Corona kommer att förlama tävlingsidrotten under lång tid.

Det kan komma att bli förödande för de organisationer som bygger stora delar av sin ekonomi på entré- och deltagaravgifter. Vi matas dagligen om elitföreningarnas ekonomiska problem liksom de stora motionsloppens. Men krisen tränger djupare ner i leden. Även mindre evenemang drabbas. Statens 500 miljoner till idrotten kommer inte att räcka. Inte ens med de extra miljoner Riksidrottsförbundet äskat.

I Malmö är det dyrt att arrangera tävlingar. Fritidsförvaltningens priser är höga. Initialkostnaderna är höga. Det är svårt att få ekonomi i turneringar och tävlingar. Även de mindre.

Under åren har många försök gjorts att etablera evenemang i Malmö men det ekonomiska utfallet har blivit för skralt.

Jag har hyfsad kännedom om vad det kostar att arrangera en inomhustävling i friidrott i Atleticum. Varje timme kostar 900 kronor, det är inte ovanligt med dagliga pass på tio timmar, målkamera och eltidtagning tar man 4 000 kronor/dag för. Vill man göra det lite extra festligt tillkommer en kostnad för en prispall (200 kronor) och anmäler sig aktiva från andra nationer blir det en extra utgift om man vill hedra de utländska gästerna med deras nationsflagga.,

 Man har även en lista över vad som anses som en grunduppsättning av stolar och bord. Anser arrangören att det finns behov av fler stolar kostar det. 15 kronor/stol. Ibland behöver vi pensionärsfunktionärer extra vila.

Förstå att en sådan prispolitik irriterar.

Min förening Heleneholms IF är varje säsong medarrangör vid tre Atleticumtävlingar, uppdelade på fem dagar. Det är stora initialkostnader.

Ta den största, Pallasspelen. Med den prissättning som gäller från och med 2020 uppgår utgifterna till Malmö stad till upp mot 25 000 kronor.

Till detta kommer administration, priser och mat till 75 ideellt arbetande funktionärer.

Heleneholms motionslopp Varvetmilen är inställt, förmodligen röner Blodomloppet i maj samma bittra öde. Föreningen kan stå utan två viktiga inkomstkällor.

Malmö stad måste ställa upp. Befria de klubbar som på grund av viruset förlorar stora pengar för uteblivna entré- och anmälningsavgifter, under några år från hallhyror och andra utgifter som är förknippade med ett evenemang. Det gäller även de kostnader Gatukontoret debiterar vid lopp på kommunal mark. Klubbarna måste kompenseras.

Det här gäller självklar inte bara Heleneholm utan, och inte minst MAI i samma prekära sits, alla stans duktiga föreningar i alla idrotter.

Det är nu Malmö måste visa att man står bakom föreningslivet.

sd

Tävlingsidrotten står still.

Men det jobbas intensivt i andra delar i den största av våra folkrörelser. Jag tänker inte på allt extraarbete förorsakad av Coronaviruset. Nu i dagarna matas man om övergångar i de vinteridrotter som fick ett abrupt slut.

Som i ishockey, där jag varje år förundras över den stora omsättningen i alla elittrupperna. Det är tio in och tio in och tio ut. Precis som i Malmös småklubbsvärld i fotboll, där det är tränarnas kontakter som formar trupperna. Speciellt i de klubbar, och de är många, som inte har ungdomsgrund att bygga på.

***

Åter till hockeyn? Varför saknas kontinuiteten? En vanligtvis betydelsefull komponent i ett lagbygge. Jag har inget svar, följer i stort hockeyn bara via massmedia. Man kan undra hur kostsamma alla dessa köp blir. I SHL, högsta herrligan, är månadslönerna höga och även om de ligger på samma nivå mellan ”nytt och gammalt” tillkommer, efter vad jag tror/vet, en massa extra utgifter som flyttkostnader, agentarvoden och sign-on-bonusar.

Spelaromsättningen i de allsvenska fotbollsklubbarnas trupper är förvisso också stor men det rör sig till största delen om spelare utanför, skall vi säga, de femton ordinarie. I hockeyn rör det sig om fler ur det ordinarie laget, som förstås har fler spelare än fotbollen.

Men ändå!

***

Tvillingarna Westerholm, Ponthus och Pathrik, återvänder till Malmö Redhawks. Såg tidigt en spekulation om i vilken formation de skulle spela. Ja, naturligtvis skall det vara i samma. Frågan gällde hur den skulle benämnas i hierarkin, etta, tvåa eller trea.

Här hänger jag inte med – i och för sig inget ovanligt. Är det så viktigt i ishockey att man har en uttalad skicklighetsrangordning på sina formationer? Är det inte mer avgörande att alla uppställningarna håller en hög jämn standard? En skicklig motståndarcoach kan ju annars matcha sin ”etta” mot ”trean”.

Har diskuterar denna frågeställning med en vän, tillika före detta kollega och dessutom ishockeyexpert. Hen har aldrig lyckats övertyga mig om betydelsen av denna styrkeuppdelning.

***

Stärktes lite i min teori, när jag i en artikel såg Luleås, den överlägsne SHL-segrarens, bäste poänggörare Erik Gustafsson hade plats 27 i poängligan, Kollektivet var avgörande, inte en icke avgörande hierarki.

***

Det är mycket jag ställer mig frågande i ishockeyvärlden. Det finns mer än ovanstående.

Det är mycket man inte förstår i dessa Coronatider.

Som de här med att permittera fotbollsspelare. Och även andra professionella aktiva i lagsporter. Jag sitter här i min karantän och funderar.

Permittering vet jag vad det här: Arbetstagaren fråntas hela eller delar av sitt ordinarie jobb och med nya 300 Coronamiljarderna ersätter staten delar av inkomstbortfallet.

Jag kan till viss del förstå att vinterlagsporterna avbryter säsongen och ställer in den kollektiva träningen, permitterar truppen och de aktiva och tränarna får statlig kompensation.

Men hur gör elitklubbarna i fotboll? Säsongen ligger förhoppningsvis bara några månader bort. Tränat man inte alls, har man reducerat antalet kollektiva pass, eller kör man som vanligt och drar in på andra aktiviteter?

Jag har ingen aning. Ställer bara några frågor.

Alla har i dessa kristider sitt samhälleliga ansvar. Givetvis även den största folkrörelsen, idrotten. Jag hoppas innerligt att en samlad idrott inte utnyttjar de kryphål som finns i alla reglementen.

Hela Sverige och världen blöder.

***

Inom idrottsorganisationerna permitteras även kanslipersonal. I sig tragiskt, förstås.

Men när livet återgår till det normala är det kanske lämpligt att se över organisationernas numerär.

SEF, herrelitklubbarnas förening med de 32 högst placerade lagen, har ett kansli med 17 personer. Därtill en styrelse med förmodligen arvoderade ledamöter.

I min värld en stor organisation för att serva 32 medlemsklubbar.

SEF är bara ett exempel av många jag stött på under åren.

Kanslipersonalen på SEF är dock värda en eloge. De har frivilligt reducerat sina löner under tre månader.

Det är onekligen lite trist under den frivilliga Coronakarantänen.

Det finns att göra men det är den sociala närkontakten med nära och kära och en massa vänner, de som finns i riskgrupperna.

Men givetvis kan man hitta ljuspunkter. Småsaker. ”det tar jag sen”, har klarats av. Och att det är fint cykelväder är ytterligare positivt. Vår- och försommarblommorna kring Malmös fantastiska cykelvägar och stigar höjer humöret.

Tog i dagarna en tur till den nybyggda Hyllievångsskolan. Vilken skolgård! Det var ingen grus- eller asfaltsgård, det inte. Där fanns verkligen lekalternativ och möjlighet för en kreativ idrottslärare att leda omväxlande lektioner: En plan med allvädersunderlag där man kan spela fotboll, handboll, innebandy, basket och närheten till ett område för en kortare motionsslinga. De moderna, nya sporterna fick också utrymme på skolgården. Man hade byggt en mindre skateboardbana.

Friidrotten hade fått sin del, en fyra banor bred 100-metersbana. Men – som friidrottare – letade jag förgäves efter en längdhoppsgrop, en kulring, en plats att hoppa höjd på.

Friidrotten är numera hårt trängd i skolornas idrottsvärld.

***

Mycket i idrottens värld i Coronatider kretsar kring ekonomin. Speciellt elitverksamheten i de stora lagsporterna. Det är stora ekonomiska kostymer som skall fyllas.

I några föreningar har spelarna frivilligt gått ner i lön, så länge krisen varar. Det kan, i min värld, vara det mest naturliga – och mest sympatiska – i alla fall vad gäller de högsta herrserierna i fotboll och ishockey. Månadslönerna i dessa idrotter ligger väl snarast över än under 100 000 kronor. Lägg till ytterligare förmåner av diverse slag och det är som Malmö Redhawks målvakt Oscar Alsenfelt säger i dagen Sydsvenska:

-         Man skall komma ihåg att vi i mångt och mycket är privilegierade jämfört med många andra.

Hur skall RF (Riksidrottsförbundet) fördela statens krisstöd till idrotten på 500 miljoner kronor?

Mats Enquist, generalsekreterare för herrarnas elitfotboll, menade i ett inslag i tv att

elitfotbollen rönte ett så stort intresse att den borde få en bit över 100 miljoner i stöd. Intresset är stort, visst – det finns hos mig redan en viss abstinens – men är det realistiskt att 32 fotbollsklubbar skall ha en så stor del av potten?

Naturligtvis inte. Svensk idrott är så mycket större.

Elitfotbollens problem för närvarande är ett likviditetsproblem. När bollen börjar rulla igen med publik kommer det åter att bli intäkter.

***

Då är det värre för de föreningar som arrangerar, exempelvis, årliga motionslopp eller en ungdomsturneringar i en bollidrott. Stryks arrangemanget på grund av Corona är förtjänsten helt borta för det här året.

Min förening, Heleneholms IF, är ansvarig för Varvetmilen, ett testlopp inför det redan inställda Göteborgsvarvet, och Blodomloppet i maj med vanligtvis över 6 000 deltagare i Malmö. Klubbens personal är även ansvarig för delar av administrationen för landets 18 Blodomlopp.

Det kan bli förödande för klubbens existens i nuvarande omfattning, om man tvingas ställa in i alla fall vårens motionslopp.

Detta är ett av många exempel.

Riksidrottsförbundet har mycket att fundera över och många hänsyn att ta, när man skall fördela de 500 miljonerna. Man måste lyssna brett. Inte bara till de som får plats i massmedia och hörs mest.

Behovet är stort i hela det breda Idrottssverige.

Coronaviruset har förändrat vardagen.

Idrotten är berörd. Det betyder förstås väldigt lite i det stora allvaret. Men ett idrottsevenemang kan skingra dystra, oroliga tankar och frambringa nostalgiska, betydelsefulla minnen.

Som i går, när tv visade SM-finalerna i bandy från ett öde Studenternas i Uppsala.

Som idrottstokig ungdom på sent 1940- och hela 1950-tal var bandy en sport man följde. Sydsvenskas sportchef stilisten Sven Hansson, signaturen S.H, var en flitig gäst, när Nässjö IF spelade sina matcher i högsta serien. ”Nicke” Bergström var ungdomsårens store idol.

Sportradion fanns inte i sin numera stora kostym. Men efter varje omgång, matcherna spelades bara på söndagarna, sammanfattade Stockholmsjournalisten Bengt Ahlbom matcherna. Det var han som lärde mig att Slottsbron och Lesjöfors var två bruksorter i Värmland, att bandyn hade ett stort fäste i småsamhällena i Hälsingland, bland annat i Bollnäs, ”Snoddas”!

Västanfors, Skutskär, Forsbacka, Hällefors, ja, listan över småorter jag hjälpligt kan placera på en Sverigekarta har jag bandyn (och Bengt Ahlbom) att tacka för.

Och nämner man bandy och journalistik kan man inte förbigå Idrottsbladets grundare och chefredaktör, giganten Torsten Tegnér. För honom var bandyn med sin skönhet favoritidrotten. Ingen har så lyriskt kunna beskriva en idrott som han.

S.H , Bom och TT, tre legendariska sportjournalister, flitigt lästa och hörda av en ung Skurupspåg.

***

Jag har sett två SM-finaler på ett nästintill fullsatt Stockholms stadion.

1964 Brobeg—Skutskär 1—1. Där sedan Söderhamnslaget Broberg vann omspelsmatchen i Uppsala med 4—1.

1965 vann Örebro SK med Orvar Bergmark och Olle Sääw med 3—2 över Broberg.

Jag minns stämningen och folkfesterna. Och portföljerna. Med varierat innehåll.

Fina idrottsminnen!

Finaldagen den 7 mars 1965 dog för övrigt drottning Louise. Det fanns många som ifrågasatte lämpligheten av att spela finalen.

***

Jag har faktiskt själv spelat bandy på Stockholms stadion. ”Spelat” är förstås att ta i. I min utbildning till gymnastiklärare ingick att lära sig grunderna även i bandy. Det lilla jag lärde har jag aldrig behövt omsätta på mina Malmöelever.

Under GCI-utbildningen (GCI är föregångaren till dagen GIH) spelade vi givetvis matcher. Jag kom till Stockholm utan att kunna åka skridsko – hade inte ägt ens ett par ”sillarör” – och på det nyinköpta begagnade paret stapplade jag mig hjälpligt fram. För laget var jag givetvis till ingen nytta. Så jag placerades i målet. Och jag säger – ursäkta språket: Fy f-n!

I motståndarlaget fanns spelare som var aktiva i elitlag. Dom skör hårt.

Även i hockey placerades en olycklig skåning i målet. Med samma rädsla och usla resultat.

***

Det var nostalgiska minnen som dök upp i samband med herrfinalen. Och med nutidens stora skärmar och HD-kvalitet syns ”det röda nystat” bra.

Det var en bra idrottsunderhållning, fart, fläkt, skickliga skridskoåkare, bollvirtuoser (Toumas Määtä!) och inget gruff.

Tempot imponerade. Att hålla detta i 90 minuter på en så stor yta gav respekt.

Bandyn är globalt en liten sport. Det hindrar inte att eliten i Sverige, Ryssland och i viss mån Finland är skickliga idrottsutövare och är värda uppskattning och respekt.

Jag hade mer än nostalgisk behållning av tv-eftermiddagen. Och gladdes över vad SM-guldet betydde för Hälsingebyn Edsbyn, Villa Lidköping vann ju i fjor.

Det roliga hann aldrig börja.

Jag tänker på handbollens SM-slutspel, det man hade sett fram mot under en lång transportsträcka. Det känns lite tomt när man sett mer eller mindre av  cirka 85 matcher  från högsta herrligan.

Mitt förhandstips var för en gångs skull inte så illa, en eller två placeringar fel på åtta av lagen, fyra helt rätt är väl okej.

Den stora positiva överraskningen var nykomlingen Hallby, som med råge undvek kval, och ju längre säsongen fortskred och man hade anpassat sig till elittempot tillfördes Handbollsligan kvalitet. Den bästa nykomlingen på mången god dag. Och med Årets tränare Jesper Östlund.

Konkurrens får han naturligtvis av Lugis Tomas Axnér.  Det är imponerande att kunna forma ett konkurrenskraftigt lag med tanke på att förra säsongens tre bärande spelare försvann. Årets genombrott Casper Käll. I alla fall den mest spektakuläre och med ett offensivt register, som en bollälskare bara måste gilla.

Mikael Franzén, Alingsås, är en tredje aspirant till Årets tränare. Hans förmåga att säsong efter säsong få laget i form till den avgörande delen av spelåret är ett skicklighetsbevis. Trots årliga spelarförluster till högre rankade ligor lyckas alltid Alingsås/Franzén hitta lösningar.

Hur skall man sammanfatta Ljubomir Vranjes första hela säsong som tränare i IFK Kristianstad? Det blev ju ingen slutexamen. I sina bästa stunder var det mästarklass men med ligans bästa och bredaste material borde topparna varit fler – eller kanske bättre uttryckt: Dipparna varit färre.

Överflödets förbannelse? Ett problem som Vranjes inte behärskade.

Inte heller HK Malmö/Stian Tönnesen fick visa vad man kunde i spänt läge. Avslutningsmatcherna visade på brisen av en riktig ledare på plan i kärva lägen. De många, långvariga skadorna har hämmat utvecklingen. Speciellt Viktor Östlund hackiga säsong har satt sina spår. Hampus Olssons genombrott är mycket positivt.

IFK Skövde blev på sluttampen min favorit till SM-guldet. Tipset grundades på att truppen innehöll alla kvaliteter som behövs för ett guldlag, inte minst bredden i målfabrikationen, fallerade en, fanns ett alternativ.

Jag har en – obekräftad – känsla av att säsongens Ystads IF saknade harmoni. Och inte minst stabilitet hos de enskilda spelarna. Var det någon enskild spelare som genomgående höll den klass man kunde förvänta sig? YIF bygger om. Nog en nödvändighet om klubben vill bli en medaljaspirant i framtiden.

I IFK Ystad har tränaren Sebastian Seifert gjort ett bra jobb, försökt inplantera ett snabbt spel som man inte behärskade under 60 minuter. Klubbens plats i hierarkin har redan visat sig. Spelare är redan borta inför hösten.

Sävehof kunde inte ersätta Oskar Sunnefelt och när Gzim Sahili blev långtidsskadas och lånet iraniern Pouyn Norouzinezhad försvann, kunde inte ens en så bra talangfostrare som Sävehof hitta fullgoda ersättare. Vad händer när nu William Bogojevic, en av seriens absolut främsta spelare, försvinner?

Redbergslids förvisning från Liseberg till Scandinavium inverkade negativ på prestationen. Målvaktsspelet utan Tobias Thulin höll, sett över hela säsongen, inte den klass som fordras för slutspel. Behövs en ny röst i stället för Jasmin Zutas.  Materialet håller högre klass än som nia.

Med de hyfsat meriterade nyförvärv som   införskaffade är en trettondeplats för OV/Helsingborg en missräkning. Att lovande Oscar Joelsson försvinner (till Redbergslid) underlättar inte en förbättrad placering 2020/21. På vilken nivå det nu blir.

Önnered i sina bästa, snabba, stunder i hemmahallen var alltid sevärt. Men med sin plats i näringskedjan blir det svårt för förortsklubben (Göteborg) att komma högre en elittabell.

Zoran Roganovic, H 43-profilen (främst) fick en tuff uppgift i ett under lång tid åderlåtet Guif. Placeringen som tolva var väntad. Nästa säsong är det upp till Zoran att visa sin förmåga att utveckla unga spelare. Inte minst en av Sveriges främsta talanger Eric Johansson.

Varberg sistaplats var tippad av i stort alla. Året i Handbollsligan var utvecklande. Laget, under ledning av Hasse Karlsson, blev underhand bättre. Om inte sista omgången ställts in hade möjligheten att passera OV faktiskt funnits.

***

Synd att säsongen blev stympad. Det fanns mycket att se fram mot.

Det är mycket nu.

Även inom idrotten. Även om den i stort står still.

Själv är jag alldeles för okunnig om följderna för cornavirusets fortsatta spridning. I sådana här situationer är man hänvisad till den expertis som finns. Och inte lyssna till alla de självutnämnda ”förståsigpåare” som delger sina synpunkter och råd på alla de många sociala medier som kan berika livet men också sprida en massa skit.

Ibland – och det är ganska ofta -- förundras jag över all den tid som många lägger ner på att kommentera en massa oväsentligheter. Tid som kunde ägnas åt annat och viktigare.

Nu kastar jag förstås sten i det berömda glashuset, eftersom jag bloggar. Jag får dölja mig bakom det faktum att cirka 1 500 unika besökare vissa månader hittar hit och noteras för över 7 000 klick.

***

Nåväl. Lite idrott får det bli.

De olika idrottsförbunden löser virusproblemen på olika sätt. Rätt eller fel? Här finns väl inget giver svar.

Ishockeyns sätt att tackla upp- och nedflyttningen till SHL, högsta herrserien, strider dock mot mitt idrottsliga patos. En – eller två som i detta fall – förlorare skall inte vinna på en förändring. Som nu just i SHL. Leksand och Oskarshamn blev klart efter de andra i sluttabellen. Båda lagen visade att de ej hade tillräcklig kvalitet för den här nivån.

Björklöven, speciellt, och Modo hade mer än väl varit värda att få en chans att få kvala och visa sin kapacitet efter sina insatser i Allsvenskan. När nu Corona ställt till det och förhindrat fortsatt kvalspel hade den sportsligt mest rättvisa givetvis varit att alla fyra klubbarna kommande säsong fått SHL-status. Med vilja hade det gått att lösa. 16 lag med fyra inbördes matcher hade förvisso gett 60 matcher mot 52. Hade denna ökning inte fått plats borde man under en enda säsong bara mötas tre gånger, innebärande 45 matcher. Okej inte helt rättvist men bättre detta än att utesluta Björklöven och Modo från den ekonomiska köttgrytan.

Förlorare skall inte bli vinnare.

***

Lasse Sandlin, Aftonbladets tidigare sportchef, är död,

När jag som 45-åring kom in i tidningsvärlden var det, ja, just en ny värld för mig. Det var lätt att skapa vänskapliga kontakter med kolleger från hela landets morgontidningar. Svårare var umgänget med journalisterna från de stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen – kollegerna från Kvällsposten kände jag tidigare.

AB:s och Expressens representanter såg sig som lite större och bättre än oss andra (med några undantag förstås). Det stora undantaget var Lasse Sandlin, vars genuina idrottsintresse och kunskap lyste igenom och präglade den samvaro man hade efter utfört uppdrag. När våra jobb sammanföll blev det alltid extra angenämt.

Vid VM i skidor 1997 i Trondheim bodde Lasse och jag på samma hotell i rummen bredvid varandra. Vi träffades 14 dagar i sträck och våra samtal och långa diskussioner var minnen som dök upp när jag i går möttes av dödsbudet.

Lasse Sandlin behövde aldrig hitta de ”vinklingar”, som inte fanns.

Fakta och kunskap räckte för att han skulle bli läst och respekterad.

Av mer än av mig.

Förra helgen avgjordes SM i friidrott för 15- och 16-åringar.

De skånska ungdomarna kom hem från Örebro med 16 medaljer av 120 möjliga.

Antalet är i paritet med de senaste åren. Om det är ett bra facit eller inte, det är i min idrottsvärld ointressant liksom att de 16 medaljerna fördelades på endast tio aktiva. I de här åldrarna är det ofta så att hen är framgångsrik i mer än en gren.

Att sen också 13 av de 16 medaljerna tog av flickor är heller inget att förvånas över. Så har Friidrottskåne sett ut under många år. Tjejerna dominerar även numerärt. Sen finns det förstås anledning att diskutera varför så få grabbar lockas till friidrott. För just detta faktum är det mest oroväckande. I P16-klassen deltog endast fem – det är ingen felskrivning – skåningar från fyra föreningar. Ingen enda från Malmö! Något bättre var det i P 15, sju klubbar med 15 deltagare. Här fanns det också några aktiva från Malmöföreningar, dock med hjälp från några grannkommuner.

Något bättre var det i de båda flickgrupperna utan att det dock finns anledning till jubelrop.

Det som förvånar mig allra mest är att jag under hela 2000-talet hört att många klubbar har kö till sina friidrottsskolor, som redan (enligt uppgift) är stora. Det rör sig inte om några tiotal ”elever” i skolorna utom om hundratals. Jag hört och läst om siffran 500. Men tyvärr pratar vi inte om ungdomar kring tio år och uppåt. Utan om barn från kanske fyra upp till just tio.

Det är väl okej om föreningens huvudmålsättning är att ägna sig åt lekverksamhet. Men så är det inte. I slutändan är målet att barnen skall lotsas in en tävlingsverksamhet. Och då inte för sju-åttaåringar.

Men det är få föreningar som lyckas behålla intresset upp i tonåren. Startfälten i tävlingarna och årsstatistiken är svidande bevis på det inte fungerar.

Är det inte dags att tänka om?  Som att ta in ”eleverna” i senare ålder och ge de skickligaste instruktörerna mindre grupper att arbeta med. När jag är funktionär frapperas jag ofta hur tekniskt illa skolade en del klubbars aktiva är. De som kommer från exempelvis gymnastiken har en helt annan grund än de som har idrottsbakgrund endast från friidrotten.

***

Jag har skrivit det tidigare. Min oro för den skånska friidrotten består. I alla fall om man vill en bred idrott med en gedigen ungdomsgrund. För båda könen.

***

KIippan är en av de skånska orter, utanför städerna, som under de närmare 70 år jag följt skånsk friidrott nästan alltid haft en fungerande verksamhet. I höstas vann Klippans FIK flickklassen i den riksomfattande breddtävlingen Kraftmätningen. Och i Örebro blev klubben bästa skånska medaljklubb med ett guld, två silver och två brons. Med sina sju deltagare hade Klippan, näst MAI, flest aktiva av de tolv Skåneklubbar, som deltog i USM.