Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm.

Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen.

Men också lärorikt. Av många skäl, naturligtvis. Som notorisk tidningsläsare håller jag mig till den världen. Och koncentrera mig där på sportsidorna.

Jag har stundtals varit kritisk till Sydsvenskan. Och är det givetvis fortfarande för dess koncentration på vissa sporter och klubbar, bristen på breddbevakning och de underliga prioriteringarna på resultatbörsen. Bland annat.

Men Sydsvenskans sportsidor överglänser med råge Dagen Nyheters och Svenska Dagbladets. Tre dagars studier är väl i och för sig för kort tid att bilda sig en rättvis bild. Men DN:s lördagssport var det torftigaste jag sett: Två krönikor (en tv-relaterad och en om korrumperade idrottsledare), två eller tre TT-artiklar och så en minimal resultatredovisning. Inget om allsvensk fotboll, inget om slutspelen i de många lagbollsporterna. Torftigt var ordet.

När jag läste Svenska Dagbladet fick jag en påminnelse av vad som väntar oss läsare senare i vår, den tidigarelagda tryckningen. På torsdagen fanns det en krönika från tisdagens damlandskamp i fotboll mellan Sverige och Frankrike. Resultatbörsen dominerades av ”Sena siffror från i tisdags”.

SvD har minimerat sin sportredaktion, har sedan ganska många år endast en krönikör, läsvärde Anders Lindblad. Resten TT.

***

I skenet av tre dagars läsning av huvudstadens morgontidningar och dess sportsidor är det bara att bocka och tacka för att vi i Malmö har Sydsvenskan. Med dess fel och brister.

Samtidigt blir det ju snart en radikal försämring med den aviserade tidigarelagda pressläggningen.

***

Under mina studieår i Stockholm, förvisso 60 år sedan, köpte jag dagligen Sydsvenskan på Östra station. Vid senare vistelser i stan har det alltid gått att köpa tidningen i Centralens Pressbyrå. Men inte nu längre.

Och att i City hitta någonstans att köpa en DN var en omöjlighet. De gamla hederliga tobakshandlarna är bortrationaliserade. Centralen blev räddningen. Ett välmatat (undantagandes Sporten) lördagsnummer kostade 49 kronor. Dyrt, visst med tanke på att dagstidningar tidigare varit relativt billiga. Men med tanke på vad veckotidningar och magasin kostar är det trots allt en rimlig kostnad.

I ett historiskt prisperspektiv är dock priset avskräckande. I en tidningsvärld i kris.

Fotbollen har fått sin Leif GW Persson.

Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi rör det sig förstås mest om det brottsliga och det kriminella. Det verkar vara en nödvändighet att få höra hans åsikt.

När det gäller fotboll här söderöver är det tydligen lika viktigt att få reda på vad MFF-kaptenen Pontus Jansson anser. I alla sammanhang är det han som intervjuas – utan att dock, muttra fram sina svar. Finns det verkligen ingen annan som har något intressant att framföra?

Pontus Jansson har blivit fotbollens Leif GW Persson.

Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus.

Illavarslande förstås.

Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas?

Vi har fått två armar för att bland annat balansera kroppen i rörelse. Jag har sagt det tidigare: Finns det något löjligare att se än spelare som springer omkring med händerna på ryggen för att slippa att bolluslingen träffar en arm i en i en normal förflyttning?

Tidigare hette det: Straff/frispark om handen söker bollen, tvärtom, ingen åtgärd.

Behöver det vara svårare? Domare, speciellt de på elitnivån, bör väl veta hur de olika kroppsdelarna fungerar i rörelse. Lägg bort snacket om avstånd, armens avstånd till kroppen och andra konstiga parametrar.

Omgångens diskussioner visar hur fel det blivit. Eller?

***

Efter alla omdiskuterade, avgörande situationer heter det alltid att det jämnar ut sig. Nonsens, det gör det inte alls. Skillnaden att tappa två poäng, som nu Häcken mot Djurgården, på en tvivelaktig (jag nöjet mig med detta ord) straff än att få en med sig i ett möte som redan är avgjort åt ett eller annat håll. Det är väl inte heller alls osannolikt att de här båda lagen hamnar i samma skikt framåt vintern, i kamp om platser i Europa.

***

Malmö FF:s första halvlek mot Hammarby var imponerande.

MFF inledde starkt även i fjor, åtta raka vinster. Då spekulerades det i att MFF skulle kunna gå rent, det vill säga att vinna alla 30 matcherna, alternativt inte förlora en enda.

Ännu har jag inte sett denna profetia på pränt. Vem blir först?

***

Tifot inför hemmapremiären var magnifikt. Liksom många andras.

Supporterkultur när den är som bäst.

***

Men vad hände på supportermarschen från Möllevången?

I en stort uppslagen artikel på nätet i Sydsvenskan utpekas Polisen av supportergrupperingarna för att ha utövat övervåld och provocerat deltagarna i marschen.

Är det många som tror att svensk polis agerar så här? Och är det sant är det ju förfärligt.

Av artikeln framgår att det fanns maskerade supporters, det smälldes bangers, några promenerade med bengaler, någon sparkade på en polisbil, två personer fick brännskador på grund av bengaler.

Allt detta är olagligt. Skall polisen bara stå och titta på? Jag fattar inte detta.

Det skall också sägas att två poliser blev skadade, en av dem blev sparkad. Några personer fick dessutom hörselproblem på grund att bangerssmällandet.

***

I ett uttalande menar en supportergrupp att det är deras förtjänst att det allsvenska publikintresset är så stort, inte den mediokra fotbollen.

Visst klackarna skapar stämning men avarterna är för stora för att samhället skall acceptera det.

Sveriges lag måste råda på läktarna och även vid promenaderna till arenorna.

I kväll är det en stormatch i handboll i Malmö.

Jag menar att en kvartfinal i SM mellan HK Malmö och landets för närvarande mest intressanta lag, Sävehof, är värd epitetet ”stormatch”.

Det är troligen HK:s sista hemmamatch den här säsongen och följaktligen också sista gången Malmöpubliken har tillfälle att se två av de senaste periodens bästa och trognaste spelare, Magnus Persson och Adam Tumba, i Malmös svarta dräkt.

Det lär också vara sista gången på länge som profilerna bröderna Möller och William Andersson Moberg gästar Baltiska hallen, kanske även färingen Olli Mittun, den spektakuläraste spelaren i Ligan

Det är upplagt för handbollfest med många ingredienser och många journalistiska vinklingar för ett reportage.

Visst matchen finns noterad under Sport idag.

Men …

***

Den här problematiken med utebliven massmedial bevakning är inte enbart en Malmöföreteelse. Den förre elitspelaren och nuvarande tv-expertkommentatorn Charlie Sjöstrand är i en blogg i Göteborgs-Posten orolig för handbollens usla exponering. ”Det som inte syns, finns inte”.

De folkkära landslagens matcher utan för mästerskapsslutspelen uppmärksammas minimalt, inte ens med de svenska målgörarna i kvalmatcher.

Den starkt reducerade tv-bevakningen av de högsta serierna är givetvis ytterligare ett minus i PR-skålen.

Charlie Sjöstrand har lite funderingar i samma håll som jag: Vad gör det svenska förbundet för att informera? Inte ens de svenska klubbarnas insatser i de europeiska turneringarna finns alltid redovisade på text-tv.

Som i alla moderna organisationer finns det gott om kommunikatörer i Svenska Handbollförbundet. En given fråga är vad dessa damer och herrar prioriterar.

***

Jag är förstås ingen hejare på att navigera rätt på de olika förbundens hemsidor. Men att hitta rätt på handbollens är bland de svåraste. Hur finner jag tabellerna för, exempelvis, de skånska juniorserierna? Visst är det intressant att se på djupet i skånsk handboll på ungdomssidan utanför USM, som är föredömligt redovisat.

***

Utanför tidningsvärlden finns det intressanta handbollssajter som Handbollskanalen med Ola Selby och Skånesport.se med bland andra Christoffer Ekmark, som i min värld blivit mer läsvärd om han ransonerat sina löjliga metaforer

***

Sen hoppas jag naturligtvis på en liten skräll i Baltiskan, det vill säga en HK-seger,  så det blir ytterligare en match till på hemmaplan, så att inte minst profilen Magnus Persson kan fä en värdig tackartikel i Sydsvenskan.

Om några timmar börjar sista omgången i herrarnas Handbollsliga.

Med många viktiga möten för att undvika direktnedflyttning, negativt kval och för att skaffa sig hemmaplansfavör i det slutspel som väntar för de åtta främsta. Där det kan bli 15 matcher för de två finalisterna.

Samma scenario finns givetvis på damsidan. Spännande tider för oss som gillar handboll och köpt in oss på en betalkanal.

Men så kryper den lille pessimisten in: Hur skall handbollen under denna period synas i den mördande inhemska konkurrensen med allsvenska seriestarter och SM-slutspel i hockey? Redan massmedialt trängd utanför lokalpressen blir det inte lätt hitta utrymme för en produkt som ofta innehåller så mycket dramatik.

Säsongen har de dagar den har. Minst ett mästerskap per är kräver en månad och kval några veckor då och då. Almanackan är fulltecknad.

Jag lider med handbollsfolket, som jobbar intensivt men i stark motvind för många. De krisande ekonomierna i många klubbar är ett bevis på att välbefinnandet kunde varit bättre.

Med alla kollisioner med ishockeyslutspelet och fotbollsstarten, allt tv-sänt via vanliga tv-sportkanaler, kommer handbollen i kläm. Tyvärr. I ansträngda ekonomier inbillar jag mig att marginalåskådare ger välbehövliga tusenlappar i kassan.

***

Det är mycket bra idrott som inte syns i papperstidningsvärlden.

I går var jag på basket, Superligan (nivå 2) för herrar, ett viktigt derby mellan Malbas och Eos, 85--72. Fullspikat i Heleneholmshallen, 700 är max, och en stämning som präglades av ett det var ett rivalmöte.

Inte ett ord i min tidning. Det var trots allt en match mellan regionens två bästa lag, som båda rankas bland de cirka 20 bästa i landet. Och det har inte skrivits något om dem under hela säsongen.

Och jag har inte sett en enda rad om att HK Malmös damlag kvalar till Allsvenskan, näst högsta serien.

Nu skall jag avsluta konspiratoriskt: Hade ishockeylaget Pantern spelat motsvarande matcher som HK, Eos och Malbas hade det blivit några rader.

Och dem hade jag läst med glädje, men också om de tre övriga.

2—5 snackar man naturligtvis inte bort.

Men samtidigt blev inte omdömena lite löjligt negativa.

Jag tänker givetvis på den massiva mediakritiken efter Portugals utklassning av Sverige i går. Det var ju faktiskt ett av världens bästa lag Sverige mötte. De blivande Europamästarna nu i sommar?

Trots underlägsenheten fixade laget två mål. Det fanns perioder – förvisso få och korta – då man skymtade tendenser till något nytt och positivt. Det fanns väl också sekvenser då man såg varför många av de svenska spelarna har ordinarie platser i lag från den bättre halvan av de främsta europeiska ligorna. Men sammantaget blev det inte bra. Och det är förstås det viktigaste i en lagsport. Men när media i sin betygsättning i stort sett ger alla spelarna underkänt känns det opportunistiskt, lite löjligt. Till och Gustaf Nilsson förärades en etta efter ett inhopp på cirka tio minuter, där han till och med nickade in ett mål.

Sen kan man ju också fråga sig hur en spelare, som Hugo Larsson, kan stärka sina aktier bara för att han i går inte kunde medverka på grund av sin skada. Jag är fullständigt övertygad om att Hugo skadefri får en ny chans oavsett andras tillkortakommande mot Portugal. Skall Hugo ta sig in på en ordinarie plats i ett landslag kommer han att göra det på egen skicklighet. Inget annat.

Jag har studerat betygsättningen från gårdagsmöte i olika media. Fotbollskanalens är den enda som är nyanserad. Det ger plus i min bok.

***

På måndag möter Sverige ett annat EM-slutspelsklart lag, Albanien. Givetvis en lämpligare motståndare att testa det nya spelsystemet och några nya spelare. Men jag hoppas att Jon Dahl Thomasson inte hattar utan står fast vid sin spelidé. Den är värd fler försök trots 2—5.

Det blev en önskefinal i herrarnas fotbollscup, Malmö FF mot Djurgården.

Det är de lag som imponerat mest i de inledande omgångarna och i den enkät som redovisades i samband med den  allsvenska upptaktsträffen tippas just MFF och Djurgården som de två topplagen.

Man kan väl också tillägga att de kommit längst i sina nya lagbyggen. Elfsborg och Häcken, de två lag som troligen främst kommer att utmana framåt höstkanten, har efter viktiga spelaretapp ännu inte hittar rätt i sina nya formationer. Skador hade också trasslat till det för mina två outsiders i den allsvenska toppstriden.

***

Nåväl. Det som irriterar mig och till och med gör mig förbannad är de insinuationer som finns i MFF-land, i olika led, om att lottningen kommer att vara riggad i Djurgårdens favör. Finalen kommer att spelas på Tele 2.

Är det verkligen någon som allvar tror att svensk idrott och svensk fotboll är så korrumperad?

Och behöver man citera alla ogenomtänkta ord från MFF-kaptenen Pontus Jansson? Rubriker, jag förstår. Men …

***

Jag har bara sett de två senaste av MFF:s två cupmatcher, 5—2 mot Norrköping och 4—0 mot Halmstad, imponerande segermarginaler och övertygande spel.

Lovorden har haglat, även utanför lokalpressen. Motståndarnas tränare har inte varit sena att hylla sina överlägsna motståndare. Jag har nästan fått intrycket att hyllningarna delvis varit ett sätt att bortförklara det egna lagets fullständiga tillkortakommande. För, handen på hjärtat, det var ingen högre allsvensk klass på Norrköping, speciellt, och Halmstad.

Eller är det så att MFF kommer att avverka de flesta av sina allsvenska motståndare lika smärtfritt och enkelt? Det vore trist.

***

Att jämföra kvaliteten mellan två matcher och därifrån dra slutsatser om lagens inbördes kapacitet är i min värld en omöjlig uppgift.

Att vinna med 4—0 på Örjans vall mot Halmstad är en betydligt lättare uppgift än att via straffar borta besegra AIK i ett derby. Som Djurgården gjorde i går i ett dramatiskt möte.

Såg att någon, som jag trodde bättre om, i ett facebook-inlägg gav betyget medelmåttigt till båda lagen. I MFF-land har man pretentioner.

Den allsvenska fotbollspremiären närmar sig.

Det blir ingen spännande guldstrid lik den i fjor med ett avgörande i en direkt final som den mellan Malmö FF och Elfsborg.

Experter av alla de slag och trovärdighet är klara med sitt tips: Malmö FF kommer att defilera från tidig kall vår till dimmig höst. Och inte nog med det, MFF hade gjort det med sin B-uppställning. Så har det låtit på sina håll. Okej, lite överdrivet, men åt det hållet.

Jag har läst – och det inte bara i Malmömedia – att om ALLA Malmös konkurrenter skulle ta emot någon eller några av MFF-reserverna skulle det bli en förstärkning. Vad är det för nonsens och undervärdering av motståndarna?

Jag tror inte för ett ögonblick att MFF:s reservveteraner på backpositionerna skulle kunna ersätta Elfsborgs rutinerade Johan Larsson och Niklas Hult.

Och är Häckens mittfält Mikael Rygaard, Simon Gustafson och Romeo Amane inte minst i klass med MFF:s bänkspelare?

Jag tror inte heller att Hammarby vill byta ut Nahir Besara och Oscar Johansson mot en icke ordinarie MFF-are.

Och hur bra är inte Djurgårdens innerbackar Marcus Danielson och Miro Tenho med Jacob Une Larsson som back up?

Det här är bara några få exempel på att MFF-konkurrenterna har starka lagdelar och inte alls har oävna spelare i alla positioner.

Men visst har MFF en trupp med en meritmässigt imponerande bredd men att man har två lag av högsta allsvenska klass är nonsens sett över en hel säsong. Många av spelarna har nått sin topp. Skadehistoriken talar också sitt tydliga språk.

Och det här att MFF har två lag av hög allsvensk kvalitet har man faktiskt hört en herrans massa år. Det är ingen nyhet, fast lika osann för det.

Men att man har en bra, mycket stark trupp är en annan sak. Det är ju så att det finns nyanser i allt i livet. Även i fotbollens.