Den underliga friidrottssäsongen 2020 är avslutad.

Den blev inte alls som vi friidrottsvänner hoppats. Personligen är jag orolig för framtiden, sett ur mitt skånska och malmöitiska perspektiv. Den breda inomhussäsongen med de fyra stora tävlingarna i Malmös Atleticum, med tonvikten på ungdomarna, lär inte bli av. Och hur skall klubbarna inspirera de aktiva om det blir ytterligare en utomhussäsong med få, eller inga, attraktiva tävlingar. Detta i ett friidrottslandskap, där det generellt sett är tunt i många led.

Och hur klarar sig klubbarna ekonomiskt utan att kunna arrangera sina långlopp, den stora inkomstkällan för nästan alla livaktiga friidrottsklubbar?

***

Friidrottsåret slutade annars positivt för skånsk friidrott, Vid ett millopp på väg satte Malmö AI:s Jonas Glans (tidigare Leandersson) nytt svenskt rekord vid en tävling i Dresden med tiden 28.08

I en annan tävling på halvmaraton förbättrade Klippantjejen Sarah Lahti sitt eget svenska rekord till 1.09.52 Hon tävlar dock numera för Hässelby SK-.

***

En årsstatistik visar på friidrottens hälsotillstånd. Det känns inte rättvist att ett pandemiår, som detta, ge en hälsodeklaration. Så jag hoppar över detta i år.

Samtidigt är jag irriterad över att Svenska Friidrottsförbundet (och därmed också distriktsförbunden) tar betalt för att få tillgång till årsstatistiken. Det är ingen större kostnad men en pr-miss av högsta grad. I en trängd massmedial värld med allt mindre utrymme för resultat borde statistiken vara tillgänglig för alla.

Bollsporterna redovisar resultat och tabeller för sina flick- och pojklag gratis på sina hemsidor. Det skapar intresse och ”klick”. Nog så viktigt i en modern cybervärld. Friidrotten borde ta efter.

***

,Svensk friidrott har en inofficiell tävling, SM-pokalen, där alla placeringar bland de sex främsta i alla grenar, inne som ute, i sex åldersklasser räknas. Poängen för seniorer har koefficienten 1.0, i de yngre grupperna, 15 och 16 år, 0.25 Det är topp och bredd som premieras.

Föreningar med många och bra löpare har en fördel med sina många lopp på bana, terräng och landsväg och med stafetter och lagtävlingar i terräng.

Klubbar med bra årgångar, speciellt i K 22 och F 19. gynnas också, då de kan deltaga i såväl senior-SM som i den egna åldersbundna klassen.

Årets sammanställning ger en bra bild av Friidrottsverige ur ett geografiskt perspektiv. Hässelby SK detroniserade i år MAI, 517 poäng mot 398.

Näst bästa Skåneklubb blev IFK Helsingborg som 26:a med 47 poäng. Före sig hade Helsingborg 12 Stockholmsklubbar och sju från Göteborgsregionen (jag räknar Hälle IF från Ljungskile, sjua i sammandraget, sex mil bort). I Mälardalen med Uppsala är hyggligt starkt. Malmö (MAI), Växjö (IFK) och Karlstad (IF Göta) är toppmässigt isolerade öar i stora distrikt. Öländska Högby IF på plats 19 bör också nämnas.

Ingen Norrlandskubb sticker ut.

***

Förutom MAI och IFK Helsingborg tog i fallande skala följande Skåneklubbar poäng IFK Lund, IS Göta, Ängelholms IF, Klippan, Eslöv, Åhus, Höör, Heleneholm, Hässleholm, Kronan, Ystads IF, Öresund (numera Finish), Trelleborg och Genarp

16 klubbar av 151 kom alltså från ett Skåne som har ungefär tio procent av landets befolkning. Så det är väl okej. Eller?

Men som vän av stimulerande konkurrens tror jag att skånsk friidrott mått bra av en utmanare till MAI.

Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.

Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.

***

Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.

Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.

***

Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.

Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”

Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.

***

Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.

Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?

***

Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.

Vem lyssnar politikerna på?

Vilka kunskaper har de om de framtidsfrågor de skall lösa.

Det är två frågor jag ställer mig dagligen, när jag passerar två stora nybyggnader på Stadionområdet i Malmö, en idrottshall i två våningar och en lika hög skolbyggnad. I den skall Malmö Idrottsgrundskola för högstadiet, årskurs 7 till och med 9, hålla till, sju paralleller med totalt 540 elever.

Att Malmö får två nya inomhushallar är givetvis alldeles utmärkt. Synd bara att  man i slutprodukten reducerat antalet åskådare i en av hallarna från 1 500 till 400. Just en hall med plats för cirka 1 500 personer har Idottsmalmö efterlyst i decennier.

Och det kan ju tyckas positivt att Malmö satsar på sina unga idrottsutövare. Men samtidigt ger man acceptans för utslagning av barn i 12-årsåldern. Det är nämligen 12-åringar som söker. Och ratas. Antalet sökande är betydligt fler än de som får plats. Hur känner sig en 12-åring som inte platsar i gemenskapen?

De politiker som gett sanktion för en kommunal idrottsgrundskola – och till och med gett tillstånd till en utökning – kan inte ha tagit del av den moderna forskningen om ungdomsidrott. Och inte heller om Riksidrottsförbundets mål och inriktning. RF vill att barnen skall fortsätta med sin idrott upp över tonåren (det första stora tappet i Sverige sker just i 12-årsåldern) och RF vill också att barn och ungdomar skall syssla med mer än en idrott. Forskningen visar att den allroundkunskap man skaffar sig som ung också ger en positiv effekt för dem som senare blir elitidrottsmän, även av världsklass. Men framför allt, de, som har erfarenhet av mer än en idrott, har senare en valmöjlighet. Den vägen är i stort stängd för dem som slutar idrottsgrundskolan som 16-åring och stagnerat i sin idrott och tröttnat på den.

Jag förstår inte hur någon kan se vilken idrottslig utveckling en 12-åring kan få. I 12-årsåldern kan den fysiska/psykiska åldersskillnaden vara två, tre år. Åt vardera hållet.

Allt detta är bevisat genom forsning och erfarenhet. Expertis finns på nära håll, professor Tomas Peterson vid Malmö Universitet. Malmös politiker har inte tagit del av hans genomarbetade forskning.

Verksamheten i Idrottsgrundskolan har också förändrat konkurrenssituationen mellan Malmös klubbar. Det är en förening som är ansvarig för den dagliga träningen och det finns bevis för övergångar som inte gynnar inställningen till Idrottsgrundskolan. Under de tre skolåren sker också en utslagning inom den största idrotten, fotbollen. Alla klarar inte av de hårda kraven att få spela i exempelvis i MFF:s pojklag.

Om enskilda klubbar, eller privatskolor för den delen, satsar på en idottselitutbildning för grundskoleelever så är det deras sak.

Men att en kommun som Malmö med skattemedel i mångmiljonklass stöder en sådan verksamhet är oförklarligt. Det strider mot en kommuns uppgifter. En elitsegregering med 12-åringar är inte acceptabelt.

Ansvariga för detta är okunniga och icke pålästa politiker.

***

Sen vill jag påpeka att Malmö Idrottsgrundskola är den skola i stan som läsår efter läsår betygmässigt ligger i absoluta toppen. Det är självfallet ett oerhört plus.

Samtidigt har jag erfarit att några av dem som är ansvariga för uttagningen känner en viss olust för uppgiften. Att välja bort utan att veta slutresultatet kan vara frustrerande.

***

12 olika idrotter är representerade på Idrottsgrundskolan. När antalet elever skall ökas från 235 till 540 har fler idrotter erbjudits plats, bland annat brottningen. Limhamns BK:s tränare Jörgen Olsson, en gång Europamästare, har vänligt men bestämt tackat nej till platser: ”Skulle aldrig kunna tänka mig att ta ut 12—13-åringar till en sådan skola. Ge oss gärna några platser på Idrottsgymnasiet Det skulle vi välkomna.”

***

Det finns fler aspekter på dessa problem. Finns kanske anledning att återkomma.

Landslagsuppehåll i högsta handbollsserien för herrar.

I dessa pandemitider har man haft tid att se en hel del matcher via tv. Lydig som jag är, har jag följt isoleringsrekommendationerna i alla fall hyggligt. Tv:n och dess många sportsändningar har kanske mer än vanligt blivit mitt sällskap.

Vad skall man då säga om Handbollsligan efter nio, tio omgångar? Även om de åtta första lagen är de som allmänt tippades som de åtta slutspelslagen har de andra sju lagen generellt höjts sin kapacitet och gjort många matcher ovissa långt in i slutminuterna.

Att Guif skulle bortavinna över Kristianstad var det absolut ingen som såg, lika lite som att Kristianstad bara vann med ett mål mot Aranäs och OV. Högsta högstanivå har Kristianstad.

Tunga HK Malmö ligger tvåa. Många har hängt upp sig på de tre tidiga förlusterna men de kom ju faktiskt mot tre av förra säsongens fyra främsta lag. Så egentligen inget konstigt i det. HK är nog det lag jag sett mest. Jag saknar längre speltid för unge Tim Hilding. Det är många av motståndarna som låtit yngre spelare få ett stort förtroende. Men det kan ju vara så att konkurrensen är tuffare i HK. Försvaret har imponerat i Malmö.

Ystads IF känns så här långt som en väldigt stark utmanare till SM-guldet. Har en stark trupp med matchvinnare i många positioner. Dalibor Doder och Kim Andersson, veteranerna, som ännu kan avgöra matcher på hög svensk nivå.

Skövde har inte fått målvaktsspelet att klaffa helt ut. Är naturligtvis ett lag som kommer att hamna högt uppe.

Åren av tapp av landslagsmeriterade spelare har så här långt gett utslag i Alingsås. Konstigt vore det förstås annars.

Sävehof har haft skador på tongivande spelare och får svårt att nå en topplats. Samma slutsats vågar jag fastslå om Lugi, där Casper Källs spektakulära spel gläder den som gillar Lirare, de med stort L.

IFK Ystad är svårt att få grepp om. Kan oroa de flesta. Snabbfotade Filip Långh, något av en ny favorit.

Liksom Olle Ek i Hallby, som i sina bästa stunder spelar en varierad anfallshandboll som gör laget svårstoppat.

Önnereds snabba spel har också stundtals imponerat. Senast när Anton Hallbäck utgick skadad mot Guif visade det sig att man kan luta sig mer än på Hallbäcks inspel.

Tänk vad en miljö, där man trivs och får förtroende, betyder. Som nu Philip Jonsson Johnssons återkomst till Arnäs efter åren i Ricoh/AIK och Lugi. Nu visar han sin kapacitet.

Guif blandar och ger. De två poängen mot Kristianstad imponerar förstås, liksom Eric Johanssons skytte.

Vad händer med Redbergslid, mesta mästarna?  Jasmin Zuta, tränaren, får inte ihop det med de rutinerade spelarna och några av landets främsta talanger.

Hur är det med OV:s mentala styrka och den fysiska orken? De många tappade poängen i slutskedena av matcherna kan bli svåra att ta igen.

Varberg har jag faktiskt inte sett den här säsongen. De tre vinsterna har kommit mot Aranäs, OV och IFK Ystad, de två förstnämnda nog så viktiga om man vill undvika direkteliminering. (De sista åker direkt ut.)

***

Spekulera och fundera kan man göra i all oändlighet. Men så är det där med målvaktsspelet.  Bakom de överraskningar och vändningar som skett så här långt ligger främst att någon målvakt hamnat i den berömda zonen.

Finns det något lagspel där målvakten, rent allmänt, är viktigare än i handboll? Och kanske än mer betydelsefullt, att laget har två kapabla målvakter.