På min blogg kan man läsa vad jag skrev just ”i dag” de senaste åren.

I dag dök rubriken från 20/12 2015 upp: Vad är så speciellt med boxning?”

Det gällde att Höllvikentjejen Patricia Berghult gjort proffsdebut och vunnit sin premiärmatch. Det pratades om succé. Redan då.

Och visst har det gått bra för henne. Patricia har vunnit alla sina elva proffsmatcher och i den senaste blev hon världsmästare i någon av de olika organisationer som var och en korar sin världsmästare. Jag vet inte hur många världsmästare det finns i hennes viktklass.

När en annan Malmöbo (Patricia bor i Malmö) Sven Fornling för några dagar sedan blev världsmästare fick jag lära mig att det finns fem organisationer som var och en utser sin mästare.

I min enkla – förvisso kanske gammalmodiga – värld kan det bara finnas en världsmästare. Inte fem. Det finns ett löjes skimmer över denna inflation av världsmästare.

Och tidningarna hakar på och sänder sina reportrar att skriva om dessa titelmatcher. Ordet Världsmästare säljer.

Men var finns den idrottsliga värderingen? Ok, jag har ingen aning om texterna om titelmatcherna lockar extra många läsare. Men även matcher av lägre dignitet inom proffsvärlden (både för damer och herrar) uppmärksammas på ett sätt som många likvärdiga idrottsprestationer bara kan drömma om.

Vad är så speciellt med boxning?”

Malmö, där amatörboxningen för en tynande tillvaro för närvarande, har alltså två världsmästare i proffsboxning. Och för inte så länge sedan hade Maria Lindberg ett mästarbälte. Glöm inte Armand Krajnc!

Proffsboxning en av Malmöidrottens historiskt sett framgångsrikaste idrotter?

Så är det nog inte.

Detta sagt utan att förringa dessa ambitiösa idrottsmäns prestationer.

Månader av förhandsartiklar.

Med alla möjliga – löjliga – vinklar. Överdrifterna har haglat. Det räcker med att ha läst rubrikerna.

Jag är inte speciellt intresseras av boxning men man har bara behövt ögna igenom tidningarnas sportsidor eller öppnat en sajt för att bli påmind om att något stort var på gång. En match mellan två svenskor, Klara Svensson versus Mikaela Laurén.

Läste så i Sydsvenskan att det fanns drygt 3 000 åskådare på Hovet. Bara vill jag tillägga. Efter denna nästan hysteriska hausse. Större var alltså inte intresset.

Jag har – som jag skrivit tidigare – svårt att förstå den uppbackning boxningssporten oftast får.

Den här matchen var ett nytt bevis.

Det var ju inte speciellt dyrt om man nöjde sig med de billigaste biljetterna, 285 kronor. Alla behöver inte ge 3 080 kronor.

Läste en kommentar/krönika av en före detta kollega, som jag i andra sammanhang har respekt för:

Vi som satt på Hovet njöt av vad som måste ha varit en av de bästa kvinnliga matcherna någonsin.

Min fråga: I världen, i Europa, i Norden, i Sverige eller kanske bara i Stockholm?

Var dessa stora ord bara ett försök att rättfärdiga alla spaltmetrar som föregick matchen?

Vad är så speciellt med boxning?

Och då i synnerhet med boxning för kvinnor.

Och lägger man då till professionell kvinnlig boxning, då går massmedia i gång.

Jag tänker på den unga Höllvikenboxaren Patricia Berghults proffsdebut i går, en duktig idrottstjej utan några större meriter. Som senior har hon vunnit två SM-guld och för några år sedan blev Patricia nordisk mästarinna. Och ingen – inte ens boxningsvännerna – kan väl påstå att konkurrensen är speciellt svår.

Men när nu Patricia beslutar sig för att lämna amatörlivet blir det plötsligt rubriker och intervjuer före premiären och likadant efter vinsten. Någon talar till och med om succé utan att ha någon som helst aning om den serbiska motståndarens kvaliteter.

I vilken annan idrott kan en match med så pass lite sportsligt värde få ett sådant utrymme?

Det här med Patricia Berghult är inte en enstaka händelse.

Jag tror inte– eller faktiskt vet – att den allmänt idrottsintresserade läsaren är helt nöjd med prioriteringen.

Boxningen har en särställning inom sportjournalistiken.

Lite funderingar en måndagseftermiddag.

Över 41 000 åskådare på cupmatchen mellan AIK och Hammarby är en fantastisk siffra. Hammarby kommer att höja publiksnittet i Allsvenskan radikalt. Glädjande!

Stockholmsderbyt gav förstås en viss oro. Detta förbannade bengalbrännande. Försenade och förlängda matcher är irriterande för alla -- ja inte för “brännarna” förstås.

Finns inte risken att några tv-bolag tröttnar, när man tvíngas stryka program i tablån -- som i lördags -- för detta okynne?

Okej jag är gammal, men ingen kommer kunna övertyga mig om att tända bengaler är stämningshöjande.

***

En tidning skall överraska. Det är en uppgift. Mina morgontidningar överraskar varje dag. Man vet aldrig vad man får. Jag tänker då på resultatredovisningen på idrottssidorna. Där vill jag inte bli överraskad. Har man en gång bestämt sig (?) för att under en säsong redovisa tabeller, facit, resultat från en viss nivå kan man -- det kan man förstås tydligen -- inte ändra sig vecka för vecka.

Är det så svårt att fixa ett pm där det fastställs vad som skall vara med varje gång?

Sen har jag som Malmöbo svårt att förstå Skånskans prioriteringar på Sporten. Den tidpunkt närmar sig då jag kommer att avsluta min prenumeration. Tyvärr, det finns kvaliteter både på Sporten och de andra avdelningarna.

Men det är aldrig bra för blodtrycket att irritera sig.

***

Jag äter frukost vid 8-tiden, läsande Sydsvenskans A-del. B-delen, har snart lärt mig den nya indelningen, har jag läst tidigare i sängen. Strax efter 8 har Radiosporten en sändning, som ofta, ofta, ofta inleds med de svenska målskyttarna i nattens NHL-hockeyn. Är detta vad den stora idrottsallmänheten först av allt vill veta?

***

Vad är det som fascinerar sportjournalister att skriva så mycket om en proffsboxare som Malmögrabben Sven Fornling? I fredags vann han en match i Tyskland, är obesegrad som proffs. Han rankas på plats 586 i världen, i Europa som 267:a.

Sven förärades intervjuer både före och efter matchen i Malmötidningar.

I vilken annan idrott kan en aktiv med denna rankning få en sådan uppmärksamhet?

I Bundesliga finns många av Malmös elitbrottare av världsklass, som med jämna mellanrum vinner meriterande segrar. Utan någon som helst medial uppmärksamhet.