Det blev mycket handboll i går.

Vill ju ha valuta för de 3 999 kronor jag spenderat för att följa handbollsligorna för damer och herrar. Leverantören Infront har initialt fått kritik för undermåliga sändningar med många avbrott. Jag har hittills sett fem hela matcher plus tre halva och inte haft ett enda avbrott. Grafiken har klickat någon gång, men när den fungerar har man fått en extra information om vem som svarade för assisten till målet. Det kan nog bli riktigt bra till slut.

Min torsdagskonsumtion:

En halvlek, damer Önnered—Lugi, till slut 37—22. Hur skall Lugi reda ut detta?

Hela mötet, herrar IFK Skövde—HK Malmö 29—29 med HK:s kvittering tre sekunder före slut. Dramatik som ger den lilla extra kryddan till en fascinerande idrott.

Andra halvlek, herrar Önnered—Sävehof 23—36. Vem skall stoppa detta unga, spelskickliga lag från Partille. Det finns dubbel kvalité på alla positioner.

***

Åter till Skövde—Malmö! Det dramatiska mötet kommenterades av en herre som var den tjatigaste jag stött på. Jag vågar påstå någonsin. Det han – jag har medvetet inte forskat i vad han heter – läst på upprepade han gång på gång. Vi fick minst sex, sju gånger veta att det spelades ytterligare fyra matcher den här torsdagen.

Men det kanske viktigaste och kanske avgörande, det såg han inte. Plötsligt några minuter före slut noterade han att Skövdes unge Adam Ljungqvist nästan spelade non-stop och att lagets normalt första val som spelmotor, Malmöbekantingen Daniel Ekman inte fanns på plan.  Den ”okände” kommentatorn hade inte upptäckt att Ekman skadad försvann redan efter cirka tio minuter.

Vill Infront och Svensk Elithandboll, som köpt tjänsten, behålla sin trovärdighet och sina tittare måste man se till att matcherna inte kommenteras så undermåligt.

***

På facebook finns i dag en berättigad irritation över hur Sydsvenskan bevakade de tre matcherna med lokalanknytning (även Lugis herrar spelade). Men jag avundas verkligen inte den reporter som hade till uppgift att skriva om matcherna och hade tilldelats ett minimalt utrymme. Uppgiften var omöjlig.

Så kommer kanske den inhemska elithandbollen att behandlas i framtiden.

Och som jag skrev för en tid sedan: Hur är förbund och föreningar redo att skapa bättre information om sin fina verksamhet i den nya mediavärlden?

Jag sökte i dag info om bland annat om publik och målskyttar på Svenska Handbollförbundets hemsida. Om de fanns var de inte alltid aktuella eller korrekta.

***

I min enkla värld lever handbollen pr-mässigt farligt. Herrligans publiksiffror hittills och generellt borde oroa alla parter.

Var hittar tv-bolagen alla sina kvinnliga fotbollsexperter?

Jag vet att jag är ute på minerat vatten. Men är det inte lite för mycket nu, till förfång för kvalité och trovärdighet? På Discovery dök häromdagen upp en ny röst, Adelisa Grabus, arg och snabbpratande och med negativism som huvudinriktning. Hon hade synpunkter på hur  Olof Mellberg skulle formera sitt lag. Han som ändå möter sitt lag alla dagar i veckan i BP, skulle han inte veta bättre än Adelisa Grabus?

För vem är då denna Adelisa Grabus? Jo, en 27-årig tjej, som spelat i KIF Örebro, Växjö och AIK. Är detta tillräckliga meriter för att kallas expert? För det är så hon marknadsförs av Discovery.

Och måste man som sådan ha åsikter om allt och för det mesta i en negativ ton?

Hon är inte ensam. Emelie Ölander Zaar arbetar i samma härad, snabbpratande, oartikulerat, ofta negativ och snabb på att -- med tv-repriser som hjälp – odugligförklara funktionärerna. När hon jobbar tillsammans med Alexander Axén ser man tydligt på hans kroppsspråk vad han anser.

Mammalediga Irma Helin Zibanejad har jag viss kunskapsmässig respekt för. Men gamla öron har ofta svårt att urskilja vad hon vill framföra.

Så har vi då Petra Svensson, inte expert bara referent, pratglad, men hon har nu ransonerat sina många ord och det tackar jag för. Petra skall ha en stor eloge. Hon är den som – oavsett kön – artikulerar tydligast av alla – oavsett kanal. Och är påläst.

Sen kan man ju undra varför bolagen inte lägger mer resurser på talpedagoger för sina frilansmedarbetare.

Men varför denna könskvotering? Vem har tittarna mest förtroende för Adelisa Grabus eller Anders Andersson, Alexander Axén, Pär Hansson, Nordin Gerzic (pratar lite otydligt, dock) eller Johan Arneng?

Jag menar Discovery+ tappar i kvalitet med sin könskvotering.

Samtidigt har kanalen en klart lysande stjärna i studioankaret Karin Frick, proffsig in i minsta detalj.

Jag har hållit mig till Discovery, det är nämligen den kanal jag besöker flitigast i mitt fotbollstittande, allsvensk nörd som jag är.

***

Andra kanaler har ypperliga kvinnliga experter. Och också ständigt arga som Bojan Djordjic och andra med en aldrig sinande svada som Daniel Kristiansson.

Men det tar vi en annan gång.

Skåne hade en bra helg när 18-åringarna inledde sitt SM-spel i handboll.

Sju av 14 flicklag tog sig direkt till steg 3 som etta eller tvåa. På pojksidan var siffrorna åtta av 12.

Det var inga större sensationer ur skånsk synvinkel. Många grupper i inledningsomgången ojämna, andra väldigt tuffa. På pojksidan hade HK Malmö, OV Helsingborg och Lugi inga större bekymmer att vinna sina grupper. Ystads IF blev också gruppetta men fick nöja sig med kryss mot Skånekollegan Lödde. Det var en svår pool. Trea var i dessa sammanhang alltid duktiga IFK Skövde.

IFK Ystad har på sistone haft svårigheter med sin rekrytering. Det var en del år sedan man  hade ett juniorlag. På hemmaplan vann IFK nu sin grupp före Hallby och Redbergslid.

IFK Kristianstad avancerade som två.

Även H 43, Lund kom två i en jämn grupp. Sävehof, H 43 och RP från Linköping hade alla fyra poäng. De två förstnämnda lagen tog sig direkt till steg. H 43 vann med 30—28 över Sävehof, som alltid har ett av landets främsta juniorlag. Stark av Lundalaget!

Nya tag i Steg 2 för Farmen (Lugis farmarlag), Vinslöv, IFK Malmö och Kävlinge.

***

Jag beundra Lödde HK. År efter år har man många lag långt framme i USM. Pojkarna får nu sällskap till plattform 3 av flickorna som segrade i sin grupp före Eslövs IK. Det inbördes mötet slutade oavgjort.

Även IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF (dessa spelade i samma pool med Lugi som etta) fick båda lagen direktkvalificerade. H 65 Höör och Ankaret, båda tvåor, kan också koncentrera sig på Steg 3.

OV, HK Kristianstad, HK Malmö, H 43, Lågan, Farmen och Stavsten får en ny chans 11—12 november.

***

Handbollförbundet sköter informationen om USM förträffligt. Man kan följa matcherna on line och matchprotollen finns snabbt på hemsidan med aktuell tabell.

Det sköter man klart bättre än Handbollsligorna.

Solidsport tv-sänder också alla matcher.

Jag är intresserad av trender och utveckling inom idrotten.

Idrottshistoria är inte bara det som skedde då, för ett visst antal år sedan. Det som händer i dag är idrottshistoria. Handbollens alltmer undanskymda roll i massmedia har diskuterats på sistone. Hur inverkar detta på den framtida rekryteringen av ungdomar? Och hur locka fler ungdomar till arenorna? I Malmö, för att ta ett exempel och där jag har en viss erfarenhet, är det en ganska ålderstigen stampublik.

Det här är tankar som fladdrat förbi de senaste dagarna.

Så är det där mer trender och utveckling. Sedan 2017 har jag studerat det skånska deltagandet i USM i handboll, det gäller åldersgrupperna, 18, 16 och 14. De sportsliga resultaten har jag bortsett från. Det intressanta har varit antalet deltagande klubbar och antal lag. Många föreningar och många lag är i min värld grunden för en bra framtid.

Det har sett stabilt ut. Skånsk handboll har bra topp och bra ungdomsverksamhet.

Sen 2017 har antalet klubbar som deltagit i USM varierat mellan 28 och 24. Det tyder på bra bredd. Det finns ju dessutom föreningar med ungdomslag som nöjer sig med att spela enbart inom distriktet.

Men när jag räknade antal lag blev jag fundersam. 2017/18 deltog 105 lag, det ökade successivt till 117 2021/22. Året därefter sjönk det 105 och nu, 2023/24, är det nere på 98.

Vad har hänt? Räcker inte klubbarnas resurser till i en trängd ekonomisk situation? Eller är det familjerna som inte har råd med de extra utgifter som är förknippade med barnens deltagande. Det är olika i olika klubbar men egenavgifterna kan vara betungande för många familjer. Den ekonomiska segregationen är ett stort problem i svensk ungdomsidrott.

Ytterligare en förklaring till minskningen kan ju vara – gud give att det inte är så – att ungdomarnas handbollsintresse minskat.

Samtidigt är ju två års tillbakagång ingen säker trend. Men kanske något att fundera över.

***

USM inleddes i helgen.

Lugi är överlägset störst i Skåne med 14 deltagande lag, Ystads IF är numera en komplett förening, åtta lag, jämnt fördelade på könen. Vem såg detta komma bara för några år sedan?

Sex lag har OV (Helsingborg), IFK Kristianstad, Lödde, Ankaret (Bjäredd) och H 43 Lund, som tappat sin position som tvåa.

Regionalt är Handbollskåne sig likt. Lund med omnejd, Mellanskåne och Kristianstad med fästen i samhällena runt om är stabila. Malmö med HK och IFK har sett över tid ökat intresset och har bra verksamhet. Utbrytarföreningen Limhamns HF har för övrigt anmält ett lag i F 14.

I Ystad har IFK efter år av en svag ungdomssektion den här säsongen anmält två lag. Juniorlaget, P 18, vann för övrigt sin pool i steg 1 i lördags.

I Helsingborg ökar IK Sund ökar både numerärt och kvalitativt och konkurrerar delvis med OV.

Men det finns städer och stora samhällen med utsökta lokaliteter utan någon livligare handbollsverksamhet.

***

Bloggen kommer att följa USM under året ur skånsk synvinkel.

Det var inga uppmuntrande siffror Aftonbladets Johan Flinck presenterade i sin artikelserie om utvecklingen i svensk elithandboll på herrsidan.

Stort minus i boksluten totalt för lagen, färre antal åskådare och borta från tv-exponering från en av de större sportkanalerna. Hur mycket tidningarna landet runt skriver om handboll har jag inte full koll på. Ystads Allehanda följer handbollen minutiöst, det vet jag, gissar att Kristianstadsbladet och andra lokaltidningar med elitlag också gör det. Hur det ser ut i Göteborgs och Stockholms morgontidningar har jag bara en aning om.

Johan Flinck är ett ”måste” för de som vill förkovra sig lite djupare. I Expressen och dess småbröder Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen behandlas handbollen perifert.

Sydsvenskans bevakning är ojämn och saknar konsekvens. Jag har, exempelvis, svårt att acceptera att man en ena dagen presenterar alla målskyttar i en ligamatch, dagen efter bara resultatet. Det finns andra exempel på inkonsekvens.

***

Men och här kommer ett stort MEN.

I en förändrad mediavärld: Hur har förbund och klubbar anpassat sig till det nya landskapet?

Hur har Svenska cupen lanserats? Det är få utanför den inre kretsen som vet att cuperna är framme i kvartsfinalerna. Marknadsföring är inte förbundets bästa gren.

På Handbollförbundets hemsida kan du inte i dag finna resultat och facit från de elitmatcher som spelats den här säsongen. De senaste matcherna är från förra säsongen.

För att få info måst man navigera in på Handbollsligan, Svensk Elithandbolls (SEH:s) hemsida, där kan man få aktuella uppgifter. Mycket bra. Men hur skall en oinitierad person känna till denna väg. För mig var den naturliga vägen genom Svenska Handbollförbundets officiella hemsida.

Det finns en hemsida Handbollsligan, där främst Ola Selby skriver initierat och intressant.

Skånesport.se har inte glömt handbollen. Christoffer Ekman är flitig. Men hans ideliga, konstruerade metaforer är tröttsamma. Texterna håller utan dessa försök till lustigheter.

***

I den moderna mediavärlden är hemsidorna viktiga i kommunikationen. Jag har tittat på alla herrelitlagens sidor och koncentrerat mig på presentationen av spelartrupperna. IFK Kristianstad och Sävehof sticker ut i positiv mening med foton, bakgrund och meriter. I övrigt är det skralt och oftast intetsägandes med många luckor.  

En förening presenterar än i dag en lagbild från förra säsongen.

Överlag har klubbarna bra texter från sina matcher, givetvis vinklade på det egna laget. Tommy Thysell i HK Malmö (jag tror det han som oftast skriver HK:s referat) vidgar vyerna och är noga med att poängtera om motståndarna saknar en nyckelspelare. Heders! Han -- om det nu är han – envisas dock med att bara nämna HK:s spelare vid förnamn för att anslå en familjär ton. Med min journalistiska bakgrund menar jag, att man aldrig skall låta en läsare känna sig okunnig. Det gör jag speciellt i början av ett spelår med nya spelare.

Vi har pratat ofta om det, Tommy och jag. För handbollens bästa menar jag att det är viktigt att sprida budskapet utanför familjen. Handbollen är trängd och behöver fler åskådare, fler tittare och fler läsare. Alla kanaler behövs.

***

Det är naturligtvis en PR- och prestigemässig förlust att CMore inte anser det lönsamt att sända de båda Handbollsligorna. Nu är det ett bolag Infront som producerar. Prissättning och kvalitet har ifrågasatts. Men givetvis är det betydelsefullt att matcherna sänds. Att vara helt utanför tv-tablåerna vore förödande.

Jag har köpt ett årsabonnemang för 3 999 kronor. Mycket pengar förstås, men jag har tillgång till cirka 400 matcher. Så många blir det naturligtvis inte, men skall vi gissa på 80. Det blir 50 kronor per match. Då kan jag välja och vraka och slipper i regn och rusk och halka ta mig till Ystad och Lund. Vad kostar inte bara det?

Och tar jag mig ner till Baltiskan per fots kostar det mig en hundring. En enskild match via Handbollsligan, live kostar 129 kronor. Skäligt, tycker jag.

I fjor följde jag av familjära skäl Basketligan. Det kostade strax över 1 500 kronor och det gällde bara för herrarna. Så handbollens koncept är ingalunda unikt och sticker inte ut kostnadsmässigt.

Jag har hittills sett två och en halv match (det blir en tredje i kväll, Hammarby—HK Malmö). Kvaliteten har varit helt okej utan störningar och refererats och kommenterats av personer vi känner från CMore, med förtjänster och brister.

Jag saknar dock att jag inte kan casta sändningen från datorn till den större tv-skärmen. Men man kan inte få allt.

***

Den uppkomna situationen beror ju tyvärr på att intresset för svensk klubbhandboll inte är större. Däri ligger problemet.

I går började Handbollsligan för herrar.

Så där lite i skymundan, speciellt i pappersmedia så här söderöver. Handbollen är den näst fotbollen den aktivitetsmässigt största idrotten i Skåne. På diverse siter har det dock funnits helt okej information.

Som brukligt gör jag ett tips inför grundserie. Förra säsongen blev utfallet helt ok, sex fullträffar, sex med en felmarginal på en, men också två direkta bottennapp. Hade Lugi som sexa, kom på 14:e plats, tippade att Aranäs skulle åka ut direkt, blev åtta.

Den här säsongen då:

1)      Sävehof (tvåa förra säsongen). Kan man klara sig utan Elias Skipagötu, Sebastian Karlsson och Gzim Salihi? Olle Ek är äntligen skadefri, Oli Mittun är nära på lika duktig som kusinen Elias och nästan alla i den unga truppen är under utveckling.

2)      IFK Kristianstad (1). Ett sämre målvaktspar än senast, Espen Christensen kommer att saknas i skapt läge. Kan Marcus Olsson prestera på samma verkligt höga nivå ytterligare en säsong? Truppen är verkligen stark men tunnare och några av nyckelspelarna har nått sin topp.

3)      Hammarby (4). Nyfiken på från Frankrike återvändarna Josef Pujol och Martin Olsson, har kvar Martin Dolk. Vilken spektakulär trio som kan få Eriksdalshallen i extas. Gustav Davidssons proffsflykt givetvis svår att ersätta. Hammarby har många spelare på frammarsch. Mikael Mäkälä, från RIK, bra målvakt.

4)      Ystads IF (3). Jonathan Svensson och Niklas Kraft (mv) borta, svåra att ersätta. Men en bra blandning av gammalt (Kim Andersson, främst) och ungt (Kasper Palmar, främst) ger fortsatt YIF till ett topplag. Kan koncentrera sig på Ligan, då man åkte ur kvalet till Europa League.

5)      Önnered (11). Dags nu för den gedigna Götebogsklubben att närma sig toppen. Anton Blickhammar, Alfred Ehn och Pontus Zetterman, nyförvärv med bra ligakvalitet. Mishels Liaba kan i sina bästa stunder avgöra matcher. Mångårig bra ungdomssektion ger bra bredd.

6)      Alingsås (5). Benjamin Helander tillbaka kommer att ge många kant- och kontringsmål. Mathias Pedersen var en av ligans bästa och nyttigaste spelare förra säsongen. Han är kvar. Liksom målvakten Rickard Frisk. Och så kommer skicklige coachen Mikael Franzén att lotsa fram några ungdomar till duktiga ligaspelare.

7)      Skövde (6). Har skaffat ett målvaktspar av högsta klass¨, Åsheim/Hagvall, inga större förändringar i truppen. Byte av tränare, Signell ut, spelarveteranen Christian Svensson in. Har en trupp för högre placering. Adam Ljungkvist kan få ett rejält genombrott.

8)      Amo (nykomling). Stabil seger i Allsvenskan, duktiga nytillskott från Sverige och, enligt hörsägen, hade redan smålänningarna förra säsongen högklassiga spelare som är kvar. Karismatiske tränaren Andreas Stockenberg har väl alla en åsikt om men hans tidigare resultat visar på kunskap.

9)      HK Malmö (9). Nye Truls Erik Grotta lär vara ett fynd. HK:s spel har varit lite lättläst de senaste säsongerna. Kan norrmannen ge mer fantasi? Under många säsonger har tränarna matchat trupperna smalt. Får andra nyförvärv som Christoffer Schnell (given, va?), Martin Blomqvist och Erik Palmqvist tränarnas förtroende? Orkar Magnus Persson ytterligare en säsong på så extremt hög nivå som senast? Målvaktsparet? Men andra ord många frågetecken kring HK.

10)  Guif (7). Först Erik Johansson, sen Erik Persson försvunna. Kan tränaren Zoran Roganovic få fram en ny storskytt? Robert Hanisch är tillbaka efter sin dopingavstängning, men hur är formen efter uppehållet? Fredrik Gustafssons säkerhet från kant och straffpunkt kommer också att saknas.

11)  Hallby (12). Jag litar på att min spelarfavorit från Lugitiden Anders Hallberg som tränare fixar nytt kontrakt genom kval. Detta trots ett på pappret okänd trupp. Ystadsgrabben Albin Bromans fortsatta utveckling intressant och betydelsefull. En tredje spelare från familj Skipagötu, Roi Ellefsen, är ny. Hur bra är han och kan han lyfta laget?

12)  Karlskrona (nykomling). Imponerade i kvalet mot OV Helsingborg med snabbt och fyndigt spel. Har gått på ett isländskt spår i jakten på förstärkningar. Brukar vara en säker väg, sällan riktiga floppar. Välkände Olafur Gudmundsson en given toppspelare. Får stortalangen från IFK Kristianstad Isak Larsson sitt seniorgenombrott i en ny omgivning?

13)  Aranäs (8). Saknaden av Philip Jonsson kommer att bli märkbar. Han har med sitt klubbhjärta burit laget. Målvaktssidan är också försvagad. Det blir svårt för Kungsbackalaget. Det är inte lätt för de små att leka på de storas gård.

14)  Lugi (12). Man kan inte mista Casper Käll, Fredrik Olsson, Theo Übelacker och Christoffer Schnell utan att det ger märkbara sår. Det hjälper inte att Lugi har en av landets bästa ungdomsakademier. Axel Månsson gjorde strålande inhopp förra säsongen men nu får han ett helt annat ansvar under stora delar av alla matcher under hela säsongen. Ett tungt lass för en 18-åring.

Det var snabba och tvära kast i värderingarna om det svenska herrlandslaget i fotboll.

I lördags nästan euforiska omdömen efter 5—0 borta mot Estland, rena domedagsstämningen efter 1—3 mot Österrike. Av samma bedömare i massmedia och på sociala medier.

Jag såg bara de sista 60 minuterna mot Estland, då 2—0. Esterna var inte bra och det vidimerades av Belgiens lika stora vinst några dagar senare. 2—16 på fem kvalmötenr och en poäng säger om inte allt, så det mesta.

Visst, optimism tillhör idrotten. Men också realism över tid.

Och visst såg det bra ut, ja, riktigt bra ut efter 45 min mot Österrike. Det var länge sedan ett svenskt landslag presterade så bra mot kvalificerat motstånd. Men sen kom några individuella misstag med baklängesmål som följd och den samlade expertisen var i stort enig: Svensk herrlandslagsfotboll är i den djupaste kris på länge. Och felet är Janne Anderssons, förbundskaptenens.

Men är de så enkelt? ”Alla” var överens om att laget på tisdagen var det bästa Sverige kunde presentera. Det finns tydligen inga bättre spelare. Vad vet jag, som är så lite ”insnöad” att jag huvudsakligen följer den allsvenska fotbollen.

Oavsett de taktiska förhandsdiskussionerna skall en rutinerad spelare som Emil Forsberg inte springa som en ”yr höna” vid gästerna inkast/inlägg som gav 0—1 efter en nickduell som Isak Hien förlorade. Och blev syndabock. De österrikiska försvarana missade också några nickdueller men de svenska avsluten var för tama. Som vi alla såg fanns det fler situationer där den svenska kvaliteten inte räckte till.

Och inte gjort på många år.

Vad skall en ny förbundskapten kunna göra med det spelarmaterial som finns?

Därmed inte sagt att Janne Andersson skall stanna kvar. Hans irritation på domarteamen i tid och otid tyder på att han inte är i balans.

***

Lagen under går inte heller så bra.

U 21-landslaget med några mångmiljonförsäljningar förlorade mot Nordmakedonien med 1—0 i EM-kvalet.

P 18-laget har förlorat mot Norge och Polen nu i september.

***

Och hur inverkar det i framtiden att storklubbarna i Allsvenskan i stor grad söker sig utomlands i stället för att scanna av de egna akademierna?

***

Janne Anderssons vara eller icke vara är inte svensk fotbolls största problem.

I helgen avgjordes stafett-SM.

Nästan utan uppmärksamhet.

Och det var kanske positivt. För tävlingarna i Södertälje avslöjade brutalt den klena klubbredden i svensk seniorlöpning. På åtta distanser deltog totalt endast 39 lag.

På herrsidan 6 lag på 4x100, 4 lag på 4x400 m, 4 lag på 4x800 m och 3 lag på 4x1 500 m.

Motsvarande siffror på damsidan: 5, 5, 7, 5 (3x1 500 m).

Dessa 39 lag kom från 16 klubbar. 8 av dessa var från Storstockholm plus Uppsala, 6 från Göteborg med Ljungskile (Hälle IF), Malmö AI hade lag liksom Karlstads-Göta.

Friidrottssveriges geografiska utbredning är inte bred.

Det är stora regioner, som Norrland) och storstäder med betydligt över 100 000 innevånare som trots 8 möjligheter inte kan mobilisera ett enda lag.

Skåne, med fyra vinnande MAI-lag på de båda kortare distanserna för båda könen, har väl knappast någon att slå sig för bröstet.

***

På ungdomssidan, 15, 17, 19, är den geografiska spridningen större. Men marginellt. Norrland (Sundsvall) finns med liksom Västerås, Karlskrona, Linköping, Helsingborg, Växjö, Skara, Skövde och Trollhättan.

Men det är regionerna kring Stockholm (14 klubbar, 75 lag) och Göteborg (6 klubbar 28 lag) som dominerar. Skånes två klubbar bidrog med 14 lag.

Anmärkningsvärt är elitklubbarna på seniorsidan Ullevi, Spårvägen och Hässelby hade 0, 1 och 4 ungdomslag till start.

I Stockholm är de stora ungdomsklubbarna Tureberg, Bromma, Täby och Hammarby.

***

MAI blev bästa seniorklubb enligt medaljberäkningen 3, 2, 1 med 12 poäng för sina fyra guld.

Hälle hade 10 poäng, Spårvägen 8, Hässelby 7 och Upsala 6.

På junior- och ungdomssidan (har tagit bort 22-årsklasserna som med sina små startfält, två tre lag, ger för stort utslag): 1) Hammarby 18 p, 2) MAI 14, 3) Tureberg 10, 4) Täby 9, 5) Mölndal 8.

19 föreningar tog medalj, Växjö och Västerås, Göta och Sundsvall de enda utanför Stockholm/Uppsala, Göteborg/Hälle och Skåne=MAI.

***

Siffrorna är fria för tolkning.

Min är att friidrotten inte är hela Sveriges idrott.