Ibland är det underbart att ha fel.

Till och med, rejält och dubbelt.

Vem hade trott på en EM-final i handboll mellan Sverige och Spanien?

Speciellt inte som Simon Jeppssons sjukdomsåterbud kom efter mina bloggspekulationer.

Men lite rätt hade jag i min amatöranalys. Målvaktsinsatsen kunde bli avgörande. Det blev den. Andreas Palicka var den store matchvinnaren bakom ett väl fungerande försvar.

Jag funderade också över vad någorlunda fräscha spelare kunde uträtta mot trötta och slitna motståndare. Då tänkte jag på Viktor Östlund och Andreas Cederholm. Östlund inledde och visade att har kapacitet på den här nivån. Cederholm fick inte chansen. Förklaringarna är enkla: Linus Arnesson och Mattias Zachrisson. Vilken match de båda gjorde. Och då är vi inne på det där med fräscha spelare. Arnesson har fått minimal speltid tidigare, Zachrisson har delat tid med Niclas Ekberg.

Nu blommade de ut, Arnesson och ”Zacke”, inspirerade av speltid och en ny roll, även om Zachrisson tidigare internationellt spelat på niometer. Men aldrig så här bra.

Alla välförtjänta lovord till Palicka, Arnesson och Zachrisson, och även de andra så kan man aldrig bortse från Jim Gottfridssons insats. Honom kan Sverige inte vara utan.

Men jag har som sagt haft rejält fel tidigare.

Med Mikael Appelgren i målet och en hyggligt kurant Simon Jeppsson som avbytare finns guldchansen. Eller är jag fel ute?

Igen.

Om några timmar skall Sverige börja spela om medaljerna i handbolls-EM.

Det tackar man för, två matcher ytterligare med Blågult ger extra krydda åt en redan intressant anrättning.

Sex matcher, endast tre vinster skall ju egentligen inte ge en placering bland de fyra främsta. Sverige har verkligen gynnats av systemet med inbördes möten. Som jag skrev för en tid sedan:

I en serie skall alla resultat värderas lika.

Nu fick Island ingen nytta av sin seger mot Sverige eftersom islänningarna förlorade mot Serbien och åkte ut i första rundan. Med ”normalt” sätt att räkna hade Island kommit före Serbien på bättre målskillnad och Sverige inte fått med sig de två poäng, som gav möjlighet att tävla om en semifinalplats i mellanrundan.

Även där var marginalerna svenska. I en tabell där alla matcher räknats hade Kroatien kommit före Sverige, lika målskillnad, men kroaterna hade fler gjorda mål, 147—138 mot 136—127. Norge hade 152—144.

I inbördesmötetabellen hade alla tre lagen två poäng, målskillnad: Sverige 60—59, Kroatien 63—63 och Norge 56—57.

Tala om jämnhet och dramatik. Hur man än räknar var matematikkunskapen viktig.

Inför Danmarksmatchen kan Sverige nu bara räkna med de marginaler som är en naturlig del i jämna handbollsmatcher. Alltså ingen hjälp från andra håll.

Har sett Danmark i fyra EM-matcher. Bra, men inte helt övertygande. Har samma känsla om Danmark som om Sverige: Det finns mer att plocka fram.

Sett till de olika positionerna är Danmark bättre i alla utom den viktigaste, målvakternas. Där ligger den svenska chansen. Niklas Landin, världsmålvakten hos danskarna, har inte riktigt nått upp till sin högsta nivå. Kunde Tjeckien med ett strålande målvaktsspel vinna över Danmark är det naturligtvis ingen omöjlighet för Sverige.

Men det måste mer till. Samtidigt som svenskarna måste få stopp på det danska kantspelet – det kanske bästa vapnet – måste de svenska spelarna i dessa positioner höja sin effektivitet. Förbundskapten Kristjan Andrésson måste också våga, ta någon chans. Det var inte helt optimalt att låta Jerry Tollbring spela matchen mot Norge och inte släppa in Hampus Wanne.

Danmark är självfallet favorit, tillhör i alla mästerskap de främsta medaljkandidaterna.

Just när slår ner de här raderna nås jag av beskedet att även Albin Lagergren är borta – tidigare har ju även Johan Jacobsson i samma position försvunnit ur truppen. Det gör ju inte möjligheterna att nå en final större.

Men det går att finna något positivt i allt. Sex matcher på två veckor är slitsamt. Nu hoppar två fräscha spelare, Viktor Östlund och Andreas Cederholm, in i truppen och kan tillföra ny energi. Det gäller att utnyttja detta. Båda har också rutin från slutspel i EM och VM. Och om jag inte missminner mig så var de båda duktiga vid dessa tillfällen.

Så varför inte …

Låt nu inte optimismen ta överhand.

Det troliga scenariot är att Danmark och Frankrike spelar final på söndag och det blir ett bronsmöte mellan Spanien och Sverige.
Ett svenskt brons är ingen omöjlighet.

Trea i Europa. Men fyra i Norden.

Island, Norge och Danmark (?) har vunnit över Sverige.

Innerbacken Lasse Nielsen, inte MFF-aren, är klar för den allsvenska nykomlingen Trelleborgs FF.

Det är även unge Dennis Hadzikadunic, även han innerback, som lån från MFF.

När det kungjordes att Dennis skulle bli TFF-are under en säsong menade poeterna att det var en win-win-situation för alla tre parterna, MFF, TFF och spelaren.

Men så är det ju alltid. MFF gör inga dåliga affärer.

Och visst är det ekonomiskt en bra affär för de båda klubbarna. Har självfallet ingen kunskap om uppgörelsen men det är väl rimligt att tänka sig att TFF för en rimlig summa får låna en duktig bänkspelare samtidigt som MFF får en reducerad lönekostnad.

I MFF var Dennis Hadzikadunic fjärde alternativet i sin position, i TFF är han det tredje efter Lasse Nielsen och Alexander Blomqvist. Okej, det är ett steg närmare en av de två platserna, men det skall till några avstängningar eller långvariga skador för att Dennis skall få det kontinuerliga A-lagsspel på hög nivå som är huvudsyftet med denna och andra utlåningar.

Dennis Hadzikadunic är ingen vinnare i denna affär.

En plats kring 20 i MFF-hierarkin är ingen garanti för en ordinarie plats i en annan elitklubb. Det finnas exempel, inte minst i senare tids TFF.

Det är mycket handboll nu, två EM-matcher i tv i stort varje kväll.

Naturligtvis till glädje för en handbollsvän. Men samtidigt har det funnits anledningar till eftertanke. Man har sett högklassiga matcher i högt tempo (Norge—Kroatien, den bästa?), strålande kombinationer, stor individuell skicklighet och högdramatiska möten med avgöranden i slutskedena.

Allt ingredienser i det som gör handbollsmatcher till fascinerande idrottsupplevelser.

Men är det det positiva som övervägt hittills?

Att döma handboll är nog en av idrottsvärldens svåraste uppgifter. Det finns så många gränsfall. Och någonstans på planen pågår det nästan alltid någon ojusthet, av större eller mindre grad. Det är en omöjlighet för två personer att se och rätt beivra alla regelöverträdelser. Och inte blir det lättare av att det ibland blir spel 7 mot 6. Domarna får då ytterligare en spelare att hålla reda på.

Tröjdragningarna på linjen är så många från både försvarare och anfallare att det är omöjligt att döma utvisning. Det skulle inte finnas några spelare kvar på plan.

Ett annat stort problem är försvarsarbetet på linjen. En häl på linjen kan ge straff, medan en position en halvmeter in i förbjudet område undgår all bestraffning. Så har det varit alltför ofta.

Det har i EM funnits matcher som i princip är ”omöjliga” att döma. Värsta exemplet är Slovenien—Tyskland.

En idrott som är svår att rättvist bedöma lever på sikt farligt.

***

Det låga passningstempot i det uppställda spelet har inte gjort EM-handbollen attraktivare. Frapperande många EM-matcher har haft ett så lågt tempo att det inte är värdigt ett mästerskap i en världssport 2018.

Ett lågt tempo gynnar ett destruktivt försvarsspel. Anfallarna får inte rörelse på försvararna och detta underlättar alla fasthållningar och tröjdragningar.

Och gör det än svårare för de stackars domarna.

***

I seriespel skall i min värld alla resultat, poäng och målskillnad, vara värda lika mycket. Även om Sverige gynnas av att Island försvann i stället för ett Serbien, som efter gängse system utan hänsyn till inbördes möten, varit efter Island.

Nu gäller det att ta vara på denna fördel och vinna över Vitryssland och Norge.

***

För trots att EM-spelet i ett spelmässigt perspektiv inte varit positiv, kommer jag att vara klistrad framför tv:n i kväll och på onsdag.

Blir man en bättre fotbollsspelare bara för att man tar på sig en ljusblå tröja?

Egentligen räcker det att man signerar ett kontrakt med Malmö FF.

Det är likadant år efter år. De nya som kommer till MFF är alltid bättre än de som lämnar. Okej, lite överdrivet är det och lite ironi finns kanske också med i spelet.

Men tänk efter! Efter bara några träningspass omvärderar de trogna MFF-journalisterna sina omdömen.  Eric Larsson, ny från Sundsvall, har nu en del egenskaper som överglänser omhuldade Anton Tinnerholms. Och Anders Christiansen var kanske inte så överlägsen som Allsvenskans bäste spelare 2017 som man ville göra gällande. Östersundsförvärvet Fouad Bachirou var plötsligt i nästan samma klass.

Och visst var islänningen Arnor Traustason en av de främsta i IFK Norrköpings guldlag 2015, men var han verkligen den dominerande spelaren i Allsvenskan den säsongen?

Det väl bara en tidsfråga, innan Sören Rieks från IFK Göteborg klassas som bättre än Jo Inge Berget. Ett fint mål i en träningsmatch och det lär bli så.

Själv kan jag spä på med en enkel synpunkt. Häckenförvärvet Egzon Binaku kommer att placera Berang Sarfari på avbytarbänken.

Som alltid är det dock bättre att avvakta och se.

Men det ger inga rubriker. Och inte heller några klick på nätsidorna.

Hur skall man värdera gårdagens handbollsseger i EM mot Kroatien?

Och utmärkelserna vid Idrottsgalan, Jerringpriset och de övriga.

I min enkla värld betyder en EM-vinst så oerhört mycket mer än ett pris, tilldelat efter en prestation man redan en gång blivit belönad för. Givetvis förstår jag den glädje och erkänsla en idrottsman känner när hen erhåller Svenska Dagbladets guldmedalj eller Jerringpriset. Eller de övriga utmärkelserna.

Oftast blir det diskussioner om Jerringpriset, ”Folkets pris”. Självfallet är det ett irritationsmoment att man kan avge mer än en röst per telefonnummer. Jag har långt ifrån koll, men tror mig veta att i vissa omröstningar är antalet uppringningar från samma nummer begränsat. En person (ett telefonnummer) en röst.

Så borde det vara.

För visst skall Folket få göra sin röst hörd. Förslaget om att en jury skulle utse även vinnaren av Jerringpriset tilltalar mig inte. Det lär innebära att det i de flesta fall blir samma person som får både ”Bragdmedalj” och Jerringpris.

Lite variation skadar aldrig.

***

Det är sig omöjligt att jämföra olika sporter.

Idrotten är mångfacetterad. I Sverige finns 70 förbund och hur många grenar det finns är det väl knappast någon som vet. De flesta kan finna sin gren. Men vad gör en idrottare finare än en annan? Är det mer värt att ha bollkänslan i fötterna än i händerna? Många fotbollsanhängare hävdar detta och menar att enskilda fotbollsspelare är missgynnade i omröstningar av detta slag. Fotboll är störst och det är dit de flesta talangerna söker sig.

Men varför inte premiera andra egenskaper?

Och ställa frågor som:

Varför värderas en tennisvinst i en Grand Slam-turnering högre än en seger av motsvarande status i bordtennis?

Och varför anses det vara mer meriterande att ha snabba muskelfiber, som en sprinterlöpare, än lite långsammare, som hos en långdistanslöpare?

Du kan ställa 100-tals liknande frågor utan att få ett rättvisande svar.

Och kan en utövare av en liten idrott inte vara väl så bra som en aktiv från en mindre utbredd?

Friidrott utövas i hela världen. Orientering i ett begränsat antal länder i världen. Men är det fler manliga diskuskastare som satsar på världstoppen än kvinnliga orienterare? Jag vet inte. Och förmodligen inte heller de personer i olika juris som har åtagit sig att utse alla dessa pristagare på alla nivåer.

Det är en omöjlig uppgift. Man får inte gehör och uppskattning från alla håll.

Låt Jerringpriset vara ett engagerande inslag idrottsvärlden. 

Rättvisa har bara skipats i de tävlingar som de aktiva meriterat sig för att bli nominerade som kandidater till priset. Då tävlar man förhoppningsvis på samma villkor.

***

Så är det det där med hästen. Visst en ardenner kan inte vinna ett EM i hästhoppning. Men det är samspelet mellan häst, tränare och ryttare som ger ett mästarekipage.

Skall alla sporter med motorer vara diskvalificerade för att vara med i diskussionerna om Bragdguld och Jerringpris? För att nu göra en adekvat jämförelse.

***

EM-vinsten i handboll gladde, inte minst för att det blir minst tre gulblå matcher till. Två av dem verkligen tuffa, förra årets VM-finalister, Frankrike och Norge.

Visst finns det chans i båda, även om Sverige inte kan räkna med samma givmilda målvakter som kroaternas.

Förbundskapten Kristjan Andrésson har efter den lite sämre insatsen mot Island visat fin fingertoppskänsla och matchat sin trupp så att alla haft möjlighet att känna delaktighet. Nog så viktigt med kanske fem matcher kvar.

Skånsk ungdomshandboll har en ypperlig bredd.

Men inget är så bra att det inte kan bli bättre.

Liksom i friidrott och i fotboll (som jag berört i tidigare inlägg) finns det inom handbollen mer eller mindre stora vita fläckar, det vill säga orter/regioner utan utbredd ungdomsverksamhet. I den nordvästligaste delen av landskapet är det tunt liksom och i de sydöstra kommunerna, undantagandes Ystad.

Handbollen i Skåne har sedan en del år avdramatiserat seriespelet (inga tabeller) för de yngre i förhoppningen att ungdomarna på vägen skall hitta nya utmaningar. Givetvis är det för tidigt att dra några säkra slutsatser. Att hitta rätt metod för att se utfallet är inte heller enkelt.

Här är ett försök.

Till USM 2016/2017 för åldersgrupperna 14, 16, 18, båda könen självfallet, hade 28 olika föreningar anmält 105 lag. Det var rekord.

Innevarande säsong är det lika många föreningar (trots att Malmöföreningarna Dalhem och HK blivit en) men antalet lag ökat till 115. I min värld imponerande siffror i en idrottsvärld, där generellt sätt antalet aktiva i dessa åldrar minskar.

När USM i dessa dagar går in i steg 3 har 24 skånska klubbar 83 lag kvar. Förvisso är det i denna omgång den stora elimineringen sker men det är inte bara bredd utan även topp i skånsk ungdomshandboll.

De stora är i vanlig ordning Lundaklubbarna Lugi (12 lag därav tre i P 14-klassen) och H 43 (tio lag därav fyra i P 16). I och med att Näsby IF i Kristianstad  inför förra säsongen allierade sig med IFK är IFK nu en tvåkönad förening med åtta kvarvarande lag i USM. OV Helsingborg och Ystads IF är stabila, sex lag kvar.

Att Ankaret från Bjärred har fem lag kvar, Åhus fyra, Lödde, Vinslöv och Kävlinge tre visar verkligen också på en bra skött verksamhet.

Men att även Eslöv, Trelleborg, Höör, Hörby, Staffanstorp, Landskrona, Ljunghusen och Tollarp har kvalificerade lag på den här nivån är inte minst viktigt för ett Skåne utan vita fläckar.

***

Malmö är naturligtvis med på kartan. I och med Dalhems uppgång i HK har klubben en förbättrad bredd, fyra lag startade i USM, alla är kvar. Lägg därtill två 14-årslag, ett av vardera könet, från IFK Malmö.

Men naturligtvis är det inte i längden positivt att antalet handbollsklubbar i Malmö åter reducerats. Konkurrens stimulerar.

Har förstås förstått att samgåendet HK/Dalhem var ett sätt att till stor del rädda ett hjälplöst skepp.

Skall EM-handbollen för Sveriges del ta slut redan på tisdag?

Det är väl ett realistiskt tips efter 24—26 mot Island efter den stundtals pinsamma insatsen i gårdagens premiär.

Men nu är det ju handboll med dess små marginaler.

Och så det där med målvaktsspelet.

Självfallet krävs det kvalificerade spelare på alla positioner i internationella sammanhang men ofta, ofta är målvaktsinsatsen den avgörande faktorn. Sverige—Island var ett tydligt exempel. Att räddningsprocenten för Islands Björgvin Pall Gustavsson och de båda svenskarna Palicka/Appelgren var på ungefär samma nivå visade inte hela sanningen. Gustavssons fantastiska inledning skrämde de svenska skyttarna till den milda grad, att skotten inte ens hamnade inom målramen. Islänningen vann målvaktskampen överlägset.
Balkanderbyts siffror 32—22 till Kroatien mot Serbien visar att hemmanationen var överlägset. Den stora differensen berodde dock till ganska stor del på skillnaden i målvaktsspelet. Serbiens målvaksetta ingav inget förtroende. Han var helt enkelt dålig.

Det är här Sveriges chans i morgon, söndag, ligger. För lika illa som i går lär Sverige inte skjuta en gång till.

I övrigt inger Serbien respekt. Det är ett bra lag. Och storvuxet.

Jag har vid IFK Kristianstads matcher i Champions League frapperats av hur välväxta motståndarna i topplagen ofta är. Det är stabila pjäser skott och spelare skall komma förbi.
Men med snabbhet och fantasi kan det gå.

Pessimismen får inte ta överhand redan efter en match.

För trots allt var Sverige bara tre bollar back, 20—23 efter 54 minuter och 21—24 efter 55,17, och då fanns det hopp både om poäng och dramatik. Om än bara under några minuter.