I går gjorde jag ett ovanligt idrottsval.

Började titta på SHL-kvalet i ishockey mellan Björklöven och HV 71 i väntan på stormatchen i fotbollens Champions League mellan Real Madrid och Manchester City. Och trots att fotbollsmatchen börjat, fortsatte jag att följa hockeydramatiken. Det var en fascinerande kamp med mycket i potten mellan två bra lag med ambitioner. Ishockey mellan två jämna lag bjuder alltid på intressanta sekvenser – även om slumpen/tillfälligheterna ofta har för stor betydelse för att hockeyn helt skall falla i min smak – och så var det i går. För Björklöven var det vinna eller försvinna, seger för HV betydde en snabb återkomst till SHL, högsta ligan. HV fixade det med ett mål minuten in i femte perioden.

Engagemang, att ha ett favoritlag, i en match höjer naturligtvis spänningen. I ishockey har jag ingen sådan relation till någon klubb. Men av någon oförklarlig anledning började jag hålla på Björklöven, av alla ett lag från Umeå, denna avlägsna ort. Jag kan inte ge en vettig förklaring varför.

Men min nyfunna sympati för Björklöven stärktes efter slutsignalen. Trots att klockan passerat 23 stannade största delen av hemmaklubbens anhängare kvar för att hylla vinnarna men framför allt för att tacka de egna spelarna och ledarna för all den underhållning och spänning de bjudit på under en lång säsong.

Det blev en värdig avslutning på en trevlig idrottsfest.

Och en stark kontrast till några svenska cupfinaler i herrfotboll, när hemmalaget förlorat och besvikna supporters snabb lämnat arenan för att varken tacka det egna laget eller hylla segrarna.

Umeåpubliken visade att idrotten som helhet är större än den egna klubben.

Högtravande. Förvisso. Men sådan är min ideologi.

Och inför nästa säsong skall jag, i alla fall tabellmässigt, följa Björklöven i Allsvenskan och hoppas på laget då når SHL.