Detta är del 2 i min amatörgenomgång av Malmöfotbollen 2023 i jämförelse med 2003.

Vi håller oss till herr/pojksidan och åldersspannet ner till och med 13, de åldrar man noterar resultat i och spelar 11-mannafotboll.

Malmö FF hade tidigare alltid många ungdomslag, om inte alltid flest, så i alla fall bland de flesta. Så är det inte längre. Storklubben har numera endast ett lag per åldersgrupp, sex totalt från 19 till och med 13.

Det är många andra föreningar som har fler. BK Olympic imponerande 15. Men efter vad jag förstått hjälper samarbetspartnern MFF Olympic med ett ekonomist stöd för att få kvalitet i en så stor verksamhet.

Före MFF på breddlistan finns även:

12 lag:  LB 07

9 lag: Oxie SK, Hyllie IK

8 lag: FC Bellevue, Malmö City

7 lag: FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF

Anmärkningsvärt är att Kulladal, Hyllie, och Bellevue saknar juniorlag.

Ariana FC däremot har lag i alla kategorier, sammanlagt sex.

***

Förutom Skåneserier och mera lokala sådan finns det riksserier. MFF deltager givetvis med sina lag i de tre grupperna, 19, 17 och 16 och då på den tuffaste nivån.

Men både Olympic och LB 07 har lag på riksplanet i de tre åldersgrupperna, FC Rosengård i P  17 och P 16 samt division 6-klubben Hyllie i P 17 (starkt!).

För en som uppskattar att en gedigen ungdomssektion skall vara grunden till bra seniorverksamhet känns det positivt att två av Malmös tre division 1-klubbar (Olympic och Rosengård) ger sina unga spelare utvecklande matcher i tuff konkurrens.

LB 07:s mångåriga satsning på sina yngre lag lär nog inom kort föra klubben till högre plattform än division 3.

***

Malmö FF:s lag under mästarna i Allsvenskan och U 21-slutspelet har inte haft en helt lyckad säsong.

P 19-grabbarna kom fyra i Allsvenskan efter IFK Norrköping, IFK Göteborg och Hammarby.

17-åringarna femma i den södra Allsvenska efter Mjällby, Göteborg, Elfsborg och Häcken

16-åringarna fyra i en sydlig grupp, tvåa i en slutspelsgrupp efter Mjällby, utslaget i semin av Brommapojkarna, som sen förlorade mot AIK i finalen.

Visst är det imponerande av Mjällby!

***

Malmös föreningskarta har förändrats radikalt under 20 år.

Återkommer.

 På 20 år har mycket ändrats i Malmös fotbollsvärld.

Familjen har blivit betydligt mindre.

I mina gömmor har jag sedan min tid som redaktör för Malmösport i Sydsvenskan sparart statistik från stans fotboll. Förändringarna är stora, inte minst på den manliga seniorsidan.

2003 hade Malmö 53 föreningar med totalt 89 seniorlag som fullföljde sina serier.

2023 var siffrorna 34 klubbar, 38 lag.

Med andra ord har antalet lag reducerats med 51. De fyra som har mer än ett lag är Malmö FF med sitt U 21-lag, jag räknar in AC Kvarnby i Kvarnby IK, och så har Barrikaden och Malmö United spelat i en reservlagsserie. I praktiken har Malmöklubbarna inga reservlag.

Hur inspirerar man dem som aldrig får spela match?

***

Sedan 2003 har junioråldern höjts till 19.

2003 hade 19 Malmöklubbar 22 seriespelande lag, 2023 fanns det 12 U 19-lag i 10 klubbar. Alltså en klar minskning även av antal juniorlag och klubbar med lag i denna åldersgrupp. Denna jämförelse är inte helt rättvisande, 17-åringarna var 2003 juniorer, nu finns det också P 17-serier. Där deltog 5 Malmö lag, två av dem hade inget U 19-lag.

2023 års siffror kan i en välvillig tolkning bli 17 juniorlag i 12 föreningar. Men dock en klar försämring gentemot 2003.

***

Vi går ner i P 15/16

2003 17 klubbar, 32 lag.

2023 14 klubbar, 34 lag.

***

Fortsätter till P 13/14

2003 28 klubbar, 72 lag

2023 26 klubbar, 72 lag

***

Med andra ord det finns underlag att vända trenden i åldrarna i 17 år och äldre, men det är just här – och kanske till och med lite tidigare – som hela den svenska tävlingsidrotten har sin stora utmaning: Att behålla ungdomarna upp kring och över de 20.

Malmöfotbollens ålderskurva liknar många andra idrotters.

***

Återkommer inom kort med granskning av Malmöfotbollens utveckling på föreningsnivå.

Jag har just läst ut Charlotte Kallas memoarer Skam den som ger sig.

Det är en bra bok. Kanske den bästa memoarbok av en idrottsstjärna jag läst. De senaste intrycken är de starkaste, så jag nöjer mig med epitet, en av de absolut bästa.

Visst skildrar hon, mer eller mindre detaljrikt, sina mest minnesvärda storlopp, stafettgulden, de individuella mästerskapsvinsterna och segerklättringen i Tour de Ski i Val di Fiemme, men de är skildringen av livet utanför tävlings- och träningsstråken som är den verkliga behållningen.

Hon har haft hjälp av DN:s sportchef Johan Esk, vanligtvis inte en av mina favoritkrönikörer, men tillsammans har de gjort ett strålande arbete.

Kalla berättar personligt om de dagliga problem som måste lösas, om det ansvar hon har som något av en vd för Team Kalla, som finns bakom hennes framgångar i världseliten. Tränare, vallare, läkare, psykologer, dietister, gynekologer och managers, vars ekonomi till delar är beroende av hur hon lyckas i skidspåren.

Hon känner ansvar. Men hon är en känslomänniska, vill inte svika. Men i hennes personlighet finns en känsla av skam, en känsla av att ha svikit alla i sin omgivning, och dit räknas även alla fans, när hon misslyckats. Det är en tung mental börda.

Kalla har mycket funderingar till de personliga relationerna i sina samboförhållanden, hur de känslomässigt påverkar hennes idrottsliga prestationer.

Under de sista säsongerna av den långa och framgångsrika karriären oroas hon mycket över möjligheten att bli mamma, många år av utebliven mens ställde ständigt frågetecken. En bild på Alvin med sina båda föräldrar på sista sidan är perfekt avslutning på boken.

Charlotte Kallas liv är fyllt av fantastiska upplevelser men hon fått förkastat mycket. Den spontana friheten som elitidrottare har aldrig funnits. Att dygnet runt, alla årets dagar, behöva uppge för dopingkontrollanterna var man befinner sig, måste vara ytterst psykiskt påfrestande. Det första hon gjorde när hon beslutat att lägga ner sin elitkarriär var att meddela dopingorganisationen att hon skulle avregistreras. Då hade hon under alla är missat två spontankontroller. En tredje gång hade inneburit att hon blivit avstängd för doping. Och ihågkommen som ”doparen”.

Tänk, vilken inre press det måste ha funnits hos henne! Och tänk att en varm, solig sommardag inte plötsligt kunna ge sig ut och bada för att man i vistelserapporten meddelat att man skulle vara hemma.

”Skam den som ger sig” beskriver dels den glamorösa delen av elitidrotten men också den tuffa vardagen och då inte bara den i träningsspåren.

***

Efter att ha läst Charlotte Kallas bok plockade jag ut hyllan fram Sixten Jernbergs I vilda spår från 1960. Vilken föränderlig värld i allt, språkligt inte minst.

Och villkoren för en skidåkare i världseliten.

Jernbergs försäsongsträning innebar att oftast per fot ta sig ut till ett avlägset hygge och hugga skog i ett tiotal timmar. Till frukost var det några mackor och några koppar kaffe. Lunchen var den samma och sen på kvällen fixade huggarlaget något snabbt och enkelt.

En dietist såg till att Charlotte Kalla fick rätt kalorier i rätt mängd – i perioder vägde hon maten. (Rädslan för övervikt var alltid närvarande). Och efter en tuff träningsdag hade hon tillgång till både massör och sjukgymnast.

En dödströtta Sixten Jernberg lindade in sig i en sovsäck i dragig koja ute i ödemarken, Charlotte Kalla somnade i en funktionell säng på ett bra hotell på ett höjdläger i Alperna.

***

Två intressanta böcker om två personligheter i två annorlunda idrottsvärldar.