År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.