Det har debatterats mycket om att i lagbollssporterna i unga år inte skall räkna resultat och inte göra tabeller och inte heller kora cupsegrare.

Debatten tog fart när den stora fotbollen tog efter vad många andra sporter gjort tidigare, ingen resultatfixering före 13 år. Leken skall prioriteras.

I lördags besökte jag Kulladals sporthall i Malmö, där Malbas (som verkligen tar hand om sina ungdomar) hade inbjudit till en tävling i Easy Basket, denna gång för 10—11-åringar. Det var stimulerande ungdomsidrott i smålag (fyra mot fyra), många matcher, alla fick i princip lika lång speltid, generösa regler, unga tjejer och killar som domare. Och inga protester från varken spelare, ledare – eller föräldrar.

Det var ren och skär ungdomsidrottsglädje, där det egna lagets poäng betydde så mycket mer än att motståndarna måhända satte fler bollar i korgen.

Belackarna menar bland annat att det resulatatlösa spelet skulle innebära ett minskar antal lag och mindre engagemang. Erfarenheterna från de idrotter jag följt, basket och handboll, visar att så ej blivit fallet. När det blir seriespel kommer en ny stimulerande parameter in, det blir ”allvar”.

Lördagsförmiddagen i Kulladal visade att barnen och föräldrarna uppskattar en förmiddag med Easy Basket. Annars åker man inte en mörk, blåsig oktobermorgon klockan 7 från Ängelholm de tio milen till Malmö.

Det fick naturligtvis föreningar/lag som numera inte åker långa vägar till turneringar man inte kan vinna. Och det tycker jag är bra. Det läggs alldeles för mycket pengar på för utvecklingen och framtiden ointressanta evenemang. I de unga åren är det familjerna som står för de stora kostnaderna.

Det finns en ekonomisk segregation inom den svenska drotten.

Detta är den stora faran för den svenska ungdomsidrotten.

***

De styrande i toppen av svensk idrott vill att barn och ungdomar skall ägna sig åt många olika sporter. Åsikterna är grundade på forskning och sociala studier. Den fysiska utvecklingen gynnas av allsidigheten, omväxlingen gör att man blir kvar längre inom idrotten.

Tyvärr har dessa intentioner inte fått tillräcklig genomslagskraft bland föreningarna. Det är ”mina barn”. Man är rädd att förlora dem till andra idrotter. Inte minst är oron stor att klubben får minskade bidrag av olika slag. För att gynna allsidigheten måste bidragssystemet ses över, inte minst bör den yngre åldersgränsen justeras uppåt. I Malmö får man bidrag för 4-åringar.

***

Det stora hindret finns dock inom familjeekonomin. Det är för dyrt för en flerbarnsfamilj att låta sina barn under ett år pröva på, låt oss säga, tre olika idrotter. Jag bortser från de extremt dyra idrotterna. Med medlems- och träningsavgifter blir det många tusenlappar per år. Och barn.

Till dessa utgifter kommer, förutom kläder och övrigt material, kostnader för egenavgifter vid exempelvis tävlingar och turneringar på annan ort. Det kan röra sig om stora summor. I några idrotter och föreningar fordras det nästan att föräldrarna har bil, eller i alla fall möjlighet att köra, för att barnen skall få tillfälle att tävla.

Jag har i olika sammanhang på senare år stött på den ekonomiska problematiken inom ungdomsidrotten.

Den ekonomiska segregationen är en stor fara för en förbättrad ungdomsidrott i Sverige.

***

För en tid sedan läste jag att anmälningarna om olämpligt uppförande av ledare och föräldrar hade minskat radikalt inom Skånefotbollen i de serier man numera inte redovisar resultaten.

Ytterligare en positiv följd av de nya intentionerna inom svensk ungdomsidrott.

Det har stormar kring det danska damlandslaget i fotboll, EM-silvermedaljörerna.

Laget uteblev bland annat från VM-kvalmatchen mot Sverige. Huvudproblemet är av ekonomisk art.

Vi som har Sydsvenskan som husorgan och läser Sporten har fått ta del av några indignerade krönikor, där allt ansvar läggs på mossiga gubbar i förbundsstyrelsen (DBU).

(Anmärkningsvärt är förstås att i DBU:s styrelse finns endast en kvinna. I den svenska är tre av sju ledamöter kvinnor, men jag har likväl en känsla av att en hel del beslut i denna församling betecknas som gubbmossiga.)

DBU har redovisat sitt bud. Det innebär höjda löner. Men för att bedöma värdet av detta behövs naturligtvis jämförelser. Hur ser det ut i Sverige, i Norge och andra jämförbara nationer? Och hur stora skillnader är det mellan damer och herrar? I Norge lär likalönregeln gälla. Är herrarna som gått ner i lön eller är det damerna som fått ett rejält lyft?

I min nyfikna värld är dessa, och några andra, frågor viktiga att få besvarade för att få en helhetsbild av problemet. Att belysa en fråga från alla olika håll är en journalistisk skyldighet. I alla fall om man skall få någon grad av trovärdighet. Kvalitet och kvantitet är inte det samma.

***

Idrott på elitnivå är kommersialiserad. Då gäller speciella regler. Det är ingen social verksamhet. Tyvärr. Men så är det. Damfotbollens förespråkare i Sverige måste inse detta.

Herrarnas VM-kval mot Luxemburg sågs av 50 000 åskådare, damernas mot Ungern av 5 000.

Malmö FF har ett hemmasnitt på över 18 000 på sina allsvenska herrmatcher, FC Rosengård lite över 1 100 på sina matcher i damernas högsta serie.

Det är avslöjande siffror.

Kan någon med vettiga argument ha något att erinra mot de rådande ekonomiska skillnaderna?

Vi pratar 2017 i en kommersialiserad elitidrottsvärld.

***

Jag gillar däremot inte den argumentering som nedvärderar damfotbollen med det i och för sig sanna påpekandet att damlag resultatmässigt är sämre än ett pojklag. Skillnaden är fysiskt betingat. Liksom i alla andra jämförbara sporter.

De allmänt idrottsintresserade menar ofta att internationell damhandboll är mera sevärd än herrhandboll på samma nivå.

Jag håller med.

Samtidigt är jag övertygad om att en svensk elitklubb på damsidan inte besegrar ett välskolat pojklag. Denna jämförelse ser man sällan.

Nästa år kommer fem Malmölag spela i herrarnas division 2 i fotboll.

Så blev det efter att Kvarnby IK i sista omgången fixat ett kontrakt, som sedan tidigare varit klart för Prespa Birlik och IFK Malmö. FC Rosengårds sejour i division 1 blev bara ettårig och en stor besvikelse. BK Olympic gick den andra vägen, direkt tillbaka till division 2.

För Sydsvenskans läsare är Olympics avancemang en nyhet. I min värld är det underligt att man under en hel säsong med referat följt Olympic men helt nonchalerar insatserna textmässigt i det lyckade kvalet. Underligt men knappast förvånande.

Fem Malmölag i division 2 kan ju tyckas bra. Men det är trots allt nivå 4 och det är här stans näst Malmö FF bästa lag spelar. Det säger en del om klassen på ”Fotbollsstaden Malmö”.

Hur rustade är då de fem lagen inför 2018? En dum fråga! I alla fall med tanke på vad som hänt på den här nivån och i regionen den senaste perioden under höstens övergångsperiod. Det har varit tio in och tio ut. Och många är de spelare som varit i både två och tre av dessa klubbar.

Värst drabbat över tid har Kvarnby IK varit. Det finns många spelare med ungdomsår i KIK i konkurrentklubbarna. Kvarnby har också levererat duktiga spelare även till högre serier. Det BK Olympic var en gång under senare delen av 1900-talet har till en del – men bara till en del – övertagits av Kvarnby, Småklubbsmalmös bästa talangskola.

Ser man på strukturen i de fem klubbarna under 2017 är det just Kvarnby och Olympic som har den bästa grunden med lag från juniorer och ner i åldersgrupperna. I övriga föreningar är det svajigt och ojämnt. FC Rosengård dock klart bättre än IFK Malmö och Prespa Birlik. Prespa har utöver sitt A-lag bara ett 14-årslag. IFK några knattelag och ett under hösten ett ungt lag, som vann högsta reservlagsserien i Skåne.

Med detta som underlag är det lätt att förstå att några spelare hit och dit i början av fönsteröppningen kommer sätta igång den övergångskarusell som präglat de senaste höstarna.

Vem orkar och har kraft att stå emot och i stort lita på vad man har? Tre föreningar lär sikta uppåt, de två övriga på nytt kontrakt. De med den bästa grunden har lägst målsättning, inbillar jag mig.

En intressant höst är att vänta. Men samtidigt lite ledsamt att Fotbollsmalmö under MFF ser ut så här.

Om några timmar skall Malmö FF ta emot AIK i den allsvenska fotbollen.

SM-guldet är säkrat och det nya målet – enligt några påhittiga journalister – är att nå den största differensen till en tvåa i den allsvenska historian.

Historielösa spelare har hakat på resonemanget.

 I nuläget har MFF tio poäng mer än AIK.  Rekordet är från 1949—50, då just MFF kom före Jönköping Södra med 15 poäng.

Men märk väl att en vinst på den tiden gav två poäng, kryss ett. Omräknat till dagens system med tre poäng för vinst, hade MFF varit 23 poäng före J-Södra.

Och detta på 22 omgångar. Det är knappast orealistiskt att anta att MFF då på ytterligare åtta matcher utökat differensen upp till 30.

Så det är långt till ett allsvenskt rekord i ett historiskt perspektiv.

Men om MFF kan man tydligen skriva vad man vill utan att bli ifrågasatt.

***

FC Rosengård, Malmös andra storlag, och dess politik har jag aldrig förstått mig på.

För en tid sedan avgick tränaren Jack Majgaard Jensen med motiveringen att hans och den sportsliga ledningens framtidssyn inte var den samma. Utan att ange vari skillnaden låg.

För några dagar sedan läste jag en intervju i Kvällsposten av Jan-Peter Andersson med ordförande Håkan Wifvesson, där denne menade att målet med alla värvningar var att spelarna skall utvecklas i FC:s miljö. Låter onekligen positivt och ambitiöst.

Men hur stämmer denna målsättning och ambition ihop med att tre av de senaste prestigevärvningarna, Lotta Schelin, Caroline Seger och Anja Mittag är 32 år eller äldre? Betydligt bättre kännare av damfotboll än jag är klara med att trion har passerat zenit.

Det pratas och skrivs mycket om damerna i FC Rosengård. Samstämmigheten inom klubben övertygar inte.

Vem har makten?

Är det Östersunds FK övriga Fotbollsverige skall hoppas på i framtiden?

Ja, som opponent till Malmö FF om det SM-guld, som enligt många lär vara vikt för MFF lång tid framöver. Så lät det i alla fall efter att det 20:e SM-guldet säkrades i måndags. MFF med sina överlägset större ekonomiska resurser skulle inte gå att rubba. Det är lätt att hålla med om detta scenario.

Nu är Östersund på väg att skaffa sig ett stort ekonomiskt utrymme genom framgångarna i det europeiska spelet. Dessutom lär ÖFK tjäna bra med pengar på några spelarförsäljningar. Att bli av med några av sina bästa är naturligtvis ett minus i målsättningen att bli etta i Sverige, men med en stark ekonomi kan man skaffa utmärkta ersättare. För unga talanger med vilja att utvecklas borde en flytt till Jämtland stå högst på önskelistan.

Tänk att få träna under Graham Potter!

Den största faran för Östersunds framtid är inte att mista någon av sina spelare. Den ligger i att Graham Potter, som måste vara attraktiv på den storinternationella marknaden, lockas av de stora pengarna utomlands.

***

Gårdagens 2—2-möte mot Athletic Bilbao var en strålande fotbollsunderhållning. Det är lätt att ta till överord. Och detaljminnet är kort. Så jag nöjer mig med att konstatera, att det det unga – det är ingen ålderstigen trupp – laget presterade i går är den spelmässigt bästa insatsen av ett svenskt klubblag mot ett motstånd från en av de stora ligorna under 2000-talet.

***

Landslagsaktuella Ken Sema och Saman Ghoddos är de utåt mest kända spelarna. Men innerbacken Sotiris Papagiannopoulos och mittfältaren Fouad Bachiorou är två av Allsvenskans absolut bästa spelare på sina positioner.

Dennis Widgren, den egne produkten, gjorde i går en alldeles strålande insats. Det finns många spelare med hög potential.

***

Det som på sikt kan hindra att ÖFK ”för evigt” blir en etablerat allsvensk toppklubb är att publikunderlaget är litet. Jämtlands län, som inbegriper Härjedalen, är ytmässigt fem gånger större än Skåne, har bara 127 000 invånare. I kommunen Östersund bor 61 000 personer, i huvudorten 45 000.

Jämtkraft Arenas publikkapacitet är 8 500.

Allt detta är begränsande faktorer.

Idrottsmuseet i Malmö är stängt.

Det finns inte mer.

Ingmar Zäll, tidigare fritidsdirektör i Malmö, frågar i en debattartikel i Sydsvenskan, varför och vem som är ansvarig.

Vi är många som ställer samma frågor.

Fritidsnämndens ordförande Frida Trollmyr (S) ger ett svar:

Material och medarbetare övergår till kulturnämndens ansvarsområde.

Men vet Frida Trollmyr vad Idrottsmuseet varit och stått för? Hon skriver att: Malmös idrottshistoria är viktig i berättelsen om Malmö.

Men Idrottsmuseet har inte varit ett museum för Malmö, även om det organisatoriska ansvaret legat på stans fritidsnämnd. Det har funnits föremål från Riksidrottsmuseet i Stockholm och från hela Skåne. I det stora biblioteket har det funnits en massa intressant idrottslitteratur (mycket skänkt av medlemmar i Idrottsmuseets Vänner), i källaren ett välsorterat fotoarkiv och många, många hyllmeter med dokument från förbund och föreningar från hela Skåne. Inte enbart från Malmö.

Och detta i en och samma byggnad. Fantastiskt!

Idrottsmuseets Vänners årsbok sedan 2001 heter för övrigt Skånsk Idrotts Historia.

Det underliga är att personalen inte vet vart de olika avdelningarna skall flyttas. Jag har upprepade gånger frågat men i stort fått olika svar varje gång. Som vän av ordning och organisation kan det tyckas besynnerligt att så pass stor omorganisation inte är planerad i detalj.

En sak lär dock vara klar, samlingarna kommer inte att finnas i en och samma lokal. För dem som forskat har detta varit ovärderligt.

Frida Trollmyr skriver också att en av anledningarna till nedläggningen är det minskade antalet besökare trots att nya grepp prövats. Jag har varit en flitig gäst på IM, men de nya greppen har helt förbigått mig. Öppettiderna har inte heller varit de lämpligaste för en arbetande allmänhet.

Hur många gånger per år har det gjorts förändringar i utställningarna och hur många specialarrangemang har det genomförts  under alla åren? Det finns mer att fundera över.

Frida Trollmyr säger att det under våren 2018 kommer att etableras ett idrottshistoriskt rum på Stadionområdet. Det måste vara ett stort rum om man skall kunna skildra Malmös stolta idrottshistoria.

Borde ett separat Malmöutrymme inte kunnat få plats inom de befintliga ytor som redan finns i Baltiska hallen? I min värld utan att skingra allt historiskt som  fanns på plats.

Så kommer ju alltid frågan upp, om det ideala är att ett idrottsmuseum skall skötas kommunalt eller ideellt. De mest besökta idrottsmuseerna i landet drivs ideellt – med ekonomisk hjälp av kommunen. Som idrottsmuseet i Helsingborg, Sveriges bästa och ett föredöme.

När nu något nytt tydligen skall byggas upp vore detta något att fundera över.

Nedläggningen av Idrottsmuseet i Malmö är ett rejält misstag av en stad som vill profilera som en ledande idrottsstad.

Det dröjde inte många minuter efter Sirius vinst över Djurgården, innan vissa i Malmömedia döpte det tåg som transporterade MFF-truppen till Norrköping för Guldtåget.

Så kan det naturligtvis bli. Kanske till och med troligt.

Dagens match visar på den ekonomiskt ojämna värld svensk fotboll lever i. Sedan IFK Norrköping i våras vann med 2—1 borta över MFF har laget förlorat fyra av sina bästa spelare till den utländska proffsvärlden, Christopher Telo, Nicklas Bärkroth, Niclas Eliasson och Sebastian Andersson.

MFF har tappar tre icke ordinarie spelare Pawel Cibicki, Pa Konate och Tobias Sanna plus så Yoshimir Yotun.

Norrköping har fyllt på med Falkenbergbekantingarna Johannes Vall och Alexander Jakobsen.

MFF till sin sedan breda välbetalda trupp med Carlos Stranberg, Bonko Innocent och Kingsley Sarfo, alla tre etablerade på en hög nivå, allsvensk eller allnorsk.

MFF:s intjänade Champions League-miljoner, genom egen skicklighet och rätt marginaler, har helt förändrat konkurrenssituationen i svensk fotboll. Exemplifierat av vad som skett i perioden maj och oktober mellan IFK Norrköping och Malmö FF.

Likväl kan östgötarna uppskjuta MFF:s guldfirande. Kunde ett svagare Sirius rubba Djurgården, kan ett nykomponerat IFK Norrköping med ett nytt spelsystem knipa poäng från MFF.

***

Kingsley Sarfo är anklagad för sexuellt utnyttjande av minderårig, alltså en tjej under 15 år. Det är förbjudet enligt svensk lag och skall självfallet bestraffas. Jag har absolut ingen annan uppfattning.

Nyss läste jag i en utredning att 18 procent av alla svenska kvinnor har sin sexdebut före de fyllt 15.

Utan att ta ståndpunkt i Sarfo-fallet är det en siffra att fundera över! Eller?

De är pålästa.

Det kan man inte ta ifrån många av de nya referenter/kommentatorer, som hörs allt oftare i de många tv-kanalerna.

Men oj vad de pladdrar på. Allt de läst sig till skall ut under matchernas gång. De kan allt om alla spelares karriärer, från det första målet i en reservlagsmatch, till A-lagsdebuten, alla klubbyten och så vidare och så vidare.

Imponerande i sig, men ack så tröttsamt. Vem orkar lyssna? Vem kan ta till sig all denna information? Samtidigt som man skall försöka koncentrera sig på själva matchen.

Många av dessa ”ordbajsare” döljer sin okunnighet om själva spelet genom faktauppgifterna. Ja, om allt nu är fakta. Den stora mängd av information, som man får sig till del, är omöjlig att kolla. Om man nu skulle vilja det. Mycket är helt oväsentligt för allmäntittaren.

Det finns många synare. Det är få namn jag lagt på minnet. Jag har för vana att hoppa över det mesta av det oftast ointressanta förhandssnacket, då man presenterar kommentatorerna. Den tiden kan man spendera till nyttigare ting.

Det värsta jag upplevt på sistone är Eurosports sändning från VM-kvalet Vitryssland—Nederländerna. Killen som pratade och pratade och pratade och spottade ur sig information fick till och med Fyrans Daniel Kristiansson att verka ordkarg. Tillåt mig tillägga: Daniel Kristiansson har blivit sparsammare med att vilja briljera med uppgifter om spelarna. Men handbollens regler och finesser har han ännu inte lärt sig.

Kunskap och förberedelser är naturligtvis inget fel. Men det gäller att utnyttja det med omdöme. Lasse Grankvist, C Mores ankare, sa vid ett tillfälle ungefär så här vi ett Frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner:

Det gället att kunna ”allt”, men ha förmågan att bara använda kanske några procent i ett referat.
Visdomsord att ta lärdom av för en yngre generation.