I onsdags möttes Malmö FF och IFK Malmö i en träningsmatch.

MFF kom med ett lag de kallade U 21 med många spelare från A-lagstruppen. IFK vann med 2—1.

Mötet bevakades av Malmömedia. Det är väl helt i sin ordning. MFF intresserar. Texterna var i stort helt koncentrerade kring MFF. Också förståeligt.

Men journalistiskt brast det. Av okunnighet eller av nonchalans mot anhängare till IFK, det vet jag inte. Men en före detta allsvensk spelare i Östersund, Helsingborgs IF och Varbergs Bois provspelade i det gula laget, Monday Samuel, som också representerat Landskrona Bois.

Ni journalister i neutrala media som bevakade matchen, får i min bok – vad det nu kan vara värt – inte godkänt. En sådan nyhet får man inte missa. Även om det bara gäller en division 1-klubb. Mer yrkeskunskap kan man begära för något man betalar för.

***

Har precis sett den på många sätt intressanta OS-kvartsfinalen mellan Sverige och Japan, 3—1. Som jag skrev för en tid sedan: Damfotboll på internationell mästerskapsnivå är bra underhållning-

Men jag lämnade tv-fåtöljen med fadd smak. Jag tänker på den straff Sverige fick och som gav Sverige 3—1. Japanskan hade sin arm i en för situationen naturlig ställning, springer man i en duell rör man armarna och har dem en bit utanför kroppen. Är avståndet dessutom så knappt som i det här fallet är straffpåföljden obegriplig.

Finns det något löjligare att se på en fotbollsplan än försvarsspelare som springer omkring med händerna på ryggen? Tala om naturligt rörelsemönster?

Tänk om och gör rätt.