Den som gjort en resa har alltid något att berätta.  Ja, så brukar det heta.

Jag har varit i Danmark i tre dagar. Av familjära skäl har jag följt en landslagsturnering för 15-årsflickor i basket. Och då insett vilken av svår balansgång det är att bedriva ungdomsidrott, även som i detta fall på elitnivå. För där måste man betrakta spel i ett landslag, även i en så låg ålder.

De svenska coacherna matchade laget socialt, alla 15 spelarna fick rejält med speltid. Laget spelade fyra matcher (två vardera mot Danmark och Tyskland) och alla spelarna fick i princip stå över en match. Skador gjorde att några få även fick lite matchtid i den avslutande matchen.

Det blev idel förluster för det svenska laget. Min ingång i laget bedyrade att man givetvis var besvikna över de fyra förlusterna men att nu alla fick bra med speltid gjorde att lagkänslan stärktes. Och nu satsar det här gänget på bättre resultat till en turnering i Balticum i januari nästa år.

Coacherna i ett landslag på den här åldersnivån har mycket att ta hänsyn till psykologiskt. Spelarna kom från Luleå i norr till Malmö i söder. I sina klubbar är de tongivande, har en avgörande roll i alla stegen i USM och är där oftast på plan större delen av matchtiden. Nu blev den tiden starkt reducerad. Det var lärorikt för tjejerna.

Tempot var högre än vad de var vana vid. En vetskap att ta med sig om de vill försätta mot en karriär som senior. Det fordras mycket individuell träning.

Det finns många gränser att ta hänsyn inom ungdomsidrotten. Som exempelvis den fysiska utvecklingen. I ett 15-årslag syns den tydligt. Att ta ut en 15-mannatrupp är en grannlaga uppgift. I det svenska laget fanns det stora differenser. Vem kan se utvecklingspotentialen? Den fanns hos alla 15 men i olika grad i olika egenskaper.

Basket är en systematiserad bollsport med många inövade kombinationer. Samtidigt krävs individuella prestationer för att bryta mönster. Det är i ungdomsåren man måste lära och dessutom våga. Man får inte kväva initiativförmågan trots att misslyckandena i några fall blev många. Lyckligtvis hamnade den som misslyckat inte direkt på bänken.

 Närheten till laget – man satt i närheten av avbytarbänken och hörde all information och   märkte stämningen – gjorde att man fick en bra inblick i hur spelare och ledare fungerade.

Det var bra ungdomsidrott på en hög nivå.

Och det bästa av allt: Det var fantastiskt skoj.

Allt enligt mig närstående källa.