Tänk att bli ifrågasatt efter varje beslut du gör.
100 gånger inom en timme.
Så ser det ut för en handbollsdomare. Okej, lite medvetet överdrivet. Men en viss sanning finns. Hur ofta är alla parter, spelare, tränare, ledare, överens vid ett domslut? Jag bortser helt från en okunnig, partisk publik även om en del reaktioner är lita väl pinsamma.
Vid gårdagens Elitseriematch mellan HK Malmö och Aranäs (31--21) antecknade jag alla gånger det unga domarparet (28 och 29 år) blåste för frikast eller straffkast. Inte för mål, hörna eller inkast. Jag noterade även “ickeavblåsningar” (det är ju också en form av beslut) där mitt “handbollsöga” bedömde att det kunde ha blivit en signal.
Mitt lilla block fylldes snabbt, 48 noteringar före paus, 53 efter. Domarna hade alltså att under 60 minuter i en stressad situation med spelare specialister på allehanda tjuvtrick att på sekunden avgöra 100 olika händelser.
Jag skall inte kommentera siffrorna men de kan förhoppningsvis få spelare, tränare och ledare att tänka till.
Allt är inte svart och vitt, sett ur egna lagets synvinkel.
I vilket jobb har man 100 beslut att avgöra på en timme?

I går såg jag elitseriematchen i handboll mellan Ystads IF och HK Malmö, 34--18 i tv.
Det finns mycket att säga men det kan också finnas anledningar att förtiga insatser. Jag föredar detta för HK Malmös skull. Men samtidigt måste jag tillstå att YIF imponerade rakt igenom.
Nåväl.
På Svenska Handbollförbundets hemsida finns mycket statistik att hämta, bland annat kan man ta del av alla målskyttar i alla macher. Det kan man inte längre göra i mina morgontidningar, i alla fall inte kontinuerligt.
Man gör också en spelaranalys, konstrurerat av en av de tidigare handbollsspelarna Jilsén, där man noterar skott/mål, assists, tappade bollar, fixade/orsakade straffar, utvisningar och allt utmynnar sedan i en summring MEP, most effective player. Kan låta nog så intressant.
Men så gick jag nyss in och tittade på utfallet från YIF--HK och noterade att planens suverän av utespelarna Kim Andersson (YIF:s målvakt Anders Persson med en räddningsprocent på över 50 procent, vilket man också få fram ur spelaranalysen, konkurrerade om Matchens lirare) hade sex spelare i det egna laget med högre MEP-poäng. Tre HK-are fanns också före.
En analys med ett sådant resultat ger inget rättvisande resultat och är i det här fallet löjeväckande.
Statistik utan det minsta värde.
Gör om eller lägg ner!

Tiderna förändras.

Man får andra värderingar och uppskattar när trender kanske är på väg att ändras i positiv riktning,

Funderingarna kom upp när jag i helgen skrev en pressrelease om Skåneklubbarnas insatser i den första omgången av JSM i handboll. Malmö hade tre lag med, ett dam- och ett herrlag från IFK Malmö och ett damlag från Dalhems IF. Bara det att det fanns lag med i denna manifestation av svensk ungdomshandboll är glädjande och att det till och med var i juniorklasserna är extra positivt. Malmöhandbollen på ungdomssidan har varit rejält på dekis.

Okej, det är en del år sedan, men det fanns en tid då Malmö var Sverigeledande på ungdomssidan. Kring 1970 steg intresset för handboll i Malmö. IFK hade ett herrlag i absoluta toppen, uppbyggt kring lokala förmågor kryddat med landslagsspelare utifrån. Som jag ser det det ideala konceptet att locka storpublik.

Samtidigt hade kommunen byggt idrottshallar ute i stadsdelarna. Det fanns utrymmen att bygga upp en stor ungdomsverksamhet. På Söderkulla gjorde Dalhem det, på Rosengård Malmö BI. Dessa båda föreningar var under en längre period de ledande ungdomsklubbarna i Sverige med SM-guld både i junior- och ungdomsklasserna, inberäknat även damer/flickor. Vi skall inte heller glömma att också IFK och Malmö FF under 1970-talet hade medaljlag i JSM.

Denna fina bredd underifrån gav många bra seniorlag och på 1980-talet hade Malmö fyra klubbar på herrsidan, IFK, MBI, MFF och Dalhem, med lag på de två högsta nivåerna. Dock inte samtidigt, det skall poängteras. 1982 gick MFF upp i Dalhem och under några säsonger spelade alla de tre övriga lagen i division 1, då näst högsta nivå. Bredden var så imponerande att de tre föreningarnas farmarlag spelade i division 2, där Malmö HP också spelade några säsonger liksom IFK Oxie något senare.

IFK spelade en säsong i Elitserien, dit både MBI och Dalhem var marginaler från att komma.

Ja, på damsidan fixade Dalhem det under två säsonger.

Under 1990-talet falnade glöden men antalet lag var uppe på en någorlunda acceptabel nivå för att under 2000-talet bli än mattare. MBI försvann liksom IFK Oxie, som under sin korta tid fostrade många spelare med kapacitet för de två högsta serierna. Dalhem hade till slut inte något herrlag och bara några få pojklag.

Säsongen 2014/14 fullföljde fem herrlag från tre (egentligen två eftersom det finns ett samarbetsavtal mellan Malmö HK och HP) klubbar seriespelet. På damsidan var siffrorna 3/2. Det fanns ett juniorlag för vardera könet. I åldersspannet 16 till och med 10 seriespelade totalt 33 lag, elva för pojkar och 22 för flickor. IFK hade 16 lag (åtta pojk- och lika många flicklag), Dalhem nio (alla flickor), HK fem (tre plus två) och IFK Klagshamn tre (alla på flicksidan).

För ärlighetens skull skall det noteras att det även fanns lag för barn under tio år men det är bara att konstatera att Malmö inte är någon handbollsstad.

Hoppet finns att HK Malmö, som 2007 övertog IFK:s elitserieplats, med sina många vällovliga initiativ för att locka åskådare till herrarnas elitseriematcher skall tända ett intresse hos ungdomarna. Som IFK gjorde åren kring 1970.

Men konkurrensen är hårdare. Det finns fler idrotter att välja mellan och då var inte hockeyn lika attraktivt för de stora åskådarmassorna.

Under nergångsåren missades många generationer, de som i dag skulle vara ledare/tränare och de som funnit att handboll är en fascinerande idrott att titta på och därför uppsökt Baltiskan. Det är i denna motvind Malmöhandbollen lever.

***

Men visst det finns hopp: HK:s vision att bli ett av Sveriges bästa herrlag, IFK:s långsiktiga mål att genom en stor bredd så småningom sikta på avancemang i serierna, Dalhems förhoppningar att de duktiga flicklagen åter skall ge ett bra damlag och Klagshamns ambition att handbollen i den växande regionen med nya hallar skall bli ett attraktivt alternativ för ungdomarna.

***

Hur gick det då för Malmölagen i Steg 1 i JSM?

Dalhems tjejer avancerade som tvåa i sin pool direkt till steg 3.

IFK Malmös båda lag blev utan vinster men höll ihop det bra. Herrarna hade exempelvis endast 16 minusmål på fyra matcher mot erkänt duktiga ungdomsklubbar.

I min värld är det viktigt att klubbarna visar att man satsar på sina ungdomslag och ger dem inspirerande tävlingsuppgifter.

IFK-lagen får en ny möjlighet i steg 2.

Det är ont om domare i handboll.

Och förstås även i andra idrotter. Men vi håller oss till handbollen.

Där är problemen så stora att man -- efter vad jag förstår -- tvingats flytta upp domare till Elitserierna utan att dessa har kapacitet för nivån.

Men nöden har ingen lag.

Ibland blir jag lite frustrerad, när jag tittar på en handbollsmatch. Alla inblandade, tränare, spelare, ledare och åskådare visar alldeles för lite förståelse för domarnas tuffa jobb. Det gestikuleras och skriks och pekas -- oftast av tränarna i motsatt riktning.

Men finns det någon lagbollsport som är svårare att döma och där avblåsningarna är så många? (Amerikansk fotboll kan jag inget om. Där lär det ofta var tätt mellan signalerna.) Om man bortser från kontringarna, hur många anfall är det som fortgår utan någon avblåsning/något regelbrott? Det är inte många. Jag skall vid tillfälle räkna hur många avblåsningar ett domarpar gör per match, hur många ställningstaganden de har att göra. Sen finns det tillfällen, där det inte blir någon signal. Det är också ett beslut.

Ett vanligt harmlöst frikast eller straff, ett frikast eller ett gult kort eller till och med att rött, stürmerfoul eller inte, var det övertramp av anfallaren eller genade försvararen i målområdet, etc, etc ...

Allt skall bedömas omedelbart i ett högt tempo och ibland med fyra, fem, sex spelare inblandade i situationen på en minimal yta. Det är klart att det blir fel. Men i de övervägande fallen rätt.

En fanatisk publik kan man inte göra något åt men den stora handbollsfamiljen borde ha större förståelse för domarnas svåra uppgift. Dessa måste få hjälp, inte bara klander.

Risken är annars att bristen blir än mera akut.

***

Efter ett besök i Baltiskan och mötet HK Malmö--Karlskrona såg jag i en inspelning Aranäs--Ystads IF. Expert var Lugitränaren Tomas Axnér, en märklig dubbelroll. Tomas kommenterade många av domsluten med “hårt dömt” men efter att ha sett händelsen i repris och dessutom i slow motion ändrade han sig ofta till “svårbedömt”.

Tänk på detta Tomas i din andra roll i yrkeslivet, den som handbollstränare!

***

Väl medveten om att man givetvis inte skall dra för stora växlar efter att bara ha sett en enda tävlingsmatch, vågar jag sticka fram hakan och påstå att det den här säsongen inte finns något riktigt dåligt lag i Elitserien. De båda nykomlingarna Karlskrona med sitt kraftiga skytte och unga Aranäs med sitt härliga tempo visade klass. Den här säsongen finns inget Rimbo eller Önnered.

Vad är det som händer i Malmöfotbollen?

Jag tänker på stans fyra lag i herrfotbollens division 2, de som vill ta platsen efter Malmö FF och nå Superettan. Ja, Kvarnby IK har väl en något mera modest målsättning. Division 2 är en hög nivå för en ungdomsklubb med begränsade resurser.

Vad har då Kvarnby, Prespa Birlik, FC Rosengård och IFK Malmö gemensamt 2015?

Jo, alla har bytt tränare under året.

Även i detta hänseende faller Kvarby ur ramen. De tre andra föreningarna har sparkat sina tränare.

Michele Liuzzi sa oväntat upp sig i KIK före seriestarten och ersattes av rutinerade Nils-Erik Perssson, “Nisse Bagare”. Det blev ett lyckat utfall, både resultat- och spelmässigt, efter vad jag sett och hört.

I den allmänna oredan på de flesta områden i IFK Malmö ersattes tränaren Malik Sesay av spelaren Anes Mravac mitt i säsongen.

Samme Malik Sesay som kort senare dök upp och efterträdde Hasse Mattisson, som man inte var nöjd med i FC Rosengård. Ett byte som i alla fall poängmässigt inte gett någon effekt.

Och så kom i går det inte helt oväntade beskedet från Prespa Birlik att Agim Sopi fått kicken. Personkemin mellan honom och sportchefen Meysam Javan har inte fungerat på länge.

De här tre fallen (jag undantar Kvarnby) visar på den otålighet som råder inom Malmöfotbollen. Historian visar att bestående framgångar vilar på stabila grunder och tar tid att bygga. Att av olika anledningar byta tränare har visat sig vara en felaktig väg.

Framgångar bygger på kontinuitet. Men det verkar alltför få inse.

***

Om jag inte är helt fel ute skiftade även LB 07 tränare. Det slutade likväl i fyran.

***

Det känns i detta sammanhang trevligt att konstatera att BK Olympic avancerar till division 2 och att Kulladals FF har ett hyfsat läge att nå trean.

Det är två föreningar som bygger på kontinuitet på tränarsidan och välskötta ungdomsavdelningar.

***

Så över till en högre nivå! Såg andra halvlek mellan Roma och Barcelona, 1--1. “Spanjorerna”, ja, vilka fantastiska fotbollsspelare, men ack vad trista de stundtals är att titta på! Detta eviga bolltrillandet utan synbar lust att attackera är ibland helt enkelt trist. Men när de blixtrar till är det högklassig underhållning. Men varför inte göra det oftare? Kapaciteten finns ju.

Skall man använda samma betygskriterier i en fotbollsmatch ingående i Champions League som en i Allsvenskan?

Liksom i skolans värld menar jag att bedömningen skall ske efter kursnivå. Spelar man i CL skall prestationen bedömas därefter. Det är tankar som dök upp efter mötte mellan Paris SG och Malmö FF. För handen på hjärtat, i ett internationellt perspektiv var MFF:s insats spelmässigt inte värd överbetyg. Vill man bedöma inställningen så okej, men i övrigt inte.

Den ende som denna kväll höll hög internationell klass var målvakten Johan Wiland. Med en “normal” insats av honom hade PSG:s målskörd blivit minst det dubbla. MFF hade bara en “näramöjlighet”, Nikola Djurdjics skott dryga halvmetern utanför.

Jag är inte ensam -- jag har pratat med många -- om att ha intrycket att PSG-spelarna var nonchalanta i sin defensiv och att de trots att de tvingade Wiland till de många strålande paraderna inte gick för full i offensiven. Vid behov hade de ökat intensiteten.

***

Har också sett att man i MFF-leden gladde sig över Sjachtar Donetsk 0--4 mot Real Madrid och drog av detta slutsatser om Ukrainalagets kapacitet. Jag har inte, lika lite som de som uttalat sig, sett mötet i Madrid men har konstaterat att vid 1--0 fick Donetsk i 50:e minuten en spelare utvisad. Det var därefter raset kom. 0--4 borta mot Real, ett bättre lag än PSG(?), med en man kort behöver inte innebära en sämre insats än 0--2 mot PSG. Alltså spel- och kapacitetmässigt.

I ett par inlägg har jag granskat tillståndet i den skånska friidrotten.

För den som har haft just friidrott som huvudidrott känns det lite vemodigt. Att Heleneholms IF:s friidrott verkar vara på väg att mer eller mindre försvinna känns ibland lite “som ogjort arbete”. Vi, och det är många, får trösta oss med att vi hade skoj och att de 1 000- tals ungdomar som vi sysselsatt haft både trevliga och lärorika år i klubben.

***

En annan idrott, som jag förhoppningsvis också har lite hum om, är handboll, och då kanske mest den skånska.

Där är tongångarna helt annorlunda. I en allt hårdare konkurrens om lokaler och ungdomar med innebandyn och med fotbollen, som numera tävlingsmässigt spelas året runt, har handbollen ökat sina aktiviteter.

Intressant är att i ungdomsåren lika många flickor som pojkar ägnar sig åt handboll.

Ned en pressrelease från Skånes Handbollförbund, som ger en liten bild av tillståndet i skånsk handboll.

***

Skånsk handboll står starkare än någonsin.

Både topp- och breddmässigt.

I herrarnas Elitserie finns fyra skånska lag, i damernas lika många. I serierna under, i de båda Allsvenskorna, spelar tre herrlag och två damlag.

Skåne Idrottsförbund har presenterat en lista över de idrotter i distriktet som har flest aktiviteter för ungdomar och på denna har handbollen nu passerar ridsporten och simningen och finns på andra plats efter fotbollen.

Under de senaste säsongerna har antalet lag i det skånska seriesystemet nästan exploderat. I år ligger antalet lag på ungefär samma höga nivå, cirka 700, som 2014/15. Könsfördelningen är jämn med en knapp övervikt för pojkar med något över 50 procent.

I USM, som har som slutmål finalspelet i Malmö den 22-24 april, och som startar i helgen med steg 1 i juniorklasserna, har 27 klubbar (lika många som i fjor) anmält 96 lag. Det är en ökning med fyra, alla på flicksidan. Det innebär 52 flicklag och 44 pojklag,

I vanlig ordning har Lundaklubbarna flest lag i de sex tävlingsklasserna, Lugi tio, H 43 nio och Lundagård två. En annan stark region är Kristianstad med fem klubbar och 19 lag.

Näst Lugi och H 43 är det Ankaret (Bjärred) och OV, Helsingborg som anmält flest lag, sex vardera.

Glädjande är att ungdomshandbollen i Malmö ökar. IFK Malmö kommer med fem lag, Dalhem med tre flicklag och IFK Klagshamn med ett.

Fotnot: Damelitlagen är Lugi, H 65, Team Eslöv och Kristianstad HK, i Allsvenskan spelar OV, Helsingborg och Lundagård.

På herrsidan finns IFK Kristianstad, Lugi, Ystads IF och HK Malmö i högsta serien, IFK Ystad, OV och Vinslöv i Allsvenskan.

Förra helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott för 13-14-åringar.

I distriktstävlingen kom Skåne tvåa, en bit efter Göteborg men med klar distans till trean Småland.

En trogen och kunnig följare av min blogg undrade givetvis då, varför jag kunde ha så negativ syn på skånsk friidrotts framtid. Svaret är tyvärr enkelt och än mer dystert för svensk friidrotts framtid: De övriga distrikten har tappat än mer än Skåne. Mest anmärkningsvärt är Smålands tapp. Det är inte många år sedan Småland gav Göteborg och Skåne hårda fighter och om jag inte minns alldeles fel också någon gång placerat sig mellan “de två stora”.

Vi skall inte heller glömma att Skåne befolkningsmässigt i runda tal är dubbelt så stort som Göteborg och Småland. De övriga distrikten är “lilleputtar” i befolkningshänseende.

Skånskans flitige Jonny Nilsson konstaterar i en artikel om “Göta” att det inte var så konstigt att Göteborg vann, då man gjorde 80 individuella fler starter än Skåne. Men häri ligger ju hela problemet. Det skånska laget var inte komplett. I några grenar fanns inte en enda skånsk startande. Det finns helt enkelt ingen att ställa upp med.

Självfallet finns det skånska talanger. De bästa drog ett tungt lass och bidrog med poäng i tre, fyra grenar och gjorde så att Skåne i alla fall hade en hyfsad närhet till Göteborg.

Det är inte alltför länge sedan man på allvar diskuterade att ett överläget Skåne skulle ha två lag, ett från Malmö och ett från de övriga klubbarna.

I årets lag hade Malmö (MAI) en tävlande i P13, en i P14.

Säg inget annat än att det är rekryteringskris i Friidrottsmalmö!

***

I friidrott med sina många grenar kan man alltid finna några ljuspunker. I VM fanns tre skåningar, Axel Härstedt, Tracey Andersson och Elise Malmberg. Intrssant är att de kommer från mindre skånska klubbar, IK Finish, IFK Trelleborg och Hässleholms AIS, som med upp- och nedgångar i alla fall alltid haft kontinuerlig verksamhet.

Det är nödvändigt att skånsk friidrott stimulerar att det finns aktiviteter runt om distriktet. Men finns kraft och intresse? Vill man hjälpas åt? Jag har en känsla av att den egna klubben går före friidrottens utveckling i en pressad situation.

Talangerna finns överallt. Det visade inte minst insatserna på GM. Det var ungdomar från de mindre orterna/föreningarna som fixade merparten av de skånska poängen.

Under de mer än 60 år jag följt skånsk friidrott har många skånska klubbar, som haft friidrott under mer än fem år, oftast fostrat någon landslagsman/kvinna på seniorsidan.

***

I helgens Finnkamp kastar Öresunds/Heleneholms Malin Andersson spjut. Det är debut för 22-åringen i seniorlaget. 2009 blev Malin bronsmedaljör på SM på hemmaplan. Hon har tagit guld i de yngre klasserna. Det riktiga lyftet har dock aldrig kommit. Trots detta har Malin fortsatt träna seriöst. Och tävlat. Jag vet inte hur många resultatlistor jag sett, där Malin varit den enda deltagaren, utan någon stimulerande konkurrens.

Vid årets SM kom hon femma och i en testtävling för en tid sedan kastade hon 49.73 och fick plats i landslaget.

Jag beundrar Malin, alltid glad och trevlig, för att hon orkat fortsätta i sin ensamhet som enda skånska spjutkasterska.