Kommer ni ihåg den här tiden för ungefär ett år sedan?

Östersunds FK skulle spela åttondedelsfinal mot Arsenal i Europa League. Då förvann lagets kanske bäste spelare, Fouad Bachirou, till Malmö FF. Om 14 dagar skall MFF spela åttondedelsfinal mot Chelsa i Europa League.

Då säger Fouad Bachirou till husorganet: 

”Det är en match varje fotbollsspelare vill spela.

I mina öron en smula falskt. Han hade samma möjlighet i fjor.

Varför inte erkänna? Det är pengarna som styr.

Fouad Bachirou är naturligtvis inte ensam i dessa smått löjliga lojalitetsförklaringar vid klubbyten.

Den nya föreningen är alltid ”klubben i hjärta!”.

Fan tro det!

Sista helgen i januari är det alltid svårt att få tiden att räcka till.

Handbollen, antingen VM eller EM, är inne i slutskedet. Pallasspelen, en av landets största inomhustävlingar i friidrott arrangeras i Atleticum.

I år hann jag med vad jag ville. Med ålderns rätt inskränkte jag jobbet som friidrottsfunktionär till två förmiddagspass. En liten kugge i ett maskineri på 100 personer.

Hann alltså utan stress se VM:s avslutande matcher i en turnering som Norden dominerade och fick i stort maxutdelning. Grupputdelningen gjorde att guld, silver och en femteplats var det bästa Danmark, Norge och Sverige kunde nå.

Sen skall vi inte glömma detta fantastiska Island, elva i totalen. Ett Island med i stort lika många invånare som Malmö som VM-elva! Och Malmö har i nuläget inte en enda spelare, fostrad i en av stans klubbar, i närheten av ett landslagsuppdrag.

***

Sverige gjorde ett bra VM. Även om man inte skall dra för stora växlar på placeringsmatch var insatsen i segermatchen mot Kroatien gedigen. Trupp och ledning tog det hela på allvar. Det var ett första viktigt steg mot kommande mästerskap. Jag vidhåller att det finns ett stort urval av kompetenta spelare med internationell kapacitet. Konkurrensen är tuff. De spelare som får chansen med mer speltid än vanligt, måste ta den och det gjorde de mot Kroatien.

Konkurrens är utvecklande.

***

Det finns många OM i idrottens efterhandsdiskussioner. Egentligen är de meningslösa. Sverige skärrade de värdiga världsmästarna, obesegrade Danmark, hade tre bollar upp och en frilägeskontring. Den missades, skottet hamnade utanför. Tänk OM. Meningslöst, jag medger. Men det var nog enda gången Danmark var under press.

***

Hos världsmästarna var för övrigt Henrik Kronborg, med ett spelarförflutet i H 43 Lund och Stavsten, assisterande förbundskapten.

***

Och i kulisserna bakom Norges avbytarbänk smög som vanligt Beddingestrandsbon Kent-Harry Andersson som rådgivare till den norska ledarstaben.

***

Det var också upplyftande att se de franska spelarna äkta glädje över den vunna bronspengen. De var regerande mästare men satte värde på en tredjeplats. Det skall man göra i ett VM i en stor idrott.

***

Och tack att Tyskland blev utan medalj.  Tyskarnas försvarsspel var stundtals alltför brutalt. Det hör inte hemma i en sport som vill utvecklas.

***

Slut på VM-festen.

Serielunk eller fest i Baltiskan på torsdag? HK Malmö gästas av Lugi i Handbollsligan.

***

Om friidrotten, Pallasspelen, återkommer jag.

Det blir inget VM-guld i handboll till Sverige.

Inte ens en chans till medalj.

Där fick man för att man ville leka expert.

I en tät, lång serie blir det alltid någon mindre bra match. Sveriges kom mot Norge, ett bra Norge skall understrykas. Men det var i för många viktiga detaljer det inte fungerade. För framgång i värdshandbollen behövs ett strålande målvaktsspel. Appelgren/Palicka har agerat på denna nivå i alla matcher utom i en, den mot Norge. Då var de bara bra.

Totalinsatsen mot Danmark var också bra. De ofrånkomliga misstagen kom i fel lägen för svenskt vidkommande. Eller om man så vill, ur motsatt synvinkel, danskarna visade klass och moral när de var under rejäl press. För visst skärrade Sverige under första halvan av matchen.

Sverige har en bred trupp. Så är det. Men på en del positioner finns det en klar rangordning. Som mittnia. Linus Arnesson har kompletterat Jim Gottfridsson  alldeles ypperligt men att, efter Jim skada, som Arnesson få nyckelrollen i det svenska anfallsspelet dit är steget svårt och långt. Arnesson har skött det bra. Men givetvis har han inte samma respekt som Gottfridsson, 2017 års EM:s viktigaste spelare, framröstad av en jury. Motståndarna har kunnat koncentrera sin defensiv på en tröttkörd Lukas Nilsson, svag i de två senaste matcherna, men lagets bäste under inledningen. Uppbackad av Jim Gottfridsson.

Saknaden av Jesper Nielsen i defensiven skall inte undervärderas.

Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt. I Norgematchen var Niclas Ekberg väldigt duktig, Mattias Zachrisson snudd på usel. Det naturliga valet var Ekberg från start. Men han inledde med tre missar och in kom Zachrisson och var lysande.

På andra kanten fann förbundskapten Andresson rätt. En effektiv Jerry Tollbring från start till mål, ingen Hampus Wanne. Som kanske hade varit det naturliga förstavalet.

Som sagt: Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt.

En reflektion: Kim Andersson och Kim Ekdahl Du Rietz har av olika anledningar, spel i Handbollsligan och ett frivilligt uppehåll, varit borta från världshandbollen under en period. Duktiga spelare, men visst har det märkts att de inte helt var mogna för ett långt VM med viktiga roller.

Ett VM med sina många matcher under kort tid kräver breda trupper. Det har Sverige men det fattas kanske lite spetskompetens på några positioner under den främste. Jag erkänner oförbehållsamt min överoptimism.

På lördag vinner vi dock över Kroatien och blir femma.

Inte illa i ett globalt VM.

Så försvann bryskt önskescenariot om vägen till ett svenskt VM-guld i handboll.

27—30 mot Norge kan aldrig bortförklaras. Att svenskarna hyfsade till siffrorna, från som värst minus sju, ger oss fortfarande möjligheten att nå en medaljmatch. De flesta i laget måste upp ett eller ett par snäpp. Tekniska fel tillhör spelet med dess snabbhet, fysiska kontakt och intensitet. Men det finns en smärtgräns. Den överskreds i går. Utvisningar tillhör också spelet, men felaktiga byten är inte acceptabla. Och inte heller som Fredric Pettersson ta en genväg genom mittcirkeln vid ett danskt avkast med utvisning som följd.

Optimist som jag är tror jag på en medaljmatch, vill helst slippa ett möte om en femteplats på lördag. Även om en femteplats är ok i ett i ett världsmästerskap i en global idrott. Vi pratar inte ishockey.

Nåväl. Danmark i morgon i en ödesmatch. Har sett de obesegrade danskarnas två senaste matcher. De har inte övertygat. Jag insisterar – trots Norgeförlusten – att Sverige har en bättre bredd. Men ingen Mikkel Hansen. Men fler måste ”ha dagen” i jämförelse med i går.

Och så finns det något som heter revanschlust. Den lär finnas. Visst kan Sverige med en bra start skärra nerviga danskar. Och vinna med de nödvändiga tre bollarna.

Det kan faktiskt räcka med en segermarginal på ett. För vem säger att Norge besegrar Ungern?

En ny spännande handbollskväll lär det bli.

Med domare som pallar för trycket. Paret som dömde Danmark—Egypten darrade betänkligt när det var jämnt.

Då är det snart dags för de två hittills viktigaste matcherna i VM-handbollen för Sverige.

I kväll Norge, på onsdag Danmark.

Har de senaste dagarna för första gången i VM sett våra nordiska grannars vinstmatcher, Danmarks mot Ungern och Norges mot Egypten.

Lag med världsspelare som Mikkel Hansen (Danmark) och Sander Sagosen (Norge) inger självfallet respekt. Men sin individuella skicklighet, kombinerad med spelintelligens kan de avgöra alla jämna matcher.

Jag är självfallet medveten om att man inte får dra avgörande slutsatser av en enstaka match. Men jag tror att – det som sagts både före och under turneringen – den svenska bredden är större och fäller avgörandet. Speciellt mot Norge, som definitivt är missgynnat av det alltför tuffa och orättvisa programmet. Matchen mo tEgypten sent i gårkväll borde ha satt sina spår i redan trötta kroppar.

De båda gruppettorna, Danmark och Sverige, har blivit premierade med ett gynnsammare program.

Sverige har varit mer eller minde favorit i sina sex tidigare VM-framträdanden. Är så även i kväll. Men det här blir tufft. Det är Norges sista chans att fixa en semifinalplats. Sverige har en till, via vinst över Danmark. Men den händelseutvecklingen vill jag helst undvika.

Ett önskescenario: Vinst mot Norge. Sen kan vi förlora mot Danmark, som sen vinner sin semifinal liksom Sverige.

Och Sverige förlorar inte två matcher inom fem dagar mot danskarna.

Så blir Sverige världsmästare.

”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.

Jag när en liten dröm. Kanske utopisk. Men ändå.

Jag vill skriva ner Heleneholms IF:s friidrottshistoria men samtidigt berätta om de förändringar som skett inom friidrotten, främst ur skånsk och malmöitisk synvinkel.

Jag har många sidor anteckningar och färdigskrivna avsnitt men enormt mycket återstår. Tyvärr vill jag mycket annat.

Nyårslöftet att regelbundet göra ett blogginlägg vill jag fullfölja, att läsa ett 40-tal böcker per år är ett måste (just nu finns Jens Liljestrands intressanta biografi om Vilhelm Moberg på nattduksbordet, över 700 sidor), midjemåttet har ökats så motionsintensiteten måste upp, det tar också sin tid att följa all intressant sport i tv (plus andra program), har eventuellt uppdraget kvar att vara delansvarig för boken Skånsk Idrotts Historia och några andra uppgifter inom idrottsvärlden. Sen finns det sociala livet. Inte att förglömma den tid som går åt till tidningsläsning och besök på allehanda webbsidor.

Detta kräver arbetsdisciplin och prioriteringar, tyvärr inte mina bästa grenar.

Samtidigt känner jag behovet av att skildra en idrott, friidrotten, som genomgått så många förändringar, sedan jag 1952 för första gången aktivt kom i kontakt med ”den allmänna idrotten” i och med att man i Skurup byggde en idrottsplats med friidrottsytor. Dessa har försvunnit liksom på många, många andra orter runt om i Skåne.

Heleneholms IF bildades i december 1939, jag är född i december samma år. Efter vad jag förstått inträffade dessa historiska händelser under samma vecka.

Därför måste jag självfallet skriva Heleneholms historia med också ur ett bredare perspektiv.

Pretentiöst, naturligtvis. Men nu har jag satt det på pränt och därmed satt press på mig själv.

***

Var och forskade Stadsarkivet i veckan om Parkstafetten, ett av många initiativ av en av Skånes främsta friidrottsledare genom tiderna, Heleneholms IF:s grundare Sigge Bennhagen.

Såg då resultatlistorna från 1963. I de fyra olika klasserna, tre för seniorer och en för 18-åringar (på den tiden fanns inget underlag för damer/flickor) deltog totalt 85 löpare från fyra Malmöklubbar, 40 från Heleneholm, 25 från IK Pallas, 15 från MAI och 5 från Limhamns IF. Det är siffror som i dagens Friidrottsmalmö är ouppnåeliga. För att komma med i exempelvis något av Heleneholms fem seniorlag måste du ner på cirka 2.50 på 1 000 meter. Det krävs faktiskt en hel del för att nå dit.

Vad var då Parkstafetten?

Första loppet arrangerades i maj 1952 med Kvällsposten som medarrangör i Beijers Park i Malmö på ett 1 000-metersvarv. Ett lag i huvudklassen bestod av tio löpare. Sträckorna var 1 000 m, 200, 300, 500, 1 000, 200, 300, 500, 1 000 och 2 000. I de övriga klasserna var det femmannalag.

Loppet blev snabbt populärt. Danska elitklubbar deltog liksom de bästa från västra Sverige.

Efterhand tillkom dam- och flickklasser och även fler pojkgrupper. Parkstafetten blev ett jättearrangemang. Men så mattades intresset, speciellt bland seniorerna. För att bibehålla ett acceptabelt antal lag i huvudklassen reducerades antal löpare till sju. Men inte ens denna åtgärd räckte.

Parkstafetten gick i graven. Ett stycke ur Malmös idrottshistoria försvann.

Min ambition är att skildra delar av den ur ett Heleneholmperspektiv.

Malmös friidrottshistoria få inte glömmas.

Ett handbolls-VM har många ansikten.

Många fascinerande, andra inte lika attraktiva. Så finns det matcher som är ett mellanting. Som gårdagens mellan Tyskland och Frankrike, 25—25, jämnt, hårt med ett, speciell i början, alltför tufft försvarsspel med ideliga ”låsningar”. Det blev ingen rytm i spelet. Inget spel som egentligen attraherar mig. Samtidigt kryddades tillställningen av individuella idrottsprestationer av högsta karat.

Det var en fascinerande kamp och då kamp i den positiva meningen. Med ett dramatiskt slut med den franska kvitteringen på sista skottet.

***

När man såg den här giganternas kamp började man fundera över hur Sverige skall kunna rå på dessa storvuxna bjässar. Men lugn. I det vardagliga handbollslivet i sina klubbar umgås de svenska spelarna rutinmässigt med de eventuellt blivande motståndarna. Och klarar sig alldeles strålande.

Men visst ingav Frankrike och Tyskland respekt. Liksom det Kroatien jag sett.

Och ännu har det inte blivit tillfälle att se Danmark och Spanien. Norges möte med Chile gav inga indikationer om norrmännens kapacitet.

                                                                                        ***
Efter de tre inledande matcherna har de svenska förbundskaptenerna fått de besked de ville. Och som de säkert visste, en bred trupp med klass. Laget går in i de avgörande skedena med fräscha spelare. Programmet har varit gynnsamt.

Tveklöst ser det fortsatta första gruppspelet lovande ut. Skulle bli oerhört förvånad om inte det inte blir segrar mot Qatar och Ungern.

Innan det stora allvaret börjar.

***

Har inte sett många matcher med de så kallade blåbärsnationerna. Av vad jag sett är det speciellt målvaktspelet som fallerat. Men, exempelvis, Angola och Chile har med sina begränsade spelarresurser försökt sig på en snabb, sevärd och utvecklande handboll.

I Angolas match mot Sverige svarade man för mästerskapets två kanske mest spektakulära mål, ett straffkast och en kontring med en sista passning bakom ryggen.

Exempel på VM-turneringens många fascinerande ögonblick.