Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

I de senaste omgångarna av fotbollens allsvenska har domarinsatserna ifrågasatts ovanligt mycket.

Ropen på VAR (videogranskning i efterhand) har skallat. Upprördheten har varit stor. Men många av de åberopade händelserna har inte varit granskningsbara enligt de regler som finns internationellt.

Hela VAR-diskussionen är komplicerad. Alla vill naturligtvis ha en rättvis och korrekt bedömning. Men med människan inblandad är det en omöjlighet. Det som är granskningsbart är faktiskt ganska begränsat och selektivt.

En tåspetsoffside uppe vid mittlinjen tittar videorummet på om det blir mål medan en svårbedömd frisparkssituation strax utanför straffområdet helt undgår kontroll. Liksom hörnor och inkast.

Jag läste i en statistiksammanfattning från slutspelet från VM 2018 i Ryssland av 169 mål kom 73 i ”öppet spel”. 96 alltså efter fasta situationer, därav 22 efter straffar. Låter väldigt mycket. Har ett svagt minne att jag sett att 48 procent av målen i detta VM kom efter en fast situation.

Oavsett det exakta procentantalet är siffran hög. Är det då rimligt att alla dessa, kanske avgörande, domarbeslut skall undgå extra granskning?

Ur rättviseperspektivet: Nej!

Men det är orimligt att VAR träder in i alla dessa svårbedömda fall av tidsmässiga skäl.

Så min slutsats är att VAR med nuvarande regler totalt sett över en hel säsong inte ger en rättvisare fotboll.

Men gärna målkamera.

***

I mina försök att sätta mig in i VAR-reglerna såg jag att videorummet inte får gå in vid ett  ”vanligt” gult kort. Men väl om man bedömer att det kan vara direkt rött.

Jag ber därför Rune S Pehrsson om ursäkt då jag kommenterade att Anders Christiansens fula stämpling mot Häckens Samuel Gustafson inte var granskningsbar. Enligt reglerna var den. Därmed inte sagt att det blivit utvisning.

En annan lärdom: Vid en risk för ett andra gult kort och därmed utvisning skall VAR träda in.

Bra att veta när man ser internationella matcher.

***

Såg en utredning om att införa VAR i Allsvenskan skulle innebära 50 till 60 000 kronor per match, det vill säga miljonen per säsong. Mycket pengar i sig men i de flesta klubbars budget en bagatell.

Ekonomin kan inte vara något hinder om man verkligen vill införa VAR.

Det är inte lätt för en åldrande man att hänga med i fotbolldiskussionerna.

Nya ord och begrepp dyker upp, som nu expected goals och soft penality. Jodå, jag förstår ordens betydelse men egentligen inte vad de innebär.

Domarna kom blickpunkten i den senaste omgången i herrarnas allsvenska. Deras svåra jobb skall nu ha ytterligare en parameter att ta hänsyn till. De skall även ta i beaktande hur spelförande lagen är. Det menar nämligen Malmö FF:s tränare Henrik Rydström i ett citat i måndagens Sydsvenska och även på tidningens site.

”Vi får sex frisparkar på 90 minuter. Det är sjukt när vi är spelförande.”

SDS redovisade statistik visade på fyra MFF-frisparkar,  så ”orättvisan” var än större.

Vad menar karln egentligen?  Allt Rydström gör och säger i dessa dagar är ju oomtvistligt. I alla fall enligt Malmömedia.

Jag hänger i alla fall inte med. Vad innebär att vara spelförande?  Är det att ha större bollinnehav i ett långsamt tempo långt från motståndarmålet? Tveksamt, eller?

Det är ett spel som inte heller utsätter motståndarnas försvar för stora svårigheter och skickliga spelare kan lätt avvärja farligheterna utan att använda förbjudna metoder.

Så kan man tolka statistiken.

Och Henrik Rydströms uttalande som ett dåligt försvarstal för de två förlorade poängen mot BK Häcken.

Nu har svurit i MFF-land.

***

Tack vare att Häcken spräckte MFF:s segersvit och Elfsborgs vinst över Norrköping i går lever den allsvenska guldstriden. I alla fall tills på söndag, då Elfsborg gästas av ett MFF med Anders Christiansen. När man nu pratar om domarinsatser och marginaler är bedömningen av danskens vårdslösa stämpling av Samuel Gustafson den mest kontroversiella och avgörande. Ett rött kort hade haft inverkan på två toppmatcher.

Större än att domarna skall ta hänsyn till vilket lag som bedöms vara mer spelförande.

Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, ägnar sin söndagskrönika åt relationen mellan tidningen och Malmö FF.

Jag är fullt enig med honom att MFF är regionens främsta idrottsförening och värd stor uppmärksamhet. Att diskussionen blivit aktuell beror givetvis på att nuvarande aktuella allsvenska framgångarna för herrlaget. Jag tillhör dem som läser allt. Och det är mycket. Men samtidigt saknar jag mycket. Den samlade idrotten utanför MFF är ju totalt oerhört mycket större.

Kranje skriver:

Vår absolut starkaste lojalitet känner vi till er som läsare.

Är det sant? Var finns lojaliteten till dem som har andra fotbollsfavoriter än MFF och till dem som har andra idrotter än fotboll som huvudintresse?

 I min enfald inbillade jag mig att en av SDS:s uppgifter är att skildra det allmänna hälsoklimatet i regionens idrottsvärld. Infallsvinklingarna finns.

***

I dagens Sydsvenska saknade jag text från första SM-finalen för herrar i handboll mellan IFK Kristianstad och Sävehof, 29—34. Förvisso bara första matchen, och förvisso tillhör Kristianstad inte den region som tidningen närmarkerar.

Men handbollen är stor bland tidningens läsare. Det är jag övertygad om. Nu fick man nöja sig med ett citat, där en av planens giganter Elias Skipagötu berömde segerorganisatören målvakten Simon Möller.

***

Det var en bra match. När spelet flyter för Sävehof är det hög idrottslig konst. Tyckte dock det var underligt att Sävehof med knappt men klart grepp om händelserna började spela 7 mot 6. Det var inte alls lyckat och det gav en öppning för Kristianstad med tre mål i öppen bur.

Matchen visade att Sävehofs bredd är bättre. Men att man denna gång var beroende av sin storspelande målvakt Simon Möller. Trots den tuffa konkurrensen på målvaktssidan måste Möller vara en konkurrent om en plats i kommande landslag. Även i ett mästerskap.

***

Åter till tidningsbevakningen av SM-finalen. Det är bara att konstatera att matcherna ligger tidsmässigt fel. Den allsvenska fotbollen och hockey-VM puttar man inte bort från ett trångt utrymme. Samtidigt sänder tidningarna sina profilerade medarbetare till andra uppdrag.

Aftonbladets Johan Flinck, riksmedias flitigaste och kunnigaste handbollsexpert, var inte på matchen.

AB bevakade finalen via CMore och vi som också följde matchen i tv fick ingen ny information.

Handbollen har ingen prioriterad plats i massmedia.

En intensiv period väntar för oss med ”nördintresse” för inhemsk fotboll och handboll.

Kanske tur att mitt intresse för hockey-VM är begränsat. Känner knappt igen en enda svensk spelare.

Det är en fördel att man i det moderna mediasamhället har möjlighet att spela in matcher och till och med med lite fördröjning se matcher från start. För kollisionerna i tv-tablåerna blir många. I tidningsvärlden lär handbollens SM-finaler komma i kläm. Ja, inte i Kristianstad och Höör (Skånskan och alerta Skånesport.se) förstås. I min tidning, Sydsvenskan, har semifinalerna trots det skånka inslaget inte ens haft fullständiga facit.

***

Redan om några timmar är det dags för en högtid, herrarnas cupfinal mellan Mjällby och Häcken. Till tv-fåtöljen går jag med blandade känslor. Jag håller i de flesta idrottsliga sammanhang på den lille. I så fall vore ju Mjällby det givna valet.

Men sedan jag 2011 hörde Häckens Dennis Andersson berätta om sin klubb och Gothia cup har jag som medlem stöttar BK Häcken. Så var det sagt. Hisingeklubben var ju då den lille och ofta sedd över axeln. Ur min synvinkel har klubbens sympatiska framtoning inte förändrats trots de senaste årens framgångar.

Och eftersom en min närstående har Kalmar FF som favoritklubb kommer jag att hålla tummarna för Häcken. En vinst för Göteborgslaget innebär att KFF får spela i Europa under sommaren.

Men jag kommer inte att deppa vid Mjällbyvinst. Inte minst för min gode vän Steffs skull, inbiten Mjällbyanhängare.

En önskan har jag dock: Ingen förlängning. Båda finallagen spelar nämligen redan på söndag, MFF—Häcken, Djurgården—Mjällby.

Vid nästa veckoslut skall det spelas en allsvensk omgång till. Hård belastning för finalalegen.

***

Och under denna period skall det spelas kanske tio SM-finaler i handboll.

Nu tror jag inte det blir tio matcher. Sävehofs damer är i skarpt läge för starka för H 65 Höör, som inte får favören att spela på hemmabanan. Den håller inte måttet för finalspel. Ersättningsarena blir Eslöv.

Men hur gärna hade jag inte unnat lagkaptenen i Höör, Tilda Winberg, att få lyfta SM-bucklan. Jag har sällan eller aldrig sett en mera lojal spelare än Tilda, som klarar av olika roller utmärkt och som haft en lysande utveckling.

Tilda Winberg är min favoritspelare i damernas liga.

Tips: 3—0 till Sävehof.

***

Svårare är det på herrsidan.

IFK Krististansstad vann grundserien klart, segrade också i Svenska cupen.

I grundserien blev det kryss i Partille, vinst för Sävehof i Kristianstad, enda hemmaförlusten i serien för IFK. I inget av dessa möten var Elias Skipagötu, slutspelets kung, med. Sävehofs trupp var under stora delar av säsongen sargat av skador. Nu är den intakt.

Det talas om Kristianstads fina bredd. Jag håller inte med. Tränaren Stian Tönnesen använder den i så fall inte. Precis som under HK Malmötiden litar han på förvånansvärt få spelare.

I mina ögon är Sävehofs trupp betydligt bredare. Och tränaren Michael Apelgren har gett fler spelare förtroende och matchvana.

Kristianstad lär ha större tyngd, men också trögare fötter. Det kommer motståndarna kvickare fötter att utnyttja i båda ändarna av planen.

Målvaktsspelet är som alltid oerhört betydelsefullt. Kristianstads Espen Kristensen har sina toppar, höga sådana, men Sävehofs Simon Möller är i sina inspirerade ögonblick – och de är många – minst lika bra och hans standard är jämnare.

Publikmässigt har Kristianstad ett övertag.

Men Sävehof är ett bättre lag.

Och så har man Elias Skipahgötu. Och William Andersson-Moberg och Oli Mittun, inte att förglömma.
I denna position som spelmotor är Matis Helt Jepsen för ensam. Hans form har dock varit strålande på sistone.

Tips: 3—1 till Sävehof.

***

En önskan: Att CMore låter Patrik Westberg och Charlie Sjöstrand ha hand om alla finalerna. Känsla, humor och kunnighet ger en extra krydda åt sändningarna.

Åtta raka segrar snackar man inte bort.

Som nu Malmö FF:s inledning av årets allsvenska i fotboll.

Det tyder på skicklighet och marginaler, både tidsmässiga och vid en massa situationer runt om på plan. Utan att på något sätt förringa de 24 inspelade poängen har bollen hittills studsat den himmelsblå vägen.

I dagens 1—0-seger mot Halmstad var jag väldigt förvånad över MFF:s överlag usla passningstempo. Man tillät matchen igenom ett defensivt inriktat och skickligt HBK att få ett  kompakt försvar. Det kan inte ha kommit överraskande att HBK skulle försvara sig lågt.

MFF-tränaren Henrik Rydström ironiserade i sina kommentarer att HBK hade hela laget i egna målområdet. Må så vara, men det var det egna undermåliga passningstempot som tillät HBK att så länge och effektivt försvara sig. Hemmamålvakten Malkolm Nilsson-Säfqvist, en av seriens stabilaste, behövde faktiskt inte göra några svårare ingripanden. MFF:s avslut – förutom Patriot Sejdius segermål – tämligen harmlösa.

***

Discoverys rikliga besättning håller ojämn kvalitet. I dag var Johan Arneng expert i matchen HBK—MFF. Gång på gång berömde han MFF:s höga tempo. Var fick experten det ifrån? Till och med Rydström efterlyste i paus en bättre intensitet av sina spelare.

Johan Arneng tillhör inte mina favoriter.

***

Nästa MFF-match är Häcken hemma på söndag. På torsdag spelar Häcken final i cupen mot Mjällby. Ett tufft program för Häcken. Liksom för Mjällby, som på söndag möter Djurgården,

Vän av ordning har väl rätt att fråga varför dessa matcher inte flyttas till måndag,

För den sportsliga rättvisans skull.

Att se den handbollsklubb man följt under längst tid i livet utklassas i en SM-semifinal borde smärta mer än det gjorde.

Men som handbollsvän och allmän vän av kreativ idrott föredrar jag att reservationslöst hylla Sävehof efter 37—27 mot Ystads IF. Det var propaganda utöver det vanliga. Sällan – nej, aldrig -- har jag sett så många finesser och spektakulära aktioner i en match mellan två svenska lag. YIF-spelarna bidrog också med några rariteter. Det skall vi inte glömma!

Men det mesta förbleknade i jämförelse med färingen Elias Skipagötus alla konststycken.

Man kan aldrig med rättvisa jämföra olika tiders stjärnor. Idrotterna är under ständig utveckling. I den högsta svenska ligan har Kjell Jönsson, under 1950-talet utsedd till världens främste spelare, och Magnus Wislander, internationellt korad som 1900-talets främste manlige spelare, haft stora avgörande roller.

Elias Skipagötu har jämförts med dessa båda och andra storheter från olika epoker i svensk handbollshistoria. För mig är det en omöjlig jämförelse. Jag nöjer mig med att konstatera att Elias Skipagötu är den mest spektakuläre och mest sevärde lirare som spelat i den högsta svenska ligan.

Det som gör Sävehof extra svårt att neutralisera är att det finns fler skickliga spelare med en  bred repertoar. Lyckas man temporärt få stopp på Elias Skipagötu tar hans kusin Ola Mittun över men framför allt William Andersson-Moberg. På plan tillsammans ger Skipagötu och Andersson-Moberg alla försvar extra huvudbry.

***

Gårdagens semifinal mellan Hammarby och Kristianstad, 30—31, höll också hög klass med spänningen som en extra krydda med segermålet sekunder före slut.

Hade gärna sett en eller två förlängningar för att inte minst ge de många, entusiastiska åskådarna extra dramatiska minuter. Det hade de varit värda.

***

Vem är då guldfavorit?

Återkommer med mina funderingar inom kort.

Semifinalernas kvalitet har onekligen  stegrat intresset.

Lennart Samuelsson, Malmö är död. Han blev 83 år och sörjs närmast av många vänner inom svensk friidrott, Postens Kamratklubb i Malmö och Malmöavdelningen av Svensk Flyghistorisk Förening.

Lennart Samuelsson föddes i Eringsboda i Blekinge och som ung blev han medlem i Ka 2:s friidrottssektion i Karlskrona, där han mest ägnade sig åt medeldistanslöpning.

Som 18-åring flyttade ”Salle” till Malmö och blev brevbärare och stannade fram till sin pensionering inom Posten i olika funktioner inom distributionen.

I friidrott blev IK Pallas hans klubb. Åren kring 1960 var Pallas ”postarnas” förening när det gällde friidrott. Salle var aktiv på löparbanorna upp till 30-årsåldern och tillhörde skiktet under Skåneeliten på medeldistans, främst på 800 meter.

Men det är inte som aktiv han för alltid kommer att ha en viktig plats i såväl Pallas som i skånsk friidrotts historia.
I Pallas hade han under åren fram till mitten av 2010-talet olika funktioner i styrelsen. Under en period var han även tränare.

Men det var som tävlingsledare Salle blev ett välkänt namn inte bara i Malmö och Skåne utan även i utlandet, främst då i Danmark. Han introducerade Malmömilen, ett stadslopp i stan, där några av dåtidens världsstjärnor fanns på plats. Ett av Skånes mest klassiska terränglopp, Milbers, som löptes i Törringelund, försökte han blåsa liv i genom att förlägga loppet till Beijers park. Båda dessa lopp försvann dock från tävlingskalendern.

Men Lennarts idrottsliga livsverk består, Pallasspelen.

Från en anspråkslös tävling i den mörka Kombihallen på Stadionområdet 1982 via den då moderna inomhusarenan Atleticum 1992 utvecklades Pallasspelen till en av Sveriges största och mest välorganiserade inomhustävlingar. Upp mot 2 500 starter har noterats vissa år.

Att Pallaspelen blev så populär, inte minst hos de danska föreningarna, var till största delen Salles förtjänst. I 34 år var han noggrann tävlingsledare som såg till de aktivas bästa. Han avtackades hjärtligt av stora delar av Friidrottsverige vid tävlingarna 2016. Då pekade Salle inte utan berättigad stolthet på Pallasspelsrekorden. Listan visar på vilken klass det är och har varit på tävlingen, även i ett internationellt perspektiv.

Ett av kännetecken för hans ledarskap var att han såg till att funktionärerna hade det bra och tackades för sitt ideella arbete. Några veckor efter Pallasspelen inbjöds alla trogna funktionärer till en måltid, som avslutades med en av Salle komponerad, svår frågesport i ämnet friidrottshistorIa, ett av hans specialintressen, tillsammans med längdåkning på skidor.

Vid de samarrangemang,  som SM, European Masters Games och landskamper, som Malmöklubbarna gemensamt arrangerat, var Salle alltid en kunnig representant för IK Pallas.

2008 erhöll Salle Skånes Friidrottsförbunds plakett i guld, Årets ledare. Mycket välförtjänt.

Ett långt liv som framgångsrik och uppskattad idrottsledare är slut.

Genom Pallasspelen kommer Friidrottssverige länge att minnas Lennart Samuelsson.

Friidrottsvännerna genom

Heidemarie Petersson

Lennart Fahlback

Lars Johnsson

Magnus Månsson