturnering har flyttat ut till den privatägda hallen i Bunkeflo.
• Under många år arrangerade Fritid Malmö (det hette så) en populär seniorturnering i fotboll i Kombihallen. Initiativtagare var en gång IFK- och MFF-profilen Inge Blomberg och som ansvarig fortsatte sedan Stadionchefen Sven-Åke Löfgren. Vid dennes pension upphörde Cup Malmö. 2010 ville IFK återuppta den populära turneringen för 24 av Malmös klubbar, budgeterade en lågprisvariant, som skulle för sju tävlingsdagar ge ett överskott på 6 000 kronor. Hallhyran var 36 000 kronor. IFK ansökte om att få denna reducerad till hälften, men fick avslag. IFK la ner projektet. Så mycket arbete för så lite utdelning. Följden blev att Malmös klubbar deltog i turneringar i Skurup och Eslöv. Och att Malmö gick miste om en inkomst på 18 000 kronor.
• IFK hade också en juniorturnering, Kanarie-cup, i Kombihallen. Den bar sig inte heller.
• Malmö stadion har utanför några SM-tävlingar inte haft några fri[MS1] idrottstävlingar på mången god dag.

 ***

Visst finns det arrangemang i Malmö, tennisen har (den största går dock inte i en kommunal arena), liksom badminton, squash, brottningen (två ungdomstävlingar), budosporterna och några andra.

Men få som lyfter Malmö som en bred idrottsarrangörsstad.

Friidrottsklubbarna med sina årliga tävlingar i Atleticum gör ett bra jobb.

***

I min research för de här artiklarna har funnit mycket att förundras över.

• Malmö stad har 170 kommunikatörer, varav tre inom fritidsförvaltningen.
• Om du är över 25 år och som elitidrottsman vill träna ensam på en i övrigt tom kastplan debiteras klubben 125 kronor/timme. i Atleticum 200 kronor.
• En av stans för närvarande mest expansiva föreningar arrangerade i år ett SM och erhöll ett arrangemangsbidrag (obs ej förlustbidrag) på 100 000 kronor. Tävlingen blev en succé både publik- och sponsormässigt. Det blev ett överskott, som klubben tänkte plöja ner i sin utökade verksamhet. Men då kom fritidsnämnden och tog tillbaka 50 000 av det tilldelade bidraget.

***

Det här blev långt. Men det får bli så här. Det finns kanske anledning att återkomma.

***

Med dessa tre avslutningsbloggar 2020 som underlag önskar jag Malmös föreningsliv ett Gott Nytt 2021

Med mer förstående politiker och tjänstemän.

Tävlingar är idrottens nerv.

Detta sagt utan att på något sätt nervärdera de idrotter där tävlingsdelen är en mindre del av verksamheten, som ridsporten, gymnastiken, racketsporternas motionsspelande, de många löpargrupper som finns runt om oss. Listan kan göras större. Spektret är stort.

***

Att arrangera tävlingar är också ett utmärkt sätt för klubbarna att finansiera delar av sin verksamhet. Om klimatet för detta är bra i kommunen. Jag tycker inte klimatet är gynnsamt i Malmö.

I min värld är stans förvaltningar serviceorgan för stans innevånare och organisationer. Jag har på senare år inom fritidsförvaltningen sett och fått reda på händelser, där serviceandan ersatts av någon slags polisiär åtgärd. Som när en förening glömt att 24 timmar före avboka en träningstid och bötfälls med 800 kronor. Det hjälper inte att påminna om att föreningen skött sig perfekt 100-tals gånger.

 Eller när en kreativ ledare får vetskap om att den ordinarie träningsplatsen är upptagen och tar sina 30 ungdomar till en annan idrottsplats, som är ledig. Men se, så får man inte göra. Man måste boka tid! Det blir böter: 800 kronor.

Det finns fler exempel. Petitesser kan tyckas, men det skapar irritation mot en förvaltning, som – mänskligt – också gör sina misstag. Det förekommer dubbelbokningar och låsta lokaler, som gjort att barn inte kunnat träna. För dessa fadäser får klubbarna ingen ekonomisk kompensation. Samma fel, fast tvärtom, ger inte samma straff.

***

Att arrangera en tävling kräver stora ideella insatser, olika stora i olika idrotter. Jag vet att många chefer på idrottsplatserna (och i idrottshallarna) känner stolthet över att kunna presentera en

välskött anläggning för sina gäster. Men jag vet av erfarenhet också att den arrangerande klubben kommit till en ostädad arena, där inget var klart för att kunna tävla och alla tekniska hjälpmedel inte fungerade.

Funktionärerna, som jäktat från sina arbeten, fick börja med att städa och ställa i ordning idrottsplatsen.

Utan någon hjälp av någon vaktmästare. Inte ens vid ett arrangemang finns alltid professionell personal på plats.

Föreningarna har inte fått sina hyreskostnader reducerade trots bristerna. Malmö stad tar betalt för allt vid alla evenemang. Bra betalt vill jag påstå. I synnerhet i förhållande till hur mycket ideellt arbete som är en nödvändighet.

***

De höga damerna och herrarna inom fritidssektorn, inte minst politikerna, pekar gärna på de stora nationella- och internationella arrangemangen i Malmö (de största sker förstås i privatägda Malmö Arena). Men de ser inte att de mindre tävlingarna, de viktiga för en inspirerande, levande, bred idrott, är få för en stad av Malmös storlek.

Inspirationen sinar i klubbarna.

Malmös befolkning ökar i de bidragsberättigade åldrarna 4—25 år. Likväl minskar antalet redovisade aktiviteter inom fritidssektorn. Det oroar mig. Och borde också oroa de bestämmande.

***

Läste i dagarna fritidsförvaltningens ”Reviderade förslag av föreningsstöd 2020”. Det handlade mest om teknikaliteter i skrivningen och redovisningssystemet. Inget omskakande för att underlätta för ett pressat föreningsliv att förverkliga sin målsättning, som oftast är hög.

***

Det finns anledning att återkomma med ett inlägg i ärendet inom kort.

Julönskningar och nyårsförhoppningar hör till i dessa dagar.

Och varför då inte några mellandagsfunderingar?

Jag håller mig till sportens värld ur ett malmöitiskt perspektiv.

***

Och tyvärr måste man då komma i på coronapandemin, som förlamar hela ungdomens idrottsvärld. Inga Lundaspel i handboll och basket, ingen Skånecup i fotboll, turneringar, som nu haft större betydelse eftersom det ordinarie ungdomsseriespelet varit starkt reducerat eller helt inställt.

Det blir heller inga inomhustävlingar i friidrott för ungdomar. 2020 hade ungdomarna, utanför de absolut bästa, knappast några tävlingar. Nu blir det en ny tävlingsfri vinter. Men kanske än värre en lång period utan träning. Hur många är kvar när allt öppnas igen? Friidrotten har, speciellt på pojksidan, inte råd att tappa stora grupper. Luckorna är redan enorma.

***

Självfallet har alla idrotter samma, eller i alla fall liknande, problem. Och naturligtvis är alla dessa uteblivna aktiviteter ett stort samhälls- och folkhälsoproblem.

Många undersökningar visar att svenska ungdomar rör sig allt mindre och att de aktiva inom tävlingsidrotten slutar i tidigare ålder än förut. Det finns ju också undersökningar, som visar att speciellt flickor gärna deltager i föreningarnas träningsgrupper utan att vilja tävla. Många väljer gym. Positivt i grunden.

***

I idrottens mångfacetterade värld är det omöjlig att dra definitiva slutsatser. Staten, regionerna och kommunerna inser idrottens samhällsbetydelse och har satsat oerhörda summor för att idrotten skall överleva både som skådespel och med aktiviteter på olika nivåer samt inte minst för att ungdomsidrotten skall kvarstå och utvecklas.

Men de ekonomiska hål coronan åstadkommit kompenseras bara hjälpligt av det allmännas insatser. Det kommer att tå åtskilliga år innan föreningarna kan återfå samma inkomstnivå som före corona.

Stat, regioner och kommuner kan inte fortsätta pumpa in extra pengar till idrotten.

Men när pandemin är borta, måste, exempelvis Malmö stad, underlätta för föreningarna att vid egna arrangemang dra in medel till sin verksamhet. Med de avgifter som fritidsnämnden lägger på arrangörerna är det svårt att få tävlingar att ekonomiskt ge ett plus som står i relation till den ideella insatsen.

***

Sydsvenskans utmärkta artiklar före jul visade bland annat på den ekonomiska segregationen som finns i ungdomsidrotten i Malmö.

Det var inga nyheter men betydelsefullt att stans största tidning lyfte problematiken. Genomslagskraften blir större än när en privat blogg med mellan 1 000 och 1 500 unika besökare per månad under ett antal år försökt beskriva utvecklingen inom ungdomsidrotten.

Jag återkommer i ärendet inom kort.

Det har varit en tuff säsong att vara supporter till – och till och med medlem i -- Trelleborgs FF.

Allt ordnade sig till slut med möda och marginaler. TFF spelar kvar i fotbollens Superetta.

Jag har sett ungefär hälften av seriematcherna. De halvlekar som varit bra har varit få. Det är sällan man suttit i tv-fåtöljen och varit lugn och njutit av ett tryggt och bra spel.

Staben kring laget kan naturligtvis så mycket mer fotboll än jag, men på avstånd verkade årets TFF ha en spelidé som inte fungerade. Eller så hade man inte de spelartyper som kunde omsätta idén till en effektiv fotboll.

Jag blev aldrig riktigt klok på vad TFF ville. Att man skulle hamna i den region man gjorde, syntes ganska tidigt. Detta sagt utan att vara efterklok.

***

TFF har under många år haft framgångsrika ungdomslag i de riksomfattande serierna. Jag är fullt medveten om att ha bra lag i U 21, U 19 och U 17 inte är detsamma som att det garanterar att man får fram konkurrensdugliga spelare till en trupp med kvalitet för Superettan. Men har utfallet i TFF:s fall inte varit väl klent?

I den trupp som TFF presenterar på sin hemsida var det bara Haris Brkic som har TFF som moderklubb. I ursprungstruppen fanns också Jacob Christensen, men som under året lånades ut till division 2-laget IFK Malmö. Och där blev han inte ens ordinarie men visade förvisso vid några inhopp att det finns talang. Jacob fick inte nytt kontrakt med TFF:

För en klubb med ett utfärdat ungdomsakademicertifikat  av Svensk Elitfotboll en verkar det i min värld som ett klent resultat att fostra så få spelare med kvalitet för att ingå i en 20-mannatrupp i Superettan.

Vari felet ligger har jag naturligtvis ingen aning om.

Det var bara en fundering i Juletid.

Samtidigt som jag hoppas på ett angenämare 2021 för oss TFF-supporters.

Jag slapp sitta på två stolar samtidig.

Men det var nära.

Jag är medlem i ett tiotal idrottsföreningar. Det är mitt sätt ge ett erkännande till en verksamhet jag har en känslomässig relation till eller som har en ideolog, som jag uppskattar.

Två av klubbarna är Trelleborgs FF och IFK Malmö. Tänk så nära att de hamnat i samma serie i fotboll, division 1. IFK från division 2, TFF från Superettan. Marginalerna räddade TFF i kvalet. Och mig från att sitta obekvämt på två stolar i de inbördes mötena.

***

Om det nu hade hänt hade det varit två ekonomiskt helt skilda fotbollsvärldar som mötts. Ett proffsigt TFF med klubbdirektör och ett utbyggt kansli, som sköter de dagliga sysslorna, och spelare med hyggliga kontrakt. Och inte minst fem årliga miljoner från investeringsbolaget Mellby Gård. Plus minst 126 sponsorer av olika dignitet och insats (Jag räknade på TFF:s hemsida.)

Mot detta ett IFK utan kansli och utan någon administrativ betald personal, en handfull sponsorer, en spelartrupp med minilöner (10 000 kronor/år) och där ideella krafter svarar för det mesta servicearbetet kring laget och matcher.

Det finns också en organisation för att samla in tomburkar för att fylla hålen i budgeten.

De ekonomiska skillnaderna i den svenska (och kanske än mer i den internationella) fotbollsvärlden är enorma.

De små på alla nivåer får allt svårare att göra sig gällande. Men glädjande nog kan de små med ojämna mellanrum sticka upp och glädja oss idrottsromantiker. Som i år i fotbollens Allsvenska, Mjällby och Varberg,

***

Med bra ekonomi kan man köpa sig utrymmen. På Stadionområdet i Malmö har det funnits 12 träningsplaner, mestadels för MFF och IFK, men även vintertid för övriga Malmöklubbar. Nya stadion tog fem i anspråk, MFF hyr två av dem för sin hybridplan (används den inte förvånansvärt lite?) och nu har MFF köpt och rustar upp en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan. För sina flick- och pojklag och sitt damlag i division 3 (nivå 5).

Kvar finns en nedsliten konstgräsplan och en gräsplan utan elljus. Utrymmen som även utnyttjas av storklubben.

Det är i denna miljö IFK Malmö, utan pengar, skall försöka etablera sig på division 1-nivå och samtidigt bygga upp en ungdomssektion för både flickor och pojkar. (Pojksidan har vuxit de senaste åren.)

IFK har funnits på området sedan 1958 och har nu stans näst bästa lag på herrsidan. Finns det någon klubb i landet på den här nivån som har sämre förutsättningar?

***

Som jag tidigare noterat: IFK Malmös situation är delvis självförvållad genom sin ryckighet i verksamheten.  Men Malmö stads politik att låta ekonomiskt starka Malmö FF bestämma villkoren på Stadionområdet gör inte tillvaron lättare.

***

Läste någonstans att Malmö FF:s damlag på kvällstid skall träna inne på Gamelstadions gräsplan, där också IFK:s herrar har tillträde en gång i veckan.

Vart skall friidrottarna ta vägen, visserligen färre med åren. Men ändå!

Heleneholm och Hästhagen är inte tillgängliga alla veckans dagar.

***

Återkommer med några funderingar kring Trelleborgs FF:s säsong.

Det var onekligen lite känslosamt, när ”Bella” Gulldén kommenterade sitt avsked från handbollslandslaget efter EM-förlusten, 25—31, mot Frankrike.

Vi som gillar spelare, de med stort L i Lirare, oavsett idrott, kommer att sakna henne. Bella har i tio år gett svensk damhandboll en ny dimension. Att ranka aktiva från olika idrotter och olika epoker är givetvis en omöjlighet,  men Isabelle Gulldén tillhör en av Sveriges främsta idrottskvinnor i ett internationellt perspektiv. Genom alla tider.

Avhoppet är naturligtvis ett stort avbräck för den nye förbundskaptenen Tomas Axnér i uppbyggnaden av ett ”nytt” landslag. Visst Bella Gulldén är inte lika bra som för några år sedan – bland annat har skottkraften avtagit – men i de stunder Sverige varit som bäst var det hon som ställde och styrde. Hon, Jamina Robers, Linn Blohm och Anna Lagerquist, i defensiven, är den kvartett som burit det svenska EM-laget.

Jag har dålig koll på de nya, unga spelarna och deras prestationer i deras klubblag. Visst finns det talang, det märktes. Strålande prestationer har dock följts av mindre bra insatser, enkla missade pass (de som på handbollsspråk kallas tekniska fel), ofta med ett baklängesmål som följd. Det är få idrotter, där en ”enkel” felpassning straffas så hårt, med ett baklängesmål direkt. Som i går, när svenskt 14—12 med chanser till både 15- och 16—12 på mindre än 30 sekunder resulterade i paussiffrorna 14—14.

Eller ta några sekvenser i början av matchen mot Montenegro, där några bortkastade bollar gav motståndarna initiativet och ett försprång som inte gick att ta in.

Det var situationer som visade vad internationell erfarenhet betyder i ett europeiskt handbollsmästerskap. Alla, nästan i alla fall, 16 slutspelslagen har kapacitet att komma på den övre halvan. Jämför med ett EM för damer i fotboll! Utan Balkan och öst är det tunt. Det är ju bara att se på resultaten i EM-kvalen för landslag och de inledande matcherna i Champions League för klubblag.

***

Sveriges insats i EM, var den godkänd? En elfteplats är naturligtvis inget att yvas över. En underkänd match (Montenegro) och en underkänd halvlek (Frankrike) men i övrigt okej utan att få med sig de viktiga marginalerna. Straffproblematiken, då? Det är psykologi. Det är inte första gången ett lag får en dålig start i en turnering och sen fortsätter det. Men med sina många utdömda straffar (speciellt i detta EM) är säkra straffläggare en viktig framgångsfaktor. Sverige hade inte detta. Givetvis ett minus.

Vad hade gemena man tippat? Mellan spel om femte/sjätteplats och tia, gissar  jag.

Så varför inte ett B?. Min skoltids betyg för godkänd med tvekan.

***

Framtiden då? Vi lär inte på lång tid få fram en spelare av Bella Gulldéns världsklass. Det gäller för Tomas Axnér att hitta ett kollektiv. Jag tycker det i EM fanns tendenser till hög kvalitetshöjning hos några av de unga mästerskapsdebutanterna. Men det behövs också att hyggliga målvakter blir stabilare på denna nivå?

Klockan 15.15 utses i Kanal 5 och D-play vinnarna i Allsvenskans Stora Pris 2020.

Vem som nu skall hitta tid till detta mellan fotbollens kvalmatcher och möten i Handbollsligan ocn inte minst damernas handbolls-EM.

Galor är inte min likör så jag kommer att ta del av resulaten via någon sajt.

För några dagar delgav på den här sidan mina val (vad de nu kan vara värda) i några kategorier. Här kommer de resterande, grundade på 104 matcher.

Årets mittfältare

Nominerade: Anders Christiansen, Malmö FF, Stefano Vecchia, Sirius. Fredrik Ulvestad, Djurgården.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Yukia Sugita, Sirius, 3) Simon Olsson, Elfsborg, 4) Fredrik Ulvestad, 5) Sebastian Larsson, AIK,

Kommentar: Anders Christiansen är ett givet val. Lite märkligt kan tyckas att hans medverkan kan vara så betydelsefull för ett mästarlag med en så uttalad bredd. Japanen Sugita var kreatören i Sirius, när laget var som bäst. Simon Olsson tog, efter en viss stagnation, ett stort steg i sin utveckling och en av många anledningar till Elfsborgs silverplats. Ulvestad, en av få som hade en jämn säsong i Djurgården. Kraven är stora på Sebastian Larsson, hos många en hackkyckling, men han gör sällan en dålig insats.

Många ytterligare kandidater: IFK Göteborgs Alhassan Yisig, Häckens Daleho Irandust (lite ojämn), Veccchia, förstås, Erdala Rakip, MFF under en period, Mjällbys David Löfquist, Norrköpings Sead Haksabanovic, i alla fall under våren.

Årets forward

Nominerade: Jesper Karlsson, Elfsborg, Christoffer Nyman, Norrköping, Ola Toivonen, Malmö FF.

Min 5-mannalista: 1) Jesper Karlsson. 2) Christoffer Nyman, 3) Moses Ogbu, Mjällby, 4) Ola Toivonen, 5) Gustaf Ludwigson, Hammarby

Kommentar: Starkt av Elfsborg att hålla säsongen ut utan en dominerande Jesper Karlsson. Vinnare av skytteligan (många straffar förstå) Christoffer Nyman måste med (?). Alla var väl imponerade av Moses Ogbu säsongsavslutning. Toivonen, handen på hjärta, lite ojämn. I en fotbollsvärld där presspelet över hela planen värderas högt är Ludwigson ovärderlig för Hammarby.

 I tankarna Isaac Kiese Thelin, Malmö FF och Astrit Selmani, Varberg, men han får i stället min röst till Årets unge spelare-

Årets unge spelare

Nominerade: Anel Ahmedhodzic, Malmö FF. Isak Bergmann Johannesson, IFK Norrköping, Astrit Selmani, Varberg.

Min 5-mannalista: 1) Astrit Selmani, 2) Tim Rönning, Elfsborg, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Anel Ahmedhodzic, 5) Eric Kahl, AIK.

Kommentar: Spelaren skall vara född senast 1997 och får inte före 2020 ha spelat 15 allsvenska matcher-

Selmanis nationella genombrott är inget annat än en sensation. 21-årige Rönnings jämna målvaktsspel var imponerande och i min rankning av försvarsspelare placerade jag (med motivering) Okumu före Anel Ahmedhodzic, så även nu. Eric Kahl var den enda i AIK:s unga försommarsatsning som höll hela spelåret och utvecklades ständigt.

Islänningen Bergmann Johannesson försvann i takt med lagets dalande form.

Det finns många andra kandidater: AIK:s Paulos Abraham, Hammarbys Aimar Sher, Häckens Patrik Wålemark, Norrköpings Pontus Almqvist

Allsvenskans stora pris – Årets MVP

Nominerade:  Anders Christiansen, Astrit Selmani, Jesper Karlsson.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Martin Olsson, Helsingborg, 3) Pjotr Johansson, Kalmar, 4) David Löfquist, 5) Nordin Gerzic, Örebo.

Kommentar: Anders Christiansen roll i MFF oomtvistad. Men lagets viktigaste spelare är i min fotbollsvärld den som står för hög lagmoral, kontinuitet och bidrar med energi till hela laget. De flesta lag har en sådan spelare. Ett svårt val. För min del blev det som ovan..

¨

Den 13 december är det utdelning av utmärkelsen Allsvenskans Stora Pris 2020.

De tre finalisterna är uttagna av en jury av 64 personer från hela Sverige, tränare och lagkaptener samt företrädare för massmedia. Har med glädje noterat att i årets jury nu också finns representanter från de landsortstidningar som har lag i Allsvenskan. En positiv förändring. Att jobba i stort mediahus innebär par automatik inte kunskap.

***

Vem är jag att ifrågasätta 64 experter? Men jag reagerade kraftigt när jag såg att Marcus Lantz, Mjällbys succétränare, inte finns med bland de tre finalisterna som Årets tränare. Jag har alltid hävdat att man just i tränarmotiveringen måste ta hänsyn till spelarmaterialet. Att alltid ta med mästartränaren är att göra det lätt för sig. De har oftast, som detta speciella år, de bästa förutsättningarna med breda trupper

***

Årets tränare

Nominerade: Jon Dahl Tomasson, MFF, Jimmy Thelin, Elfsborg, Henrik Rydström, Sirius.

Min 5-mannalista: 1) Marcus Lantz, Mjällby, 2) Jimmy Thelin, Elfsborg, 3) Joakim Persson, Varberg, 4) Henrik Rydström, Sirius, 5) Axel Kjäll, Örebro SK.

Kommentar: Mjällby, Elfsborg och Varberg överraskade och höll säsongen ut. Det gjorde inte Sirius, där dock Rydströms spelidé gladde. Kjäll utvecklar ÖSK.

Årets målvakt

Nominerade: Oscar Jansson, Örebro, Aly Keita, Östersund, Tim Rönning, Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Tim Rönning,  2) Oscar Jansson 3) Pontus Dahlberg, Häcken, 4) Johan Dahlin, Malmö FF, 5) Aly Keita, Östersund.

Kommentar: Dahlberg och Dahlin är inte aktuella för det officiella priset eftersom de inte spelat 15 matcher.

Årets back

Nominerade:  Anel Ahmedhodzic, Malmö FF, Rasmus Lauritsen, IFK Norrköping, Johan Larsson. Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Johan Larsson, 2) Rasmus Lauritsen, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Godswill Ekpolo, Häcken, 5) Per Karlsson, AIK.

Kommentar: Oerhört många kandidater, fyra spelare/lag, 16 lag, cirka 64 spelare, mot tio, tolv målvakter och en handfull målvakter.

Konkurrerar gör Carl Johansson, Falkenberg, Pjotr Johansson, Kalmar, det finns fler och så naturligtvis Anel Ahmedhodzic, en stor talang, tveklöst. Men, handen på hjärtat, har det inte mitt i briljansen varit alltför många individuella misstag som resulterat i baklängesmål? I medias betygssättning (vilken tilltro man nu skall ha till dessa) finns faktiskt många ettor. Precis som för en målvakt är minimeringen av misstagen det viktigaste när säsongsfacit skall sättas.

Johan Larssons återkomst gav Elfsborg ökad styrka åt båda hållen. Precis som Lauritsens flytt gav samma negativa effekter för Norrköping.

Speeden och kraften hos Okumu och Ekpolo har imponerat.

AIK:s fina avslutning tillskrevs de erfarna nyförvärven med det var Per Karlsson som gav stabiliteten.

***

Återkommer med de andra nomineringarna.