Jag har just läst ut Charlotte Kallas memoarer Skam den som ger sig.

Det är en bra bok. Kanske den bästa memoarbok av en idrottsstjärna jag läst. De senaste intrycken är de starkaste, så jag nöjer mig med epitet, en av de absolut bästa.

Visst skildrar hon, mer eller mindre detaljrikt, sina mest minnesvärda storlopp, stafettgulden, de individuella mästerskapsvinsterna och segerklättringen i Tour de Ski i Val di Fiemme, men de är skildringen av livet utanför tävlings- och träningsstråken som är den verkliga behållningen.

Hon har haft hjälp av DN:s sportchef Johan Esk, vanligtvis inte en av mina favoritkrönikörer, men tillsammans har de gjort ett strålande arbete.

Kalla berättar personligt om de dagliga problem som måste lösas, om det ansvar hon har som något av en vd för Team Kalla, som finns bakom hennes framgångar i världseliten. Tränare, vallare, läkare, psykologer, dietister, gynekologer och managers, vars ekonomi till delar är beroende av hur hon lyckas i skidspåren.

Hon känner ansvar. Men hon är en känslomänniska, vill inte svika. Men i hennes personlighet finns en känsla av skam, en känsla av att ha svikit alla i sin omgivning, och dit räknas även alla fans, när hon misslyckats. Det är en tung mental börda.

Kalla har mycket funderingar till de personliga relationerna i sina samboförhållanden, hur de känslomässigt påverkar hennes idrottsliga prestationer.

Under de sista säsongerna av den långa och framgångsrika karriären oroas hon mycket över möjligheten att bli mamma, många år av utebliven mens ställde ständigt frågetecken. En bild på Alvin med sina båda föräldrar på sista sidan är perfekt avslutning på boken.

Charlotte Kallas liv är fyllt av fantastiska upplevelser men hon fått förkastat mycket. Den spontana friheten som elitidrottare har aldrig funnits. Att dygnet runt, alla årets dagar, behöva uppge för dopingkontrollanterna var man befinner sig, måste vara ytterst psykiskt påfrestande. Det första hon gjorde när hon beslutat att lägga ner sin elitkarriär var att meddela dopingorganisationen att hon skulle avregistreras. Då hade hon under alla är missat två spontankontroller. En tredje gång hade inneburit att hon blivit avstängd för doping. Och ihågkommen som ”doparen”.

Tänk, vilken inre press det måste ha funnits hos henne! Och tänk att en varm, solig sommardag inte plötsligt kunna ge sig ut och bada för att man i vistelserapporten meddelat att man skulle vara hemma.

”Skam den som ger sig” beskriver dels den glamorösa delen av elitidrotten men också den tuffa vardagen och då inte bara den i träningsspåren.

***

Efter att ha läst Charlotte Kallas bok plockade jag ut hyllan fram Sixten Jernbergs I vilda spår från 1960. Vilken föränderlig värld i allt, språkligt inte minst.

Och villkoren för en skidåkare i världseliten.

Jernbergs försäsongsträning innebar att oftast per fot ta sig ut till ett avlägset hygge och hugga skog i ett tiotal timmar. Till frukost var det några mackor och några koppar kaffe. Lunchen var den samma och sen på kvällen fixade huggarlaget något snabbt och enkelt.

En dietist såg till att Charlotte Kalla fick rätt kalorier i rätt mängd – i perioder vägde hon maten. (Rädslan för övervikt var alltid närvarande). Och efter en tuff träningsdag hade hon tillgång till både massör och sjukgymnast.

En dödströtta Sixten Jernberg lindade in sig i en sovsäck i dragig koja ute i ödemarken, Charlotte Kalla somnade i en funktionell säng på ett bra hotell på ett höjdläger i Alperna.

***

Två intressanta böcker om två personligheter i två annorlunda idrottsvärldar.