Ibland förstår jag ingenting.

Jag behöver hjälp.

Som att tolka det här uttalandet av Malmö FF:s Franz Brorsson efter 1—1-mötet mot Östersund i går i en intervju med Sydsvenskan.

”Franz Brorsson var inblandad i en av matchens mest omtalade situationer i andra halvlek.

Östersunds Blair Turgott skickade bollen i mål efter en hörna, men domaren blåste frispark till MFF som gjorde mål i den följande kontringen.

Helt fel, tyckte Östersunds tränare Amir Azrafshan.

Korrekt, ansåg Brorsson som dock inte riktigt förstod exakt vad domare Kristoffer Karlsson blåste för.

– Det är knuff på mig. Eller om det är på Eric (Larsson), jag vet inte riktigt. Men jag tycker det är frispark i alla fall, säger mittbacken.”

***

Vad är detta för svammel? Franz tycker det är frispark men inte på vem, på honom eller på Eric Larsson. Men korrekt var det, en bara så ni vet.

***

En rent generell kommentar: Domarna är alltför generösa med att ge förvarande lag fördelar vid kontakter inom straffområdet.

Franz Brorsson teatraliska krumsprång i duellen lönade sig. För det var förmodligen det som Kristoffer Karlsson blåste för.

***

Den digitala världen ger möjlighet att ta del av åtskilliga kommentarer till en match. De flesta har en betalvägg. Just i dag funderar jag dock om jag skall betala 25 kronor/månad för att läsa följande intelligenta analys:

 Förlorade MFF de två poängen mest för att man ytterligare en gång misslyckades med att hålla nollan eller för att man inte gjorde fler mål än ett?

Men herr krönikör: Håller ett lag inte nollan och släpper in ett mål samtidigt som man bara gör ett på sina chanser, då blir det 1—1. Så har det alltid varit.

***

Poängtappet för MFF innebär att striden om SM-guldet ännu inte är avgjort. Det lever i alla fall fram över kommande helg, Men om Djurgården vinner över MFF är väl med en opportunistisk journalistik guldet Stockholmslagets, då med en differens på fem poäng till MFF:

Men tro mig: Det blir en intensiv strid in till långt in på hösten.

Och räkna inte bort Häcken! Tre förluster, förvisso, men de berömda marginalerna har för deras del hamnat fel. Spelet har inte varit undermåligt.

Semifinalspelet i handboll för Lugis herrar var pinsamt.

Enstaka genomklappningar händer i handboll, men tre mot samma lag inom en kort period är inte acceptabelt. Definitivt inte i en SM-semifinal. 77—108 är genanta siffror på tre matcher.

Nu är förvisso Sävehof för närvarande ett mycket bra lag. Och inte minst sevärt för de handbollsvänner som kan se utanför de snäva klubbgränserna.

Varje gång den unga färingen Elias Skipagötu får bollen i offensivt läge förväntar man sig en handbollsdelikatess. Och han är inte ensam om att hålla högsta klass.

***

Lugi är – och var – inte moget för en semifinalplats. Jag menar att experterna i tv och i övrig media inte analyserat kvartsfinalsviten 3—1 mot Ystads IF. Vad ett bra målvaktsspel betyder, vet alla som följer handbollen. Med sina tre bästa målvakter borta på grund av hjärnskakningar var YIF handikappat. Det syns också i statistiken. I de tre förlustmatcherna hade YIF-målvakterna en räddningsprocent på mellan 15 och 25. Då vinner man inga matcher på den nivån. I synnerhet som Lugis målvakter låg mellan 30 och över 40.

Den främsta anledningen till Lugis semifinalavancemang finns inte i den egna styrkan utan i Ystads skadesituation. Och då inte bara på målvaktssidan.

Verkligheten hann i fatt Lugi. Som detta till trots gjort en bra säsong. Det finns ingen anledning att inte framhålla detta.

***

Målvaktshjärnskakningar inverkade också på HK Malmös slutspelsmöjligheter. Man rubbar inte IFK Kristianstad i en matchserie över fem matcher utan ett bra matchtränat målvaktspar.

Därmed inte sagt att varken HK Malmös eller Ystads IF:s reserver gjort dåligt ifrån sig. Men i ett SM-slutspel krävs det en jämnare nivå över en längre period.

Märkliga omsvängningar.

Och på så kort tid.

Inför den allsvenska fotbollspremiären för herrar var de flesta, yrkesjournalister och tippande amatörer, överens om att det fanns åtta topplag och kanske till och med fyra som kunde bli svenska mästare.

Nu, efter två omgångar, har experterna reducerat guldkandidaterna till två, kanske till och med till bara en, Malmö FF. En av de mera profilerade fotbollsjournalisterna har till och med funderat i termer om att ”MFF kan gå rent”.  Min tolkning: Hen tror att mästarna skall vinna alla sina återstående 28 matcherna, alternativt inte förlora någon enda match.

Och detta efter två uddamålsvinster, förvisso mot två tippade topplag. Men ändå.

Varje gång jag läser artiklar med så bombastiska åsikter mister jag en stor del av förtroendet för vederbörande journalist. Skaran av tillförlitliga skribenter minskar.

***

I fotbollen – och givetvis även i andra idrotter – är marginalerna mellan vinst och förlust små. Man kan givetvis tycka att MFF:s fullpoängare mot Hammarby (3—2) och Häcken (2—1) var odiskutabla.

Men samtidigt kan man konstatera att Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen, med en målgivande straff till 1—1 som följd, lär rankas som 2021 års mest klumpiga målvaktsingripande.

Och strax innan MFF fixade 2—0 mot Häcken hade hemmalagets Ekpolo ett skott fräsande skott precis utanför MFF-målramen.

Därmed inte sagt att MFF:s sex poäng var oförtjänta. Men det är i min värld ett bevis på de marginaler som finns i fotbollen och kommer att ge utslag under de resterande 28 omgångarna.

Tack och lov. Det lär innebära en spännande serie.

***

Det är populärt att intervjua MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic. Men i mina öron är det pinsamt att höra hans kommentarer: Alla lagets baklängesmål beror på lagets egna misstag, inte på skicklighet från motståndarna.

Men inte en antydan om att det kan vara hans egna misstag.

***

På tal om journalistiska distinktioner. Vid IFK Göteborgs 2—0-vinst över AIK hyllades segrarna villkorslöst. Få nämnde att hemmamålvakten Anestis gjorde två verkligt förstklassiga parader. 2—0 var inte så klara som det framgick av referaten.

***

Åtta allsvenska matcher har det blivit hittills.

MFF—Hammarby var bra. Minst lika sevärd var Elfsborg—Djurgården (0—2).

Den mest imponerande halvleken har varit Djurgårdens första mot Norrköping.

Glädjande är att Kalmars FF:s nya spelidé gett fyra poäng.

Såg i går Vilma Matthijs-Holmberg göra A-landslagsdebut i handboll i det lite udda VM-kvalet mot Ukraina.

Matthijs är ett historiskt välbekant namn i Malmös idrottshistoria. Jodå, det finns släktskap mellan Nico Matthijs, en av de stora profilerna i både fotbolls- och handbollslaget i Malmö BI åren kring 1960, då MBI spelade på näst högsta nivån både i fotboll och handboll, och Vilma. Nico, som dog för något år sedan, var morfar till Vilma, som nu för sitt Skuru är mitt uppe i SM—slutspelet. Hon har meriter även från ungdomslandslaget.

Men det är Vilmas mamma Anette Matthijs-Holmberg som är den mest meriterade spelaren i familjen. Hon började sin karriär i MBI men fick sitt genombrott i Tyresö och under åren 1988—94 spelade hon i det svenska A-landslaget 48 gånger och svarade för 94 mål.

Hennes bror Peter har gjort stora avtryck i den skånska och malmöitiska handbollen. Han, liksom Anette, tillhör den generation MBI-are som under åren kring 1980 dominerade svensk ungdomshandboll. MBI tillsmammas med Dalhems IF, måste tilläggas.

Peter spelade på högsta svenska nivån för Lugi, H 43 Lund och Stavsten och på plattformen under för MBI, Skurup och Team Malmö.

Han avslutade den aktiva karriären i den nuvarande hemstaden Ulricehamn och Anderstorp,

Peter har två handbollsspelande barn, alltså kusiner till Vilma. Tilda spelade den senaste säsongen högsta ligan för Önnered men har även under en sejour spelat i Spanien.

Hennes bror Simon har spelat för Anderstorp i Allsvenskan, nivå 2.

En fantastik handbollsfamilj med sitt ursprung i Malmö BI.

***

I Svenska Handbollsförbundets lista över spelare som medverkat i ett A-landslag finns bara en Malmöklubb nämnd, Anna-Lena Wahlqvist, Dalhems IF som 1993 spelade en match. Hennes moderklubb var Vikingarna från Helsingborg.

Så har vi då Anette Matthijs.

Men även Gulli Reimer, född Svensson, och gift med världsmästaren Åke. Gulli började i IFK Malmö men vid sina tre A-landskamper 1960 representerade hon Stockholmsföreningen Artemis.

***

Damhandbollen har över tid inte varit stor i Malmö. Två säsonger vid mitten av 1980-talet spelade Dalhem i högsta serien.

***

Göran Larsson har efter publiceringen påmint mig om Jessica Everlönn med Dalhem som moderklubb. Jag borde kommit ihåg henne. 39 landskamper 1993-2000. Klubbar: Tyresö. Irsta, Elda Prestigo, Stockholmspolisen.

Ingen Gothia cup i fotboll.

Ingen Partille cup i handboll.

Ingen Basketfestival.

Hur blir det med Världsungdomsspelen i friidrott?

Fyra stora evenemang i Göteborg, som påverkar stora delar av ungdomsidrotten i hela landet. Speciellt ett pandemiår som detta med inställt seriespel i alla lagbollspel, avbrutna SM-turneringar för ungdomar i basket och handboll, en minimal utesäsong i friidrott 2020, följd av en i princip helt nerstängd inomhussäsong för alla utom den absoluta eliten.

Och så ser det i alla i stort alla andra sporten. Bristen på stimulerande tävlingar är förödande. Samtidigt ligger rädslan för att bli smittad som ett väldigt hinder för att ta sig till träningsarenorna och därmed hamna i större folksamlingar.

Rapporterna från gräsrötterna är mer alarmerade än vad som framkommit i media. I en grupp 15—16-åriga baskettjejer på cirka 25 spelare har ett tiotal slutat under säsongen. I princip ett helt lag i de åldrar då tappet vanligtvis är som störst.

Hur lång tid tar det att ta igen dessa förluster av spelare/årgångar? Det kan röra sig om en förlorad generation.

***

Spelåret i inomhuslagsporterna är slut för de allra flesta lagen. Trupperna skall kompletteras och förstärkas. Under två säsonger har juniorspel varit reducerat. Talangerna har inte fått den speltid som är nödvändig för att nästa steg i karriären. Vågar klubbarna – jag tänker på dem i eliten – satsa på ungdomar från de egna leden som de inte sett i skarpt läge under två år? Eller går de ut på marknaden och söker hos konkurrenterna? Jag har hittills sett få klubbar som i sina framtidsplaner för kommande säsong säger sig plocka upp spelare från ungdomsavdelningen.

Jag funderar återigen om några förlorade årgångar. Kampen om åtråvärda spelare lär hårdna.

***

Åter till Gothia cup (BK Häcken) och Partille Cup (IK Sävehof). Det är två av landets gedignaste klubbar, oavsett idrott, som byggt sina framgångar till stor del på sina populära turneringar, till gagn även för svensk fotboll och handboll. Och inte minst för Göteborgsområdets besöksnäringar.

Naturligtvis finns det en viss oro i föreningarna. De har stora ekonomiska åtaganden. Häckens övertagande av  Kopparbergs/Göteborgs damelitverksamhet kräver ytterligare resurser.

Covid-19 sätter på många oroande sätt sin prägel på hela världen.

Svensk ungdomsidrott och några stora, inställda evenemang kan förvisso anses som bagateller i ett större sammanhang.

Men för ett framtida Sverige är det betydelsefullt att idrotten kan återuppta sin normala verksamhet med träning och tävling på alla nivåer.

***

Idrotten får inte förlora fler årgångar.

Så är den igång igen den evinnerliga och enfaldiga debatten om naturgräs kontra konstgräs på de allsvenska fotbollsarenorna.

Ja, på dem där herrarna spelar. Inte ens i de kretsar som allra mest pläderar för lika förutsättningar könen emellan förs någon diskussion i denna fråga. Landets sydligaste allsvenska damlag, Malmös FC Rosengård, spelar på konstgräs.

Vi lever i Sverige. Vi har en tävlingssäsong från mars till en bit in i december. Det går inte att bjuda spelbara naturgräsplaner i hela landet under nästan ett helt år. Bara ett exempel från helgen: Degerfors kunde inte erbjuda spelbart underlag vid mötet mot Kalmar. Räddningen blev konstgräset i Örebro.

Acceptera att Allsvenskan spelas på olika underlag. Diskussionerna ger inget. Det är mest gnäll.

***

Det finns viktigare saker att diskutera. Att fotbollen skall få effektiv speltid är förmodligen en utopi. Men modigare domare för att oftare straffa all maskning står högt på min önskelista.

Regelboken ger möjligheten att ge frispark när en målvakt håller bollen mer än sex sekunder. Jag har aldrig sett en domare använda sig av denna regel en enda gång, trots att målvakten upprepade gånger hållit bollen en bra bit över 20 sekunder.

Vid några enstaka tillfällen per säsong får en målvakt ett gult kort för att han vid en inspark tagit för lång tid på sig för att sätta igång spelet.

Men det finns ju så många andra tillfällen att markera att maskning inte är tillåtet. Som när en spelar går – inte ens lunkar – för att lägga en hörna eller en frispark-

Och hur lång tid får det ta att göra ett inkast? 20 sekunder eller över 40 om spelaren skall lunka över till andra sidan planen?

Det finns fler exempel där lagen gör allt för att fördröja igångsättandet av spelet. Utan bestraffning.

Ola Toivonen, MFF-spelaren, var ärlig i en intervju med Sydsvenskan efter gårdagens 2—1-vinst över Häcken:

– Klart man ska utnyttja situationerna, speciellt när man leder med två mål. Då har vi inte bråttom att sätta igång något.

– Jag ser det som moget beteende av oss att dra ner på tempot.

Så kan man tycka.

Men jag tycker att det är ett rejält underbetyg åt domaren Glenn Nyberg, rankad som Sverigeetta.

Han var feg och bidrog till ett lågt tempo i matchen.

Så är då Allsvenskan i fotboll för herrar i gång.

Såg fem av de åtta matcherna. Vet att jag inte är ensam om denna lite nördiga tillvaro.

Några synpunkter.

***

Min tv-apparat  har blivit klart bättre – bara ett lite stopp på tio sekunder – än i fjor, men jag tillskriver discovery+ de förbättrade tekniska sändningarna.

Sen kan man ju fråga sig om expertbemanningen inte är överdriven vid de matcher bolaget kallar huvudsändning. En studie med en programledare och två experter, en kommentator som till sin hjälp har en tredje expert. Och nere bredvid planen finns dessutom en reporter.

Servicen kan man inte klaga på. Jo, förstås, experten Irma Helin talar alldeles för fort för att en plus80-herre alltid skall hinna med.

***

Jag skall inte efter en enda omgång hylla och klanka på lag och spelare. En match av 30 säger absolut inget om fortsättningen. Det har jag lärt mig.

***

I Malmömedia menade många att Hammarbys båda mål (matchen slutade 3—2) var följden av egna misstag, Är det inte så att alla mål, i båda riktningarna, kan härledas till ett misstag någonstans på plan? Bolltapp/bollerövringar sker ideligen och frisparkar är den vanligast förekommande bestraffningen i en fotbollsmatch. Hammarby utnyttjade med skicklighet två vanliga situationer med mål som följd.

Det är det vanliga syndromet, som inte hör hemma i neutral journalistik: Våra mål kommer efter stålande prestationer, deras efter våra misstag.

Supportersresonemang. Helt enkelt.

På tal om misstag: Hammarbymålvakten David Ousteds knuff i ryggen på Ola Toivonen med den målgivande straffen som följd kommer säkert att bli ett av årets klumpigaste ingripanden. Ousteds retur rakt ut på Colaks hårda skott kan väl också hänföras till kategorin ”misstag”.

Misstagen i premiärmatchen var Hammarbys. Vilket gav en rättvis vinst för MFF.

***

En av omgångens intressantaste matcher var nya Kalmars mot Östersund, 0—0. Inte bara för att de båda lagen framåt jul lär kriga i de nedre regionerna.

Hur långt har KFF-tränaren Henrik Rydström kommit i sitt nybygge med sin unga trupp? Lagets första halvlek var övertygande, modigt, finessrikt och uppoffrande med en intensiv press. Östersund fick knappast låna bollen.

Efter paus tröt orken. Matchen blev jämnare men sett över 90 minuter var Kalmar det klart bättre laget med en spelidé som kommer att ge framtida framgångar.

Att det fanns så mycket teknik och spelförståelse i truppen det trodde jag inte efter de två senaste säsongerna. I går saknades dessutom några kuggar.

När Rydström hösten 2018 ersatte sjukskrivne Nanne Bergstrand som  tränare lät han unga spelare få chansen. KFF-ledningen trodde inte på Rydström då, satsade i stället på Magnus Pehrsson och återigen på Bergstrand.

Två förlorade säsonger i Kalmar FF:s allsvenska historia. Menar jag.

För en som gillar en passningsinriktad fotboll med unga spelare skall det bli intressant att följa Henrik Rydström och hans Kalmar FF,

Det här var svårt.

Det är ingen övertygelse i mitt allsvenska tips. Det blir ovisst. Och det är självfallet bra. Spänning ger alltid en extra krydda.

8) IFK Göteborg. Sju, åtta matcher med ett förmodligen väldigt starkt mittfält med Marek Hamsik och Alhassan Yusuf (försvinner troligen han också) men blir man sen bättre med Marcus Bergh och Oscar Wendt på helt andra positioner? Tränaren Roland Nilsson får en grannlaga uppgift, trots en verklig namnkunnig (och ålderstigen) trupp, att få det att fungera. Unga spelare trycker på men får de chansen?

7) AIK. En trupp liknande Göteborgs med ett lag byggt på rutinerade spelare och många lovande, unga spelare som har kapacitet för allsvensk toppfotboll. Har så här lite söderifrån dock intrycket att man i Stockholm övervärderar vissa spelare, som exempelvis Nabil Bahoui. Både AIK och Göteborg verkade intressantare 2019 och 2020. Säger en som gillar när man släpper fram unga spelare.

6) IFK Norrköping. Här finns mycket spets och en klurig tränare, Rikard Norling. Offensivt har man många intressanta inhoppare som kan ersätta seriens kanske främsta forwardstrio, Haksabanovic, Nyman, Levi. Defensiven lite osäkrare.

5) Djurgårdens IF. Tappat sitt strålande innermittfält, men ersatt det med bra kvalitet. Snabba, irrationella forwards kan ställa till det för alla försvar. Truppen är bred med ett frågetecken för försvaret. Hur bra är ryske målvakten Vasjutin?

4) Hammarby IF. Ettan och tvåan i 2020 års poängliga, Astrit Selmani och Gustav Ludwigson plus Amoo som anfallstrio och som ersättare för dem David Accam och Paulinho. Offensiva krafter finns onekligen och ett konstruktivt mittfält. Men defensive svajade i fjor. Den måste upp några steg.

3) Malmö FF. Många frågetecken. Eller? Hur skall man tolka fiaskot i Svenska cupen och även i övrigt mediokra försäsongsmatcher? Jag har också intrycket att de flesta av försvararna är övervärderade. Och jag ställer åter frågan: Varför hamnar så skickliga – enligt media – spelare som Veljko Birmanevic och Antonio Colak i MFF? Självfallet finns det bredd och kvalitet för att försvara guldet. Men? Som sagt.

2) BK Häcken. Visade i fjor att laget både kan vinna och ta poäng mot toppkonkurrenterna samt att det blev färre förluster borta än tidigare. Truppen är bred. Många intressanta nytillskott och en positiv blandning av ungt och rutin. Motståndarnas vänsterförsvar får tuff mot Ekpolo och Traoré. Trots stora skadeproblem är Häcken klart för en ny cupfinal. Det tyder på bredd.

1) IF Elfsborg. För många kryss 2020 spolierade möjligheten till att ända in på slutet hota MFF. Truppen är komplett i alla delar med spetskompetens, också över hela plan. Tim Rönnings, målvaktens, och Simon Olssons skador under våren naturligtvis ett minus. De är båda av högsta allsvenska klass. Alexander Bernhardsson, nu kurant, kan ge en ny dimension till anfallsspelet, där Elfsborg har väldigt många alternativ.