Ursäkta att jag är lite tjatig.

Och samtidigt smått förbannad. Jag tänker på Sydsvenskans redovisning av resultaten på sportsidorna. Jag betalar – förvisso en förmånsbeskattning som före detta anställd – för att få en allsidig information, som jag anser att en tidning av Sydsvenskans dignitet bör ge sina trogna läsare. Och som dessa alltid tidigare fått.

***

Jag har sett svart på vitt att personer i ledande ställning anser sig nöjda med vad man presenterar sina läsare. Läsarna är nämligen nöjda. Men vilka läsare är det? Inte är det de som är speciellt intresserade av simning, friidrott, handboll, badminton, ja, du kan förlänga listan med åtskilliga andra idrotter.

Det saknas struktur.

***

Visst jag kan ta del av hur det går för Skurups AIF:s damer på nivå 5 i fotboll i konkurrens med lag från Österlen (det går inte alls bra) och målskyttarna i mötet mellan Onsala och Nässjö i en herrmatch i division 2. Och två gånger den senaste tiden har de som velat kunna läsa resultaten från de inledande omgångarna i den danska fotbollscupen mellan lag från den jylländska landsbygden.

***

Samtidigt har det arrangerats Diamond League-galor i friidrott med världsresultat utan att enda resultat i tidningen. I helgen vann för övrigt Malmö AI fyra seniorguld vid stafett-SM. Om det finns inget i stans enda tidning med fokus på Malmöregionen.

I resultatredovisningen från VM och Finnkamp finns väl också en del att önska.

Tv är generellt sett inte speciellt bra på att delge tittarna resultaten, speciellt inte Fyran med alla sina reklamavbrott. Ett ypperligt tillfälle för en tidning med ambition att komplettera.

Och vet redaktionen om att några av närområdets lag har inlett åttondelsfinalerna i Svenska cupen i handboll. Ystads IF är för övrigt utslaget i Europa League i handboll.

Aura har inlett sin säsong i badmintonens högsta serie. Hur ser laget ut? Jag vet att många är intresserade.

I går inleddes lag-EM i bordtennis. Bra intressanta förhandsartiklar, helt klart. Men sen i dag bara lagresultaten utan individuella siffror för de svenska lagen. Och inte ett ord om övriga lag, inte ens de samma pool. Torftigt.

VM i basket har haft den redovisning som man kan begära från ett storevenemang.

***

Jag saknar som sagt struktur, konsekvens. Ena dagen fullständiga laguppställningar med facit och allt från fotbollens damallsvenska, en annan dag bara eventuella målskyttar. Vet man hur många läsare som går in och kollar exempelvis Örebros och Kalmars laguppställningar? Det kan inte vara många.

***

SDS har dragit ner på texterna från småklubbsfotbollen. Det har jag förståelse för. De är intetsägande. Såg en match i går. Den intervjuade tränaren fick sagt vad han ville. Av förståeliga skäl ville han inte lämna ut de spelare som var orsaken till nederlaget.

Och numera ser man i dessa telefonintervjuer sällan några berömmande ord om några spelare. Det blir ointressant.

***

Inom tidningsbranschen skyller man gärna på personalbrist. Det inverkar förstås. Men klara instruktioner, planering och kunskap om den omfattande idrotten är en bra grund för förändringar och förbättringar.

Sydsvenskan, Fredrik Lindstrand, hade i torsdags en intressant artikel under överrubriken Transfermiljonerna.

Den väckte tankar och funderingar.

Lindstrand listar de fem spelare från Danmark och Sverige som sålts för störst summor (mellan 300 och 32 miljoner) under sommaren. Danskarna får betydligt mer betalt för sina spelare. Om det beror på kvalitet eller bättre förhandlare är svårt att avgöra. En del av facit lär väl komma när spelarna etablerat sig i sin nya omgivning. Alternativt sålts vidare.

Det som sticker ut är att fyra av de tio spelarna kommer från Afrika, en från Island och en från Tyskland. En av de svenska försäljningarna är för övrigt dansk, Häckens Kristoffer Lund Hansen.

Av de danska exporterna är endast en från Danmark. Av de fem svenska försäljningarna har Hugo Larsson och Gustaf Lagerbielke svenska pass.

De nordiska klubbarna och deras akademier är bra på att utveckla talanger från andra nationer.

Men gynnar det svensk landslagsfotboll? Det går ju inte precis så bra på herrsidan på sistone på herrsidan.

***

Förutom nu Larsson/Lagerbielke har de allsvenska klubbarna tappat mycket kvalitet till utlandet. Speciellt toppklubbarna av naturliga skäl, det är där stjärnorna finns.

Men de svenska föreningarna har kompenserat sig väl. De 16 allsvenska klubbarna har under transferfönstret köpt in cirka 80 nya spelare, hälften är utländska, hälften svenska.

Är det ett nollsummorspel även ekonomiskt? Eller har fönstret totalt sett gett klubbarna ett pengaplus? Och för dem med pluskonto, hur har vinsterna investerats?

MFF, som jag av förståeliga skäl känner mest till, har fått in två svenskar Jansson och Rosengren och två norrmän och en dansk, samtidigt som man lånat ut tre unga spelare med allsvenskt spel under säsongen till utlandet och en till en allsvensk konkurrent.

Häcken, som tveklöst mist mest spetskvalitet, har handlat friskt, dels etablerat som kompensation men också unga talanger från Afrika. Det afrikanska spåret har över tid visat sig lyckosamt för BK Häcken. Samtidigt vågar man ge många egna ungdomar chansen även i skarpt läge.

AIK i sin prekära situation förlitar sig på fem utländska nytillskott men också vågat ge riktigt unga talanger från egna akademin möjlighet.

Tre tongivande spelare från serieettan Elfsborg har lämnat för utlandsspel. Ersättarna kommer utifrån men i återvändaren Simon Hedlund har boråsarna en av seriens främsta förstärkningar,

Även IFK Göteborg (3) och Sirius (4) har scannat utrikes marknad för att förbättra sina utsatta positioner.

Det finns en klar tendens, där Sirius är undantaget. Det är de klubbar vi kallar stora som mest söker sig utrikes. De fattiga kusinerna från landet får, generellt sett naturligtvis, söka inom Sverige. I min värld alldeles utmärkt. Alla talanger finns inte i de allsvenska akademierna.

De stora kvällstidningarna ger inför vårstarten ut välfyllda och intressanta bilagor. Sen dess har det skett en del förändringar i trupperna. Bortser man från frivilliga utlåningar och skador är det AIK, Djurgården och BP som tappat flest, 7, 7 och 6. Storlekarna på hösttrupperna i alla lagen är i stort intakta.

Hammarby sticker ut. De två spelare som inte ingår i höstens trupp är för tillfälle utlånade. Och från ungdomsleden har truppen breddas med kvalitet. Hammarby har MFF, Göteborg, Häcken och Djurgården kvar på hemmaarena Tele2 kvar och kan ställa till det, men ligger för långt efter för den absoluta toppstriden.

Däremot har sommarens lag Djurgården slagläge. Visst finns tapp men också intressanta nya spelare. Har ett på pappret hyfsat restprogram. Men har alla tre derbyna kvar. Och dessa matcher är inte deras favoritmöten.

***

’Men vad är summan av sommarfönstret? Är cirka 40 nya utländska spelare till de som redan fanns här vägen mot en bättre svensk fotboll? Gynnar det inte bara den enskilda klubben?

Svensk talangutveckling har varit ett omdiskuterat ämne under många år. Är sommarens många transfers ett bevis på den inte fungerar? Inte ens fullt ut hos landets enligt rankningen bästa klubb, Malmö FF?

Åtta omgångar kvarstår av årets allsvenska.

Åtta intressanta omgångar med ovissa strider i topp och botten.

Minns ni hur det såg ut efter de åtta första omgångarna? Jo, Malmö FF hade inte tappat en enda poäng. Även vanligtvis någorlunda sansade journalister spekulerade i att MFF skulle ”gå rent”, i alla fall inte förlora någon match. Nonsens förstås. Säljande rubriker var tydligen viktigare än yrkeshedern.

Nu 14 omgångar senare går MFF som tåget, oregelbundet, hackigt och inte alls enligt planerna. MFF är i dag fortfarande ett topplag men ett lag i mängden. Givetvis är jag medveten om att i en 30 matcher lång serie är alla poäng lika värdefulla. Men samtidigt visar en tabell över de senaste 14 omgångarna MFF:s nuvarande status:

1)      Djurgården 30 p, 2) Elfsborg 29 p, 3) Häcken 26 p, 4) Hammarby 25 p, 5) Malmö FF 22 p, 6) Värnamo och Halmstad 20 p, 8) Mjällby och Kalmar 19 p, 10) Norrköping, Degerfors och Göteborg 17 p, 13) AIK 16 p, 14) Sirius 15 p, 15) Brommapojkarna 13 p,  16) Varberg 10 p.

Kanske också en tabell att ha i åtanke när spekulationerna om sluttabellen tar fart efter landskampsuppehållet.

MFF har under lång tid inte varit det topplag de flesta experter velat påskina. Formtabellen visar på verkligheten. Spelet och de viktiga relationerna (tränare Rydströms nyckelmantra) har inte fungerat.

Dessutom menar jag att periodens bäste MFF-spelare har varit målvakten Johan Dahlin.

Vilket lag får vi se i höst, vårens eller sommarens?

***

Till sist en fråga: Hur många sämstahalvlekar kan ett lag ha? Vid i stort varje MFF-match har en av halvlekarna klassats just som en sådan. Jag har fler kandidater än den första mot Göteborg, som då var bra. Glöm inte det!

Finnkampen, naturligtvis en höjdpunkt för oss friidrottsentusiaster, kanske speciellt för oss som ser lagtävlingar i en så individualiserad sport som friidrott som en extra krydda.

Jag tror att Finnkamperna är livsviktiga för svensk, och finsk, friidrott. Inte minst för det vi kan kalla toppbredd, det vill säga skiktet under de, faktiskt, få internationella stjärnorna. Landskamperna är de enda tillfällena, då duktigas seriösa ungdomar med nästan daglig träning under många år (utan större ekonomisk ersättning) kan hamna i ett stimulerande rampljus.

Finnkampen är livsnerven för en trängd friidrott i båda länderna. Resultatnivån i många grenar visar på just en saknad toppbredd.

Att, som förbundskapten Kajsa Bergqvist, mena att Finland kom med sitt bästa herrlag någonsin är inte bara historielöst utan helt enkelt okunnigt. Om ni, exempelvis, har tillgång till en resultatlista från Finnkampen 1975, så ser ni ett verkligt starkt finskt lag med internationell touch. Helgens lag var inte närheten, sett i ett tidsperspektiv med helt förändrade förutsättningar.

Jag har en viss känsla av att personer med höga positioner inom svensk friidrott gärna, kanske förståeligt, ser det mycket positiva som finns men bortser från att antalet friidrottsklubbar med seniorer minskar och också att färre ungdomar söker sig till friidrotten med sämre rekrytering som följd. För framtiden viktigare problem att lösa, viktigare än helgens båda vinster.

***

Det som också borde oroa var den klena publiktillströmningen. Lördagens glest besökta läktare var lite beklämmande att se. 9 653 på söndagen var också lägre än kalkylerat. Armand Duplantis fanns ju på plats och allt tydde på ovissa landskamper.

Är den generation som tidigare reste till Stockholm från hela landet för att se Finnkampen helt i utdöende? Och är den yngre generationen så bortskämd med de årliga mästerskapen och de många tv-sända galorna med sina fantastiska resultat att de inte uppskattar siffror på en lägre nivå?

Och inte inser charmen med Finnkampen.

Förra året var den totala publiksiffran i Helsingfors 42 000.

***

Gårdagens upplösning i herrmatchen hade likheter med dem under åren 1954—1964 och 1970—1984 då Finland segrade i 11 respektive 15 år i följd. In i sista dagen fanns en svensk chans att spräcka sviterna, men så kom då de två sista grenarna, tresteg och spjut. Det blev ”alltid” 16—6 i båda allt hopp försvann.

I år var det spjut och längd, och se det blev inte två finska tripplar.  Och svensk seger!

Tänk om det varit på 50-talet, då jag var som mest engagerad och deppade några dagar efter en förlust.

Jag ägnade en del av fredagskvällen åt allsvensk damfotboll.

Inspirerad av den, mestadels, alldeles utmärkta och underhållande fotbollen under VM.

På fredagsmenyn stod två möten mellan fyra av seriens främsta lag, Piteå—Rosengård (såg alla 90 minuterna, 1—0) och seriefinalen Linköping—Häcken, andra halvlek, 0—0.

Men det blev inget fredagsmys. Det de fyra lagen bjöd på var verkligen ingen PR för damfotboll. De enkla misstagen var frapperande många. Jag har sällan sett så många i matcher på en så hög nivå som Allsvenskan.

En förklaring kan vara att det var första matchen efter det långa VM-uppehållet. Låt oss hoppas det. Jag skall ge lagen fler chanser. För jag har sett några bra, underhållande matcher under våren.

***

Jag lockades att alltså att se fredagsmatcherna tack vare VM-fotbollen. Förhoppningarna fanns naturligtvis att VM-intresset skulle spilla över till Allsvenskan. Det måste därför ha varit en extrem besvikelse att endast 760 personer bevittnade Linköping—Häcken, tvåan och ettan i serien.

Mycket kring VM cirkulerade kring spelarnas ekonomiska ersättningar. Jag har inget att erinra om de miljoner som de svenska VM-spelarna erhöll av det internationella förbundet. Jag har läst Nilla Fischers memoarer/biografi, där hon pläderar för högre löner för de allsvenska damspelarna.  Och nu hänger jag inte med. Är intresset för en toppmatch inte större än att 760 personer dyker upp, då måste man rannsaka produkten. Inte fokusera på lönerna.

Detta skrivit inte enbart beroende på fredagskvällens brist på underhållning.

Malmö FF var den store vinnaren i det nu stängda transferfönstret.

I alla fall i jämförelse med de tre allsvenska toppkonkurrenterna.

Jag tänker inte på nyförvärven, deras kapacitet över tid har jag ingen aning om. Detta konstaterande gäller alla klubbarna. MFF:s tapp av ordinarie spelare och de vanligaste ersättarna är färre än Elfsborgs, Häckens och Djurgårdens.

Hugo Larsson och Lasse Nielsen är MFF:s enda. Man har frivilligt lånat ut några av sina unga spelare, som man tydligen inte anser sig behöva.

Elfsborg har mist Gustav Lagerbielke, Jacob Ondrejka och André Römer, Djurgården Elias Andersson, Gustav Edvardsen och Joel Asoro.

Och så då Häcken: Kristoffer Lund Hansen, Lars Olden Larsen, Benie Traoré, Oscar Uddenäs, Franklin Tebo, Tobias Carlsson och Ibrahim Sadiq. Låt vara att några av dessa inte ofta var med i startelvan men ständiga inhoppare.

Förlusterna av två så extremt duktiga målskyttar som Traoré och Sadiq kan väl inte ens Häcken ersätta.  Även om Hisingeklubben av tradition har fått fram väldigt många skyttekungar.

Jag har svårt att se att Häcken kan försvara sitt guld på grund av dessa högklassiga tapp samtidigt som laget har sex tuffa matcher mer än konkurrenterna i och med avancemanget till Europa League.

Såg när Häcken eliminerade Aberdeen, vinst 3—1 borta. Det var i många delar det Häcken, som mästaråret 2022 charmade stora delar av Fotbollssverige. Och vilket avsked han gjorde Ibrahim Sadiq, två mål, en fixad straff, ett skott i stolpen och en frispelning som ”min mormor gjort mål på”. Inte hans uppoffrande försvarsspel att förglömma. Jag kommer att sakna en av Allsvenskans stora profiler och inte minst hans smittande leende vid mål av honom själv eller någon klubbkamrat. Och kanske inte minst när han blivit ojust behandlad utan att få en berättigad frispark. Då har han leende tittat på domaren med en undrande blick för att sen genast spela vidare med samma intensitet.

Ibrahim Sadiq var min allsvenske favorit.