Att se den handbollsklubb man följt under längst tid i livet utklassas i en SM-semifinal borde smärta mer än det gjorde.

Men som handbollsvän och allmän vän av kreativ idrott föredrar jag att reservationslöst hylla Sävehof efter 37—27 mot Ystads IF. Det var propaganda utöver det vanliga. Sällan – nej, aldrig -- har jag sett så många finesser och spektakulära aktioner i en match mellan två svenska lag. YIF-spelarna bidrog också med några rariteter. Det skall vi inte glömma!

Men det mesta förbleknade i jämförelse med färingen Elias Skipagötus alla konststycken.

Man kan aldrig med rättvisa jämföra olika tiders stjärnor. Idrotterna är under ständig utveckling. I den högsta svenska ligan har Kjell Jönsson, under 1950-talet utsedd till världens främste spelare, och Magnus Wislander, internationellt korad som 1900-talets främste manlige spelare, haft stora avgörande roller.

Elias Skipagötu har jämförts med dessa båda och andra storheter från olika epoker i svensk handbollshistoria. För mig är det en omöjlig jämförelse. Jag nöjer mig med att konstatera att Elias Skipagötu är den mest spektakuläre och mest sevärde lirare som spelat i den högsta svenska ligan.

Det som gör Sävehof extra svårt att neutralisera är att det finns fler skickliga spelare med en  bred repertoar. Lyckas man temporärt få stopp på Elias Skipagötu tar hans kusin Ola Mittun över men framför allt William Andersson-Moberg. På plan tillsammans ger Skipagötu och Andersson-Moberg alla försvar extra huvudbry.

***

Gårdagens semifinal mellan Hammarby och Kristianstad, 30—31, höll också hög klass med spänningen som en extra krydda med segermålet sekunder före slut.

Hade gärna sett en eller två förlängningar för att inte minst ge de många, entusiastiska åskådarna extra dramatiska minuter. Det hade de varit värda.

***

Vem är då guldfavorit?

Återkommer med mina funderingar inom kort.

Semifinalernas kvalitet har onekligen  stegrat intresset.