Såg förstås den uppreklamerade toppmatchen i Allsvenskan i fotboll mellan Hammarby och Malmö FF, 0—0.

Jag blev besviken. Det var ingen större fotbollsunderhållning. Och det berodde inte på att mina förväntningar var alltför höga. Det är sällan jag sett en så tempofattig match mellan två svenska topplag. Visst blixtrade det till några gånger och visst hade Hammarby en viss press på MFF den första kvarten, men när den blev resultatlös verkade båda lagen nöjda med var sin poäng. Det kan man förstå. Även om det bara var omgång sex – och inga guldryck sker så här tidigt även om någon journalist förmodligen hävdat detta vid Hammarbyvinst och ett sjupoängsförsprång före MFF – var MFF rädda för att ge Hammarby just denna sjupoängsdifferens. Stockholmslaget i sin tur var naturligtvis nöjt med att ha fyra poängs försprång.

Det var nog bara Discoverys Irma Helin Zibanejad som såg att båda lagen gick för vinst. Som jag uppfattade det var det safety first.  För båda lagen.

***

MFF:s många skador är givetvis ett intressant debattämne. I Discoverys sändning diskuterades många hypoteser. Jag bortser från kollisionskadorna men mjukdelsskadorna har drabbat de äldre spelarna med långa och intensiva karriärer. Den svenska säsongen har blivit längre – inte minst för MFF med sina många framträdanden i Europa. Det sliter på (idrottsligt sett) gamla kroppar. Som Martin Olssons, Niklas Moisanders, Anders Christiansens, Oscar Lewickis, Sören Rieks och Jo Inge Bergets, alla har haft längre eller kortare bortovaro det senaste halvåret. Allt har sitt pris, inte minst i en ålderstigen trupp.