Jag har inte sett en enda av Magnus Pehrssons träningar underhans ett och ett halvt år i Malmö FF.

Och inte heller någon av hans ersättare Uwe Röslers under hans korta tid i MFF.

Men enligt de nästan dagliga rapporteringarna lär det vara en himmelsvid skillnad i allt, tempo, intensitet, engagemang, personlig uppbackning.

Så kan det naturligtvis vara. Samtidigt är det ett rejält underkännande av Magnus Pehrssons och hans assistenters arbete. Varför kom detta inte fram under den för MFF miserabla våren. Varför reagerade inte den sportsliga ledningen? Och varför påtalade inte MFF-följarna i massmedia de tydligen tydliga bristerna i vad jag menar är elitträning?

Jag vet inte, ställer bara frågan.

***

Uwe Rösler har fått en lyckad start i MFF, obesegrat i sju tävlingsmatcher. Samtidigt har han fått en betydligt bredare, och bättre trupp än Magnus Pehrsson hade i våras. Ordföranden Håkan Jeppssons sympatiska, men naiva, målsättning att MFF men en trupp bestående av 50 procent spelare hämtade från de egna leden skulle prestera både i Allsvenskan och ute i Europa visade sig inte hålla ens i Allsvenskan. MFF tvingades spela en hel del matcher med inte helt kuranta spelare, Behrang Safari, Rasmus Bengtsson och Fouad Bachiro.

Och märk väl, under den korta vårsäsongen var matchprogrammet lika komprimerat som det är för MFF i dessa dagar. Magnus Pehrsson hade inte en trupp, som när skadorna kom, hade den kapacitet som behövs ens för allsvensk toppstrid. Truppen var för nedbantad. Vems var ansvaret?

Jag menar man skall beakta detta när man hyllar Uwe Rösler delvis på bekostnad av Magnus Pehrsson.

Betyget skall inte sättas efter sju matcher

Jag är en passionerad tidningsläsare sedan närmare 70 år.

Att läsa minst en daglig morgontidning är ett måste. Det kommer jag nog aldrig att rucka på. Om nu inte demensen träder in.

Allt om sämre ekonomi, färre antal journalister, tidspress och annat hämmande känner jag till. Men samtidigt, vet redaktionsledningarna vad läsarna vill ha? När det gäller politik, kultur, nöje, utrikes- inrikes- och lokalnyheter vet jag inte så mycket om vad som händer. Jag får lita på att kunniga personer ur en diger massa väljer ur det mest intressanta. Även om jag ibland kan ifrågasätta valen.

När det gäller sporten anser jag mig insatt. Och tycker mig som prenumerant – förvisso får jag som tidigare medarbetare på Sydsvenskan tidningen gratis men förmånsbeskattas – kunna förvänta mig några självklara nyheter.

Jag är mycket intresserad av allsvensk fotboll. Ju mer man vet desto större mervärde blir det att följa serien. Nu är transferfönster öppna hit och dit. Det har skett en hel del förändringar i trupperna. Inte bara i Malmö FF:s. Information om dessa har verkligen inte saknats. Men i MFF:s jakt på medalj är det i min enkla värld lika betydelsefullt att veta vad som hänt i konkurrentlagen.  Det finns de facto många skickliga spelare, näst intill landslagsklass, som försvunnit, andra har kommit tillbaka. Några har SDS redovisat på pappret, några ytterligare på webben. Men många har helt hamnat under radarn.

Jag vet att man på diverse hemsidor kan få all information om övergångarna hit och dit. Vet också att man utan dator i en modern mobil kan skaffa fram de flesta uppgifter man vill ha.

Men jag vill vara så omodern att jag inte i alla sammanhang är beroende av en dator eller mobil. Det finns så mycket annat att njuta av och iakttaga.

Jag har min tidning för att få veta det viktigaste. Betalar för det. För att efter någon timmes läsning lägga tidningen åt sidan och ägna mig åt annat. Utan att ha en känsla av att ha missat något väsentligt.

Den känslan har försvunnit.

Vet redaktionsledningen vad läsarna vill ha? Förhoppningsvis finns det läsare som har intresse mer än för MFF.

Jag vet att jag inte är ensam.

En tuva lär kunna välta ett helt lass.

En liten sten kan förändra drygt 14 dagar ur ens liv.

Men nu är den, gallstenen, borta tillsammans med hela gallblåsan. Och nu är det värmen som plågar under konvalescensen.

Två veckors kontakt med den svenska sjukvården är omtumlande och intressant. Omvårdnaden är fantastisk. Personalen på alla nivåer och från hela världen visar kunnighet och empati. Man märker att de gillar sitt yrke. Det märks också att Malmö är en internationell stad, nationaliteterna är många. Här fanns afganska ynglingar som studerade till läkare och som under lovet jobbade som undersköterskor. Och underbara kolleger till dem från Somalia, Polen, Slovakien osv. Och naturligtvis en merpart av välutbildade svenskor och svenskar.

Sjuksköterskor är en yrkeskategori jag har all respekt för och väl värda både uppskattning och den löneökning de fordrar.

Jag är imponerad,

Och vad är en futtig gallblåseoperation mot det lidande som många multisjuka patienter tålmodigt genomlider år efter år?

En vecka på en sal ger gemenskap. Kanske ses man aldrig mer men minnena lär finnas kvar länge.

Typografyrket är på utdöende. En tidigare kollega från Sydsvenskan hade tvingats byta yrke. Han ingick nu i den stora stab av servicepersonal som såg till att vi patienter hade det bra på UMAS.

En av Malmöfotbollens främsta småklubbsspelare under 1990-talet har varit undersköterska sedan ett 30-tal år. Han tillhörde inte de mest välkammade spelarna på den tiden. Men människan har många sidor. Nu visade han helt andra sidor än de jag upptäckte under hans aktiva fotbollskarriär. Respekt.

Men naturligtvis finns det negativa intryck.

Tre besök på Akuten på två dagar utmynnade i en remiss till vårdcentralen på sjukhusets Kvälls- och Helgmottagning som i sin tur resulterade i en remiss till – Akuten.

Jag förstår inte att Akuten kunde missa orsaken till det bukonda. Symptomen för gulsot/gallsten var de klassiska. Om inte annat lärde jag mig det.

Sen skall man inte bli sjuk under semestertider. De interna väntetiderna på magnetröntgen och operation var långa, totalt fick jag fasta tre dagar innan det fanns tid för mig.

Och platsbristen är stor. På salarna blandas patienter i väntan på utskrivning med svårt lidande personer som behöver behandling nästan jämnt. Det blev lite si och så med nattsömnen.

Men varför klaga.

Sjukhuspersonalen gjorde det inte. De är de verkliga hjältarna.

Det är mycket fotboll nu.

Sex matcher återstå i VM. Nystart i Allsvenskan.

Att VM närmat sig slutet känns trots allt skönt. Det har blivit en överdos. Men ok, jag ser gärna Sverige i ytterligare tre matcher. Så blir det om eftermiddagsmötet mot England blir lyckligt. Jag avstår att tippa. Marginaler kan man aldrig förutse. Det är ju dessa – och VAR, videogranskningen – som avgör. VAR har inte fullföljt sin uppgift. Och det är kanske omöjligt, speciellt när det gäller brottningsmatcherna inom straffområdet. Bestraffningarna har blivit för få.

Just närkampsspelet vid fasta situationer är något av fotbollens gissel.

***

Allsvenskan då?

I dessa dagar är kanske matcherna inte det mest intressanta. Vad händer i de fönster som är öppna hit och dit? Före fönsterstängningarna är det omöjligt att förutse utvecklingen.

På Malmö FF finns det dock en extra stor press, på styrelse, på den nye tränaren Uwe Rösler och på spelarna.

Kraven på återvändaren Anders Christiansen är enorma. Man har fått intrycket att dansken var skillnaden mellan guldet 2017 och vårens fiasko, eller vad ni nu vill kalla det.

Nu blev det den sparkade tränaren Magnus Pehrsson som fick bli syndabocken. Hans assistenter slapp undan. Liksom läkarteamet, som tillät icke fulltränade spelare matchas hårt. Med långtidsfrånvaro som följd.

Spelarna – och mediaföljarna -- har under den korta tid Uwe Rösler varit ansvarig hyllat honom för bland annat den höjda intensiteten.

Det förundrar mig att ingen, varken den sportsliga ledningen, spelarna eller de journalister som dagligen följer träningspassen, påtalade detta. Spelarna sade sig ju vara nöjda med Magnus Pehrsson. Inte bara av bekvämlighetsskäl, får vi hoppas.

Jag lär mig aldrig förstå när en tränare blir sparkad en bit in på en andra säsong. De ansvariga måste veta vad tränaren vill, gör och står för.

***

Det är tur för det ”nya” MFF att allvaret börjar mot jumbolaget Sirius.

Eller otur om det inte blir full pott.

Pressen finns hos många i MFF om någon timme.

Vad får man för pengar nu för tiden?

Det undrade jag på torsdagskvällen, när beskedet kom att Malmö FF sålt 19-årige Mattias Svanberg till Bologna. För – enligt uppgifter – mellan 45 och 50 miljoner.  Sen skall Mattias ha några miljoner i så kallad sign-on-bonus.

Visst är den unge mittfältare lovande. Men med en skadefri trupp är Mattias bara en bänkspelare i MFF. Eller?

Man minns honom främst från ett snyggt mål mot ett Helsingborg i ett Skånederby i ett skede av matchen, då HIF övergivit alla tankar på defensiven för att försöka kvittera. Och givetvis det två målen mot Falkenberg, då MFF säkrade SM-guldet.

Men det var hösten 2016.

2017 var Mattias inte ordinarie i MFF:s guldlag. Och ingen kan väl påstå att Mattias Svanberg stuckit ut denna krisliknande MFF-vår.

Och likväl är ett Liga A-lag från Italien berett att betala 50 miljoner kronor för en spelare som på seniornivå knappast visat något alls.

En gammal man hänger inte med i pengakarusellen.

***

MFF måste vara verkligt duktig på att förhandla. Har en känsla av att klubben får betydligt bättre betalt för sina spelare än sina inhemska konkurrenter.

Östersund lär bara få 20 miljoner för Ken Sema till Watford i Premier League. Låt vara att Sema är något äldre och ett kortare kontrakt.

Men att Svanberg skulle vara värd dubbelt så mycket som Sema, visar i min värld på de vansinniga summorna i den internationella fotbollen.

***

Såg via tv FC Rosengård—Växjö i Damallsvenskan, 1—1. Och efter den finns det anledning att åter fråga: Vad får man för pengar nu för tiden?

Här kommer nykomlingen från Småland med en 27-åring och övriga spelare kring 21 år (en utländsk spelare) och pressar ett Malmölag med många svenska och utländska landslagsspelare till ett oavgjort resultat. I startelvan hade Rosengård sju spelare med utländskt pass.

Och det räckte inte mot en ungt, trevligt spelande Växjö. Där Anna Anvegårds mål var en delikatess av högsta valör.

Ja: Vad får man för pengar nu för tiden?

Det är inte bara fotboll och VM i dessa dagar.

SM-veckan i Helsingborg och Landskrona har inletts och i helgen samlades alla Sveriges lovande simungdomar i Malmö för att göra upp om SM-medaljer.

Tävlingen Sum-Sim, fick knappast någon uppmärksamhet utanför den närmaste kretsen. Inte på tidningarnas sportsidor i alla fall. Den tiden är – tyvärr – förbi då ett junior- eller ungdoms-SM får någon uppmärksamhet. Inte ens när tävlingen sker på hemmaplan.

Några förhandsrubriker blev det förstås, till och med i rikspressen. Föräldrar var rädda för att sända sina barn till Malmö. Tävlingen skedde på Lindängsbadet, inte alls långt från Lindängsplan, platsen för en hel del skjutningar. Och heller långt från Nydala, en annan ”skjutbana”.

Det är olustigt att mitt fina Malmö är så förknippat med gängkriminalitet att föräldrar tvekar att sända sina barn till ett fantastiskt idrottsevenemang.

Vansinnet kom på något sätt närmare i går, när en man dödades mitt på eftermiddagen i en park med många människor i rörelse. Inte en kilometer från Lindängsbadet.

Och i en av de många cykelvänliga parker jag ofta besöker med min Skeppshult.

Men var vet man var idiotin finns? Cykla måste man.

***

Tävlingen, då?

Den visade att svensk och skånsk simning har en bred återväxt.  I de tolv lagkapperna, tre per åldersklass, U 17 och U 15, deltog mellan 22 och 41 fyrmannalag.

I motsvarande tävling, stafett-SM i friidrott, fanns tio lopp. Här låg deltagarantalet mellan nio och 23. Med andra ord en rejäl skillnad.

Tar man ner det på skånsk nivå blir skillnaden än mer markant, nästan genant för friidrotten.

Fem skånska friidrottsföreningar sände 18 lag i 17- och 15-årsgrubberna till Göteborg.

I Sum-Sim kom 17 skånska föreningar med 93 lag till start.

En liten del av den enorma skillnaden kan förklaras av att simningen hade sitt mästerskap på hemmaplan i Malmö. Men inte allt.

Simningen har en bred verksamhet i små orter som friidrotten bara kan drömma om. Och gjort i många år. Märk väl det är inte fråga om barnverksamhet, jämförelsen gäller tonåringar.

Helsingborg SS blev totalt sett överlägset bästa klubb före Malmö KK.

20 skånska klubbar erövrade poäng.

Jag är imponerad av den skånska simningens ungdomsbredd.