Malmö Redhawks har det tufft i SHL, högsta serien i svenska herrishockey.

Ett kval för att hållas sig kvar på denna nivå ligger och lurar lite längre fram i vår. Som i nästan all elitidrott ligger miljonbelopp i potten. Och i det här fallet inte enbart för föreningen Malmö IF. Även Percys Arena är beroende av elithockeyn. Arenans ekonomi vilar naturligtvis på många ben, men 26 grundspelsomgångar och några matcher till är en bra grund. Allsvenskan, nivån under, har förstås hyggliga åskådartal men det är skillnad att möta Almtuna och Västervik i stället för Rögle, Frölunda eller Leksand.

Det finns onekligen en viss press på ledare och spelare i Redhawks.

***

Jag prioriterar inte ishockey i mitt idrottstittande, det blir någon MIF-period i tv efter en avslutad handbolls- eller fotbollsmatch. En fredagsperiod kan det också bli före På spåret. Men okej, jag har sett några hela matcher också.

Jag erkänner ärligt att mitt ishockeyöga inte är det bästa. Men ett långt liv i olika funktioner i åtskilliga sporter har gett mig – inbillar jag mig i alla fall – en viss erfarenhet av vad som skiljer bra prestationer från sämre.

Med detta som bakgrund tycker jag inte att Redhawks utsatta läge är direkt förvånande. Rent generellt menar jag att (alltför) många spelare i laget är lite för långsamma i sin åkning och inte har den rätta klubbtekniken och inte heller passningsskickligheten.

Sammantaget blir det inte bra. Vilket också tabellplaceringen visar.

Anfallsmässigt verkar spelarna mer lita på slumpen – skymning, styrning, rätt studs i virrvarret fram för motståndarkassen – än på den egna förmågan att skapa bättre lägen.

***

Det här är några amatörfunderingar från tv-fåtöljen. Med en förhoppning att det skall gå vägen för Malmö Redhawks. Inte minst Malmö Arena behöver ett SHL-lag.