Sydsvenskan, Fredrik Lindstrand, hade i torsdags en intressant artikel under överrubriken Transfermiljonerna.

Den väckte tankar och funderingar.

Lindstrand listar de fem spelare från Danmark och Sverige som sålts för störst summor (mellan 300 och 32 miljoner) under sommaren. Danskarna får betydligt mer betalt för sina spelare. Om det beror på kvalitet eller bättre förhandlare är svårt att avgöra. En del av facit lär väl komma när spelarna etablerat sig i sin nya omgivning. Alternativt sålts vidare.

Det som sticker ut är att fyra av de tio spelarna kommer från Afrika, en från Island och en från Tyskland. En av de svenska försäljningarna är för övrigt dansk, Häckens Kristoffer Lund Hansen.

Av de danska exporterna är endast en från Danmark. Av de fem svenska försäljningarna har Hugo Larsson och Gustaf Lagerbielke svenska pass.

De nordiska klubbarna och deras akademier är bra på att utveckla talanger från andra nationer.

Men gynnar det svensk landslagsfotboll? Det går ju inte precis så bra på herrsidan på sistone på herrsidan.

***

Förutom nu Larsson/Lagerbielke har de allsvenska klubbarna tappat mycket kvalitet till utlandet. Speciellt toppklubbarna av naturliga skäl, det är där stjärnorna finns.

Men de svenska föreningarna har kompenserat sig väl. De 16 allsvenska klubbarna har under transferfönstret köpt in cirka 80 nya spelare, hälften är utländska, hälften svenska.

Är det ett nollsummorspel även ekonomiskt? Eller har fönstret totalt sett gett klubbarna ett pengaplus? Och för dem med pluskonto, hur har vinsterna investerats?

MFF, som jag av förståeliga skäl känner mest till, har fått in två svenskar Jansson och Rosengren och två norrmän och en dansk, samtidigt som man lånat ut tre unga spelare med allsvenskt spel under säsongen till utlandet och en till en allsvensk konkurrent.

Häcken, som tveklöst mist mest spetskvalitet, har handlat friskt, dels etablerat som kompensation men också unga talanger från Afrika. Det afrikanska spåret har över tid visat sig lyckosamt för BK Häcken. Samtidigt vågar man ge många egna ungdomar chansen även i skarpt läge.

AIK i sin prekära situation förlitar sig på fem utländska nytillskott men också vågat ge riktigt unga talanger från egna akademin möjlighet.

Tre tongivande spelare från serieettan Elfsborg har lämnat för utlandsspel. Ersättarna kommer utifrån men i återvändaren Simon Hedlund har boråsarna en av seriens främsta förstärkningar,

Även IFK Göteborg (3) och Sirius (4) har scannat utrikes marknad för att förbättra sina utsatta positioner.

Det finns en klar tendens, där Sirius är undantaget. Det är de klubbar vi kallar stora som mest söker sig utrikes. De fattiga kusinerna från landet får, generellt sett naturligtvis, söka inom Sverige. I min värld alldeles utmärkt. Alla talanger finns inte i de allsvenska akademierna.

De stora kvällstidningarna ger inför vårstarten ut välfyllda och intressanta bilagor. Sen dess har det skett en del förändringar i trupperna. Bortser man från frivilliga utlåningar och skador är det AIK, Djurgården och BP som tappat flest, 7, 7 och 6. Storlekarna på hösttrupperna i alla lagen är i stort intakta.

Hammarby sticker ut. De två spelare som inte ingår i höstens trupp är för tillfälle utlånade. Och från ungdomsleden har truppen breddas med kvalitet. Hammarby har MFF, Göteborg, Häcken och Djurgården kvar på hemmaarena Tele2 kvar och kan ställa till det, men ligger för långt efter för den absoluta toppstriden.

Däremot har sommarens lag Djurgården slagläge. Visst finns tapp men också intressanta nya spelare. Har ett på pappret hyfsat restprogram. Men har alla tre derbyna kvar. Och dessa matcher är inte deras favoritmöten.

***

’Men vad är summan av sommarfönstret? Är cirka 40 nya utländska spelare till de som redan fanns här vägen mot en bättre svensk fotboll? Gynnar det inte bara den enskilda klubben?

Svensk talangutveckling har varit ett omdiskuterat ämne under många år. Är sommarens många transfers ett bevis på den inte fungerar? Inte ens fullt ut hos landets enligt rankningen bästa klubb, Malmö FF?