Ingen, speciellt inte de handbollsintresserade, kan ha missat att den förre förbundskaptenen Bengt Johansson är död.

Minnesorden efter honom har varit många, lovorden ha visat på en stor personlighet, på människan bakom det framgångsrika livet som tränare.

Under närmare 15 år var jag med ojämna mellanrum i kontakt med honom i mitt jobb som sportjournalist på Sydsvenskan.

Första gången var i Norge i Sandefjord, hans debut som förbundskapten i Lotto cup i november 1988. Sverige vann för övrigt turneringen.

Jag var ny på jobbet.  Mina kolleger på plats, vi var många, kände Bengt väl efter hans landslagskarriär och åren som tränare i Drott. Men han var nyfiken på vad det varför en ”gammal gubbe” (49 år) Sydsvenskan sänt till Norge. Efter den första presskonferensen stannade han kvar och ”intervjuade” mig och ville gärna veta vem han i framtiden skulle ha ett visst samarbete med. Vi hade faktiskt samma studie- och arbetsbakgrund, vi hade med två års mellanrum studerat på GCI/GIH och tjänstgjort som ”gympalärare”.

Något år senare fick vi tillfälle att under en båttur mellan Varberg och Aarhus prata om studieåren i Stockholm. Anledningen till resan var att Sverige spelat mot Danmark i Halmstad och två dagar senare mötte danskarna på deras hemmaplan. Över en öl och en macka hade vi ett nostalgiskt samtal om studieåren och inte minst våra gemensamma tillkortakommanden inom redskapsgymnastiken. Utbildningen och lärarna kom givetvis också upp till diskussion. Vi var rörande eniga om att en av hans företrädare som förbundskapten, Roland Mattsson, var den bäste lärare vi haft. Roland lärde oss att helheten/likheten idrotterna emellan. Varken Bengt eller jag – förhoppningsvis – anammade dock Rolands lite arroganta ledarstil.

Och Bengt definitivt inte Rolands nedsättande sätt att se på okunniga journalister. Bengt Johansson respekterade vårt arbete, svarade utförligt och tålmodigt på alla mer eller okunniga frågor,

Han insåg vad den skrivande pressen betydde för handbollen. Under 1990-talet fanns många journalister på plats vid alla turneringar och träningslandskamper. Även mindre tidningar som Hallandsposten och Ystads Allehanda fanns på plats.

Jag minns en turnering i Frankfurt. Det var en sen match, slutade efter halv tio, manusstopp närmade sig. ”Benga” skyndade sig till möter med oss utsända. Plötsligt kom en förbundsledare inrusande med andan i halsen:

-          Du måste komma. Radiosporten vill tala med dig.

Det var på den tiden Radiosporten hade sändning vardagar 21.50.—22.00

Förbundskaptenens svar kom snabbt

-          Dom får vänta. Dom här tidningarna har följt hela turneringen och lagt stora pengar för att följa oss. När dom är klara kommer jag.

Radiosporten fick ingen intervju.

Jag följde landslaget i fem mästerskap under Bengt Johanssons ledning. Idel angenäma minnen.
Han underlättade vårt jobb på alla sätt.

Och var inte sen att med sitt kluriga leende ge en och annan personlig pik.