Coronaviruset har förändrat vardagen.

Idrotten är berörd. Det betyder förstås väldigt lite i det stora allvaret. Men ett idrottsevenemang kan skingra dystra, oroliga tankar och frambringa nostalgiska, betydelsefulla minnen.

Som i går, när tv visade SM-finalerna i bandy från ett öde Studenternas i Uppsala.

Som idrottstokig ungdom på sent 1940- och hela 1950-tal var bandy en sport man följde. Sydsvenskas sportchef stilisten Sven Hansson, signaturen S.H, var en flitig gäst, när Nässjö IF spelade sina matcher i högsta serien. ”Nicke” Bergström var ungdomsårens store idol.

Sportradion fanns inte i sin numera stora kostym. Men efter varje omgång, matcherna spelades bara på söndagarna, sammanfattade Stockholmsjournalisten Bengt Ahlbom matcherna. Det var han som lärde mig att Slottsbron och Lesjöfors var två bruksorter i Värmland, att bandyn hade ett stort fäste i småsamhällena i Hälsingland, bland annat i Bollnäs, ”Snoddas”!

Västanfors, Skutskär, Forsbacka, Hällefors, ja, listan över småorter jag hjälpligt kan placera på en Sverigekarta har jag bandyn (och Bengt Ahlbom) att tacka för.

Och nämner man bandy och journalistik kan man inte förbigå Idrottsbladets grundare och chefredaktör, giganten Torsten Tegnér. För honom var bandyn med sin skönhet favoritidrotten. Ingen har så lyriskt kunna beskriva en idrott som han.

S.H , Bom och TT, tre legendariska sportjournalister, flitigt lästa och hörda av en ung Skurupspåg.

***

Jag har sett två SM-finaler på ett nästintill fullsatt Stockholms stadion.

1964 Brobeg—Skutskär 1—1. Där sedan Söderhamnslaget Broberg vann omspelsmatchen i Uppsala med 4—1.

1965 vann Örebro SK med Orvar Bergmark och Olle Sääw med 3—2 över Broberg.

Jag minns stämningen och folkfesterna. Och portföljerna. Med varierat innehåll.

Fina idrottsminnen!

Finaldagen den 7 mars 1965 dog för övrigt drottning Louise. Det fanns många som ifrågasatte lämpligheten av att spela finalen.

***

Jag har faktiskt själv spelat bandy på Stockholms stadion. ”Spelat” är förstås att ta i. I min utbildning till gymnastiklärare ingick att lära sig grunderna även i bandy. Det lilla jag lärde har jag aldrig behövt omsätta på mina Malmöelever.

Under GCI-utbildningen (GCI är föregångaren till dagen GIH) spelade vi givetvis matcher. Jag kom till Stockholm utan att kunna åka skridsko – hade inte ägt ens ett par ”sillarör” – och på det nyinköpta begagnade paret stapplade jag mig hjälpligt fram. För laget var jag givetvis till ingen nytta. Så jag placerades i målet. Och jag säger – ursäkta språket: Fy f-n!

I motståndarlaget fanns spelare som var aktiva i elitlag. Dom skör hårt.

Även i hockey placerades en olycklig skåning i målet. Med samma rädsla och usla resultat.

***

Det var nostalgiska minnen som dök upp i samband med herrfinalen. Och med nutidens stora skärmar och HD-kvalitet syns ”det röda nystat” bra.

Det var en bra idrottsunderhållning, fart, fläkt, skickliga skridskoåkare, bollvirtuoser (Toumas Määtä!) och inget gruff.

Tempot imponerade. Att hålla detta i 90 minuter på en så stor yta gav respekt.

Bandyn är globalt en liten sport. Det hindrar inte att eliten i Sverige, Ryssland och i viss mån Finland är skickliga idrottsutövare och är värda uppskattning och respekt.

Jag hade mer än nostalgisk behållning av tv-eftermiddagen. Och gladdes över vad SM-guldet betydde för Hälsingebyn Edsbyn, Villa Lidköping vann ju i fjor.