Malmö FF var den store vinnaren i det nu stängda transferfönstret.

I alla fall i jämförelse med de tre allsvenska toppkonkurrenterna.

Jag tänker inte på nyförvärven, deras kapacitet över tid har jag ingen aning om. Detta konstaterande gäller alla klubbarna. MFF:s tapp av ordinarie spelare och de vanligaste ersättarna är färre än Elfsborgs, Häckens och Djurgårdens.

Hugo Larsson och Lasse Nielsen är MFF:s enda. Man har frivilligt lånat ut några av sina unga spelare, som man tydligen inte anser sig behöva.

Elfsborg har mist Gustav Lagerbielke, Jacob Ondrejka och André Römer, Djurgården Elias Andersson, Gustav Edvardsen och Joel Asoro.

Och så då Häcken: Kristoffer Lund Hansen, Lars Olden Larsen, Benie Traoré, Oscar Uddenäs, Franklin Tebo, Tobias Carlsson och Ibrahim Sadiq. Låt vara att några av dessa inte ofta var med i startelvan men ständiga inhoppare.

Förlusterna av två så extremt duktiga målskyttar som Traoré och Sadiq kan väl inte ens Häcken ersätta.  Även om Hisingeklubben av tradition har fått fram väldigt många skyttekungar.

Jag har svårt att se att Häcken kan försvara sitt guld på grund av dessa högklassiga tapp samtidigt som laget har sex tuffa matcher mer än konkurrenterna i och med avancemanget till Europa League.

Såg när Häcken eliminerade Aberdeen, vinst 3—1 borta. Det var i många delar det Häcken, som mästaråret 2022 charmade stora delar av Fotbollssverige. Och vilket avsked han gjorde Ibrahim Sadiq, två mål, en fixad straff, ett skott i stolpen och en frispelning som ”min mormor gjort mål på”. Inte hans uppoffrande försvarsspel att förglömma. Jag kommer att sakna en av Allsvenskans stora profiler och inte minst hans smittande leende vid mål av honom själv eller någon klubbkamrat. Och kanske inte minst när han blivit ojust behandlad utan att få en berättigad frispark. Då har han leende tittat på domaren med en undrande blick för att sen genast spela vidare med samma intensitet.

Ibrahim Sadiq var min allsvenske favorit.