AIK—Malmö FF 2—0.

Jag såg matchen tillsammans med Discoverys experterna Tommy Åström, Alexander Axén, Jens Fjellström, Irma Helin, Jonas Dahlquist och Niklas Jarelind.

Jo, så många framförde sina åsikter om matchen. Ju längre matchen fortskred desto snabbare föll mitt självförtroende. Det här med fotboll begriper jag inte alls. Ideligen fick man höra vilken toppmatch, alltså kvalitetsmässigt, vi beskådade.

Och så sitter jag i min ensamhet i min nedsuttna, men sköna, tv-fåtölj, och tycker att det är märkligt att två förväntade topplag kan göra så förvånansvärt många enkla misstag med tanke på ett sällsynt minst sagt, uselt tempo. Men har så många experter en annan uppfattning, så är det givetvis jag som har fel. Alexander Axén var så småningom, i ärlighetens namn, inne på att matchen nog höll för lågt tempo för att klassas som en toppmatch.

***

När så MFF-tränaren Milos Milojevic efteråt gav sin syn på matchen, återfick jag mitt självförtroende. Han menade nämligen att tempot överlag var alldeles för dåligt för att såra en allsvensk konkurrent.

Jag börjar gilla Milos Milojevic.  Han är ärlig i sina kommentarer.

***

MFF:s skadesituation måste också beröras. Om jag inte helt missuppfattade Milos Milojevic så har  klubben med tanke på åldersstrukturen kalkylerar med att tvingas till en större rotation än vad som är vanligt. Laget kan, om alla stjärnor står rätt, spela över 50 tävlingsmatcher i år. Det kräver resurser till stora trupper. Men också att det finns spelare med kapacitet att skadefria spela mer än varannan match. Kontinuitet och erfarenhet är bra grunder att bygga framgångar på.

Men risken är också att man litar för mycket på just kontinuitet och erfarenhet och att verkligheten också kan hinna i fatt många spelare. Inte minst skade- och rehabiliteringmässigt.

Kanske något att fundera över.