Vi allmänt idrottsintresserade har det inte lätt i dessa tider.

Inte om vi vill få vår information den väg vi, äldre, vant oss vid. Via tidningar. Mer och mer blir vi hänvisade till nätet, till hemsidor för förbund och föreningar. Den marknaden är stor, omöjlig att överblicka. Man vet ju inte vad man skall söka. Den hjälp kunniga redaktioner gav oss med att plocka ut det viktigaste ur ett välmatat smörgåsbord finns inte längre.

Sämre resurser, både personellt och ekonomiskt, har givetvis sin stora betydelse. TT, Tidningarnas Telegrambyrå, har tydligen lagt ut resultatinsamlingen på entreprenad. Det märks tydligt. Och när sen idrottsokunniga redigerare skall prioritera blir resultatet ibland katastrofalt.

Min tidning är Sydsvenskan, har sedan början av 1950-talet inte missat många exemplar. Jag älskar tidningen.

Jag förstår problemen. Men undrar samtidigt hur länge kan man ge ut en produkt, jag pratar om Sporten, som gör så många besvikna?

Lyssna brett och inse att många är missnöjda.

 Rapporteringen har blivit än mer lokal, men inte ens den närmaste regionen får den uppmärksamhet den är värd.

I veckan avgjordes SM i simning med stora framgångar för Skåne. Malmö KK och Lundaklubben Poseidon simmade hem totalt 17 medaljer och Hanna Bergman, Poseidon och Elias Persson, MKK nådde resultat av hög svensk klass. Men inte ett ord och än mindre en resultatlista.

SM i friidrott i somras behandlades lika styvmoderligt.

För en tid sedan arrangerades för-VM i innebandy för herrar i Baltiska hallen. Sverige—Finland drog 3 500 åskådare. Inte ett ord.

H 65 Höör, Ystads IF och IFK Kristianstad har spelat Europamatcher i handboll. Resultat? Nej.

Det spelades en internationell padelturnering i Malmö Arena med ett stort förhandsreportage. Någon som vet hur det gick? Jo, jag. Men jag fick söka via nätet.

Och det gör jag dagligen. Def finns så mycket jag tidigare kunnat få del av genom min tidning.

Jag lägger alldeles för mycket tid framför datorn för att stilla min nyfikenhet om vad som händer utanför Malmö FF, FC Rosengård och Malmö Redhawks.

Mitt idrottsintresse är bredare.

En av idrottsårets begivenheter närmar sig, ett internationellt mästerskap i handboll för damer, denna gång VM.

Har just sett det svenska genrepet, 30—23 mot Tyskland. Det var höga svenska toppar, inledningen och avslutningen, men också en period då allt gick snett, inget fungerade.

Självfallet i en träningsmatch skall man testa och ge de så kallade bänkspelarna matchtid och erfarenhet. Men är det rätt att i stort byta ut hela A-uppställningen? Man ger inte de mindre erfarna den trygghet och stadga rutin ger. En stor ledning sjönk snabbt till några få mål. Jag har ofta förundrats över att man på så hög nivå som landslagets (Tomas Axnér är inte den ende och handbollen inte den enda sporten) matchar sina trupper så otaktiskt. All erfarenhet säger att det är fel. Coacherna får inte de besked de vill ha. Och spelarna utan trygghet tappar det viktiga självförtroendet.

Jag har under många år sett liknande matchningar på alla nivåer och blir alltid lite smått förbannad. Och tycker synd om de spelare som skall testas i skarpt läge.

Det händer inte i ett VM – kanske i någon match i den ojämna grundomgången – att man matchar en A- och en B-uppställning. Varför då testa i ett genrep?

***

Även i andra halvlek gav Axnér de nya, orutinerade spelarna speltid men då i en tryggare miljö, stöttade av lagets bärande spelare. Då såg man att det finns bredd och framtid i truppen.

Det kan bli medalj i VM.

***

Såg även handboll i går, HK Malmös 31—29-vinst borta mot Amo. Spännande och dramatiskt med HK:s inhoppande målvakt Ebbe Håkansson som matchvinnare, med hjälp av sina stolpar. Jag gillar handboll. Annars hade jag givetvis inte sett så många matcher.

Men det finns regler som skaver.

Som den hur lätt det är att få ett frikast, att få tiden att ticka på i slutet med en knapp ledning. Det är ”bara”, att utan avsikt att gå för mål, ge sig in i försvarsmuren och få ett sketet frikast. Och så går tiden till glädje för det ledande, anfallande laget och till enerverande frustration hos motståndare.

Någon gång har jag sett duktiga domare dömt stürmerfoul och vänt spelet. Jag skulle gärna se fler modiga domare göra detsamma.

***

Se här några handbollsfunderingar en mörk novemberkväll.

Från att tidigare varit en stad med ett flertal elitklubbar i varje idrott (i i alla fall många) har Malmö efter hand tappat denna bredd på toppen. Det är få idrotter som har mer än en elitklubb.

Exemplen är många på den tappade toppbredden, men det får vi ta en annan gång.

2024 sker en förändring. I damfotbollen kommer FC Rosengård att spela i Allsvenskan och Malmö FF i serien under, Elitettan. Det låter trevligt. Och 2025 kan de intresserade förmodligen se två allsvenska Malmöderbyn. Det är faktiskt inte så länge sedan. 2017, 2018 och 2019 spelade LB 07 i högsta serien och mötte Rosengård.

Det senaste (sista?) på herrsidan var 1962, IF mot MFF.

***

Låt mig vara lite negativ och pessimistisk och undrande. Finns det underlag för två elitlag i Malmö? Jag tänker inte på det ekonomiska utan mera på spelarsidan. I de trupper de båda klubbarna presenterar på sina hemsidor, över 40 spelare, finns en enda tjej som har börjat spela i en Malmöklubb, Athinna Persson Lundgren, Husie IF/Rosengård. Hon gjorde 19 allsvenska matcher 2023.

Övriga, alltså över 40 spelare, kommer från när och fjärran.

En berättigad fråga: Kan och vill Malmös unga töser inte spela fotboll?

För under de två toppklubbarna och Rosengårds farmarklubb är det tunt. Lilla Torg FF spelar 2024 på nivå 4, Hyllie IK steget under. Sen finns det ytterligare fyra föreningar med damseniorlag. Med andra ord är det åtta klubbar med damlag i Malmö.

Inte direkt imponerande med tanke på stans storlek.

***

Hur ser då rekryteringen ut?

I den allsvenska F 19-serien kom Rosengård nia av tio lag.

Malmö FF har efter sin omstart inget lag i F 19, men F 17-laget kom trea i den södra riksserien för åldersgruppen, Rosengård elva av tolv lag.

LB 07 hade i år också ett F 17-lag.

I F 15 spelade bara MFF och Rosengård seriefotboll.

I F 14 fanns sex Malmölag, i F 13 tolv.

I åldersspannet 13—19 har 13 Malmöklubbar 24 lag. Endast Rosengård och MFF har kontinuitet genom åldrarna. Övriga föreningar har enstaka lag. Det ser svårt ut att på sikt skapa fler seniordamlag.

***

Det talas vitt och brett om det explosionsökade intresset för damfotbollen globalt.

Malmö är inte med på det tåget. Inte när det gäller aktiva, varken på elitplaner eller bredd- och ungdomssidan.

Det finns en isolerad topp, med ringa Malmöanknytning personellt, men en undermålig bredd,

Malmös fotbollskarta har förändrats över tid.

Vi pratar nu herrfotboll, där förstås Malmö FF är och länge varit isolerat i toppen som enda elitlag.

I ett inlägg för en tid sedan konstaterade jag att stans äldsta fotbollsförening, IFK Malmö från 1899, kommande säsong seriespelar i division 3 mot den yngsta, Malmö IK från 2019.

***

2024 års division 4 blir extra intressant med nio Malmölag. Jag förutsätter att Skåneboll placerar dem i samma grupp. Så många stadsderbyn borde locka några extrapersoner till matcherna. Och miljömässigt och ekonomiskt perfekt med korta resor.

De nio klubbarna visar på mycket Malmöhistoria.

Kvarnby IK, näst IFK äldst i stan (1906), som kvalade sig upp. Numera en av Malmös mest gedigna föreningar som under 2000-talet fostrat många spelare för högre nivåer. KIK har självt säsonger i tvåan.

Malmö City från 2009, då Kirseberg IF (från 1937) gick samman med Rörsjöstadens IF (2002). Det var en sammanslagning som inte gav önskad effekt, varken topp- eller breddmässigt. Kirseberg IF var under sin tid nästan ständigt ett lag bland de främsta i stan med 18 säsonger på tredje plattformen i seriepyramiden. Rörsjöstaden en utmärkt ungdomsklubb.

Kulladals FF från 1938 och har sedan dess alltid varit en stabil, välskött, respekterad klubb i Malmös småklubbsvärld. Har också spelat på nivå 3.

NK Croatia, bildad samma år, 1962, som FK Balkan och är därmed Malmös första invandrarförening med fotboll på programmet. Har under åren haft en svajig verksamhet, har spelat i tvåan, tredje nivån.

Kosova IF, en av många invandrarföreningar, som tog upp fotboll först 1986 och 2023 rankas som stans fjärde bästa invandrarförening efter Ariana, Balkan och Bosna.

Heleneholms SK (1989) är för första gången uppe i division 4. HSK är en sammanslagning av Malmö SK från 1919 och resultatmässigt en av Malmös bästa småklubbar med spel på nivå 3, och Almhögs Vingars IF (1963—1985) till Malmö SK/AV. 1991 tillkom Augustenborgs IF (1959—1991). Både Almhög och Augstenborg spelade några säsonger i fyran.

FC Bellevue startade 2010 på Mellanheden som en ren ungdomsklubb av förre elitspelaren i MFF Caspar Pauckstadt. Är nu en stabil förening på denna nivå.

Bunkeflo FF och Limhamns FF är båda en följd av att Bunkeflo IF (1945) och Limhamns IF (1905) blev LB 07. BFF var dock från och med 1999 en farmarklubb till Bunkeflo IF, innan man blev helt självständig 2008.

LFF är en nybildning från 2009.

***

Tradition, sammanslagningar med skiftande utfall, invandrarföreningar och nybildningar av olika orsaker, en bra bild av utvecklingen i Malmö fotbollsvärld, samlat i Malmöfyran.

Det var ingen rolig fotbollskväll, 0—3 mot Azerbajdzjan svider.

Kommentarerna har varit många i alla de medier som numera finns, inte minst i de vi kallar sociala. Det är förstås är för fint ord för de spyor som ohämnat publiceras av ilskna och besvikna personer.

Sydsvenskan har ännu i kommenterat fiaskot, verkar nästan helt ha koncentrerat sina krönikeinlägg till den lokala toppfotbollen.

***

Givetvis har jag inget radikalt nytt att komma med. Men tillåt mig att ha några funderingar.

 Är det en till fällighet att de tre främsta lagen i årets allsvenska, Malmö FF, Elfsborg och Häcken är de tre klubbar som har flest utländska spelare registrerade sina trupper, 13, 11, 12? Visst, unga svenska talanger har försvunnit till mera lukrativa marknader men har i många fall ersatts av utländska spelare eller återvändare med passerat bäst-före-datum.

Gynnar detta på sikt det svenska landslaget?

Se bara på de nuvarande trupperna, skadade spelare inräknade.

 I Malmö FF:s försvar, tre utländska spelare, fyra svenskar över 30 år, sju mittfältare har utländska pass, här finns förstås blivande lanslagskapacitet, främst Sebastian Nanasi

I Elfsborgs ordinarie försvarskvartett är tre duktiga återvändare och en afrikan, av de bärande spelarna på mittfältet kommer fyra från utlandet och en är återvändare och av de fyra mest anlitade anfallarna är fördelningen två-två.

Häcken har använt sju försvarare under hösten, tre av dem är svenskar, i det starka mittfältet är det två plus två och den ende ordinarie svenske forwarden är Sanko.

Med andra ord det finns få aktuella landslagsspelare i Allsvenskan.

***

De tongivande spelarna i Allsvenskan kommer utifrån men spelar sällan i något av de bästa landslagen. Det är förstås naturligt att de främsta svenskarna jobbar utomlands men är det nödvändigt att söka ersättarna utomlands?

Klubbarna framhåller ofta sina akademier, men de håller tydligen inte tillräckligt hög klass för att fylla luckorna. I alla fall inte för de toppklubbar som satsar på Europa.

Regelbundet spel i de bästa internationella ligorna borde vara utvecklande. Det märks i alla fall inte på landslagets resultat de senaste åren. Att agera så uselt som många gjorde i går kan inte enbart skyllas på Janne Andersson, förbundskaptenen.

Problemet ligger måhända djupare. Sverige är kanske för dåligt på att utveckla talangerna till internationell klass. Samtidigt som man inte, generellt sett, har tålamod att ge dem speltid i som nu Allsvenskan.

***

Förutom nu 0—3 mot Azerbajdzjan, förlorade P 18-landslaget med 2—1 mot Schweiz i går och P 17 med 2—0 mot Nederländerna.

U 21-laget vann förvisso med 3—0 över Finland.

Resultat att ta i beaktande i en analys av hälsotillståndet i svensk fotboll.

Fotbollssäsongen, den nationella i Malmö, är slut.

I och med Malmö FF:s herrguld är året lyckat i den stad där allt intresse i fotbollsväg fokuserar på MFF. Massmedialt får FC Rosengårds damer också sin beskärda del, även om den stora uppmärksamheten inte lockar till aktiva besök vid lagets matcher. 1 014 åskådare – om det nu var så många, trots reapriser – vid gårdagens Champions

 Leaguemöte mot Frankfurt är snudd på genant. Väder och vind till trots.

***

Men utanför de stora finns en livlig fotbollsvärld, som jag följde i drygt 15 år från 1989 som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan. Det är en värld som ännu i dag intresserar mig.

Den delen av Malmöfotbollen har haft ett bra 2023, det bästa på mången god dag. Det är förstås svårt att göra rättvisa jämförelser.  Sedan 2019 finns det bara 64 lag på de tre högsta nivåerna, nålsögat till eliten har krympt.

Malmö har – själv vill jag mena – kallat sig Fotbollsstaden. Epitetet håller inte, när en stad med nära 360 000 innevånare inte sedan 2009, LB 07, haft ett lag i Superettan, plattform 2 i seriepyramiden.

Även på nivå 3 och 4 har det varit tunt, under 2000-talet har det sedan 2007 varit tomt sju säsonger såväl i Superettan som i division 1. Inget facit som ger en stad av Malmös storlek rätt att kalla sig fotbollsstad.

***

Toppmässigt blir det 2024 en förbättring. Ariana och Olympic höll sig kvar i division 1 och FC Rosengård tog steget upp. Inte sedan 2009 har Malmö, då MFF i Allsvenskan, LB 07 i Superettan och Mabi och IFK Malmö i ettan, haft fyra lag bland landets 64 främsta.

Men i och för sig inget att yvas över.

Bristen på bredd syns tydligt i division 2. När IFK Malmö blev ohjälpligt sist, Rosengård försvann åt rätt håll, finns bara Balkan kvar. Detta eftersom Lilla Torg inte fixade sitt kval mot Österlen.

I 2024 års division 3 speglar mycket av Malmös fotbollshistoria. Stans äldsta fotbollsklubb IFK Malmö (med i den första Allsvenskan för 100 år sedan) mot en av de yngsta, 2019 bildade Malmö Idrottsklubb. Vidare en ny uppstickare med invandrarbakgrund, Bosnien Hercegovina, stabila IFK Klagshamn, bildad 1921, sammanslagningarna LB 07 (klassiska Limhamns IF plus Bunkeflo IF) och Lilla Torg FF (BK Lydia och IK Marathon till LM 74, 2006 tillkom IF Allians.

Med andra ord sex föreningar med varierad bakgrund i en intressant serie.

***

Finns anledning att inom kort återkomma med funderingar och iakttagelser kring herrfotbollen i Malmö.

***

Men först några rader om stans damfotboll.

Sedan LB 07 2019 efter tre säsonger i högsta ligan la ner sitt elitlag har glappet mellan FC Rosengård och Malmötvåan varit minst lika stor som på herrsidan. Luckan är nu täppt i och med Malmö FF:s avancemang till Elitettan. Någon framtida uppstickare bland övriga klubbar tycks inte finnas. Möjligen kan Lilla Torg, i år fyra i division 2, ta något steg upp.

Det mesta tyder dock på att Rosengårds och MFF:s utvecklingslag i framtiden tar positioner bakom sina elitlag.

Jag hade sett fram mot en dramatisk fotbollshelg.

Det blev det. Men tyvärr hamnade fokus på läktarkaoset vid guldmötet i Malmö. Det mesta är sagt och skrivit. Det som förundrar mig är att supporterläktarna trots allt fylls match efter match.  Det måste innebära att den stora massan ger acceptans till olagligheterna. Man tar inte aktivt avstånd.

Och vilka signaler ger det när spelarna i alla lägen tackar klacken och blir hyllade framför den?  De trogna sittplatsåskådarna vore värda detta tack bättre än huliganerna.

Samtidigt är supporterkulturen tveeggad. Klubbarnas tifos imponerar mer och mer.

Men hellre matcher utan avbrott än fantastiska tifon.

***

Jag befarade att damernas allsvenska skulle avgöras på målskillnad. Nu blev det så. Jag tycker uppriktigt synd om BK Häcken. Man fick inte sin rättmätiga chans genom FC Rosengårds svek mot den oskrivna fair-play-regeln att inte ställa upp med en B-uppställning i en match som   har betydelse för tredje part. (Rosengård förlorade hemma med 5—1 mot blivande SM-vinnarna Hammarby.)

Nog sagt om detta. Gnälliga FC Rosengårds damer har aldrig tillhört mina favoriter.  Nu föll man ytterligare några steg ner på listan.

***

Att Hammarby vann guldet är givetvis bra för intresset. Det är en stor klubb som med sina olika idrotter lockar anhängare över gränserna. Det är första gången i den svenska damfotbollens historia som en klubb tar med sig över 6 000 åskådare till en bortamatch som Hammarby gjorde vid avgörandet mot Norrköping. Det kom totalt 8 251 åskådare.

Hammarbys hemmasnitt blev 4 043, större än herrallsvenskans Degerfors, Mjällby, Värnamo, Varberg och BP.

Häcken hade 3 116 i sin avslutning mot Piteå, inte illa med tank på hur svårt det attraktiva herrlaget genom åren haft att locka publik till Bravida.

***

Herrallsvenskan då?

Den avgjordes även på målskillnad, men här var ingen tredje part inblandad i dramat.

Jo, kanske! Domaren Glenn Nyberg. De senaste åren har man av domargurun Jonas Eriksson fått lära sig att det finns något som heter ”soft penality”. Den borde ha använts i situationen som gav MFF-segerstraffen mot Elfsborg, Om det nu var någon som bestämdhet kunde avgöra vem som först träffade bollen

***

Det sägs att en tabell efter 30 eller 26 omgångar inte ljuger. En falsk klyscha. Det är marginalerna som avgör. Och vem säger och vet att dessa jämnar ut sig under ett spelår. Ytterligare en felaktig klyscha.

***

Grattis till gulden, Hammarby IF och Malmö FF.

Om några timmar skall Allsvenskan för damer avgörs.

Tre klubbar har möjlighet att ta hem kronprinsessan Victorias pokal.

Jag har bara en önskan – vad nu denna kan vara värd. Låt inte målskillnaden avgöra!

Risken är dock uppenbar, kanske till och med trolig.

Hammarby 56 poäng, plus 42 i målskillnad.

Häcken 56 poäng, plus 39 i målskillnad.

Linköping 55 poäng, plus 46 i målskillnad, 14 av dessa fixade laget i senaste matchen mot ett IFK Kalmar, som borde skämmas för sin säsongsavslutning. 1—15 på hemmaplan är pinsamt i en tid när damfotbollen, välförtjänt, betraktas med större respekt i lite vidare kretsar.

Jag har skrivet det tidigare och upprepar det:  Det var också pinsamt av FC Rosengård, en av giganterna i svensk damfotboll med ambitionen att även spela i Champions League, för omvärlden visar att man 2023 inte klarar av att spela på två fronter. Så tolkar jag att Rosengård på hemmabana mot Hammarby mönstrade ett B-lag med 1—5 som följd.

Nu står vi hör med facit i hand. Eller i alla fall ett troligt.

Hammarbys fyra plus mot Rosengård kommer att avgöra.

Dagens matcher för tättrion:

Norrköping—Hammarby

Häcken—Piteå

Linköping—Kristianstad

De tre i topp är sett över hela säsongen seriens bästa och favoriter till tre lördagspoäng.

Kan Häcken ta in fyra mål på Hammarby, som har ett plus i fler gjorda mål, grundlagt med 12—0 totalt mot olyckan Kalmar? Häcken fick nöja sig med 6—0.

IFK Norrköping är ett målsnålt lag, faller sällan igenom.

Piteå är klart bättre när man spelar hemma i Norrbotten men är för stabilt för att klappa igenom.

Linköpings gulddröm finns kvar om både Hammarby och Häcken förlorar. Då räcker det med kryss mot svåra Kristianstad. Då kan det bli tre lag på samma poäng. Nog så raffinerande men samtidigt ett pr-minus för damfotbollen.

Vägen till detta eventuella slut är inte värdigt en idrott som vill tas på allvar.

Oavsett vilka två lag av Hammarby, Häcken och Linköping som missar guldet är FC Rosengård och IFK Kalmar 2023 års stora moraliska förlorare.

***

Nu skall jag se dramatiken och sen följa den avgörande dramatiken i Superettan.

Och inte minst ladda inför guldmötet Malmö FF—Elfsborg på söndag.

Helgen är räddad.