Fyra allsvenska omgångar är avklarade.

Ett enda lag har idel segrar, inte oväntat Malmö FF.

Dels är MFF storfavorit och dels har man haft ett gynnsamt öppningsprogram med Hammarby hemma och övriga möten mot lag som allmänt tippas hamna i de nedre regionerna. Övriga förväntade topplag har alla haft inbördes matcher med givna poängtapp för båda eller endera laget. Hammarby har redan mött tre toppkandidater, därav två borta, MFF och Häcken, samt Elfsborg hemma.

Detta bör man nog ta i beaktande när man analyserar en tidig tabell.

***

Ett stående mantra redan under försäsongen har varit frågan om vem som kan utmana mästarna Malmö FF. De tre kommande omgångarna kan ge vissa besked, Djurgården, borta, AIK, hemma och Elfsborg, borta.

***

Veckoomgångar, som den som inleds i morgon, ger en fördel till klubbar med breda trupper. Men visar också till en viss del också på orättvisor. Norrköping får exempelvis fyra dagars vila mot Elfsborgs två inför torsdagsmötet. Inte helt optimalt för Boråslaget.

MFF har en endagsfördel gentemot Djurgården, fyra mot tre. Inte lika graverade men dock.

***

Jag har hittills tittat på 17 allsvenska matcher och sett 14 av de 16 lagen, några en gång och tre faktiskt fyra, Hammarby, Djurgården och Elfsborg. Gais och Halmstad får stå på vänt till början av maj.

***

Enligt kvällstidningarnas allsvenska bilagor finns det ungefär 120 spelare med utländska pass. Några är presenterade med en utländsk flagga med en svensk moderklubb. Det finns alltså gränsfall. Därför skriver jag ungefär 120, det blir i snitt åtta per förening.

Fyra klubbar kan i sina trupper inte använda alla, AIK ock MFF 13, Göteborg och Häcken 11. Maxantal per match är 9.

Några av dessa importer har jag inte sett på plan, några har fått mig att undra: Varför har de köpts hit och finns det verkligen inte minst lika duktiga spelare på den inhemska marknaden?

I de norska toppklubbarna, som på senare år totalt sett klarat sig betydligt bättre än de svenska, har i sina trupper endast två, tre utlänningar.

Från svensk sida hävdar man gärna att de pengar man får in på sina spelarförsäljningar läggs bland annat på akademierna.

Men är utdelningen inte lite för klen?

Visst exporterar vi spelare av varierad kvalitet men det gör även Norge, inte minst till Malmö FF.

15 norrmän är registrerade för de allsvenska klubbarna.

Flest importer kommer från Danmark, 23, 10 kommer från Island och 6 från Finland. Det innebär kring 65 från övriga världen.

Hur skall man tolka Malmö FF:s 1—0-vinst mot nykomlingen Västerås SK?

Segrar förlåter alltid – nästan i alla fall – det mesta.

Och det finns ingen anledning att ifrågasätta det rättvisa i hemmavinsten. Samtidigt har jag åtskilliga gånger sett domarteamen blåsa för offside i liknande situationer som den som ledde till målet. Marginaler tillfaller, av någon mystisk anledning, nästan alltid de mindre bemedlade. Det var inte första gången den här korta säsongen som de hamnade fel för VSK.

Nu läser man här och var – som alltid, när MFF inte vinner stort och övertygande – att MFF gjorde sin sämsta tävlingsmatch för säsongen. Jag har inte sett alla så jag kan inte uttala mig. Men borde det inte, i all självgodhet i alla MFF-led, smyga sig in ett visst mått av oro? Här kommer en orutinerad nykomling med ett ungt lag – den äldste utespelaren i startelvan var 28 år och fem strax över de 20 – och faktisk i många perioder sätter rejäl press på mästarna. Och detta till och med i Malmö.

VSK kommer förmodligen, alla lovord till trots, att bli ett lag i närheten av de nedre strecken.
MFF kommer att stöta på betydligt tuffare motstånd, inte minst i Europa. När laget, som i går, kommer att utsättas för ett rejält presspel kommer laget att bli rejält pressat.

VSK avslöjade brister i MFF, som de tre tidigare allsvenska motståndarna inte vågat testa. Västeråsarna vågade. Det var nära att ge utdelning.

***

I VSK spelade för övrigt – och gjorde det ypperligt – 22-årige Mikael Marques med Kulladals FF som moderklubb.

***

Och visst har Västerås SK efter sin inledning – 4x0—1 -- skaffat sig respekt och en plats i de neutrala fotbollsälskarnas hjärtan.

Fotbollen har fått sin Leif GW Persson.

Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi rör det sig förstås mest om det brottsliga och det kriminella. Det verkar vara en nödvändighet att få höra hans åsikt.

När det gäller fotboll här söderöver är det tydligen lika viktigt att få reda på vad MFF-kaptenen Pontus Jansson anser. I alla sammanhang är det han som intervjuas – utan att dock, muttra fram sina svar. Finns det verkligen ingen annan som har något intressant att framföra?

Pontus Jansson har blivit fotbollens Leif GW Persson.

Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus.

Illavarslande förstås.

Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas?

Vi har fått två armar för att bland annat balansera kroppen i rörelse. Jag har sagt det tidigare: Finns det något löjligare att se än spelare som springer omkring med händerna på ryggen för att slippa att bolluslingen träffar en arm i en i en normal förflyttning?

Tidigare hette det: Straff/frispark om handen söker bollen, tvärtom, ingen åtgärd.

Behöver det vara svårare? Domare, speciellt de på elitnivån, bör väl veta hur de olika kroppsdelarna fungerar i rörelse. Lägg bort snacket om avstånd, armens avstånd till kroppen och andra konstiga parametrar.

Omgångens diskussioner visar hur fel det blivit. Eller?

***

Efter alla omdiskuterade, avgörande situationer heter det alltid att det jämnar ut sig. Nonsens, det gör det inte alls. Skillnaden att tappa två poäng, som nu Häcken mot Djurgården, på en tvivelaktig (jag nöjet mig med detta ord) straff än att få en med sig i ett möte som redan är avgjort åt ett eller annat håll. Det är väl inte heller alls osannolikt att de här båda lagen hamnar i samma skikt framåt vintern, i kamp om platser i Europa.

***

Malmö FF:s första halvlek mot Hammarby var imponerande.

MFF inledde starkt även i fjor, åtta raka vinster. Då spekulerades det i att MFF skulle kunna gå rent, det vill säga att vinna alla 30 matcherna, alternativt inte förlora en enda.

Ännu har jag inte sett denna profetia på pränt. Vem blir först?

***

Tifot inför hemmapremiären var magnifikt. Liksom många andras.

Supporterkultur när den är som bäst.

***

Men vad hände på supportermarschen från Möllevången?

I en stort uppslagen artikel på nätet i Sydsvenskan utpekas Polisen av supportergrupperingarna för att ha utövat övervåld och provocerat deltagarna i marschen.

Är det många som tror att svensk polis agerar så här? Och är det sant är det ju förfärligt.

Av artikeln framgår att det fanns maskerade supporters, det smälldes bangers, några promenerade med bengaler, någon sparkade på en polisbil, två personer fick brännskador på grund av bengaler.

Allt detta är olagligt. Skall polisen bara stå och titta på? Jag fattar inte detta.

Det skall också sägas att två poliser blev skadade, en av dem blev sparkad. Några personer fick dessutom hörselproblem på grund att bangerssmällandet.

***

I ett uttalande menar en supportergrupp att det är deras förtjänst att det allsvenska publikintresset är så stort, inte den mediokra fotbollen.

Visst klackarna skapar stämning men avarterna är för stora för att samhället skall acceptera det.

Sveriges lag måste råda på läktarna och även vid promenaderna till arenorna.

Så var den avklarad premiäromgången i den allsvenska fotbollen.

Det blev nördiga fem matcher.

Plus så den Aftonbladet bjöd på, cupsemifinalen för damer mellan Hammarby och Häcken, dramatik in i det sista, straffavgörande efter en massa omgångar till Häckens favör. Märkligt att så duktiga spelare kan slå så många dåliga straffar och att så skickliga målvakter som Häckens Jennifer Falk och Hammarbys Anna Tamminen kan agera så tafatt på just straffarna.

Det var det enda negativa. Damfotbollen har sina belackare -- många bara av slentrian – men de svenska topplagen kan bjuda på bra underhållning. Det har vi sett inte minst under Häckens spel i Champions League.

***

Första allsvenska omgången bjöd på en och en halv sensation.

Häckens 0—1 hemma mot Mjällby var den storaöverraskningen. Men underlåter man att skjuta, en vanlig Häckensjukdom, går det som i söndags.

Hisingelaget borde lära av Värnamo, som via två härliga, välriktade långskott vände 2—0 till 2—2 mot Elfsborg.

Jag blev imponerade av smålänningarnas mittfältare Simon Thern och Wenderson Oliveria.

Nu tror jag fortfarande, trots missräkningarna, att Häcken och Elfsborg kommer att bli två av de fyra medaljlagen tillsammans med Djurgården och Malmö FF.

Insatser och resultat i en premiär kan förvisso ge indikationer men inte mer.

***

1—5, eller om man vill 5—1, snackar man in bort. Som nu IFK Norrköping—Malmö FF 1—5.

Resultatet säger givetvis mycket om MFF:s styrka men – förlåt mina ord i MFF-land – mer om Norrköpings ihålighet, påspädd med frånvaron i startelvan av Nyman och Traustason, de enda i laget som Aftonbladet ger fyra Plus i sin betygsättning. En tunn trupp tål inte sådana tapp, i synnerhet inte mot MFF. 0—2 var offside, 0—3 och 0—4 föregicks av bolltapp som inte hör hemma på den här nivån. Bollförlusterna berodde inte på MFF:s presspel.

I all den eufori – inte minst från Discoverys Alexander Axén – var det befriande att läsa Sydsvenskans krönikör – ja, det finns många nu – Janne Jönsson, som var lagom återhållsam i sina bedömningar. Inte minst var den gode Janne kritisk till det kollektiva försvarsspelet. Vilket dock inte märktes i tidningens individuella betygssättning. Där var det idel höga siffror.

***

Olof Lundh på Fotbollskanalen ställde den berättigade frågan: Var det MFF som var bra eller Norrköping som var dåligt? Sanningen finns naturligtvis någonstans mittemellan. 5—2 hemma i cupen och nu 5—1 i serien visar på kvalitetsskillnad. Och cupens 4—0 mot Halmstads BK säger naturligtvis sitt. Ett HBK som sen förlorade sitt genrep med samma siffror mot Elfsborg. Och som i går i premiären föll med 3—0 mot Sirius.

Bara några resultat lite si så där för att få lite perspektiv på insatserna.

***

Nu ser vi fram mot omgång 2, främst MFF—Hammarby och Djurgården—Häcken. Men nördschemat ger utrymme för ytterligare tre matcher.

I detta program skall det även ges plats för någon slutspelsmatch i handboll. Hur nu det skall gå till?

Om några timmar börjar Allsvenskan.

Med stort A, den i fotboll för herrar.

Jag ser fram mot den med blandade känslor. Trots att Allsvenskan inte tillhör de högts rankade ligorna är det den som fascinerar mig högst. Utomlands har jag inte längre någon favoritklubb, följer några med lite större intresse än andra, men inte mer.

Men det finns oro kring de allsvenska mötena. Rapporterna de senaste månaderna har varit alarmerande. Några cupmatcher har inramats av incidenter. Vi har redan upplevt fördröjda matchstarter och sett – eller anat – matcher i rök och damm. Tyvärr tror jag att dessa avbrott kommer att eskalera. Klickar från lagen från de mindre orterna vill visa att de liksom storstadssupportrarna kan.

Konflikterna mellan supporterorganisationerna och myndigheterna kommer att fortsätta. Uttalandet för en tid sedan från fansen att det var de som bestämmer över lag och ordning på läktaren är ju direkt skrämmande. Än har jag, exempelvis, inte sett Malmö FF offentligt ta avstånd. Varför?

***

Och vad håller AIK:s supporters på med?

Här ett upprop för en tid sedan:

”På grund av Brommapojkarnas fientliga inställning till medlemsdemokrati, nomineringen av katastrofen Fredrik Reinfeldt och BP-ledningens vurmande för VAR har AIK:s samlade supportergrupper tagit det svåra beslutet att uppmana till bojkott av bortamatchen den 6 april”.

Har AIK:s medlemmar någon som helst anledning att lägga sig i BP:s årsmötesbeslut? Valet av Reinfeldt skedde givetvis i full demokratisk ordning.

Man får ett ständiga påminnelser om att supportrarna vill bestämma över delar av den svenska fotbollen.

BP har för att ge plats åt fler AIK-anhängare hyrt in sig på Tele 2 istället för begränsade Grimsta. AIK-fansen menade att arenabytet bara berodde på att man ville tjäna extra pengar på AIK. Otack är världens lön.

***

Trots alla farhågor verkar intresset öka. Arenorna tycks bli välfyllda.

***

Att tippa utgången tillhör traditionerna. Aldrig i modern tid har väl en favorit varit större än Malmö FF i år. Namnen i truppen inger onekligen respekt. Samtidigt har många av spelarna passerat sin topp och är skadebenägna. Dessutom är risken uppenbar att några av de yngre under sommaren flyttat till attraktivare marknader. Den risken har förstås även konkurrenterna.

Men lite motvalls kan väl vara tillåtet, så här tror jag:

1)     Djurgården

2)    Malmö FF

3)    BK Häcken

4)    IF Elfsborg

5)    Hammarby IF

6)    Kalmar FF

7)    AIK

8)    Mjällby AIF

9)    IFK Norrköping

10)               IFK Göteborg

11)               IK Sirius

12)               Brommapojkarna

13)               Västerås SK

14)               Halmstads BK

15)               IFK Värnamo

16)               Gais

***

Glad Påsk!

Om några timmar börjar sista omgången i herrarnas Handbollsliga.

Med många viktiga möten för att undvika direktnedflyttning, negativt kval och för att skaffa sig hemmaplansfavör i det slutspel som väntar för de åtta främsta. Där det kan bli 15 matcher för de två finalisterna.

Samma scenario finns givetvis på damsidan. Spännande tider för oss som gillar handboll och köpt in oss på en betalkanal.

Men så kryper den lille pessimisten in: Hur skall handbollen under denna period synas i den mördande inhemska konkurrensen med allsvenska seriestarter och SM-slutspel i hockey? Redan massmedialt trängd utanför lokalpressen blir det inte lätt hitta utrymme för en produkt som ofta innehåller så mycket dramatik.

Säsongen har de dagar den har. Minst ett mästerskap per är kräver en månad och kval några veckor då och då. Almanackan är fulltecknad.

Jag lider med handbollsfolket, som jobbar intensivt men i stark motvind för många. De krisande ekonomierna i många klubbar är ett bevis på att välbefinnandet kunde varit bättre.

Med alla kollisioner med ishockeyslutspelet och fotbollsstarten, allt tv-sänt via vanliga tv-sportkanaler, kommer handbollen i kläm. Tyvärr. I ansträngda ekonomier inbillar jag mig att marginalåskådare ger välbehövliga tusenlappar i kassan.

***

Det är mycket bra idrott som inte syns i papperstidningsvärlden.

I går var jag på basket, Superligan (nivå 2) för herrar, ett viktigt derby mellan Malbas och Eos, 85--72. Fullspikat i Heleneholmshallen, 700 är max, och en stämning som präglades av ett det var ett rivalmöte.

Inte ett ord i min tidning. Det var trots allt en match mellan regionens två bästa lag, som båda rankas bland de cirka 20 bästa i landet. Och det har inte skrivits något om dem under hela säsongen.

Och jag har inte sett en enda rad om att HK Malmös damlag kvalar till Allsvenskan, näst högsta serien.

Nu skall jag avsluta konspiratoriskt: Hade ishockeylaget Pantern spelat motsvarande matcher som HK, Eos och Malbas hade det blivit några rader.

Och dem hade jag läst med glädje, men också om de tre övriga.

2—5 snackar man naturligtvis inte bort.

Men samtidigt blev inte omdömena lite löjligt negativa.

Jag tänker givetvis på den massiva mediakritiken efter Portugals utklassning av Sverige i går. Det var ju faktiskt ett av världens bästa lag Sverige mötte. De blivande Europamästarna nu i sommar?

Trots underlägsenheten fixade laget två mål. Det fanns perioder – förvisso få och korta – då man skymtade tendenser till något nytt och positivt. Det fanns väl också sekvenser då man såg varför många av de svenska spelarna har ordinarie platser i lag från den bättre halvan av de främsta europeiska ligorna. Men sammantaget blev det inte bra. Och det är förstås det viktigaste i en lagsport. Men när media i sin betygsättning i stort sett ger alla spelarna underkänt känns det opportunistiskt, lite löjligt. Till och Gustaf Nilsson förärades en etta efter ett inhopp på cirka tio minuter, där han till och med nickade in ett mål.

Sen kan man ju också fråga sig hur en spelare, som Hugo Larsson, kan stärka sina aktier bara för att han i går inte kunde medverka på grund av sin skada. Jag är fullständigt övertygad om att Hugo skadefri får en ny chans oavsett andras tillkortakommande mot Portugal. Skall Hugo ta sig in på en ordinarie plats i ett landslag kommer han att göra det på egen skicklighet. Inget annat.

Jag har studerat betygsättningen från gårdagsmöte i olika media. Fotbollskanalens är den enda som är nyanserad. Det ger plus i min bok.

***

På måndag möter Sverige ett annat EM-slutspelsklart lag, Albanien. Givetvis en lämpligare motståndare att testa det nya spelsystemet och några nya spelare. Men jag hoppas att Jon Dahl Thomasson inte hattar utan står fast vid sin spelidé. Den är värd fler försök trots 2—5.