Varför sitta här och spekulera?

Det blir kanske inget SM—slutspel för herrar i handboll.

Isolerad – inte på grund av corona utan för utbredd slemsäcksinflammation i hälen, som omöjliggör längre transporter på egen hand – ligger jag och spekulerar i läspauserna av Ingrid Carlbergs oerhört intressanta biografi över Alfred Nobel.

För någon dag sedan lekte jag expert och delgav mina slutspelsfunderingar. Men av mycket positivt att säga om idrott: Det ändrar sig snabbt. Form är en färskvara.

Några matcher i senaste omgången har fått mig att fundera och fegt tänka om.

HK Malmö har varit stabilt. Ett lag som ledet en serie efter 30 av 32 omgångar är självfallet bra. Det är löjligt att påstå något annat. Handbollen, även i internationella finalsammanhang, är rik på genomklappningar som HK:s 19—29 mot Alingsås. I matchen saknade jag någon som tog tag i det, gjorde det oväntade. HK verkade sönderläst av ett skickligt Alingsås (Mikael Franzén, tränaren), som också hade den individuella kreativiteten.

Alingsås en finalpretendent. Som vanligt.

Kristianstad har blandat och gett. Men senast mot Sävehof visade man i första halvlek – den jag såg – ett spel, som kanske inget annat lag kan ens i sina bästa stunder. Nu är förstås den kvällens Sävehof med skador, sjukdomar och en avstängning inte den bästa värdemätaren.

Såg inte Skövdes överkörning av Önnered men imponeras över hur man sprider sitt målskytte. Det är ett lag med det mest varierade skyttet.

***

Det är i dag inget vågat tips att det blir HK Malmö, Alingsås, Kristianstad och Skövde som avancerar till semifinal.

Ystads IF verkar helt under isen och Sävehof är för tunt för närvarande.

Det troliga är att den nuvarande tabelltoppen, Malmö, Alingsås, Kristianstad, Skövde, blir intakt.

SHL:s etta och tvåa, vem det nu blir, kan knappast undgå att vinna över IFK Ystad, Lugi (alternativt Redbergslid) över fem matcher.

Och då lär det bli ett Skånederby i kvartsfinalerna, HK Malmö mot antingen Lugi eller IFK Ystad. Kristianstad tror jag väljer Sävehof med bakgrund av tisdagens 32—20. Då blir det Skövde—YIF i det fjärde mötet med västgötarna som storfavoriter-

Oavsett val kan semifinalerna bli tio handbollshögtider. Att få favören att få välja motståndare kan bli en väl så delikat uppgift.

Mitt förra tips kvarstår: IFK Skövde vinner SM.

***

Men redan, när den omgång som börjar i dag är klar, kan mina funderingar vara helt käpprätt åt skogen.

Och ännu har jag inte bestämt kvällens match: HK—Hallby eller YIF—Skövde. Matchförloppet får avgöra.

Sista perioden Rögle—Redhawks blir det i alla fall.

Tv-konsumenten har det bra. Med en fot i högläge.

Slutspelet i Handbollsligan, högsta herrserien, närmar sig.

Det känns skönt. Transportsträckan är för lång. Den allmänna handbollspubliken har samma uppfattning. Det har den visat genom de genomgående låga, och minskande, publiksnitten.

Inte ens HK Malmös jakt på att vinna Handbollsligan, idrottsligt en verklig merit, attraherar en kräsen Malmöpublik. Utan slutspel hade hemmamåndagsmötet mot serietvåan Alingsås varit direkt avgörande – nästan i alla fall – om var SM-guldet skulle hamna. Nu gäller det bara om vilket lag som skall få hemmafavören i slutspelet. Och möjligheten att välja slutspelsmotståndare. Kanske nog så viktigt, men inget som direkt lockar extrabesökare.

Fjorårets slutspel visade också att dessa fördelar inte var en fördel mer än ekonomiskt. Sjuan Sävehof blev mästare med fyran Alingsås som finalmotståndare.

I år tror jag inte att en sjua eller åtta, IFK Ystad, Lugi eller Redbergslid, har den kapacitet som Sävehof hade i fjor. Har svårt att se att någon ur denna trio över fem matcher skall rå på HK Malmö, Alingsås eller IFK Kristianstad, av vilka två skall välja sin kvartsfinalmotståndare. Tvåan har även möjligheten att välja sexan, Sävehof eller Ystads IF, två outsiders i slutspelet. Det gör man inte.

De senaste omgångarna har bjudit på varierad konfekt med stora variationer i prestationerna. Lagen har haft olika koncept att matcha, och träna, sina trupper inför det förhoppningsvis tuffa matchandet nu i slutet av säsongen.

I Ystads IF har storstjärnan Kim Andersson knappast spelat alls offensivt. Då har Jakob Nygren trätt in och visat att han har kapacitet på denna nivå. Dalibor Doder, tidigare mest med korta inhopp, har fått åtskilligt med mer speltid och då visat att han inte ”glömt” allt det som gjorde honom till en världsstjärna.

Den andre outsidern är Sävehof. Om – och jag upprepar om – Gzim Salihi förklaras frisk efter sin tredje hjärnskakning. Iraniern Pouya Norousis korta gästspel som ”högernia” visade att med en bra spelare i den positionen tillsammans med Jonathan Edvardsson och William Bogojevic har Sävehof kanske ligans främsta uppställning på distans.

Den senaste tidens tv-tittande på Handbollsligan har i min värld utkristalliserat en ny favorit till SM-guldet, IFK Skövde. Deras trupp är bred med hög kapacitet på alla plaster.

För HK Malmös del gäller att Viktor Östlund blir så tränad att han kan spela under längre perioder än han gjort hittills.

Och självfallet kan man – trots allt – inte bortse från IFK Kristianstad. Eller?

Ett spännande slutspel blir det under alla omständigheter.

Till skillnad från grundseriens lunk.

Tävlingssäsongen i fotboll är i gång.

Det ha redan blivit en hel del tv-tittande. Och dags för funderingar.

I Malmö finns fem herrlag i division 2, nivå 4, med ambition om att avancera i systemet, LB 07, FC Rosengård, BK Olympic, Prespa Birlik och IFK Malmö. Vällovligt givetvis. Målsättningar och visioner tillhör idrotten.

Jag har de senaste säsongerna sett en hel del matcher med några av de ovanstående Malmölagen och har väl en ok uppfattning om lagens kapacitet. I helgen såg jag i Svenska cupen några lag från division 1 spela mot allsvenskt motstånd och imponerades av kvaliteten. Jag är medveten om att man efter en enstaka match inte kan – och kanske inte heller bör – dra några definitiva slutsatser. Men kvalitetssteget från tvåan till ettan ser väldigt långt ut.

Det Oskarshamn presterade i vinsten mot Elfsborg, Eskilsminne mot Häcken (trots 0—4), och inte minst BP mot Hammarby, trots vinst med 2

--0 för det allsvenska topplaget, visade på en kapacitet och kvalitet jag inte sett hos Malmölagen de senaste säsongerna.

Och Tvååkers seger över Norrköping understryker ytterligare mitt resonemang om division 1-lagens styrka.

***

I samma ”härad” vill jag inte nämna Karlskronas insats mot Malmö FF, 1—2.

Det var nämligen en bedrövlig match på en bedrövlig naturgräsplan.

Sverige är inte moget för en tävlingssäsong från februari in en bit i november med elitspel enbart på natur- eller hybridgräs. Det eviga tjatet om att förbjuda elitmatcher på konstgräs sönder om en geografisk linje börjar bli löjligt. Fotbollen har stora krav på elitarenornas faciliteter men i en kommunalt hårt ansträngd ekonomi blir kraven ibland absurda.

Lite hårdraget kan det bli så, att för att tillgodose de oförenliga önskemålen om naturgräs och speldugligt underlag under ett helt, långt spelår, att en arena tvingas byta gräs två gånger per år. Konstgräs tidig vår och sen höst, doftande gräs däremellan.

Låter dyrt och orealistiskt.

***

VAR, videogranskningen, kom in i de malmöitiska hemmen vid MFF-mötena mot Wolfsburg.

Så länge det finns en mänsklig faktor inblandad  är det bara att konstatera att den absoluta sanningen aldrig kommer att uppnås. En felplacerad häl, som upphäver en offside, är det viktigare att granska än en uppenbar nedrivning av en motståndare just utanför straffområdet?

Jag anser inte det.

MFF—Wolfsburg gav exempel på båda fallen.

VAR kommer givetvis att diskuteras hela säsongen.

Rätt eller fel? Svaret beror – tyvärr – på vem som drabbas.

(Detta inlägg publicerades i lördags men efter vad jag förstått har alla inte kunnat öppna det. Gör därför ett nytt försök.)

I dag gör Bengt Bendéus, friidrottsklubben MAI:s hedersordförande, ett nytt utspel i Sydsvenskan.

Det är vi vana vid. Det har blivit ett och annat sådant under årens gång. De flesta gångerna har det varit mer ord än verkstad, antingen det gällt tävlingar av olika slag eller renoveringar och om-/nybyggnad av friidrottsarenan på Stadionområdet.

Nu vill Bendéus att all friidrottsverksamhet skall flyttas från just Stadionområdet till en plats kring Hyllie idrottsplats. Ingen friidrott på ”Gamelstadion”, där kan MFF få sin inomhushall, och innearenan Atleticum kan, enligt honom, tas över av innebandyn och handbollen.

Men Bendéus har inte tänkt klart.

Malmö stad har kring Stadionområdet byggt dels ett stort idrottsgymnasium och dels en idrottsgrundskola, som man för närvarande är på väg att bygga ut för att fördubbla kapaciteten. I båda skolorna är friidrotten en stor del.

Var skall friidrottarna träna utan tillgång till möjligheter i närområdet under läsåret?

Friidrottsgymnasiets status som ett riksidrottsgymnasium är ifrågasatt och med klart försämrade träningsutrymmen lär förutsättningarna att få ha kvar benämningen inte öka.

Visst, Atleticium börjar bli slitet. Jag är ingen arkitekt men är det omöjligt att renovera, modernisera och utöka kapaciteten? I min värld en intressantare lösning är en flytt till Hyllie. Det behövs naturligtvis även en uteanläggning för friidrott på området.

Hyllieförslaget är sällsynt dåligt underbyggt.

***

Bendéus ”generösa” förslag om att ge handboll och innebandy tillgång till Atleticum visar på hans okunnighet om vad som sker kring Stadion. Idrottsgrundskolan får en ny fullskalig hall, dock tyvärr utan publikkapacitet, och nästan vägg i vägg byggs en idrottshall på Annebergsskolan. Inne i Baltiska hallen finns två handbollsplaner. Så Stadionområdet kommer att bli väl tillgodosett med planer för innebandy och handboll.

***

Sen tillkommer den ekonomiska aspekten. Hur mycket kan idrotten, det gäller alla idrotter, kräva i ekonomiskt kärvt kommunalt klimat?