Det är mycket fotboll nu, mest inhemsk för min del och då mestadels herrarnas allsvenska.

Som jag skrivit tidigare, igenkänningsfaktorn är viktig för mig. Det är också något speciellt att se unga spelares utveckling och följa dem i karriären.

Fem matcher i ett veckoslut är en normal (?) konsumtion.

Allsvenskan är inne i elfte omgången, 19 matcher återstår. För oss som är uppfödda med en 12-lagsallsvenska är det nästan en hel säsong. Likväl tjatar man i media om ödesmatcher hit och ödesmatcher dit. Visst har en del möten större betydelse än andra, som de mellan lag som förväntas ligga inom samma skikt när säsongen skall summeras. Men samtidigt är det bara första matchen av två, så chans till revansch finns bevisligen.

Därför blev jag mäkta irriterad när det pratglada paret Petra Svensson/Emelie Zaar Ölander gång på gång på gång upprepade vilken ödesmatch det var för AIK mot Kalmar. När AIK sent kvitterade menade de att krysset var en förlust för Solnalaget. Men med den trupp AIK för närvarande förfogar över, är en poäng mot KFF värdefull. AIK är bara sex poäng eller mindre bakom ett helt koppel konkurrenter. Med 19 matcher kvar.

Svensson/Zaar Ölander är inte ensamma om att skapa en överdriven dramatik kring matcherna. Allsvenskan är i sig så intressant i de olika skikten att det inte behövs några konstlade formuleringar för att öka spänningen.

Den stora panelen i Discovery var inne på ”ödesdramtiken” även efter 1—1 mellan Elfsborg och Djurgården. Men om nu Elfsborg vid vinst skaffat sig ett försprång på nio poäng gentemot Djurgården på elva omgångar, vad säger då att Stockholmslaget inte kan ta in lika många på 18 matcher? (DIF har en tidigarelagd match och vinst mot Häcken i bagaget)

Värdera orden rätt! Det ger förtroende.

***

Därför vill jag slippa ordet guldryck om Malmö FF vinner över Degerfors i kväll och återtar serieledningen.