Jag ägnade en del av fredagskvällen åt allsvensk damfotboll.

Inspirerad av den, mestadels, alldeles utmärkta och underhållande fotbollen under VM.

På fredagsmenyn stod två möten mellan fyra av seriens främsta lag, Piteå—Rosengård (såg alla 90 minuterna, 1—0) och seriefinalen Linköping—Häcken, andra halvlek, 0—0.

Men det blev inget fredagsmys. Det de fyra lagen bjöd på var verkligen ingen PR för damfotboll. De enkla misstagen var frapperande många. Jag har sällan sett så många i matcher på en så hög nivå som Allsvenskan.

En förklaring kan vara att det var första matchen efter det långa VM-uppehållet. Låt oss hoppas det. Jag skall ge lagen fler chanser. För jag har sett några bra, underhållande matcher under våren.

***

Jag lockades att alltså att se fredagsmatcherna tack vare VM-fotbollen. Förhoppningarna fanns naturligtvis att VM-intresset skulle spilla över till Allsvenskan. Det måste därför ha varit en extrem besvikelse att endast 760 personer bevittnade Linköping—Häcken, tvåan och ettan i serien.

Mycket kring VM cirkulerade kring spelarnas ekonomiska ersättningar. Jag har inget att erinra om de miljoner som de svenska VM-spelarna erhöll av det internationella förbundet. Jag har läst Nilla Fischers memoarer/biografi, där hon pläderar för högre löner för de allsvenska damspelarna.  Och nu hänger jag inte med. Är intresset för en toppmatch inte större än att 760 personer dyker upp, då måste man rannsaka produkten. Inte fokusera på lönerna.

Detta skrivit inte enbart beroende på fredagskvällens brist på underhållning.