Så tände det äntligen till.

Jag tänker på den just avslutade VM-turneringen i handboll, den vanligtvis idrottsliga höjdpunkten i decembermörkret varje år. Okej, vartannat år är det EM och det är förstås snäppet bättre. Man slipper de verkliga, förnedrande resultaten.

Jag såg få matcher i grundomgången, några fler i huvudrundan och så många jag kunde i slutspelet. Och då fick jag många gånger se varför handboll för damer på internationell nivå är en av mina absoluta favoritsporter.

Snabbt, kreativt, modigt, fyndigt, kollektivt och individuellt, allt i en lyckad cocktail. Och när det då också kryddas med hög dramatik med sena avgöranden och stora skiftningar, ja, då sitter jag nöjd i tv-fåtöljen. Det fick jag göra den avslutande veckan.

***

Men ibland går det kanske för snabbt även för dessa världsartister, det blev några gånger för mycket väl många tekniska fel. Jag har en känsla av att det var fler än i tidigare års toppmöten. Men det ligger i utvecklingens linje att framtidens elitspelare kommer att behärska även detta höga tempo i löpningar och passningar. Låt nu inte bara försiktigheten vinna.

Mellan två toppmatcher i VM såg jag en matcha i herrarnas liga – ointressant vilken – och där utklassades herrarna i allt, inte minst tempomässigt. Det var ingen tillställning som lockade till ett återbesök.

Om någon timme skall jag förstås ta mig till Baltiska hallen och se HK Malmö mot Sävehof i herrarnas Handbollsliga. I en förhoppning att  få se lite ”damhandboll”. Ja, missförstå mig nu inte: Jag vill se de snabba förflyttningar av boll och spelare som kännetecknade de främsta lagen i VM.

***

Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste av bollsporter att döma. VM-turneringen fick mig inte att ändra uppfattning. Det var svajigt i alltför många moment matcherna emellan. Jag skall inte dra några exempel men konstatera att alltför många domslut har framkallat en viss form av frustration. Okej, jag ändra mig och exemplifierar med ”handen upp” för passivt spel. Inkonsekvensen har varit frapperande.

Sen måste handbollen bestämma sig när ”klockan skall stannas”. I VM var det hipp som happ.

***

Sverige då? Fyra, ja, det är där vi är. Klart godkänt i min bok. Men visst unnar man detta sympatiska team en och annan internationell medalj. Dessa sitter dock högt i handboll. Det är inte hockey eller en stafett på snö.

***

Bäste svensk?  Tv-kommentatorn Martin Frändesjö. Han har vuxit ur sin blyga, lite torra kostym och förmedlar sina oerhörda kunskaper om spel och spelare på ett tydligt sätt med distans till ämnet och numera ofta leende. Den många gånger lite buttra framtoningen är försvunnen

***

Jag förstår att man för en internationell tillväxt måste ge fler nationer utvecklande tävlingar. Men handbollen är inte mogen för ett slutspel med 32 lag. Det ger en negativ effekt. Att åter reducera antalet slutspelslag till 24 är ett önskemål men samtidigt en utopi.

Jag vill förstås gärna se Japan och Sydkorea och några av de afrikanska nationerna men Grönland och Chile och andra nybörjare hoppar jag gärna över. Och det gjorde även publiken i de tre skandinaviska länderna. De drog inte speciellt många åskådare.

Och förvånansvärt inte heller möten mellan respekterade nationer.

Det var endast hemmalagen som fyllde upp läktarplatserna.

***

Den 10 januari börjar herrarnas EM.