Finnkampen, naturligtvis en höjdpunkt för oss friidrottsentusiaster, kanske speciellt för oss som ser lagtävlingar i en så individualiserad sport som friidrott som en extra krydda.

Jag tror att Finnkamperna är livsviktiga för svensk, och finsk, friidrott. Inte minst för det vi kan kalla toppbredd, det vill säga skiktet under de, faktiskt, få internationella stjärnorna. Landskamperna är de enda tillfällena, då duktigas seriösa ungdomar med nästan daglig träning under många år (utan större ekonomisk ersättning) kan hamna i ett stimulerande rampljus.

Finnkampen är livsnerven för en trängd friidrott i båda länderna. Resultatnivån i många grenar visar på just en saknad toppbredd.

Att, som förbundskapten Kajsa Bergqvist, mena att Finland kom med sitt bästa herrlag någonsin är inte bara historielöst utan helt enkelt okunnigt. Om ni, exempelvis, har tillgång till en resultatlista från Finnkampen 1975, så ser ni ett verkligt starkt finskt lag med internationell touch. Helgens lag var inte närheten, sett i ett tidsperspektiv med helt förändrade förutsättningar.

Jag har en viss känsla av att personer med höga positioner inom svensk friidrott gärna, kanske förståeligt, ser det mycket positiva som finns men bortser från att antalet friidrottsklubbar med seniorer minskar och också att färre ungdomar söker sig till friidrotten med sämre rekrytering som följd. För framtiden viktigare problem att lösa, viktigare än helgens båda vinster.

***

Det som också borde oroa var den klena publiktillströmningen. Lördagens glest besökta läktare var lite beklämmande att se. 9 653 på söndagen var också lägre än kalkylerat. Armand Duplantis fanns ju på plats och allt tydde på ovissa landskamper.

Är den generation som tidigare reste till Stockholm från hela landet för att se Finnkampen helt i utdöende? Och är den yngre generationen så bortskämd med de årliga mästerskapen och de många tv-sända galorna med sina fantastiska resultat att de inte uppskattar siffror på en lägre nivå?

Och inte inser charmen med Finnkampen.

Förra året var den totala publiksiffran i Helsingfors 42 000.

***

Gårdagens upplösning i herrmatchen hade likheter med dem under åren 1954—1964 och 1970—1984 då Finland segrade i 11 respektive 15 år i följd. In i sista dagen fanns en svensk chans att spräcka sviterna, men så kom då de två sista grenarna, tresteg och spjut. Det blev ”alltid” 16—6 i båda allt hopp försvann.

I år var det spjut och längd, och se det blev inte två finska tripplar.  Och svensk seger!

Tänk om det varit på 50-talet, då jag var som mest engagerad och deppade några dagar efter en förlust.